Tagg: Maria Gripe

Skuggan över stenbänken (en recension)

 
Jag har saknat det här. Jag märker det redan på första sidan.
Den här våren, när jag hittade tillbaka till mitt läsande igen, började jag med att läsa ikapp sådant jag hört att jag borde tycka om. Nya svenska böcker. Jag läste Isabelle Ståhls Just nu är jag här. Läste Tove Folkessons trilogi: Kalmars Jägarinnor och Sund och Ölandssången.
Jag såg språket göra hänförande krumbukter och tog del av samtidsskildringar som var bra på att göra just det: skildra vår tid.
 
Sedan blev jag mätt. På att läsa något träffande om samtiden, att ta del av sådant där en del av behållningen är att man kan känna igen sig, den där känslan av att det-kunde-nästan-ha-varit-jag-för-jag-rörde-mig-vid-samma-platser-vid-samma-tidpunkt.
 
Och plötsligt, samtidigt som jag började känna mig mätt, började jag höra överallt om Maria Gripe igen.
Jag hade nästan glömt bort henne.
Kanske är det för att Skuggan-böckerna har kommit i en nyutgåva. Kanske är det för att man sällan är särskilt unik och när språket och det tidstypiskt träffande tagit plats en tid svänger väl  pendeln efter det, man vill drömma sig bort igen, inte märkligare än att folk börjar ha höga jeans efter att de varit rumpskårelåga. 
 
Kanske just Gripe, också, för att vi är många som minns hennes böcker från barndomen på samma sätt. Något kittlande i maggropen vid tanken, att man kom åt någonting som på ytan handlade om barn och tonår men på djupet rymde mycket mer än annan litteratur vi kom i kontakt med i den åldern.
 
Jag kunde inte minnas detaljerna i handlingen, men jag mindes känslan. Och vemodet. Och att de där böckerna påverkade mitt skrivande för lång tid framöver.
 
Skuggan över Stenbänken är alltså inledningen på en serie om fyra böcker. De utspelar sig i början av 1900-talet och rymmer både familjedrama och mystiska inslag. Grundhandlingen i boken är enkel (om än inte simpel). Huvudpersonen Berta är fjorton år och lever i en välbärgad familj. En ny jungfru kommer till familjen – Caroline. Hon är karismatisk men med ett mystiskt förflutet. Berta blir allt mer konfunderad över vem hon egentligen är.
 
Under ytan av denna raka handling ryms mycket mer. Psykologiska spänningar inom familjen, bihandlingar som sakta vecklar ut sig, filosofi och mystik (även om det inslaget förstärks ännu mer i senare böcker i serien). 
 
Och här finns också en skildring av en tid.
Samtidhistorien kring bokens gestalter vävs in med sådan självklarhet, i allt från reaktioner på Titanic-katastrofen till diskussioner om kvinnlig rösträtt.
Jag ser fram emot att läsa vidare i serien och se Gripe hantera kommande stora händelser under 1900-talets början (det finns ett första världskrig att vänta, exempelvis).
 
För den skrivande människan rekommenderar jag Skuggan över stenbänken för att studera karaktärsskildring och konsten att bygga skarp intrig med både huvud- och bihandlingar.
 
För den läsande människan rekommenderar jag den till alla som längtar efter det jag saknat.
Att få uppslukas av en annan verklighet. Få besöka en annan tillvaro. 
Och inte kunna sluta vända blad.
8 comments

Ögonblick i juli

 
Jag kommer hem från Helsingfors, går till frisören och ber henne att göra mitt långa mörka hår blont. Ibland behöver man lite happy, ibland behöver man bara något nytt.
 
Har inte varit hos frisören på sju år.
Jag får en latte och små godsaker på fatet.
Dricker lyxkaffet och tänker på att överlämna kroppen i någon annans händer.
Tuggar på en jordgubbe, tänker på hur en förändring i livet kan börja med ett hår. Hur man kan skrapa på ytan för att gräva sig mot djupet.
Smaskar på en chokladbit från Fazer, tänker på kemin i att bleka ett hårstrå. Hur man bleker och det blekta blir gult och hur man sedan tonar för att få det kallare. Spränga sönder pigment. Spränga fram något annat. 
 
Tänker på en novell jag tror mig ha läst i Joyce Carol Oates novellsamling Faithless – tales of transgression. Om blont hår. Några rader i den jag minns så tydligt. Men när jag bläddrar genom boken hittar jag dem aldrig. Kanske blandar jag ihop dem med något ur Blonde. Kanske blandar jag ihop det med något jag själv har skrivit, vid samma tidpunkt, det måste ha varit lika länge sedan som sist jag var hos en frisör.
 
Kanske har jag skrivit så mycket, läst så mycket att orden smälter samman.
Att de bildar ett eget universum av språk, en parallell värld av upplevelser som aldrig har skett.
 
Jag ser in i spegeln och mitt hår tar aldrig slut. Lager efter lager penslas i blå kräm och klappas in i aluminiumfolie.
Jag undrar om alla tänker såhär många tankar hos frisören.
Hur orkar man då gå oftare än vart sjunde år?
 
 
 
Lånar Skuggan över stenbänken av Maria Gripe. 
Har inte läst den på femton år men minns den som hänförande.
 
Som barn tyckte jag inte om barnböcker.
Men Maria Gripe sa att hon inte skrev barnböcker, hon skrev böcker om barn för alla åldrar. Och den sortens litteratur har jag alltid älskat. Gripe, Fagerholm. Det finns en melankoli och ett mysterium i barndomens världar som bara vissa författare är kapabla att förmedla.
 
En litterär agent sa en gång att ett manus jag skrivit förde tankarna till en ny Monika Fagerholm.
Det är länge sedan nu och folk säger så många saker.
Men en del av alla saker folk säger kan man väl få spara, som skatter? 
 
 
 
 
 
Jag står med en snart-treåring i en lekpark. Min lilla Habanerobebis.
”Det är dags att gå hem”, säger jag. ”Vi ska äta middag.”
”Nej”, säger Habanero, med händerna i sidorna, ”har inte tid. Inte tid att gå min pappas hus, inte tid att gå min mammas hus, inte tid” – och ett litet skratt, som för att understryka det bisarra i tanken – ”äta en MIDDAG. Måste leka. Leka en dag, leka en natt.”
Tropisk dallrande hetta kring våra kroppar. En kväll som alla andra kvällar. En dag kommer jag att ha glömt bort det här och sedan plötsligt känna en doft, en värme som påminner om denna, och alla minnen kommer att skölja över mig, rubba mig i sin intensitet.
”Det finns vattenmelon”, säger jag.
Då fattar hon om min hand, utan ett ord, och vi vandrar hemåt längs asfaltsväg som luktar sommar. 
 
”Jag älskar dig”, säger jag till Habanero.
”Okej okej”, säger Habanero. ”Och jag älskar vattenmelon.”
 
 
 
 
Och andra kvällar cyklar vi till havet.
Lukten av salt och av tång. Solnedgångsvärme över min hud nakna hud. Vattenstänk från barnen när de rusar mot vågorna. Långgrunt till förbannelse,.
Ingen tid att passa, ingen vän att svara, inga liv att förbättra, bara våra minuter och våra timmar, tillsammans.
 
Det är så nära här, så enkelt här, så tryggt.
Så lätt att glömma bort det.
 
Trots allt har det aldrig funnits någon evolutionär fördel med att nöja sig. Vi är drivna av årtusendena till att sträva.
Men de här ögonblicken. Av att vara nöjd. Av att vara här. Av att vara nära.
Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.
 
 
 
Ny här?
 
30 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén