Tagg: Kärlek

Växa ifred

(klicka på bilden för källa)

På den här platsen finns minnen av ungdomsår. Mest hans, men också mina.
Hemma hos min mans föräldrar i Dalarna. Första julen i Sverige sedan vi flyttade till Åland. Tjocka lager av snö, insjöar och bergshöjder, barrskog. Och runt knuten, vart man än går, alltid en anekdot om livet den jag älskar hade före mig. Att där och där och där är platsen där allting hände.
I alla berättelser är han sig så påfallande lik att man måste le.

Men här finns också minnen av att vara ett tonårigt jag. Första gången jag kom hit var på gränsen mellan två decennier. Vi firade nyåret här mellan 2009 och 2010 och jag hade just fyllt sjutton och vi hade varit ihop en månad och jag minns hans arm om min axel i midnattskylan bland fyrverkerierna, minns mina löften till mig själv, inte bara om det här året utan om decenniet som skulle komma.

Jag minns att vara nitton år här en sommar, sitta barbent på trappen till gäststugan på gården och skriva novellen som skulle vinna Lilla Augustpriset. Doften av solvarmt trä, kaffe, mina förhoppningar.

Den där novellen förändrade mycket och samtidigt ingenting. När jag vann priset hade jag hunnit fylla tjugo. Då hade jag skrivit ned mina berättelser i sexton år. Jag skrev redan och jag skulle fortsätta skriva. Inga tävlingar förändrar det. Kanske dröjer det sexton år till innan jag får bekräftelse på det viset igen.

Men det var skönt med ett alibi. När folk frågade om ens skrivande. Folk försöker så ofta luska ut om ens skrivande är något värt eller bara en navelskådande självupptagenhet. Jo det går bra jag vann det där priset, kunde jag säga. Och sedan få trava på med mina andra projekt utan att behöva beskriva dem desto mer.

Nuförtiden får krönikorna fylla samma funktion. Någonting som ger skrivandet en legitimitet. Så att de osynliga projekten kan få växa ifred.

På alla platser jag besöker, som jag besökt förut, finns minnen av berättelser som fått växa och gro ifred.

Jag minns hur jag tänkte den där nyårsnatten, när vi stod inför ett nytt decennium, att nästa skulle bli bättre. Jag minns att jag lovade mig själv hur. Och även om jag inte alltid lyckades. Även om vägen var lång att gå (vägen är alltid så mycket längre att gå än vad man vågade föreställa sig till att börja med, för om man vågade föreställa sig det skulle man inte våga gå den).
Även om jag tvekade, snubblade, vände, förirrade mig.
Nog har det varit ett bra decennium.
Och än är det inte över.

 

1 comments

Rödbetor

Jag bestämde mig för att lära mig att älska rödbetor, jag tänkte att det var dags.
Som jag har lärt mig att älska så många andra saker som jag en gång i tiden inte njöt av. Svart kaffe och armhävningar och avokado och iskalla duschar, mögelost och att sy i hud.

Man övar en liten stund i taget.
Man bygger sina övningsstunder till något njutbart.
Man skapar sig en ny värld i sin verklighet.

Jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag lånade en kokbok. Jag köpte dem och skar dem i bitar så att skärbrädan såg ut att blöda. Jag kokade dem i lättsaltat vatten. Jag tänkte att det finns något med det ordet, lättsaltat, jag tänkte jag vill vara en sådan människa som alltid kokar saker i lättsaltat vatten, en sådan med en självklar knyck på handen när man kryddar, en som aldrig råkar öppna ett saltkar i fel ände och bara se det vita guldet flöda –

så jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag blandade mina betor med crème fraîche och vitlök enligt kokbokens anvisningar, och rikligt med chili, med chilin fanns det inget lätt, då tappar man hela rättens tjusning –

och sedan honungsrostade jag kikärtorna och medan jag såg dem bli gyllene i stekpannan tänkte jag på den där andra gången jag skulle lära mig att älska rödbetor, det var snart nio år sedan, när jag precis var på väg att lära mig älska en annan människa

när jag precis blivit tillsammans med någon som inte bodde i samma stad och varje ögonblick var fyllt av längtan och allt jag behövde göra var att fylla mina dagar räkna ned sekunderna till nästa kontakt nästa sms nästa andetag i luren och jag tänkte att om det alltid kommer att kännas såhär att älska då kommer jag aldrig att våga älska igen

tänker på den gången för nio år sedan, hur jag försökte få tiden att gå, och hur jag började laga mat
och hur jag bestämde mig för att laga rödbetor

så jag ugnsrostade dem och medan jag skar dem i bitar kände jag det första magknipet, och jag tänkte: ens första kärlek är en värk i magen
och medan jag gjorde fetaostsalladen jag skulle ha till kände jag den första vågen av illamående och jag tänkte: ens första kärlek är en sugande olust,

och när jag tagit mina första tuggor av de där knapersöta rödbetorna kände jag hur allting vällde upp som om min kropp vägrade älska några rödbetor
och sedan sprang jag till toaletten och kräktes upp
alltihop

efter det var jag magsjuk i en vecka och jag åt inte rödbetor igen på nio år.

… men nu bestämde jag mig för att lära mig att älska rödbetor. Mina kikärtor är honungsindränkt gyllene. Min kvällsmat är klar.
Jag äter första portionen med mina barn och den andra ensam i balkongsolnedgången.

Och det är nio år senare och jag befinner mig inte längre i min första kärlek, jag befinner mig i min andra, vi träffades ju senare det där året, det var han som lärde mig att äta avokado,
och jag behöver inte fundera om ont i magen är längtan eller magsjuka för han är ju alltid där.

Det finns inget av den där naggande känslan av att ha blivit lämnad ensam fast man är en del av ett tillsammans.

Och rödbetorna smakar som gud.

7 comments

Sjutton år sjutton år i staden

 
Det jag minns bäst är vår förväntan.
Tidens ändlösa seghet, som kola när käkarna mal, så sött och kletigt tjockt. Hur vi vandrade runt i timtal genom vårkvällar och sommardagar, hur vi satt på caféer hösten och vintern igenom. Linnébullarna stora som minst dubbla kanelbullar, vi delade på två för att det var billigare så, jag köpte te och brände tungan, jag var alltid för otålig.
Hur det kändes som att tiden var vår att fördriva, som att förväntan mest var väntan. Hur det kändes som om det när som helst skulle hända något stort.
Som att jag måste vara redo.
 
 
Jag minns ensamheten. Att vara tretton-fjorton-femton-sexton år och tänka att jag inte var gjord för den här platsen, den här tiden, det här livet. Jag minns fyrtiofem minuter på bussen, till skolan och hem. Lukten av andra människors svett i rusningstid. Böckerna man hinner läsa när man pendlar. Snöstormar, vårvindar, valborgssol utanför fönstret. 
Min tonårslängtan fladdrande i bröstet, en feber av förväntan i huvudet.
Hur jag längtade – efter att någon skulle hitta mig, älska mig, ta mig med storm.
 
Jag vet att jag alltid skrev.
I bussen, i bilen, 
Jag sa till alla: en dag ska jag bli något stort och inte ens jag trodde på min egen berättelse.
 
 
Jag åkte på kurs dit i helgen, till mitt gamla Uppsala där jag var sjutton år sjutton år i staden och inte bott på sju år och två veckor. Och under promenaderna längs Fyrisån, med en kaffe på Storken, på en bänk vid Svandammen i höstsval luft. Då log jag åt hur det är att vara sjutton och tro att man är missförstådd och ensam och precis som ingen alls.
När man uppvisar de mest ålderstypiska beteenden.
 
Och jag tänkte på hur märkligt det var: detta att någon hittade mig, älskade mig, och tog mig med storm.
Jag var sjutton år och nio månader när jag lämnade den där staden.
För att flytta in på vinst och förlust hos nån kille. För att se vad det kunde bli.
 
Sedan skaffade vi tre barn.
Och jag blev en av de som aldrig kommit hem.
0 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén