Tagg: Arbeta som läkare

Hänt

 

 
Hej.

Detta har hänt:
vi firade fem år som gifta, lämnade barnen med svärföräldrarna, åkte på roadtrip genom Finland. Pratade om livet, åt getostpizza i bilen, betraktade Österbottens platta vidder.

 

 

Jag jobbade. Med olika saker.
Träffade en massa patienter. Lärde mig en massa psykofarmaka. Hade fina samtal. Hade svåra samtal. Kände att jag gjorde en insats. Kände att jag inte nådde fram. Drack många koppar kaffe. Åt många Dumlekolor. Såg ut på Svibyviken från fönstret på mitt kontor, såg isen smälta, såg solljuset glittra i vattnet. 
Skrev krönikor. Om kvällarna. Om helgerna.
Bland annat en krönika för Läkartidningen om möten i läkaryrket.

 

 

Jag köpte en kamera. Jag tänkte: vad märkligt att köpa någonting till mig själv bara för att jag vill ha det.
Inte för att jag behöver det inom ett område där jag är professionell.
För det är ju mest det jag lägger pengar på annars (förutom barnen förstås) – sådant jag behöver för mitt skrivande, sådant jag behöver för mitt läkarjobb.

Jag bär runt på den med stolthet, den lilla tyngden över axeln som en ständig påminnelse. Du ska ha den där Ulrika, tänker jag, som man gör med en present till någon man älskar, bara för att du gjort dig förtjänt av något kul.

 

Jag skrev en massa text på något som ännu inte är klart.
Sedan skickade jag det till någon som jobbar med böcker, som läst annat jag skrivit och gillat det och sa:
vill du läsa det här och säga vad du tror?
Så just nu ligger mina ord mest i någon annans händer.

 

Och jag gjorde allt det här som är små bitar av ett liv:
lagade den här spenatpastan, blundade och stönade för att den är så sjukt god, satt i lekparken och kände ljumma vindar mot mitt ansikte, promenerade till havet och drog in lukt av salt och sand och tång.

Jag låg vaken om natten och oroade mig, jag sov tunga och drömlösa timmar, jag kysste någon jag älskar.
Lyssnade på My House med Florida tills de enda tankar jag tänkte var citat från den menlösa låttexten, läste Bockarna Bruse tjugo gånger på raken, sa åt en kull av oregerliga ungar med min mörkaste röst att nu räcker det, bad de oregerliga ungarna om ursäkt, hörde min fyraåring säga men mamma, man FÅR vara arg, man får ha alla känslor.

Så jag hade alla känslor. Jag grät och jag log och jag drömde och jag längtade och jag var så nöjd och jag var så frustrerad,
jag sjöng Halo och wailade som en tok och trodde att jag var Beyoncé medan jag tömde diskmaskinen och jag duschade efter träningen tills allt som fanns kvar i min kropp var hetta och sedan kysste jag någon jag älskar en gång till.

Och mitt i allt detta blev det plötsligt – och äntligen! – vår.

 

 
 
 
(PS. Så nu är jag väl tillbaka här igen, skriver på den här platsen, igen. Om ni gillar det: tryck på det lilla hjärtat, följ mig på Facebook och på bloglovin, dela det här inlägget om ni tyckte det var fint, tipsa en kompis. Såna små saker som man kanske inte tänker på men som gör stor skillnad för den som skriver. Kyssar&kärlek på er alla).
15 comments

Fru Feber

 
Det finns så många saker jag hade kunnat berätta om, den här veckan.
Om att skriva. Att försöka skapa en bok från ett utkast. Famla, leta, läsa, treva.
Om att vara läkare. Eller kanske framför allt hur jag inte kan skriva om det. Hur viktigt det känns att hålla den delen av mitt yrkesliv privat. 
 
Om skillnaden mellan mina två sysselsättningar. Att skrivandet är tillåtande. Man får fundera och peta och ändra och älta. Blir det inte bra kommer ingen till skada.
Om hur läkarbesluten kräver helt andra saker av en människa. Hur man övar på att stå ut med sin egen felbarhet. Hur man får kämpa för att vara värdig det ansvaret.
 
Och jag hade kunnat berätta om vardagens mysterier och vissa nätters stjärnklarhet, om andedräkten i minusgrader och februarisolens överraskande värme, om smaken av någons hembakta semlor och av Earl Grey som får dra så länge att det blir bittert när jag glömmer att ta ur tepåsen för att jag är upptagen med att skriva.

Allt det här hade jag kunnat berätta. Men jag ligger här med feber. Har inte så många ord för vad jag vill säga. 
Äter frusna jordgubbar för min ömma hals och minns när vi var tonåringar vid Fyrisån och köpte frysta hallon och åt som karameller medan vi spelade schack på mitt magnetiska schackbräde. Vi köpte frusna jordgubbar en gång istället men det blev för mycket kallt på en gång eftersom bären är så stora, man tappade karamelleffekten.
Klarare tankar än så tänker jag inte.

 
Så jag berättar inte de där berättelserna idag. Vi tar det en annan dag.
Och så länge kan ni väl berätta för mig istället.
Vad tycker ni om med att komma in och läsa här? Vad söker ni? Vad vill ni ha mer av?
6 comments

2017

En gång när jag var femton lade jag ut en sådan där lista med frågor på min dåvarande blogg.
Någon kommenterade shit vilka coola svar du verkar så laidback och cool.
 
Därefter har utlandsflyttar och barnafödslar och läkarlivsupplevelser avlöst varandra men kanske trumfar ingenting den känslan.
Att vara femton år och som femtonåringar gör kasta sig ut i livet på darrande ben med hjärtat paniskt klappande i bröstet och så säger någon-vem-som-helst-en-främling på internet att man är cool. 
 
Det var jag inte – det är jag inte – men en blogglista om det här året kör vi ändå.
 
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2017/09/5_59aac36b2a6b22abee7c2432.jpg

 

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Skolades in på akuten och gjorde tusen saker för första gången i livet där.
Åt på finare restauranger än jag någonsin gjort förut, var ute sent om natten bland folk på ett sätt jag aldrig brukade.
(Och tänkte: undrar om alla andra här känner att det är på riktigt för det känns som om vi alla bara låtsas att vi vet vad vi gör).

Genomdrev du någon stor förändring? 
Började träffa mer folk. Började jobba mer jourer. Började skriva den här bloggen på ett annat sätt.

Blev några av dina vänner föräldrar i år? 
Baby boomen har startat. 
Och jag trodde att jag skulle känna att nu är jag i synk, efter att ha hamnat i otakt när jag fick mitt första barn som nittonåring.
Att nu lever jag och mina bekantskapskretsar samma sorts liv.
Men så blir det ju inte. Det där livet – det sköra första-barnet-livet – känns avlägset för mig nu.
Som en dröm jag drömde för många nätter sedan.

 

 

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 
7 april när det var terrordåd i Stockholm och jag hade  en stressig kväll på akuten.
Och jag stod framför tevebilderna i kafferummet och tänkte: hur kan världen pågå därute när jag är upptagen med min egen värld här på sjukhuset.

Dog någon som stod dig nära? 
Inga vänner men död är en del av mitt arbete, av min vardag.
Och på så sätt var det ett år av väldigt mycket död.

Vilka platser besökte du? 
Umeå och Uppsala på kurser men mest var jag här (på Åland).
Skulle åkt till Helsingfors men saker kom emellan.

Bästa köpet?
Två varmkorvar från en bensinmack. En gråmulen höstdag när vi skulle promenera hem från stan och båda blev akuthungriga och sura.
Sedan stod vi där och frös om fingrarna och smaskade och älskade varandra.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
När jag kände mig bra på jobbet. (Och i nästa sekund kände man sig uslast i världen, jag skrev om det här.)
Och när folk delade, mailade, tackade mig för sånt jag skrivit.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? 
Lugn i sinnet. 

 

 

Vad önskar du att du gjort mer?  
Skrattat. 

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Undrat över vad andra människor ska tycka.

Favoritserier från året som gått?
Alltså vi har en show som går här hemma, kanske kan man döpa den till ”Tre vandaler”.
Det är tre vilda syskon som far genom ett hus som yrväder och slåss, kramas, skrattar, sjunger och låtsas vara hundar om vartannat.
Den brukar jag kolla på ibland.

 

 

Bästa boken du läst i år?
Jag kräver för mycket. Ingen bok har gjort mig tillräckligt hänförd för att platsa som årets bästa.
Men jag läste mycket som var läsvärt, om än inga tiopoängare.
Bland annat Det är natten av Karolina Ramqvist, Swing time av Zadie Smith, Tre sekunder av Roslund&Hellström, Jag vet allt det här av Annika Paldanius. 

Största musikaliska upptäckten? 
Nu i sluttampen av 2017 lyssnar jag konstant på Rakt in i kaklet med Samir&Viktor.
Vet inte om man kan kalla det en upptäckt. Det är väl en variant av det jag skrev om här, detta JAG ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN FÖR DEN HANDLAR OM MITT LIV.
För rakt in i kaklet kör jag ju, alltid, ibland för hårt. 

Största framgång på det privata planet? 
Att jag klarade av ytterligare ett år som mamma till mina tre vandaler.

Största misstaget?
Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.

 

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
2016 kämpade jag att hålla näsan över vattenytan. I år fick jag till och med flyta ibland.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Lunch i personalmatsalen.

Något du önskade dig och fick?
Ett färdigskrivet råmanus till en bok. 

Något du önskade dig och inte fick? 
En färdigredigerad bok som jag hade kunnat skicka till bokförlag.

 

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Vaknade av upprörda röster för att barnen hoppade sönder ett eluttag. Drack kaffet svart, satt melankolisk i mitt kök och betraktade fåglarna utanför fönstret, undrade vad det skulle bli av mig.
Men veckan efter gick jag ut och åt med folk och firade.
Alltså med andra människor! Tror inte jag har firat en födelsedag tillsammans med vänner på typ tio år. Helt ärligt. På så sätt blev det en symbol för något nytt i livet, att orka med sådant jag kanske alltför länge försakat. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mer träning, mer självtillit, mer skrivande.
Ett bokkontrakt (som alla år, alltid).

Vad fick dig att må bra?
Promenader och att sova på dagen med barnen.

Vem saknade du? 
De jag hade i Umeå. 

 

 

De bästa nya människorna du träffade? 
Roliga kollegor. 

Mest stolt över? 
Allt jag vågade göra fast jag egentligen inte vågade.

Högsta önskan just nu?
Att kunna nöja mig.  

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Julpynta ordentligt.
Och lära mig hur man ska skåla egentligen i ett sällskap egentligen. Vem ska man titta på???

 

TACK till alla er som läser, följer, kommenterar, delar, trycker hjärtat och bara hänger med. Det är så himla roligt.
Nu kör vi rakt in i kaklet ända in i 2018!
kyssar&kärlek så ses vi i januari.

6 comments

Min helg. nettelblad edition

 
 
Min helg. Som den där SvD-serien om folks lyckliga liv.
Fast utan den där lyckat-lycklig-illusionen, det har aldrig varit min bästa gren.
 
Fredag och jag hämtar barnen vid dagiset med vår lådcykel (ni vet en sådan här). Det är barn och vantar och dagisvästar in till två olika avdelningar och plötsligt en tvååring som slänger sig på golvet i en sjuttonkilosklump som vägrar allt.
Det är mutor och trix, någon på höften, någon i handen, hjälmar som ska knäppas under runda hakor utan att huden kläms och –
plötsligt, från en mellanbarnspojke, ett litet mummel utan egentligt sammanhang:
Åh mamma. Du är bäst.
 
Genom andfåddhet och mjölksyra hemåt, vi möter solnedgången, luften är råkall men jag är svettig.
Och jag tänker på detta märkliga i föräldraskapet, att helheten inte liknar beståndsdelarna.
Att man bygger en uppväxt genom detta tålmodiga gnatande, detta repetitiva och simpla.
Att det kan bygga en vidsträckt helhet av existens.
 
 
 
 
Och fredag kväll och mannen är på after work,
vi äter pizza och jag borde städa.
Fyller en dismaskin, dricker lightläsk med jordgubbssmak, slösurfar på internet, jag googlar:
tips för ensamstående mammor
Det är väl ett slags eskapism jag ägnar mig åt, kanske är det orespektfullt? I så fall var det aldrig min mening, det är ju bara lek
att låtsas att de här kvällarna när jag sköter allt själv är representativa för hela min tillvaro
för att först då kan jag släppa lite på kraven, tänka att jag är good enough
var rädd om dig själv, du måste ju också hålla
står det på en av alla hemsidorna jag hittar.
 
 
 
 
Lördag går jag jour (och söndag också), 9-12, ett av de lugnaste jourpassen jag vet, geriatrikjourerna.
Går till geriatriska kliniken, ordnar akuta ärenden på avdelningarna. Små ärenden som blandas med berättelser om smärta och förgänglighet.
En av avdelningarna är inriktad mot palliativ vård. Man lär sig om de hyss kroppen kan spela mot en när den är under attack, överbelastad. Lär sig vilka medel som finns för att lindra.
 
Jag dricker kaffe, höjer kanske några morfindoser, man måste ha tungan rätt i mun, inte räkna fel, man ska räkna dygnsdosen och vilken dos det ska vara vid behov.
Det är meditativt, detta med siffrorna. Inte svårt, man måste vara noggrann bara, kan inte låta sina tankar fara åt alla håll.
 
På vägen hem krasar löven under mina fötter,
jag tänker på alla drömmar man måste hinna fånga innan det är för sent,
tänker på nästa gång jag ska ta ut komptid för att skriva.
 
 
 
 
Efter jouren har vi vänner på besök.
Jag panikstädar sista timmen för att omvandla hemmet från skitigt till bara stökigt. Gränsen för min värdighet går väl någonstans där.
Jag tänker på att någon sa, var det i en podcast? att när de bjöd hem någon och de inte hade städat
då var det som att ge bort en gåva
man raserar lite av murarna vi bygger mellan varandra i en jakt på att imponera, det där som gör oss så ensamma
 
Jag lånar ut en bärsjal och luktar på någons bebis
och undrar om jag någon gång kommer att skaffa fler barn.
Det är ett eget universum av tankespår, jag kan stanna där länge.
 
 

 
 
Och sedan är det söndag, men ingen söndagsångest. Kanske bara lite lebensangst, vem ska man bli, vad ska bli av ens tid.
Jag jourar och dricker kaffe och ordinerar morfin. Sedan promenerar jag till Nabben, det är stranden kanske två kilometer hemifrån, den är långgrund så man bottnar för alltid, de har simskola där om somrarna. En lagom promenadsträcka, fram och tillbaka, jag brukar titta på havet, hur det växlar i färg över årstiderna, lyssna på ljudet, smaka på lukten
och jag blir stående länge idag.
 
Skorna nedsjunkna i fuktig sandstrand, jag tänker på hur det var att stå där för ett år sedan
vem hon var, hon som stod där för ett år sedan
hur omtumlande alla stora saker i livet kan vara,
hur naggande ihållande de små kan bli
 
hur jag ömmar för henne
hur jag glömmer henne
hur nya tider sköljer undan gamla, som nya vågor tränger bort gammalt vatten, som varje ny tanke sköljer undan den jag tänkte
alldeles
nyss.
 
 
3 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén