Tagg: Finland

Hänt

 

 
Hej.

Detta har hänt:
vi firade fem år som gifta, lämnade barnen med svärföräldrarna, åkte på roadtrip genom Finland. Pratade om livet, åt getostpizza i bilen, betraktade Österbottens platta vidder.

 

 

Jag jobbade. Med olika saker.
Träffade en massa patienter. Lärde mig en massa psykofarmaka. Hade fina samtal. Hade svåra samtal. Kände att jag gjorde en insats. Kände att jag inte nådde fram. Drack många koppar kaffe. Åt många Dumlekolor. Såg ut på Svibyviken från fönstret på mitt kontor, såg isen smälta, såg solljuset glittra i vattnet. 
Skrev krönikor. Om kvällarna. Om helgerna.
Bland annat en krönika för Läkartidningen om möten i läkaryrket.

 

 

Jag köpte en kamera. Jag tänkte: vad märkligt att köpa någonting till mig själv bara för att jag vill ha det.
Inte för att jag behöver det inom ett område där jag är professionell.
För det är ju mest det jag lägger pengar på annars (förutom barnen förstås) – sådant jag behöver för mitt skrivande, sådant jag behöver för mitt läkarjobb.

Jag bär runt på den med stolthet, den lilla tyngden över axeln som en ständig påminnelse. Du ska ha den där Ulrika, tänker jag, som man gör med en present till någon man älskar, bara för att du gjort dig förtjänt av något kul.

 

Jag skrev en massa text på något som ännu inte är klart.
Sedan skickade jag det till någon som jobbar med böcker, som läst annat jag skrivit och gillat det och sa:
vill du läsa det här och säga vad du tror?
Så just nu ligger mina ord mest i någon annans händer.

 

Och jag gjorde allt det här som är små bitar av ett liv:
lagade den här spenatpastan, blundade och stönade för att den är så sjukt god, satt i lekparken och kände ljumma vindar mot mitt ansikte, promenerade till havet och drog in lukt av salt och sand och tång.

Jag låg vaken om natten och oroade mig, jag sov tunga och drömlösa timmar, jag kysste någon jag älskar.
Lyssnade på My House med Florida tills de enda tankar jag tänkte var citat från den menlösa låttexten, läste Bockarna Bruse tjugo gånger på raken, sa åt en kull av oregerliga ungar med min mörkaste röst att nu räcker det, bad de oregerliga ungarna om ursäkt, hörde min fyraåring säga men mamma, man FÅR vara arg, man får ha alla känslor.

Så jag hade alla känslor. Jag grät och jag log och jag drömde och jag längtade och jag var så nöjd och jag var så frustrerad,
jag sjöng Halo och wailade som en tok och trodde att jag var Beyoncé medan jag tömde diskmaskinen och jag duschade efter träningen tills allt som fanns kvar i min kropp var hetta och sedan kysste jag någon jag älskar en gång till.

Och mitt i allt detta blev det plötsligt – och äntligen! – vår.

 

 
 
 
(PS. Så nu är jag väl tillbaka här igen, skriver på den här platsen, igen. Om ni gillar det: tryck på det lilla hjärtat, följ mig på Facebook och på bloglovin, dela det här inlägget om ni tyckte det var fint, tipsa en kompis. Såna små saker som man kanske inte tänker på men som gör stor skillnad för den som skriver. Kyssar&kärlek på er alla).
37 comments

Ålandstidningen och best of

 
Idag publicerar Ålandstidningen en längre intervju med mig. Om mitt skrivande, den här bloggen, sådana saker.
Så spännande och roligt att bli intervjuad.
Så märkligt att inte vara den som ställer frågorna.
 
Kanske är ni några nya som hittar hit. Och jag vet att ni är en hel del halvnya.
Sådana som hittat hit på sistone, men kanske inte just idag.
 
Så den här veckan tänkte jag ge tips på några inlägg att börja med.
Inom de olika ämnen jag skriver om på den här bloggen.
Ett slags mini-best-of.
Varsågod.
 
 
 
 
 
Best of Småbarnsliv:
 
 
 
Best of Åland/Finland:
 
 
 
Best of Skrivande:

Passageraren (en novell)

 
 
PS!
Ni kan följa min sida på Facebook här, då hittar ni alla nya inlägg, krönikor jag skriver, sånt.
 
PS 2!
Jag ska hålla en skrivkurs på Medis 10-11 februari.
Ett slags grundkurs och workshop i kreativt skrivande, om byggstenarna i skrivteknik och dramaturgi.
Väldigt utanför min bekvämlighetszon men jag tror det kan bli superkul.

Så skriv ned datumet och anmäl er så fort anmälan öppnar så ses vi.
 

Nu: god jul.

Och välkomna hit.
24 comments

En fläkt från öst, del 2

 
Idag är det Finlands självständighetsdag (och 100-årsdag). Det är röd dag, vi är hemma hela familjen. Jag dricker lightläsk med jordgubbssmak, tuggar minttuggummi, dricker snabbkaffe. Som alla lediga dagar, samma smaker på repeat i nåt slags trevande vardagslivsloop.
En dag om många år kommer jag att känna någon av de smakerna igen och förflyttas till en annan livsepok. Jag kommer att ha glömt allt som var svårt. Jag kommer att längta efter minnen av något som kanske aldrig riktigt fanns.
 
Men Finland är självständigt och fritt, står stolt och starkt efter hundra år av galen nutidshistoria, och jag firar med att läsa senaste numret av min favorittidning Samarbete. En fläkt från öst som ibland drar sig hitåt, till detta lilla Åland som är mitt i, varken finskt eller svenskt, ibland så förvillande likt mitt Sverige.
En aning av det finska mörkret.
 
Trogna läsare minns min läsning i somras av förrförra numret av Samarbete (för övrigt ett av mina mest uppskattade inlägg, någonsin).
För den som är ny kommer en recap: Samarbete är den finska mataffärskedjan S-markets kundtidning. Typ som Icas Buffé. Lite recept, lite kollage med egna produkter, lite behaglig konsumtionsinspirerande lättsamhet.
Ja eller lättsamheten, den finns väl mest i de svenska motsvarigheterna.
Från landet i öster sveper allvaret in.
 
 
Förra gången jag skrev om Samarbete handlade det om den finländska dysterheten. Om bostadskris, ensamhet och att stänga av respiratorn till sin hjärnskadade hustru.
Den här gången handlar det om den finländska envisheten. Arbetssamheten.
Att vara av ett segt men tåligt virke.
 
I det återkommande inslaget På ABC-kaffe – där stamgäster på ABC-bensinmackarna intervjuas, sådana som dricker kaffe på bensinmacken varje morgon, kanske ett helt liv – läser jag om att envist älska sin finländska hemort.
”Jag har besökt 150 länder via datorn”, lyder rubriken. Pekka Kekki, 67 år, boende i Vittis, stamgäst på ortens bensinmack där han dagligen dricker kaffe med ”det lokala parlamentet” (hans vänner och bekanta), berättar om hur han inte behöver åka utomlands. Man kan bara skriva in ett lands namn på datorn, och vips är man där. Dessutom finns ju allt han behöver på hemorten:
”Jag har bott hela mitt liv i Vittis. Här finns allt jag behöver, inklusive en nyrenoverad simhall. Min fru och jag brukar besöka våra grannstäder. Vi har varit i Åbo, Raumo, Tammerfors… Besöken är snarlika: Vi ser oss omkring och går i affärer. Vi kommer alltid hem till natten.”

De där sista raderna, de har en närmast Hemingwaysk precision. Jag suger på dem som en litterär karamell. Vi kommer alltid hem till natten.

 
 
Jag läser om Vesa Lappi, med företaget Kala-Lappi, som tillverkar handrökt fisk.
Idén fick han när han hade sitt livs första längre semester. Det han gjorde mest hela tiden var att fiska. 850 timmar närmare bestämt (han har räknat).
En mörk höstmorgon, ute på sjön, omgiven av regnblandad snö, insåg han att detta var den passion han måste ägna sig åt. Fiskandet. Alltid fiskandet, i många hundra timmar till.
Han satsade allt och förberedde sin fru på vad som skulle krävas:
”Jag sa till min fru att jag kommer att vara helt bunden av företaget de första fem år, men att vi därefter kan börja planera vårt privatliv och hålla semester. Min fru förstod och var med på noterna.”
 
Det är fyra år sedan de startade företaget, så kanske kan han och hans fru hålla semester snart. Å andra sidan konstaterar han:
”Semester är inte riktigt min melodi eftersom jag tycker om liv och rörelse.”
 
 
Och jag, jag fascineras som vanligt av detta närliggande och ändå främmande.
En envis strävsamhet, det passionerade hårda arbetet i tysthet. Den stoiska slitsamheten.
 
Det fläktar från öst och jag läser, ler och önskar ytterligare hundra år av hårt arbete.
 
 
 
 
 
 
 
10 comments

Över havet

Vi åkte ju bort några dagar, strax efter att vi gift oss. Över havet for vi, genom isen, för det var fortfarande bara slutet av mars och kvar fanns både is och snö. Det var inte en lång resa, men exotisk nog. Världsomseglingar och rymdfärder får vi vänta med tills lilltösen och stor och vi är några miljoner rikare.
Ungefär såhär såg det ut, fast mycket mer och lite annorlunda. På bröllopsresor kan man göra så många andra saker än att fotografera.
 

Fara genom is.


På en färja som ser ut typ såhär.

Till en stad där allt sägs två gånger, men på olika språk. Här har de dragit till på stort i den svenska versionen, finskan betyder bara ordagrant ”långgatan”. Kanske ett försök att för ovanlighetens skull låta svenskan ha det längsta ordet.
 

Stora hus.

Kyrkor och grävskopor.
Och påskspecialitet inhandlad på snabbköpet – äkta äggskal där man har blåst ut innehållet och i stället fyllt med ren nougat.
Fyra hela ägg fyllda med nougat som fördelas på två personer blir en synnerligen mäktig, och mättande, upplevelse.
 
Ute i svenskbygder, och återigen en färjefärd, om än lite kortare den här gången.
 

Tyst och stilla och lugnt, som ett sagoland ungefär.

Och sedan hem igen över havet, och tillbaka till den här lilla filuren istället.
Också lite som en saga.
0 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén