Tagg: Fyraåring

Klubben

 
 
Solvarmt trä under mina bara lår på trappen till den lilla stugan i trädgården, kaffekoppen så varm i mina händer, luftens dallrande hetta, rösten från min pojke när han sjunger en sorglig sång, allt allvar som kan rymmas i en fyraåring.
Min minsting som ålar sig upp i min famn. En snorig näsa i mitt hår. Lukten av solkräm. Svetten längs mina tinningar. Att blunda och njuta av hennes kropp i min famn, att känna hur hennes fingrar försöker trycka upp mina ögonlock, mamma WAKE UP, inte SOVA, det är MORRON NU.
 
 
 
 
Allt detta med vuxenlivet som väller över mig.
Ansvaret tungt på axlarna, dessa tusen beslut man måste fatta, dessa dagar som löper in i varandra och som är ens liv men ens liv händer inte per automatik och ingenting kommer som en självklarhet och allting måste skapas om man ska få vad man egentligen ville ha.
 
Om de bara visste, de där ungarna, tänker jag ibland. Om de bara visste vilken process som ständigt pågår i bakgrunden för att skapa en tillvaro de tar för självklar.
 
 
 
 
 
Det är som en hemlig klubb. Den här föräldraskapsklubben. Den man tillhör när man är den som skapar ramarna för någon annans verklighet.
Kanske är det först när jag har dessa egna ungar att vårda som jag fattar vilket jobb av kärlek som ligger i hela min egen uppväxt.
 
Klubben, det är ett ansvar som inget annat.
Klubben, det är en spektakulärt fenomenal jäkla upplevelse.
 
 
 
 
Och ljuden av grannbarn som leker i en annan trädgård och av mopeder som accelererar i andra änden av kvarteret och smaken av snabbkaffe och gräset mjukt mot mina barfotafötter.
Treåringen som ålar sig ur min famn, springer mot sin bror, dansar till hans sång.
 
Och jag lutar mig mot husväggen bakom, kisar mot solen, drar djupa andetag.
Väntar på att någon ska behöva mig. 
 
Och vilar där.
 
 
 
 

 
 
 
 
 
22 comments

En helg i februari 2018

 

På fredgaskvällen lagar vi en sötpotatisgryta. Det är bara jag och min son. Mitt känsliga mellanbarn som är allt annat än mittemellan. I de här stunderna – när han får fokusera i lugnet, utan andra barn omkring – blommar en annan pojke fram. Noggrann, tankfull, lillgammal.

Jag försöker bygga de här ögonblicken i vår vardag. Mellan dagishämtningar och akutjourer. Små ögonblick som blir våra.
Hans hand är så mjuk när jag tar tag om den, hjälper honom att röra i den stora grytan. Ansiktsuttrycket så högtidligt.

Till middag äter två barn av maten, ett ber om yoghurt, någon avslutar måltiden med att lägga en såsig bit paprika på sitt ljusa huvud och utbrista prinsessa, KRONA!
Innan läggdags badar de i duschen, jag hör plasken från badrummet, hör hur de sjunger. Alla tre varsin text, varsin melodi, späda röster som ekar mot kaklet. 
Jag dricker kvällste vid köksbordet, det smakar kryddor och vanilj.
Jag lämnar hälften av disken till morgondagen.

På lördagen arbetar jag på akuten. Från nio till arton. Jag följer mitt eget system med post-it-lappar på skrivbordet för att minnas vad som är nästa steg för alla patienter. Dricker forest fruits-te, ni vet det där från Lipton, hela läkarexpeditionen doftar sött av bär. 
Alla som någon gång känt doften av just det teet vet vad jag menar. Det luktar på ett sådant sätt att människor stannar upp och drar in doften. 
Det blir många kopppar, många samtal till bakjourer för att rådfråga, många berättelser om andra människor som dröjer sig kvar långt efteråt.

När jag lägger min son om lördagskvällen, precis när han är på väg att somna, vänder han sig om och ser på mig.
”Men vad gjorde du idag, mamma, vad hände på din dag?
De långa, mörka ögonfransarna. Klipper allt saktare när han försöker hålla fast mig med blicken fast sömnen är så nära.
”Jag var doktor. Man gör olika saker. Träffar kanske nån som har slagit sig, nån som har ont i magen.”
Och sedan faller de tunga ögonlocken ihop, hos min spetiga lilla pojke, huvudet tungt mot kudden, och han ler:
”Åh mamma. Jag har också ont i magen. Men jag är inte sjuk. Jag åt bara för mycket mat.”
Sedan snarkar han snart.

 

På söndagen vill barnen att vi ska spela in en film. De spelar en teater och jag sitter i soffan och dokumenterar med iPadens kamera. Sexåringen är en flicka som har blivit föräldralös. Som man naturligt gör vid plötsliga dödsfall i familjen ger hon sig ut i skogen för att leta efter hundar. Hon hittar två stycken som får följa med henne hem.
Fyraåringen och tvååring är oerhört in character, de kryper på golvet och svarar inget annat än VOFF VOFF i tjugo minuter.

Vid tvåtiden kramar jag mina ungar hejdå och går till akuten. Jag ska jobba till tio. Jag har med mig en bok ifall det blir lugnt, det händer faktiskt vissa gånger. Den här kvällen lyfter jag den inte ens ur väskan. På ett sätt är de här upptagna kvällarna lättare. De värsta kvällarna är de när ingenting händer. Då är jag utlämnad till min fantasi om vad som skulle kunna dyka upp.

När jag går hem genom natten är den klar och kall. Tårna domnar, jag är på väg att hacka tänder, trots att det bara tar fem minuter att gå. Jag har vant mig av med råkylan från mina Umeåår, har slutat klä mig för Norrlandsnätter.
Men stjärnorna syns så tydligt på himlen, jag måste ändå stanna upp.
Jag har blivit så svag för natthimlarna.

Alltings väldighet.
Min egen litenhet.
Att detta bara är en millimeter i tiden, ett nålstick i evigheten, att till och med i mitt egna lilla liv är det här bara några få dagar, i en kort tid av livet.
I en tillvaro jag en dag kommer att ha glömt bort.

 

Liknande inlägg och texter:
Min helg. nettelblad edition.
–  Den här krönikan om att vara förälder och läkare, och den här om livet som AT-läkare, kvällar på akuten och tid som rinner mellan fingrarna.

20 comments

Ljuset

 

Det är att gå hem en lördagskväll från eftermiddagspasset på akuten och det är skymning, inte mörkaste natt. Att vakna om morgonen och ana sol mellan persiennerna. Att promenera längs vattnet och isen och höra fågelsång.
Det är lukten av böckerna jag bläddrar i på biblioteket, hallonte som värmer strupen en ruggig dag, smaken av gräddtårta och starkt kaffe, det bittra mot det milda söta.

 

Det är att använda min ihopjobbade tid till att skriva, som i höstas. Timmar av ostördhet, chansen att göra färdigt.
Att försöka skapa mina andrum i verkligheten, att försöka bygga mitt liv så att drömmarna ryms, att hämta orken i allt som är ljust. 

 

För det är också: min svåra sorgsna son, under soffan vid läggdags. Han som vägrar att komma fram om vi har släckt lamporna i fel ordning, lagt leksaker på fel ställe, missförstått hans egna system för världen.
Det är att vakna före gryningen och ångra en handläggning av någon patient.
Det är förkylningar som går i ett, en sur röst mot barnens vänligt ställda frågor, det är dessa eviga väldiga vindar.

 

Det är alltihop och allting samtidigt: solstrålar som gnistrar i snön och slask som tränger in i skorna tills fötterna är dyngsura. Kyssar och influensa. Stinkande blöjor och mamma jag älskar dig viskat i örat av tre barn inom loppet av tre minuter.

 

Det är ljuset och det är mörkret och det är ett liv, är väl vad jag förmår, får väl räcka gott så.
Och runt hörnet väntar alltid något, även om man inte ser det än.
Om så än bara en sommar som vill bre ut sig. 

 
(Bilder av Mario Azzi på Unsplash)
4 comments

I am Poopie

 
Vilken tur att just hon skulle bli vår gladaste bebis.
En som beter sig som om livet bara är kakor som väntar på att ätas, föräldraargument som väntar på att bekämpas, äventyr som väntar på att levas.
 
Att just hon.
Som jag träffade första gången flera timmar efter att hon fötts.
Som kastades in i en familj i en tid av vårt liv när jag var tvungen att göra så många kompromisser. Inte kunde göra allt för henne som jag borde, för att det fanns annat som jag måste.
 
Som fått se så mycket youtubeklipp för barn med sina syskon att de alla springer runt och gastar försök till engelska konversationer med varandra och varje gång kniper det lite i föräldrahjärtat för det var väl aldrig mitt mål.
Att hon skulle lära sig om livet genom filmer av kinderägg som sakta öppnas. Att hennes mantra hon muttrar medan hon traskar genom huset skulle vara open, ooopen, ooooopen SURPRISE!
 
Men vilken tur – just hon – för det är så lätt att jaga samband. Jaga orsak och verkan.
Allt sorgesamt i den där ungen skulle jag trott berodde på hur dramatiskt det var, precis när hon kom.
Men jag hittar ju ingen sorg i ungen. Jag har ju letat.
 
 

 
Och har bara hittat detta:
hur allting i livet kan vara en sång. Tvätta händerna, borsta tänderna, gå och sova, slå sin bror.
Det är klart att vi lever i en musikal.
Det är klart att den musikalen mestadels sjungs till Finger-Family-melodin.

hur man hittar sitt sätt att ta plats, även om man var sisten in och det redan var rätt trångt. Genom att lära sig att chocka sina syskon, till exempel. Att göra det rebelliska de inte hade vågat.
Som när vi ligger i sängen om kvällen, alla ungar ska sova, och var och en i familjen får berätta om sin dag. Sexåringen pratar om kompisar och vad man ska göra om det kommer tjuvar till huset (man måste ringa 112, säga ursäkta vi har en tjuv i vårt hus!). Fyraåringen berättar om motorcyklar, leksaksaffärsrån och andra saker som över huvud taget aldrig har hänt.

 
Och det blir minstaungens tur och hon ska toppa detta. 
Satsar på kombinationen av etablissemangstrotsande och kunskaper i främmande språk och gör det med framgång.
”I am poopie”, säger hon. ”Poooooopie, I am.”
Och syskonen skrattar över detta tilltag, de skrattar så att skrattet aldrig dör ut, när någon slutar börjar någon annan, ingenting vi vuxna säger hade kunnat ha en liknande effekt.
 

 
Kanske är det bara hur tvååringar är, tänker jag, kanske är alla tvååringar sådana under av lycka.
Men sedan minns jag så snabbt den tvååring jag en gång hade som inte var sådan.
Han som inte kom till världen med dunder och brak, som anlände under helt ordinära former. Som var världens enklaste bebis men blev vårt huvudbry till barn.
Som var en tvååring som vi var så oroliga över för allt han inte kunde säga, som var så frustrerad av sin egen oförmåga att kommunicera. 

Som kanske är ytterligare ett tecken på något jag famlar efter i de här reflektionerna: att ibland kanske det inte spelar så stor roll vad man gör med sina ungar. Att allt vi gör kanske inte är det som skapar ungarna. Att de har något inneboende som finns där och som man får möta.

Att de blir mest som de blir oavsett vad jag gör (så länge det jag gör är med kärlek och rimlighet).
Att detta med att vara förälder handlar inte så mycket om att faktiskt skapa en människa. Att det mycket om att förvalta precis den unge man fått.

 
Och i kvällens mörker, när tystnaden äntligen lagt sig, lägger han sig närmre sin lillasyster.
Han, som vi oroade och oroar oss så mycket för.
Mumlar i hennes öra, rösten darrig av undertryckt skratt:
”Vem är du?”
Konstpaus.
”I am Poopie.”
Och när rummet fylls av skrattsalvor som inte klingar av tänker jag, att kanske behöver man knappt ens ta hand om de ungar man fått.
De sköter ju varandra.
 
 
13 comments

2017

En gång när jag var femton lade jag ut en sådan där lista med frågor på min dåvarande blogg.
Någon kommenterade shit vilka coola svar du verkar så laidback och cool.
 
Därefter har utlandsflyttar och barnafödslar och läkarlivsupplevelser avlöst varandra men kanske trumfar ingenting den känslan.
Att vara femton år och som femtonåringar gör kasta sig ut i livet på darrande ben med hjärtat paniskt klappande i bröstet och så säger någon-vem-som-helst-en-främling på internet att man är cool. 
 
Det var jag inte – det är jag inte – men en blogglista om det här året kör vi ändå.
 
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2017/09/5_59aac36b2a6b22abee7c2432.jpg

 

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Skolades in på akuten och gjorde tusen saker för första gången i livet där.
Åt på finare restauranger än jag någonsin gjort förut, var ute sent om natten bland folk på ett sätt jag aldrig brukade.
(Och tänkte: undrar om alla andra här känner att det är på riktigt för det känns som om vi alla bara låtsas att vi vet vad vi gör).

Genomdrev du någon stor förändring? 
Började träffa mer folk. Började jobba mer jourer. Började skriva den här bloggen på ett annat sätt.

Blev några av dina vänner föräldrar i år? 
Baby boomen har startat. 
Och jag trodde att jag skulle känna att nu är jag i synk, efter att ha hamnat i otakt när jag fick mitt första barn som nittonåring.
Att nu lever jag och mina bekantskapskretsar samma sorts liv.
Men så blir det ju inte. Det där livet – det sköra första-barnet-livet – känns avlägset för mig nu.
Som en dröm jag drömde för många nätter sedan.

 

 

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 
7 april när det var terrordåd i Stockholm och jag hade  en stressig kväll på akuten.
Och jag stod framför tevebilderna i kafferummet och tänkte: hur kan världen pågå därute när jag är upptagen med min egen värld här på sjukhuset.

Dog någon som stod dig nära? 
Inga vänner men död är en del av mitt arbete, av min vardag.
Och på så sätt var det ett år av väldigt mycket död.

Vilka platser besökte du? 
Umeå och Uppsala på kurser men mest var jag här (på Åland).
Skulle åkt till Helsingfors men saker kom emellan.

Bästa köpet?
Två varmkorvar från en bensinmack. En gråmulen höstdag när vi skulle promenera hem från stan och båda blev akuthungriga och sura.
Sedan stod vi där och frös om fingrarna och smaskade och älskade varandra.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
När jag kände mig bra på jobbet. (Och i nästa sekund kände man sig uslast i världen, jag skrev om det här.)
Och när folk delade, mailade, tackade mig för sånt jag skrivit.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? 
Lugn i sinnet. 

 

 

Vad önskar du att du gjort mer?  
Skrattat. 

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Undrat över vad andra människor ska tycka.

Favoritserier från året som gått?
Alltså vi har en show som går här hemma, kanske kan man döpa den till ”Tre vandaler”.
Det är tre vilda syskon som far genom ett hus som yrväder och slåss, kramas, skrattar, sjunger och låtsas vara hundar om vartannat.
Den brukar jag kolla på ibland.

 

 

Bästa boken du läst i år?
Jag kräver för mycket. Ingen bok har gjort mig tillräckligt hänförd för att platsa som årets bästa.
Men jag läste mycket som var läsvärt, om än inga tiopoängare.
Bland annat Det är natten av Karolina Ramqvist, Swing time av Zadie Smith, Tre sekunder av Roslund&Hellström, Jag vet allt det här av Annika Paldanius. 

Största musikaliska upptäckten? 
Nu i sluttampen av 2017 lyssnar jag konstant på Rakt in i kaklet med Samir&Viktor.
Vet inte om man kan kalla det en upptäckt. Det är väl en variant av det jag skrev om här, detta JAG ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN FÖR DEN HANDLAR OM MITT LIV.
För rakt in i kaklet kör jag ju, alltid, ibland för hårt. 

Största framgång på det privata planet? 
Att jag klarade av ytterligare ett år som mamma till mina tre vandaler.

Största misstaget?
Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.

 

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
2016 kämpade jag att hålla näsan över vattenytan. I år fick jag till och med flyta ibland.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Lunch i personalmatsalen.

Något du önskade dig och fick?
Ett färdigskrivet råmanus till en bok. 

Något du önskade dig och inte fick? 
En färdigredigerad bok som jag hade kunnat skicka till bokförlag.

 

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Vaknade av upprörda röster för att barnen hoppade sönder ett eluttag. Drack kaffet svart, satt melankolisk i mitt kök och betraktade fåglarna utanför fönstret, undrade vad det skulle bli av mig.
Men veckan efter gick jag ut och åt med folk och firade.
Alltså med andra människor! Tror inte jag har firat en födelsedag tillsammans med vänner på typ tio år. Helt ärligt. På så sätt blev det en symbol för något nytt i livet, att orka med sådant jag kanske alltför länge försakat. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mer träning, mer självtillit, mer skrivande.
Ett bokkontrakt (som alla år, alltid).

Vad fick dig att må bra?
Promenader och att sova på dagen med barnen.

Vem saknade du? 
De jag hade i Umeå. 

 

 

De bästa nya människorna du träffade? 
Roliga kollegor. 

Mest stolt över? 
Allt jag vågade göra fast jag egentligen inte vågade.

Högsta önskan just nu?
Att kunna nöja mig.  

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Julpynta ordentligt.
Och lära mig hur man ska skåla egentligen i ett sällskap egentligen. Vem ska man titta på???

 

TACK till alla er som läser, följer, kommenterar, delar, trycker hjärtat och bara hänger med. Det är så himla roligt.
Nu kör vi rakt in i kaklet ända in i 2018!
kyssar&kärlek så ses vi i januari.

49 comments

Stjärnpojken

 
Dina systrar, din pappa och jag. I bilen, om morgonen, på väg till dagis.
Någon bråkar om vilken radiokanal vi lyssnar på, någon berättar om en dröm från natten, någon syster kittlar en annan.
 
Och du, tyst. Med blicken ut genom fönstret.
Och så plötsligt – din klara röst, din liksom ensamma röst, den som kan tala så högtidligt.
Apropå ingenting särskilt alls. Som om våra samtalsämnen inte riktigt bekommer dig:
Jag ser månen. Den åker med oss.
 
Jag vet inte vad jag ska svara dig.
 
 
 
 
Senare, en eftermiddag, du sitter i mitt knä.
Dina fingrar, i mitt hår.
Vänder upp mörka stora ögon mot mig och berättar att din farfar är månen, farmor är solen.
Storasyster är regnet och lillasyster är vinden.
Och sedan, sedan tar du min hand som om det är viktigt, men du ser inte längre på mig, du håller sällan min blick så länge. Du möter inte alltid blickar.
Och säger:
Men vilket väder är vi, mamma?
Vilket väder är du och jag?
 
Sedan, som en viskning. Till ingen särskild alls.
Som om det bara var en av alla historier som cirkulerar genom universum utan en specifik mottagare.
Kanske är vi bara stjärnor. 
 
 
 
Och älsklingen, du är väl som en stjärna.
Ibland lyser du så starkt och så klart att det känns som du är alldeles intill.
Och ändå är du så långt ifrån mig.
 
Det finns väl fakta om stjärnor som är svåra att förstå, som kräver fysikers komplicerade formler för att beräknas och kunna berättas.
Om hur fort ljus kan färdas. Hur planeter föds och dör och explosioner och implosioner bildar existenser.
 
På samma sätt finns det väl sanningar om dig som jag inte har räknat ut än.
Du är ett alldeles eget exemplar, det är vi väl alla, men kanske från ett ovanligt avlägset solsystem.
 
Alla gånger jag inte förstår dig, fast det så uppenbart är något du verkligen ville berätta.
De är för att jag inte hunnit till den delen av himlavalvet ännu.
 
Men stjärnan.
Idag fyller du fyra år.
 
Det är ju faktiskt ingen ålder.
Ännu har vi all tid i universum.
 
Liknande inlägg:
22 comments

Konversationer

 
Konversationerna, de små samtalen som genomsyrar vårt liv.
Som föds ur vårt liv. Så självklara nu men en dag kommer de att kännas så avlägsna för livet kommer att vara ett annat – samtalen kommer att handla om något annat.
Och minnena kommer att vara luddiga i kanterna, på samma sätt som när man står insvept i alla klädlager om vintern och har svårt att minnas hur det kändes att traska barbent ut i världen.
 
 
Konversationer med en fyraåring.

Medan jag plockar disken, bär någon på höften, nynnar på en sång.

”Min mamma jobbar i sjukhuset”, säger han, gnager på en tomat, vill alltid ha tomater.
”Jaha, vad gör man då?”, frågar jag.
Medan jag sopar golv, klottrar utkast för en krönika, letar efter en vante.
”Man gör sjuka människor friska.”
Medan jag drömmer dagdrömmar, leker låtsatslekar, fantiserar fram hypotetiska scenarion.
”Jaha, hur gör man det då?”
”Man öppnar upp magen, plockar ut några saker.”
 
Och så säger man om man har en mamma som jobbar på kirurgen just nu.

Men en dag gör jag något annat och kanske har jag glömt allt då. Hur det luktar – av munskydd, desinfektion, diatermi. Hur coolt det ändå är att man till exempel kan stoppa in en liten kamera i buken och tjuvkika in.

 
 
Konversationer med en sexåring.
Medan jag kokar makaroner, bäddar sängen, bokar en färjebiljett.
”Mamma, de andra barnen säger att jag måste börja skolan.”
Medan jag tar en nästan sexåring i famnen som om hon fortfarande vore min bebis.
”De andra barnen har rätt.”
”Men mamma, i skolan finns det LÄXOR. De andra barnen säger att det finns läxor och jag vet inte läxor.”
Medan jag stryker henne över håret, över ryggen, över den lilla kinden där det faller en tår.
 
Och vet att en dag sitter hon vid köksbordet och tragglar och hon kommer inte ens att minnas att hon var rädd.
Kanske inte ens om man påminner henne.
 
För att det också är en del av att vara förälder.
Att hela tiden vara lite efter, i bakhasorna – att minnas och helga saker som barnen tycker hände för en evighet sedan.
Som de redan i ren uppväxtfart rasat förbi.
 
 

Och tvååringen som tar mig i handen och tvingar mig att säga godnatt till alla monster i och kring vårt hus. Kanske är det inte en konversation, bara ordergivning.

Monster under soffan, i vår trädgård.
”Inte dumma, bara snälla.”
Men tydligen oförmögna att sova utan ett tryggt godnatt.
 
Natt natt mosse sov tått och i rösten finns hela vårt liv tillsammans, hela livet med en tvååring, hela världen av detta nattande gullande vårdande plockande stöttande tröstande och så om igen.
Och jag är dödstrött och vill inte säga godnatt till ett enda monster mer men samtidigt vet jag ju.
Att en dag har jag ingen tvååring och vem ska då berätta för mig att alla monstren är snälla.
Vem ska jag stryka över kinden när hon sover tungt och tått.
 
Men den dagen kanske det finns nya konversationer som väntar.
 
 
23 comments

Storm

 
Det stormar om morgnarna, det låter så högt, som om det regnar.
Träden böjer sig, tallarna växer snett efter år av samma vindar.
Ibland doftar luften salt av hav. Ibland bara blöta löv och fuktig jord.
Och barnen in i bilen, fortfarande i mörkret, den där blåsten om morgonen, man känner att man lever, kanske behöver man en naturkraft ibland för att känna det.
 
Det är så vackert att åka på natten, säger hon som snart blir en sexåring. Det är så vackert när alla lamporna lyser.
Och jag tänker att kanske blir just de här morgnarna hennes minnesfragment av barndom:
lampornas ljus
trängseln i vår lilla bil
ljudet av syskon som sjunger, viskar, leker
pappas parfym och lukten av overall
och dessa väldiga vindar.
 
 

Men det är sant. Det är så vackert om morgonen, om kvällen. När alla lamporna lyser och man kan titta in i andra människors hem.

Kvällspromenader i blåsten, halsduken tätare kring ansiktet. Passera hus och lägenheter som blir som dockskåp.
Där lever andra människor sina liv, här hittar jag på mina egna berättelser.
 
Det är så lätt att hitta på historier om andra, bygga dramaturgin tydlig och klar, fylla ut luckorna som man bäst behagar.
Så mycket svårare att bygga den egna berättelsen.
 
Fyller snart år, blir snart tjugofem, har levt mina år av att bli vuxen enligt principen att bara göra det. Bara göra alltihop som jag ville få gjort.
Som om tiden var utmätt, som om någon flåsade mig i nacken och jag måste hinna innan det blev för sent.
Och på ett sätt har jag ju fått allt jag ville. Jag har fått litegrann av alltihop.
Och samtidigt – jag ville ju ha allt, av allt, alltid. Och det har jag inte fått, det går ju inte.
 
Jag är så van att vara på väg någonstans. Att vänta på ett barn som ska komma, en tenta som ska klaras, en läkarutbildning som ska bli klar.
Det blir lätt att tro att ett vanligt litet liv är som att gå i cirklar.

Lätt att få för sig att det skulle vara något fel i det.

 
Men jag låter fötterna traska på.
Och tänker, att kanske kommer detta att vara mina minnesfragment av den där hösten 2017:
blöta löv under skorna
lukten av rök från någons öppna spis
inomhusmänniskorna och deras dockhusliv, deras middagar och deras tevekvällar
min frusna nästipp
värmen i tre små kroppars kramar när man kommer hem igen.
 
Och dessa väldiga vindar.
 
 
26 comments

Triss

 
 
En fördel med att de är tre är att det oftast är åtminstone någon som är glad.
När en tvååring slängt sig på hallgolvet och vrålar för att hon inte får gå ut i oktoberkvällen i bara blöja och stövlar. Och den äldsta fylld av sexårstrots står och rycker i den låsta dörren. Förklarar att man är den elakaste mamman som något barn har haft och att hon ska ta lillasyster med sig och rymma till lekparken (Vi kan sova ute, det är bättre än här).
När fyraåringen, helt oberörd av sina systrar, kryper upp i ens knä, pussar ens kind, berättar sina historier.
Jag är kär i en flicka, säger han, hon åker på min motorcykel. Vi åker till sjukhuset, vi åker till stan, vi åker till havet ibland.
En ö av lugn i ett hav av kaos.
 
 
 
 
När storasyster skvallrar på mellanbror, ett gastande MAMMA! HAN KASTAR NER SIN KORV FRÅN BALKONGEN!
Och knappt har man hunnit dit för att få inspektera den där ensamma prinskorven som vilar i gräset nedanför, innan storasyster fått en örfil från en sårad bror. Som trodde att de var kumpaner, partners in crime. Och nu detta svek och fighten är igång. Man måste bända isär dem med kraft innan någon blir skadad.
Då behöver man en travande tvååring som spankulerar ut på balkongen, till synes oberörd av slagsmålen. Som sjunger raaaain raaain go away come again another day trots att solen skiner över både korv och gräsmatta som aldrig förr. Den lilla rösten som tar i så att den spricker på de ljusaste tonerna, som hos en målbrottspojke.
 
Och så eftermiddagarna när ingen är glad. När alla slåss och alla skriker och ingen vill mutas med samma film som någon annan.
När jag undrar: hur kunde jag ta allt detta vatten över huvudet, det enorma ansvaret.
Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket och hur kunde jag tro att detta skulle vara en rimlig barnabörda.
 
 
 

Och sedan:

när tvååringen äntligen är lagd medan de stora ser på film i sitt rum. När jag kommer upp till dem, ser att fyraåringen dragit fram täcke och kudde, somnat själv på golvet.
 
Och vi blir stående och ser på honom, jag och hans storasyster.
Som man blir stående och ser på barnen när de somnat. Ömheten aldrig någonsin så stor som när de ligger så försvarslöst.
När hon känner det där lika starkt som jag – när hon lutar sig fram, kysser hans kind, säger:
”Åh lilla älsklingen. Jag ska älska dig. För alla mina liv.”
 
Det är ju högvinsten.
 
Liknande inlägg:
5 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén