Tagg: Krönika (Sida 1 av 2)

Hänt

 

 
Hej.

Detta har hänt:
vi firade fem år som gifta, lämnade barnen med svärföräldrarna, åkte på roadtrip genom Finland. Pratade om livet, åt getostpizza i bilen, betraktade Österbottens platta vidder.

 

 

Jag jobbade. Med olika saker.
Träffade en massa patienter. Lärde mig en massa psykofarmaka. Hade fina samtal. Hade svåra samtal. Kände att jag gjorde en insats. Kände att jag inte nådde fram. Drack många koppar kaffe. Åt många Dumlekolor. Såg ut på Svibyviken från fönstret på mitt kontor, såg isen smälta, såg solljuset glittra i vattnet. 
Skrev krönikor. Om kvällarna. Om helgerna.
Bland annat en krönika för Läkartidningen om möten i läkaryrket.

 

 

Jag köpte en kamera. Jag tänkte: vad märkligt att köpa någonting till mig själv bara för att jag vill ha det.
Inte för att jag behöver det inom ett område där jag är professionell.
För det är ju mest det jag lägger pengar på annars (förutom barnen förstås) – sådant jag behöver för mitt skrivande, sådant jag behöver för mitt läkarjobb.

Jag bär runt på den med stolthet, den lilla tyngden över axeln som en ständig påminnelse. Du ska ha den där Ulrika, tänker jag, som man gör med en present till någon man älskar, bara för att du gjort dig förtjänt av något kul.

 

Jag skrev en massa text på något som ännu inte är klart.
Sedan skickade jag det till någon som jobbar med böcker, som läst annat jag skrivit och gillat det och sa:
vill du läsa det här och säga vad du tror?
Så just nu ligger mina ord mest i någon annans händer.

 

Och jag gjorde allt det här som är små bitar av ett liv:
lagade den här spenatpastan, blundade och stönade för att den är så sjukt god, satt i lekparken och kände ljumma vindar mot mitt ansikte, promenerade till havet och drog in lukt av salt och sand och tång.

Jag låg vaken om natten och oroade mig, jag sov tunga och drömlösa timmar, jag kysste någon jag älskar.
Lyssnade på My House med Florida tills de enda tankar jag tänkte var citat från den menlösa låttexten, läste Bockarna Bruse tjugo gånger på raken, sa åt en kull av oregerliga ungar med min mörkaste röst att nu räcker det, bad de oregerliga ungarna om ursäkt, hörde min fyraåring säga men mamma, man FÅR vara arg, man får ha alla känslor.

Så jag hade alla känslor. Jag grät och jag log och jag drömde och jag längtade och jag var så nöjd och jag var så frustrerad,
jag sjöng Halo och wailade som en tok och trodde att jag var Beyoncé medan jag tömde diskmaskinen och jag duschade efter träningen tills allt som fanns kvar i min kropp var hetta och sedan kysste jag någon jag älskar en gång till.

Och mitt i allt detta blev det plötsligt – och äntligen! – vår.

 

 
 
 
(PS. Så nu är jag väl tillbaka här igen, skriver på den här platsen, igen. Om ni gillar det: tryck på det lilla hjärtat, följ mig på Facebook och på bloglovin, dela det här inlägget om ni tyckte det var fint, tipsa en kompis. Såna små saker som man kanske inte tänker på men som gör stor skillnad för den som skriver. Kyssar&kärlek på er alla).
15 comments

Om det här med att skriva (en liten skrivskola)

 
Min bok befinner sig ju i ett limbo, just nu. Jag är nästanförfattare men inte riktigt, millimeter ifrån att äntligen bli antagen, jag har tagit mig bort standardrefuseringsbrevssvaren (älskar längden på det ordet!) och fram till de personliga kontakterna, telefonsamtal och möten, smicker och hård men konstruktiv kritik, allt det där. Men jag har inget tryckt, med framsida och titel och baksidestext, som jag kan sätta i handen på vem som helst och säga: Titta. Min bok. Jag skrev den. Jag är FÖRFATTARE NU.

 
 Ändå tror jag mig ha en del att berätta om skrivande. Från hur man omvandlar ett intresse för skrivande till ett faktiskt bokmanus till hur man får det manuset utgivet (om det är vad man vill). Hur det fungerar på ett förlag, vad som är skillnaden på en agent och en förläggare, hur man får andra skribentjobb än just skönlitterärt skrivande och fördelar/nackdelar med det. 
Jag vet vad som har varit framgångsrikt för mig, och vad som varit mer katastrofartat, och jag vet varför jag har gjort vissa val i min ”skrivkarriär” och tackat nej till annat.
 

(I väntan på att Augustgalan skulle börja. Så himla märklig grej det var egentligen, att ta paus från att vara mamma till en ettåring och åka ned på gala istället.)

 
Så jag tänkte att de kommande veckorna kör jag en serie med inlägg här, om just det där. Skrivande.
 
Tanken är att jag kör igång med en första del nästa söndag. Medan ni alla rulla tummarna och hoppar av iver-spänning-längtan tills dess: passa på att önska om det är något särskilt ni skulle vilja veta mer om. Jag har ett kommentarsfält här nedanför, och en epostadress här bredvid. Båda är väldigt användbara kommunikationsmedel. Fast brevduva går också bra, bara den inte skiter ned för mycket.

(Tips nummer 1: handledsskydd från Apoteket om man ska skriva alldeles för mycket på för kort tid i för dålig arbetsställning. kan vara placebo men har räddat mig från smärtande händer många många gånger.)
 
 
 
 
 

 
,

,

,
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3 comments

Darra inte (en ny krönika)

Nu har en ny krönika kommit ut på Läkartidnings hemsida, ni kan läsa den här.
 
Det är läskigt när texter jag skriver väl kommer ut. I sådana här sammanhang går det ofta rätt lång tid mellan att jag skrev texten och att den publiceras, vilket gör det ännu läskigare. Att jag för månader sedan slipade en text tills jag kände mig nöjd betyder inte att jag skulle känna mig nöjd om jag läste den nu. Sedan sitter jag där i valet och kvalet när texten publiceras – ska jag läsa om den så jag vet vad som egentligen står, eller undvika att läsa för att slippa bli frustrerad över sådant jag kunnat formulera bättre?
 
Idag blev valet enkelt, för så fort jag märkt att texten var ute blev jag beordrad att dansa till trance med en två-och-ett-halvtåring och i de danserna finns ingen chans att hinna läsa krönikor.
 
Hoppas ni gillar den hej hej.
 
0 comments

Krönika i Läkartidningen

En hel del att göra nu, då jag kompletterar praktik jag missade i samband med lillpojkens förlossning när jag läste termin 6. (Jag tog ju inget studieuppehåll när han kom, men var ledig lite innan och lite efter och tar igen det nu på sommaren). Så denna vecka går jag två nätter på akuten, och nästa vecka två nätter igen. Det är spännande och intensivt och magiskt och vi återkommer till det.
 
Men ikväll ska jag bara tipsa er om denna. Den första av några krönikor jag skriver för Läkartidningen nu i sommar. Ett pojkgäng och en landstingsfilt heter den.
 
Hej hej.
0 comments

På G

Förresten!
Skickade byline-bild för en rolig krönikegrej häromdagen. Synnerligen exalterad över detta, känns som precis rätt utrymme för vad jag vill skriva nu (förutom boken).
Stay tuned, ni får snart veta mer.
 
PS Det är inte bylinebilden som är bilden i det här inlägget. Kanske borde kört på den istället, den skulle ju se väldigt sympatisk och ändå tuff ut liksom.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 comments

Livet, döden och ett tårtkalas

Ny krönika i Folkbladet idag. Skriver om underhållande patientsamtal och vardagslivet även i sjuklighet. (Och de patientfall jag naturligtvis mixtrat till så att det inte ska gå att identifiera patienterna, så ingen ska känna sig exponerad). Ni hittar den här.

 

0 comments

Senaste…

Senaste krönikan publicerades förresten idag i VF. Handlar om ouppfostrade studenter och att vara mamma vid fel ålder, fel plats, fel tillfälle i alla andras ögon.
Ni hittar den här.

 

0 comments

Ord som inte kommer och muffinssmulor på alla möjliga platser

Det har gått dåligt med skrivandet på sistone. Med bloggen, med de skönlitterära projekten, med krönikor. Har tänkt att de är bra att mina krönikor ska publiceras sporadiskt och inte på veckobasis, fast sedan har jag insett att egentligen hade det varit bättre om jag bara var tvungen att leverera en krönika varje vecka, att uppdraget såg ut så punkt slut. Då hade det inte funnits så många alternativ till att producera. Och varje gång jag skrivit en mindre bra krönika kunde jag tänka att jomen jag fick ju i alla fall fram något den här veckan, det är ju bra.
 
För jag köper inte riktigt att allt jag skriver just nu blir skit. Det verkar helt enkelt inte sannolikt att jag skulle gått från att skriva helt okej saker (”prisbelönta alster” som jag säger till mig själv när jag kör interna peptalks, man måste veta hur man formulerar sig snofsigt för att motivera sig själv!), till att bara producera grejer som bara duger som dasspapper. Med tanke på att jag inte vad jag vet drabbas av neurodegeneration, cerebrovaskulär sjukdom eller trauma mot huvudet känns det inte som att min förmåga plötsligt skulle försvinna.
 
Däremot har jag haft tid för självreflektion.
På Ulrika-språk betyder det att jag inte har lyckats med något extraordinärt på sistone – jag har inte vunnit några pris, inte skrivit höga poäng på några tentor, och faktiskt inte heller räddat hela världen från undergång – och dessutom har schemat inte varit särskilt späckat. Jag har legat i en soffa och läst tre Liza Marklund-deckare på en vecka och ätit omotiverade mängder muffins. Att en sådan ostrukturerad och icke-ambitiös ung kvinna skulle ha något intressant att säga omvärlden har inte känts realistiskt.
 
En dag ska jag lära mig att tycka att jag är ganska fantastisk, även när min största bedrift om dagarna är att städa biblioteksböcker från muffins-smulor.
Tills dess vet jag att det tyvärr bara finns ett sätt att dra sig ur den där toxiska, segdragna skrivkrampen: producera text.
 
Med en extra kopp kaffe i handen och den här låten på repeat hoppa jag att det ska kunna gå vägen.
 
5 comments

Vänskapskrönikan

I fredags publicerades min senaste krönika på VF, den handlar om magsjuka, vänskap och det där med att veta var man har folk egentligen. Ni hittar den här.
 
Ironikt nog ligger jag nu, några veckor efter att jag skrev krönikan, själv däckad i en magsjuka. Gissningsvis är det sådant man får ta när dottern går sitt första år på dagis. Jag försöker få i mig chokladglass innan den far upp igen och ser min kropp föra en tynande tillvaro i spegeln. Nåväl, värre saker har hänt, och kommer säker att hända, i mitt liv. Så inte vill jag klaga alltför mycket. Jag har i alla fall mycket tid att göra ingenting och ligga och lyssna på radio.
0 comments

Lördagskrönika

Hej vänner, fiender och stalkers, idag finns min senaste krönika i Folkbladet. Den handlar om omöjligheten att bli av med sina fördomar, och konsten att lära sig att uppskatta dem i stället. Läs och dela den här.
 
 
2 comments

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén