Tagg: Inspiration

Äventyr, lektioner

 
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. För en gångs skull är det verkligen en bra sak.
 
Den här helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
Den här helgen gjorde jag allting jag någonsin gjort förut, sammanfogat till en helhet.
 
En sak som läkaryrket har lärt mig är att bara göra saker.
Inte för att jag vågar, inte egentligen, utan för att jag är van vid att det inte finns något alternativ. Jag har övats i att möta situationer ensam. Att min livlina är att jag kan ringa en vän (en bakjour) som kan komma om det krisar men i värsta fall är trettio minuter bort.
Så när jag fick möjligheten att hålla en tvådagars skrivkurs för tolv personer tänkte jag aldrig men vågar jag?
Jag satte mig bara ner och började skissa på upplägget.
 
 
Så i helgen fick jag prata om ämnen jag verkligen älskar, med folk som verkligen var intresserade.
Vi pratade idéer, karaktärer, dialog, miljöer, grundläggande dramaturgi. Gjorde skrivövningar som jag konstruerat och provskrivit i soffan i vårt garage (det är där jag brukar gömma mig om jag behöver arbeta med något kreativt när barnen är hemma och alla stans caféer är stängda).
Jag visste att jag skulle njuta av att få prata om de här ämnena.
Allt det här som känns så hemtamt och tryggt, och samtidigt aldrig slutar att fascinera mig.
Men jag var inte beredd på hur häftigt det skulle vara att sitta i ett rum av skrivande människor. Att känna koncentrationen och passionen och flowet som ligger i luften på en sådan plats. Att se inspirationens gnista väckas till liv i någon annans ögon.
Folk har utvecklat grava beroenden av mindre kickar än den känslan.
 
Nu är huvudet luddigt lugnt, bedövande tomt.
Vettigare ord än såhär får jag inte ur mig den här veckan heller.
 
Vill ni läsa en riktigt text, klicka er in på min senaste krönika i Läkartidningen. Och gilla den där Facebooksidan jag har om ni vill hitta annat jag skriver, allt jag gör nästlar sig inte in här på bloggen.
 
Så ska jag vabba tvååring, stirra i taket, pilla mig i naveln, och faktiskt bara vara glad.
 
 
 
(Bilderna i inlägget kommer från Unsplash, en sida med hundratusentals fotografier som är gratis att använda både i privata och kommersiella sammanhang. Klicka på bilderna för att komma till just den fotografens Unsplashsida.)
 
2 comments

Skrivskolan del 3: Karaktärer

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/547_34209682.jpg
 
Hej och välkommen till Nettelblads skrivskola, del 3.
Idag ska vi prata om hur man skapar sina karaktärer, hur man befolkar sitt mästerverk med människor som läsaren minns långt efteråt.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/718_43480045.jpg
 
En inledande disclaimer: vad jag förstått är ”karaktärer” en anglifiering som ursprungligen inte är korrekt svenska, dvs. man har tagit det engelska ordet för samma sak och börjat använda det på svenska. Mer korrekt är kanske att säga ”personerna i boken” – jag säger själv spontant ”huvudperson” och skulle aldrig säga ”huvudkaraktär”, till exempel. Men ordet används så ofta nuförtiden så jag tänker på det som en fackterm, som gör det entydigt vad jag syftar på.
Så. Då kör vi.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/865_59595002.jpg
 
Karaktärer. För mig är det här allting börjar. Eller i alla fall nästan. Allra första början kommer med en mening eller två. Jag bara sätter mig och skriver något, klottrar det i mariginalen på mina föreläsningsanteckningar, skriver med bläck på en servett på något café (ja, jag har gjort det, många gånger, och varje gång känns det som att jag måste vara på väg att göra något genialiskt eftersom servettklotter innebär att man har något så brljant på gång att det helt enklet inte kan vänta).
Route 66 började helt enkelt med att jag skrev ”Jag drack tre koppar kaffe varje vardag, och varje fredagskväll åt jag en pizza.” Allt jag visste om berättelsen då var att den skulle ingå i en novellsamling med ett särskilt tema som jag arbetade på, och att huvudpersonen skulle vara lesbisk.
När jag skrev min roman, den som åkt fram och tillbaka mellan mig och en förläggare sedan juni, var det samma sak. Jag skrev ”En morgon i slutet av maj låg en död katt på min mors veranda. Jag behövde bara betrakta den ett ögonblick för att förstå att det rörde sig om ett mord.”
Så det är väl egentligen med meningarna allt börjar, men då vet jag ingenting. Jag har bara några ord som målar en bild som dröjer sig kvar.
Sedan kastar jag mig över karaktärerna, och det är då det börjar på riktigt, det är då det kan bli något.
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2008/03/shower_1206295024_4272077.jpg
 
För mig är det teater, det här att skapa gestalter till en ny bok eller novell. Oavsett om jag ska skriva i tredje person (han/hon) eller första person (jagform) handlar det om att hitta språket, världsbilden, det unika för den här personen. Jag vill ner i mina huvudpersoners skor och jag vill vandra där många mil. I förberedelsearbetet är det här jag lägger mest krut, men så är också genom att utforma karaktärer som jag över huvud taget hittar handlingen till mina böcker. Visst använder jag mig av de dramaturgiska principerna jag skrev om i del 2, men det är senare i processen, när jag vill börja forma min berättelse och fundera över hur handlingen ska struktureras i själva boken. För mig kommer idéerna till det av sig självt när jag skapat mina karaktärer. Att bygga dem och lära känna dem är som att casta folk till big brother, sedan när det är klart låter jag det bara rulla framför kamerorna.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/435_25782794.jpg
 
Okej men hur GÖR man då? vrålar kören av otålighet.
Det beror på vem man är. Vissa vill ha sorterad information om varenda person som dyker upp i boken, typ kartotekskort. De vill veta vad namnet på varenda faster och moster i karaktärernas släkt och vad de helst äter till frukost och vilken deras favoritfärg är. (Väldigt ofta dyker ”favoritfärg” upp i listor jag läser över ”bra-att-veta-grejer-om-karaktärer-när-man-skriver”. Jag fattar inte varför, för jag förstår inte hur min bok kommer att bli annorlunda ifall min huvudperson föredrar blått eller grönt).
Gillar man struktur är struktur bra. Se upp bara, precis som jag sa i förra delen, så att strukturererandet inte blir ett sätt att undvika att någonsin komma igång. (Om det är komma igång du vill, du kanske inte vill skriva? Utan bara hitta på folk i ditt huvud? Tro mig, det är okej. Att man måste skriva en roman bara för att man gillar att fantisera är bullshit, det är som att påstå att du måste bli sexarbetare bara för att du gillar att onanera).
 
Ska du strukturera enligt någon särskild mall – se över vad du känner är relevant att veta om dina huvudpersoner. Vad brukar göra det lättare för dig att förstå människor i verkliga livet? Vad vill du veta om människor för att tycka att du känner dem på djupet och kan förstå deras handlingar bättre? Favoritfärg kommer i alla fall långt ner på min lista. Högre upp sätter jag sådant som barndomshändelser som påverkat en starkt, hur ens relation till föräldrar ser ut, om man är en introvert eller extrovert person, vad man drömmer om i livet och vad man är rädd för. Nyckelordet för mig är drivkrafter. Är det här en människa som längtar desperat efter något? Eller vill hon tvärtom desperat bort? Sådant ger uppslag till konflikter i berättelsen.
 
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/335_21259419.jpg
 
Själv skrev jag en gång i tiden listor, där jag bockade av varenda punkt. Var personen var född, vad föräldrarna hette, deras religösa uppfattningar. Det var säkert användbart då, nu skriver jag mer på fri hand. Jag sätter mig helt enkelt ned och börjar spåna rätt löst om personen. Sättet jag skriver är fritt, pladdrigt, och inte med avsikt att producera något material jag ska kunna använda rakt av eller ens ha som referens senare. Om Ebba i Route 66 skrev jag säkert något i den här stilen (eftersom det här bara är ett sätt för mig att lära känna personerna sparar jag inte det jag skrivit):
Vem är hon?
Ebba, de där kopparna kaffe varje morgon, pizzan – rutiner. Rutinerna är viktiga för henne. Som ett sätt att hitta tryggheten, eller kanske snarare som ett sätt att fly från det otrygga? Hon har blivit bränd förut, hon har längtat efter kärleken men det har varit svårt och kanske finns det ett utanförskap också, i hur hennes attraktion inte varit som den hos de hon vuxit upp med.
hon bor centralt, fin lägenhet, bra jobb där man tjänar bra men ändå praktiskt — elektriker?? – gillar att äta mycket, det blir tongivande, hon är ganska lång och stor, kraftig, gillar söta tjejer, kanske hamburgergrejen kan användas? –
Idé  – konflikten huvudsakligen mellan hennes rutinbehov och hennes längtan efter kärleken (som hon är rädd för) – kanske träffar hon en tjej som är yngre, vill ha äventyr…
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/514_30583558.jpg

Som ni ser är texten plottrig, för en utomstående stundtals obegripbar (eftersom vissa saker syftar på sådant bara jag vet att jag använt i tidigare skrivande och sedan kastat bort, ”hamburgergrejen” till exempel). Det hoppar mellan högt och lågt, från Ebbas potentiella utanförskap i uppväxten till var hon bor. För mig är detta ett sätt att verkligen bara spåna, att släppa loss kraven på struktur och släppa fram kreativiteten istället. Mitt enda krav på mig själv är att jag hela tiden försöker skriva något som handlar om personen jag försöker skapa.
För mig kan det bli några A4 i Word om varje viktig person i boken när jag skriver så här. Men då är de sidorna ofta uppblandade, ibland idéer på nyckelscener, små fragment av dialog för att få en känsla för hur personen pratar.
Det är en rörig process, men fruktbar – när jag arbetat mig igenom alla personer på det här sättet har jag en stabil grund, fylld av uppslag om hur berättelsen kan drivas framåt.
 
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/425_25303558.jpg
 
Allra mest tycker jag att man ska gå på instinkt när man skapar sina karaktärer. Instinkten för vad man tycker är intressant att skriva om. En roman tar tid, innebär arbete – det måste vara personer du är intresserad av att leva med en lång tid. Du behöver inte gilla dem, men du ska fascineras av dem. Jag fascineras oerhört av alla mina karaktärer, och känner mycket med dem, även när de gör osympatiska saker. Också för att jag har lagt en grund där jag vet varför de är sviniga när de är det.
Men något jag ändå vill slå ett slag för är att skriva om folk som inte är som du själv. Det är ett av de mest konkreta tips jag kan ge. Framförallt när du skriver kortare texter, när du övar. Jag skriver inte om tjugo-någonting tvåbarnsmammor som pluggar till läkare. Jag skriver om lesbiska elektriker och sovjetiska konståkningsprinsessor, jag skriver om deprimerade medelålders matematiker och äventyrslystna bergsklättrare.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/42_19858171.jpg
När jag var i tonåren var det mer bara jag-jag-jag över alla mina texter. Jag behövde det säkert, men det gjorde texterna sämre.
Det här gäller även om du lever världens mest spännande liv. För anledningen att jag råder dig att inte skriva om dig själv är inte att du är så tråkig, det vet jag inget om. Det är för att du är så självklar för dig själv. Ska du skriva om någon som är väldigt lik dig, är risken att du inte kan kommunicera till läsarna varför man ska känna sympati med personen, varför den är intressant, och varför den beter sig som den gör. Ju längre bort du går från dig själv när du skapar dina personer, ju mer kan du skapa någon som du ser med en läsares ögon, en person du ser från första gången. Då märker du också vilka delar av personen som ska skildras i din text.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/305_19402297.jpg
 
Så. Det får bli veckans tips, och veckans övning:
Skriv om någon som är så långt från dig själv som det kan vara. Gärna någon du själv tror du skulle tycka illa om eller ha svårt att umgås med.
Det behöver inte bli bra text, bara skriv om den personen. Hela den här veckan. Skriv några rader varje dag om vad den personen skulle ha gjort idag, vad han eller hon tänkte om det, vad som var svårt och vad som var lätt, vad som var ångestväckande och vad som var njutningsfullt.
 
Sedan, när veckan är slut eller du tröttnat på övningen, skriv en scen där den här personen får ett dödsbesked. Du bestämmer hur dödsbeskedet ska lämnas, på telefon eller direkt, och vem det gäller, men döden ska in i alla fall.
Hur reagerar din person? Hur blir scenen?
Och för allt i världen, posta gärna era texter här om ni får lust. Ni kan göra det anonymt, jag skvallrar inte om IP-adresser.
 
Allt gott skriv på.

/Er guru

PS. tidigare delar hittar du här:
Del 1 – Att komma igång
Del 2 – Att strukturera sin berättelse

 
2 comments

Det enda problemet


När man skapar fiktion, tycker jag det är svårt att förstå att verkligheten också är viktig. På vissa sätt troligen viktigare. Åtminstone verkligare.
Så svårt när berättelserna som surrar i ens huvud kan kännas precis lika mycket på riktigt.
 
0 comments

There’s at true sin calling for the night

 
När skrivandet går trögt, sätter jag den här låten på repeat. Sjunker in i skrivprojektet och låter allting annat drunkna. Och så låter den ungefär som tonen är i min bok, i alla fall de tyngsta och mest drömska delarna.
 
10 000 ord nu.
 
 
0 comments

I ett rum med sönderrivna tapeter

 
Jag tycker så sanslöst mycket om den här covern på Enjoy the silence, och har gjort så sedan jag första gången hörde den.
Inte minst för att jag har lyssnat på den om och om igen en vår när jag var fjorton och skulle fylla femton, när jag snart skulle börja gymnasiet och var fylld av en sprängande önskan att göra tvärtom mot allt folk förväntade sig av mig, överraska dem med min förmåga att bli precis vad som helst och inte till, chockera dem med min rena begåvning och dra ifrån det där livet, den där staden, det där utanförskapet.

Jag drack te med min bästa vän och alla hennes katter, till den där låten, till hela den där skivan, på repeat. Jag brände min tunga gång på gång för jag glömde alltid att blåsa på det heta vattnet.
I hennes rum, med lila tapeter, lyssnade vi till den där låten. Hon hade börjat riva sönder dem om nätterna, tapeterna. För att hon inte kunde sova. Och för att de skulle tapetsera om snart, hur som helst. Och för att när man är fjorton-femton år gammal och våren är smärtsamt ljus och man inte kan sova, då är det där att riva sönder lite tapeter kanske det minst destruktiva man kan komma på att göra.

 
I kväll skriver jag, till den där låten, och har inte sönder någonting.
Jag blåser till och med på mitt te innan jag dricker det.
0 comments

Inspiration i krampen

 
Jag har fortfarande en skrivkramp, i det skönlitterära. Jag skriver, men inget kännetecknas av flyt. Allting störs av tankar, för mycket planering, för lite intuition, det blir konstruerat och meningslöst, det tappar känslan.
Jag försöker lösa det genom att skriva lite varje dag, även om det inte blir något meningsfullt över huvud taget, och genom att omge skrivpassen av sådant som faktiskt berör mig. Just nu är det mest liveklipp med Lana del Rey, eller egentligen allra mest klipp från innan hon blev Lana del Rey, när hon uppträdde under sitt riktiga namn Lizzie Grant. Det finns en del riktigt bra liveframträdanden från henne sedan hon fick sitt världsgenombrott (uppträdandet med Body Electric ovan tycker jag är ett exempel på det) men hennes dåliga scennerver sätter oftar krokben för henne i de nyare klippen än i de gamla. Dessutom tycker jag att hon gör sig bättre i en lite intimare miljö, som i de gamla klippen, än på stora världsccener.

Det finns förresten väldigt många bra unreleased Lana del Rey-låtar, de jag tycker är allra bäst är faktiskt de man inte hittar på Spotify längre. Söker man på youtube kan man hitta helt galna mängder. Den stora behållningen med ”Born to die”-skivan skulle jag säga är att den är väldigt välproducerad, många gånger, men jag tycker inte en innehåller de textmässigt eller musikaliskt intressantaste verken. Någon gång ska jag länka några av mina favoriter av det icke-officiella materialet, men här kommer bara lite fler Lizzie Grant-klipp där jag uppskattar hela hennes utstrålning.

 
 

baby I have become someone
a monster
sjunger hon och jag tror på vartenda ord.

Yayo släpptes som en officiell låt på ”Born to die – The paradise edition” men fanns långt tidigare på ett Lizzie Grant-album. Och egentligen långt innan dess, det finns riktigt gamla klipp med den. Det finns otroligt många olika versioner och produktioner av den – jag vill minnas att jag tillbringade stora delar av mitt farmakologitentaplugg i februari med att i stället lyssna på olika demos av den här och jämföra vilken jag tycker är bäst. (Jag har en tendens att nörda in mig på saker, ja.)
Liveframträdandet är hursomhelst hur jag bäst gillar Lana del Reys musik, mer intimt, inte så stor produktion, inte allt fixet omkring, bara hennes ansiktsuttryck och scenuttryck och alldeles egen stil.
Nu ska jag skriva, sedan sova, och inte nörda mig massor.
Godnatt.
 
1 comments

Ord som inte kommer och muffinssmulor på alla möjliga platser

Det har gått dåligt med skrivandet på sistone. Med bloggen, med de skönlitterära projekten, med krönikor. Har tänkt att de är bra att mina krönikor ska publiceras sporadiskt och inte på veckobasis, fast sedan har jag insett att egentligen hade det varit bättre om jag bara var tvungen att leverera en krönika varje vecka, att uppdraget såg ut så punkt slut. Då hade det inte funnits så många alternativ till att producera. Och varje gång jag skrivit en mindre bra krönika kunde jag tänka att jomen jag fick ju i alla fall fram något den här veckan, det är ju bra.
 
För jag köper inte riktigt att allt jag skriver just nu blir skit. Det verkar helt enkelt inte sannolikt att jag skulle gått från att skriva helt okej saker (”prisbelönta alster” som jag säger till mig själv när jag kör interna peptalks, man måste veta hur man formulerar sig snofsigt för att motivera sig själv!), till att bara producera grejer som bara duger som dasspapper. Med tanke på att jag inte vad jag vet drabbas av neurodegeneration, cerebrovaskulär sjukdom eller trauma mot huvudet känns det inte som att min förmåga plötsligt skulle försvinna.
 
Däremot har jag haft tid för självreflektion.
På Ulrika-språk betyder det att jag inte har lyckats med något extraordinärt på sistone – jag har inte vunnit några pris, inte skrivit höga poäng på några tentor, och faktiskt inte heller räddat hela världen från undergång – och dessutom har schemat inte varit särskilt späckat. Jag har legat i en soffa och läst tre Liza Marklund-deckare på en vecka och ätit omotiverade mängder muffins. Att en sådan ostrukturerad och icke-ambitiös ung kvinna skulle ha något intressant att säga omvärlden har inte känts realistiskt.
 
En dag ska jag lära mig att tycka att jag är ganska fantastisk, även när min största bedrift om dagarna är att städa biblioteksböcker från muffins-smulor.
Tills dess vet jag att det tyvärr bara finns ett sätt att dra sig ur den där toxiska, segdragna skrivkrampen: producera text.
 
Med en extra kopp kaffe i handen och den här låten på repeat hoppa jag att det ska kunna gå vägen.
 
5 comments

Det var en gång

 
Det är som en förälskelse vid helt fel tidpunkt.
Helt emot alla planer och alldeles för intensivt.
Och alldeles oemotståndligt.

Jag tänkte lägga skrivandet på hyllan några veckor, kanske några månader. Det där skönlitterära. På min höjd peta lite i novellsamlingen, vara bitter över refuseringar, göra andra saker. Överväga att ge upp en talang jag inte längre vet varför jag vill hänge mig åt.
Mitt i en existensiell kris. Det där att varför ska man skriva? Vad blir bättre av det?

Men jag skriver ju för att jag inte kan låta bli. Det är ju själva essensen. Och idag började det första klottret på ett romanprojekt om stjärnor och sibiriska nätter och kärlek och matematik och jag är redan uppslukad och betagen. Rusig och nästan hjärtklappande.

Tydligen är epidemiologiföreläsningar extremt kreativt inspirerande.

0 comments

Inspirationen i skrivandet


Jag skriver ju om ganska mycket märkligt, när jag skriver.
Originellt, påstår vissa. Idag redigerade jag på novellen om en robotpsykolog, en annan dag arbetade jag med berättelsen om en sovjetisk konståkerska. Romanen jag ska skriva i sommar börjar med domedagen. Och så vidare.
Något som kan föranleda frågan om var jag hittar mina idéer, den där klassiska intervjufrågan till etablerade författare (åh snälla låt mig bli en etablerad författare som kan få klassiska intervjufrågor!): Var hittar du din inspiration?

Det finns många svar på den frågan. Mer luddiga, men nog så viktiga aspekter, är att jag i allmänhet är väldigt intresserad av saker. När jag var yngre hade jag några vänner som drev med mig om det där – de sa att min ständiga catch phrase var Nejmen vad FASCINERANDE, och det stämmer nog fortfarande rätt väl.
Men det viktigaste tror jag inte är hur jag hittar en massa idéer. Det handlar om hur jag inte ratar dem. Det är just så enkelt som det. Jag gör ganska mycket brainstorming och jag gör den på riktigt där jag låter det som kommer fram bara komma fram, sedan sållar jag och ser vad som blir bra. Som med novellsamlingen. Först kom en enda mening: ”Det var den fjärde april jag köpte pistolen.” (Inledningsmeningen till den första novellen i samlingen). Sedan försökte jag hitta på vilken typ av tema en sådan novell skulle kunna passa in i. När jag kommit på det temat (”10 sätt att hämnas på ett ex”) brainstormade jag fram två listor. Den ena var en lista på tjugo sätt att hämnas på någon. Den andra var en lista på tjugo olika typer av människor, som befann sig i olika livssituatiner. (Typ ”Sovjetisk konståkerska”, ”Deprimerad medelålders författare”, etc). Efter att jag gjort listorna började jag titta på vad jag egentligen skrivit och se om det var något som jag blev lockad att nysta vidare i.
Och då var liksom nyfikenheten, författardelen av mig, redan väckt. Jag ställde rätt frågor, funderade vidare. En del av det blir novellerna i boken – annat blev inspiration till framtida texter.
Och framförallt hade jag väldigt roligt när jag gjorde det.

1 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén