Tagg: Habanero

Ögonblick i juli

 
Jag kommer hem från Helsingfors, går till frisören och ber henne att göra mitt långa mörka hår blont. Ibland behöver man lite happy, ibland behöver man bara något nytt.
 
Har inte varit hos frisören på sju år.
Jag får en latte och små godsaker på fatet.
Dricker lyxkaffet och tänker på att överlämna kroppen i någon annans händer.
Tuggar på en jordgubbe, tänker på hur en förändring i livet kan börja med ett hår. Hur man kan skrapa på ytan för att gräva sig mot djupet.
Smaskar på en chokladbit från Fazer, tänker på kemin i att bleka ett hårstrå. Hur man bleker och det blekta blir gult och hur man sedan tonar för att få det kallare. Spränga sönder pigment. Spränga fram något annat. 
 
Tänker på en novell jag tror mig ha läst i Joyce Carol Oates novellsamling Faithless – tales of transgression. Om blont hår. Några rader i den jag minns så tydligt. Men när jag bläddrar genom boken hittar jag dem aldrig. Kanske blandar jag ihop dem med något ur Blonde. Kanske blandar jag ihop det med något jag själv har skrivit, vid samma tidpunkt, det måste ha varit lika länge sedan som sist jag var hos en frisör.
 
Kanske har jag skrivit så mycket, läst så mycket att orden smälter samman.
Att de bildar ett eget universum av språk, en parallell värld av upplevelser som aldrig har skett.
 
Jag ser in i spegeln och mitt hår tar aldrig slut. Lager efter lager penslas i blå kräm och klappas in i aluminiumfolie.
Jag undrar om alla tänker såhär många tankar hos frisören.
Hur orkar man då gå oftare än vart sjunde år?
 
 
 
Lånar Skuggan över stenbänken av Maria Gripe. 
Har inte läst den på femton år men minns den som hänförande.
 
Som barn tyckte jag inte om barnböcker.
Men Maria Gripe sa att hon inte skrev barnböcker, hon skrev böcker om barn för alla åldrar. Och den sortens litteratur har jag alltid älskat. Gripe, Fagerholm. Det finns en melankoli och ett mysterium i barndomens världar som bara vissa författare är kapabla att förmedla.
 
En litterär agent sa en gång att ett manus jag skrivit förde tankarna till en ny Monika Fagerholm.
Det är länge sedan nu och folk säger så många saker.
Men en del av alla saker folk säger kan man väl få spara, som skatter? 
 
 
 
 
 
Jag står med en snart-treåring i en lekpark. Min lilla Habanerobebis.
”Det är dags att gå hem”, säger jag. ”Vi ska äta middag.”
”Nej”, säger Habanero, med händerna i sidorna, ”har inte tid. Inte tid att gå min pappas hus, inte tid att gå min mammas hus, inte tid” – och ett litet skratt, som för att understryka det bisarra i tanken – ”äta en MIDDAG. Måste leka. Leka en dag, leka en natt.”
Tropisk dallrande hetta kring våra kroppar. En kväll som alla andra kvällar. En dag kommer jag att ha glömt bort det här och sedan plötsligt känna en doft, en värme som påminner om denna, och alla minnen kommer att skölja över mig, rubba mig i sin intensitet.
”Det finns vattenmelon”, säger jag.
Då fattar hon om min hand, utan ett ord, och vi vandrar hemåt längs asfaltsväg som luktar sommar. 
 
”Jag älskar dig”, säger jag till Habanero.
”Okej okej”, säger Habanero. ”Och jag älskar vattenmelon.”
 
 
 
 
Och andra kvällar cyklar vi till havet.
Lukten av salt och av tång. Solnedgångsvärme över min hud nakna hud. Vattenstänk från barnen när de rusar mot vågorna. Långgrunt till förbannelse,.
Ingen tid att passa, ingen vän att svara, inga liv att förbättra, bara våra minuter och våra timmar, tillsammans.
 
Det är så nära här, så enkelt här, så tryggt.
Så lätt att glömma bort det.
 
Trots allt har det aldrig funnits någon evolutionär fördel med att nöja sig. Vi är drivna av årtusendena till att sträva.
Men de här ögonblicken. Av att vara nöjd. Av att vara här. Av att vara nära.
Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.
 
 
 
Ny här?
 
30 comments

Habanero

 

”Nej nej!”, skriker storebror till lillasyster. ”Inte inte! Det är STARKT för bebisar!
Rösten fylld av förskräckelse. Storebror är fyra år gammal. ”Bebisen” är två och ett halvt. Han blev en stor pojke innan han ens var två, hon kommer att vara söndergullad ett helt liv. Och nu sitter hon med locket till en tacosåsburk i handen. Habanerosåsen, den där som bränner i munnen så att mina ögon tåras. Och på locket sitter intorkade rester av såsen kvar. Hennes tunga är utsträckt, redo att slicka. 

Bebisen ler. Hon fixerar oss med blicken, förvissar sig om att vi båda ser på. Det glimmar i de blå ögonen. Så lutar hon sig fram och slickar på locket. Sakta. Njutningsfullt.
”Gott”, säger hon, med eftertryck men utan att röra en min. ”MM så jättejättegott.”

För hon är en sådan sort, min habanerobebis. 
Den sorten som kräver starka smaker, starka åsikter, ett starkt och stadigt travande genom livet. 
Hon tuggar på en rå gul lök med samma förtjusning som andra smaskar på ett äpple. (Trots storebrors förundrade anmärkning – ”Vaa? En bebis som äter LÖK?”). 

En sådan som svarar på varje fråga hon hör, oavsett om den är ställd till henne eller ej. Om storasyster frågar om hon får gå till en kompis är det habanerobebisen som bestämt säger nej. Om jag frågar min man om han kan ta barnen så jag kan gå iväg och skriva är det habanerobebisen som svarar att det går naturligtvis inte alls.
 

En sort som rusar framåt genom världen utan fruktan. Som springer ifrån mig i lekparken. Många långa meter innan hon vänder sig om och ger mig en hastig blick. Det ljusa håret som ett yrväder kring huvudet, det glittrar i solnedgången. Hon skrattar mot mig, hon vinkar avmätt, som en kunglighet mot pöbeln.
Och insikten som kommer hugger i bröstet, rycker i hjärtat, pulserar under huden: snart behöver hon mig inte mer.

Mitt minsta lilla barn, min habanerobebis. Som blir mer habanero och mindre och mindre bebis.
Hon behöver mig redan så mycket mindre än förr.

Och här står jag, mitt i vårkvällen, med alla känslor samtidigt. Bland doften av torrt gräs och grillrök, i jackan som börjar bli för tunn när solen viker undan, med dessa Ålandsvindar som drar genom mitt hår.

Jag, som är av en annan sort. Som tycker att till och med vanlig minttandkräm är för stark. Som inte travar bredbent genom livet, jag som mer krumbuktar mig fram. Snurrar och smyger.
Här står jag med min längtan och min kärlek och min nostalgi och mina drömmar och min oro och mina förhoppningar och mina minnen av alla mina barn och hur de bodde i min mage och hur de låg vid mitt bröst och hur de lekte med fingrarna i mitt hår när de skulle somna om kvällarna.
Och ser henne springa ifrån mig.

Tills hon plötsligt vänder.
Upp i min famn, händerna över mitt ansikte, blöta pussar över mina kinder, och den där rösten, så ljus och så bestämd.
”Kom nu mamma. Dags att gå hem. Äta tacos.”
Så då går vi hem. Jag plockar fram habanerosåsen. Jag skär upp en rå lök. Jag har henne i min famn. Jag snusar på hennes hår.
Och ännu är hon min.

51 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén