Tagg: Läkare

Hänt

 

 
Hej.

Detta har hänt:
vi firade fem år som gifta, lämnade barnen med svärföräldrarna, åkte på roadtrip genom Finland. Pratade om livet, åt getostpizza i bilen, betraktade Österbottens platta vidder.

 

 

Jag jobbade. Med olika saker.
Träffade en massa patienter. Lärde mig en massa psykofarmaka. Hade fina samtal. Hade svåra samtal. Kände att jag gjorde en insats. Kände att jag inte nådde fram. Drack många koppar kaffe. Åt många Dumlekolor. Såg ut på Svibyviken från fönstret på mitt kontor, såg isen smälta, såg solljuset glittra i vattnet. 
Skrev krönikor. Om kvällarna. Om helgerna.
Bland annat en krönika för Läkartidningen om möten i läkaryrket.

 

 

Jag köpte en kamera. Jag tänkte: vad märkligt att köpa någonting till mig själv bara för att jag vill ha det.
Inte för att jag behöver det inom ett område där jag är professionell.
För det är ju mest det jag lägger pengar på annars (förutom barnen förstås) – sådant jag behöver för mitt skrivande, sådant jag behöver för mitt läkarjobb.

Jag bär runt på den med stolthet, den lilla tyngden över axeln som en ständig påminnelse. Du ska ha den där Ulrika, tänker jag, som man gör med en present till någon man älskar, bara för att du gjort dig förtjänt av något kul.

 

Jag skrev en massa text på något som ännu inte är klart.
Sedan skickade jag det till någon som jobbar med böcker, som läst annat jag skrivit och gillat det och sa:
vill du läsa det här och säga vad du tror?
Så just nu ligger mina ord mest i någon annans händer.

 

Och jag gjorde allt det här som är små bitar av ett liv:
lagade den här spenatpastan, blundade och stönade för att den är så sjukt god, satt i lekparken och kände ljumma vindar mot mitt ansikte, promenerade till havet och drog in lukt av salt och sand och tång.

Jag låg vaken om natten och oroade mig, jag sov tunga och drömlösa timmar, jag kysste någon jag älskar.
Lyssnade på My House med Florida tills de enda tankar jag tänkte var citat från den menlösa låttexten, läste Bockarna Bruse tjugo gånger på raken, sa åt en kull av oregerliga ungar med min mörkaste röst att nu räcker det, bad de oregerliga ungarna om ursäkt, hörde min fyraåring säga men mamma, man FÅR vara arg, man får ha alla känslor.

Så jag hade alla känslor. Jag grät och jag log och jag drömde och jag längtade och jag var så nöjd och jag var så frustrerad,
jag sjöng Halo och wailade som en tok och trodde att jag var Beyoncé medan jag tömde diskmaskinen och jag duschade efter träningen tills allt som fanns kvar i min kropp var hetta och sedan kysste jag någon jag älskar en gång till.

Och mitt i allt detta blev det plötsligt – och äntligen! – vår.

 

 
 
 
(PS. Så nu är jag väl tillbaka här igen, skriver på den här platsen, igen. Om ni gillar det: tryck på det lilla hjärtat, följ mig på Facebook och på bloglovin, dela det här inlägget om ni tyckte det var fint, tipsa en kompis. Såna små saker som man kanske inte tänker på men som gör stor skillnad för den som skriver. Kyssar&kärlek på er alla).
37 comments

Infektion

 
Idag började vi placeringen på infektionsavdelningen. Det är en märklig plats, rent estetiskt, gamla lokaler med märkliga föremål i kandidatrummen. Kasettbandspelare och kaffebryggare som samlat damm i några decennier, och i ett skyffe hittade jag världens vackraste motionscykel (och den äldsta jag någonsin sett).
Men tjusigast är förstås kursboken.
 
 
Senaste upplagan, och ändå ser den ut som något man hittar på vinden hos en farmor. Stilren, bildfri, klassisk.
Och förlagsnamnet. Säve förlag, liksom. Det låter så stillsamt, robust och tidsfrämmande.
 
 
Bara den här och några böcker till. De är inte så många kvar, de kursböcker jag kommer att läsa i innan jag är klar på denna evighetslånga utbilding. Stundtals anar jag ljuset i slutet av tunneln.
2 comments

Vissa dagar

Vissa dagar går så mycket bättre än vad man trott.
Dagpass på kirurgakuten och kände mig som en idiot innan jag skulle dit för inte tycker jag att jag kan de akuta kirurgiska åkommorna särskilt bra. Magont som kan bero på tusen olika saker, man ska hålla tusen grejer i huvudet och tungan rätt i mun och sina bukpalpationsfingrar på helspänn för att tolka vad man känner. Men det gick riktigt bra. Min styrka är inte alltid att kunna allting bäst (framförallt inte såhär rätt i början av en termin…), men jag ser till att fråga de som vet, ser till att testa själv så mycket jag bara kan, och ser till att hela tiden utmana för att jag ska bli bättre och lära mig. Nu kan jag ju ta egna patienter utan att handledaren måste komma in och ställa alla tusen frågor jag glömt, jag kan sammanfatta fallen väl för en läkare, ringa dagbakjour (även om de busar med en ibland och ställer roade trickfrågor när de hör att man är en nervös stackars läkarkandidat) och be om råd, ringa runt till avdelningar och hitta plats åt en patient, rapportera över patienten till avdelningen, berätta för sköterskorna på akuten vad som ska hända, allt det där praktiska. Ja, allt det där som faktiskt är den stora delen av det här jobbet, förutom att veta vad patienten har eller vad den borde göra härnäst. De patienter jag tog blev verkligen ”mina”. Hade någon frågat dem vem de träffade på akuten är det sannolikt mig de skulle tänka på – jag som tog anamnes, jag som klämde mest på magen, jag som informerade om vad de skulle få göra härnäst, jag som kom och tittade till dem och frågade om smärtlindringsbehov när de låg kvar en stund i väntan på en undersökning.

 

Att läsa på och plugga in har aldrig varit det jag verkligen oroat mig för med den här utbildningen. Jag har kunnat plugga in vad som helst lite hur som helst under större delen av mitt liv, även om jag många gånger tvivlat också på den förmågan.
Det är allt det här andra runtomkring som jag av outgrundlig anledning trodde mig helt inkapabel att klara av.

Nu vet jag snart inte längre vad jag ska oroa mig för.

Jag kanske blir en läkare, på riktigt. Det känns ju helt oseriöst. Ska man alltså få betalt för att leka doktor, till slut?

 

 

2 comments

Post op.

Jag svimmar inte av att se hur kirurgerna skär upp en människa framför mina ögon. Jag mår inte ens lite illa när de tar sig djupare genom lager av underhudsfett och fascior och tarmar som läggs åt sidan med klämmor i ett försök att komma åt en bukaorta som ligger någonstans där långt under. Där och då, i operationssalen, är allt som finns min egen fascination. Över anatomin, när de teoretiska kunskaperna slutligen faller på plats i huvudet. Över psykologin, i den speciella kommunikation som råder mellan alla yrkesgrupper i en operationssal. (Kommunikation måste vara av ett särskilt slag när alla har mer eller mindre täckta ansikten och det inte är lämpligt att någon bryter ut i vilda gester – rakare, tydligare, reducerad så mycket mer till ord och så mycket mindre till kroppsspråk och minspel). Timmar flyger och min nacke blir spänd när jag glömmer att byta ställning när jag ser vad som händer och mina bröst blir spända av mjölk när jag glömmer bort att gå iväg på lunch fast jag kan och fast jag borde. Men inga svimningar.
 
Men när jag kommer hem, då gråter jag. Oftast. När spänningarna släpper och hungern efter bortprioriterade luncher stillas, då kan tårarna börja rinna. Jag är egentligen inte ledsen, det är bara något märkligt, kanske existensiellt, det där med operationerna, på något sätt är jag uppenbarligen ännu inte van.
En eftermiddag är jag precis på väg att sätta mig med mitt upptinade fläsklägg för att öva suturer när de där tårarna börjar falla. Axlarna skakar av gråt. Min pojkvän, eller ja, min man, kommer in i vardagsrummet, undrar vad som står på. Och undrar om jag inte bara ska lägga undan nålen och tråden och fläsklägget och vila i stället, inte pressa mig så.
Skakar på huvudet, försöker förklara. Att det bara blir så märkligt, något som kommer efter, den där intensiteten i dagarna, den där märkliga känslan.
”Jag behöver bara göra något normalt”, säger jag, ”något praktiskt och vanligt, något lugnt, varva ned.”
Gräver ned en nål i tjockt skinn. Greppar med pincetten om nålspetsen när den kommer ut på andra sidan. Ser upp igen från min fläskläggstallrik, ser att han står kvar, han som är min man. Han flinar.
”Visst”, säger han, och leendet växer sig bredare, ”men Ulrika… att sitta om kvällarna och sy ihop snitt i ett fläsklägg? Normalt är inte hur man beskriver det.”
 
Touché.
1 comments

Livet, döden och ett tårtkalas

Ny krönika i Folkbladet idag. Skriver om underhållande patientsamtal och vardagslivet även i sjuklighet. (Och de patientfall jag naturligtvis mixtrat till så att det inte ska gå att identifiera patienterna, så ingen ska känna sig exponerad). Ni hittar den här.

 

0 comments

156

 
Sista tentan (tentorna, det var tre deltentor i ett) som jag skrev på prekliniska terminer är nu godkänd. På Studentportalen meddelas jag att jag är i besittning av exakt 156,0 högskolepoäng. Jag misstänker att det ska trilla in nio till när jag kompletterat lite praktik några dagar i sommar, praktik jag missade i slutet av terminen på grund av graviditetsillamående.
Jag undrar när jag ska börja känna mig som att jag är riktigt klok.
Kanske är det inte i högskolepoängen klokheten sitter.
 
0 comments

På riktigt

Nu är jag på vårdcentralspraktik och är positivt överraskad till tusen. Stämningen här är fantastisk, handledaren min en otroligt duktig läkare men också minst lika duktig på att förmedla sina kunskaper. På att pusha en att testa att göra saker men aldrig så att man känner sig utslängd i något utan stöd eller hjälp.
Variationen i problematik och personlighet hos patienterna är oerhört stimulerande. Här hanteras allt från depressioner till småbarnsastma, från småoperationer till BVC-kontroller. Unga och gamla och mittemellan springer runt här och ibland får man gratis mat, när det är möten eller när läkemedelsbolag kommer förbi.

För varje liten uppgift jag utför växer jag några centimeter, så snart är jag väl två meter lång. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna klara sådana här saker. Oron fanns hela tiden att fem terminers prekliniska studier skulle vara allt det fick bli, sedan skulle det avslöjas att jag ju egentligen inte alls klarar sådant här. Det är så tryggt att sitta på biblioteket och läsa böcker och försöka få höga procent på sina tentor, men till min förvåning inser jag att det är ju bra mycket roligare att rusa runt på en hälsocentral och träffa massa folk.

0 comments

Fortsättningen

Tyvärr är det ju inte så, att bara för att man dra på någon gala i Stockholm och vinner något pris, kommer någon att skriva ens tenta åt en. Vi snackar alltså monstertenta i Sjukdomslära, symptom och diagnostik. Allting som kan gå fel i en människokropp och hur man ska upptäcka att det är fel, ungefär. Vi snackar tolkning av EKG och av mikroskopiska preparat, av labvärden och av vad en patient faktiskt berättar för en. Vi snackar sjukdomsmekanismer och hur de kontrasterar mot normalfysiologin och vi snackar en Ulrika som har suttit och gjort intervjuer i stället för att läsa tusensidorsböcker.

Så nu blir det till att skärpa sig.
Det känns som att jag är så massivt efter att jag aldrig kommer att ta igen det, men varje gång de tankarna kommer, då tänker jag tre saker:
1. Det finns en omtenta.
2. Jag födde barn för ett år sedan mitt i en kurs, och jag klarade den utan att ta studieuppehåll. Klarade jag det kan jag väl klara det här.
3. Förr eller senare måste jag ju lära mig allt det här. Tentan är väl irrelevant, men mina framtida patienter är inte irrelevanta. Vad ska jag säga till dem liksom? ”Buksmärtor? Men du, jag var ju på prisutdelning i Stockholm när de pluggade in det avsnittet, så du får nog dra till någon annan läkare om det där. Tack och hej!”
Nä, tänkte väl det va.

aaaaaaargh nu är det bara att tuta och köra och hoppas på det bästa. 18 januari tentasmäller det!

0 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén