Tagg: Åland (Sida 1 av 2)

Vykort från Åland, juli

 

Träden är rodnade av torka.
Jag kastar mig i vattnet vid Lilla Holmen, lyfter huvudet ur tjugogradigt hav och ser upp mot träden och det ser ut som oktober.

Barnen cyklar längs vår gata om kvällen, så fina tillsammans nu, kan leka tillsammans nu, och asfalten är så het att jag inte kan gå barfota.
Jag tänker på berättelser jag hört om platser i Australien där det blir så varmt att asfalten smälter.
Jag tänker på att jag hela tiden blir äldre men för varje år jag åldras blir också barnen ett år rikare på förmågor och berättelser och kanske finns det något ovärderligt i den upplevelsen.

Jag tänker på att i Australien är det vinter nu och jag undrar hur det är att leva på ett annat halvklot än de som skapar de mest synliga berättelserna.
Känner man sig i otakt då?

Friskis&Svettis kommer till Åland.  Jag har längtat nästan ett decennium efter att bo i en stad med ett Friskis, ända sedan jag flyttade från Uppsala.
De har utegympa på en gräsmatta nära vattnet om måndagskvällarna och i takt med musiken vaknar kroppen och leendena till liv.
Och sedan, på rygg, blicken mot skyarna, himlen så blå, björkarnas gulnande löv i kontrast, doften av salt och vågor och torkat gräs.

Efteråt badar jag i havet.
Det finns så mycket vatten här.

Så mycket vatten, Stadsbiblioteket har en balkong, man kan sitta på den och blicka ut över bilar och över hav. En dag köper jag med cappucino från Bagel Bee och sitter där med min skruttiga dator med dallrande hetta och lukt av avgaser, pizzeria och havsdoften som alltid är närvarande här i stan och i det ögonblicket händer det något.
Mitt i något slags semesterparadislugn som just nu faktiskt är mitt liv, är min värld, mitt i det här hittar jag tillbaka till någonting som jag saknat.
Trevande och hals-över-huvud på samma gång, som när man kastar sig in i kärlek igen efter ett uppbrott.

Ett skrivande jag inte visste om jag skulle börja med igen.
En berättelse jag trodde var död.
Mitt i torkan börjar den att gro.

 

5 comments

Ögonblick i juli

 
Jag kommer hem från Helsingfors, går till frisören och ber henne att göra mitt långa mörka hår blont. Ibland behöver man lite happy, ibland behöver man bara något nytt.
 
Har inte varit hos frisören på sju år.
Jag får en latte och små godsaker på fatet.
Dricker lyxkaffet och tänker på att överlämna kroppen i någon annans händer.
Tuggar på en jordgubbe, tänker på hur en förändring i livet kan börja med ett hår. Hur man kan skrapa på ytan för att gräva sig mot djupet.
Smaskar på en chokladbit från Fazer, tänker på kemin i att bleka ett hårstrå. Hur man bleker och det blekta blir gult och hur man sedan tonar för att få det kallare. Spränga sönder pigment. Spränga fram något annat. 
 
Tänker på en novell jag tror mig ha läst i Joyce Carol Oates novellsamling Faithless – tales of transgression. Om blont hår. Några rader i den jag minns så tydligt. Men när jag bläddrar genom boken hittar jag dem aldrig. Kanske blandar jag ihop dem med något ur Blonde. Kanske blandar jag ihop det med något jag själv har skrivit, vid samma tidpunkt, det måste ha varit lika länge sedan som sist jag var hos en frisör.
 
Kanske har jag skrivit så mycket, läst så mycket att orden smälter samman.
Att de bildar ett eget universum av språk, en parallell värld av upplevelser som aldrig har skett.
 
Jag ser in i spegeln och mitt hår tar aldrig slut. Lager efter lager penslas i blå kräm och klappas in i aluminiumfolie.
Jag undrar om alla tänker såhär många tankar hos frisören.
Hur orkar man då gå oftare än vart sjunde år?
 
 
 
Lånar Skuggan över stenbänken av Maria Gripe. 
Har inte läst den på femton år men minns den som hänförande.
 
Som barn tyckte jag inte om barnböcker.
Men Maria Gripe sa att hon inte skrev barnböcker, hon skrev böcker om barn för alla åldrar. Och den sortens litteratur har jag alltid älskat. Gripe, Fagerholm. Det finns en melankoli och ett mysterium i barndomens världar som bara vissa författare är kapabla att förmedla.
 
En litterär agent sa en gång att ett manus jag skrivit förde tankarna till en ny Monika Fagerholm.
Det är länge sedan nu och folk säger så många saker.
Men en del av alla saker folk säger kan man väl få spara, som skatter? 
 
 
 
 
 
Jag står med en snart-treåring i en lekpark. Min lilla Habanerobebis.
”Det är dags att gå hem”, säger jag. ”Vi ska äta middag.”
”Nej”, säger Habanero, med händerna i sidorna, ”har inte tid. Inte tid att gå min pappas hus, inte tid att gå min mammas hus, inte tid” – och ett litet skratt, som för att understryka det bisarra i tanken – ”äta en MIDDAG. Måste leka. Leka en dag, leka en natt.”
Tropisk dallrande hetta kring våra kroppar. En kväll som alla andra kvällar. En dag kommer jag att ha glömt bort det här och sedan plötsligt känna en doft, en värme som påminner om denna, och alla minnen kommer att skölja över mig, rubba mig i sin intensitet.
”Det finns vattenmelon”, säger jag.
Då fattar hon om min hand, utan ett ord, och vi vandrar hemåt längs asfaltsväg som luktar sommar. 
 
”Jag älskar dig”, säger jag till Habanero.
”Okej okej”, säger Habanero. ”Och jag älskar vattenmelon.”
 
 
 
 
Och andra kvällar cyklar vi till havet.
Lukten av salt och av tång. Solnedgångsvärme över min hud nakna hud. Vattenstänk från barnen när de rusar mot vågorna. Långgrunt till förbannelse,.
Ingen tid att passa, ingen vän att svara, inga liv att förbättra, bara våra minuter och våra timmar, tillsammans.
 
Det är så nära här, så enkelt här, så tryggt.
Så lätt att glömma bort det.
 
Trots allt har det aldrig funnits någon evolutionär fördel med att nöja sig. Vi är drivna av årtusendena till att sträva.
Men de här ögonblicken. Av att vara nöjd. Av att vara här. Av att vara nära.
Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.
 
 
 
Ny här?
 
7 comments

Vykort från Åland. Juni 2018

 

Här luktar hav och solvarmt trä från båtbryggorna. Här blåser vindarna genom mitt hår, över min hud. De är svala idag, åtminstone i skuggan. Jag värmer händerna kring mitt kaffe. Långt borta, mitt i tystnaden, hörs ett barn som skrattar. Ett par som grälar. Språk jag kan och sådana jag aldrig har behärskat.

 

Den här platsen har sin egen rytm. Vintrarna är ödsliga, ett hav som är väldigt och grått, en vind som kryper in under kläderna. Solen när den knappt når över horisonten. Dagar när himlen är evigt mulen.
Somrarna fylls av människor som bara är här på besök. En lördag på sommaren finns fler glasskiosker längs gatorna i centrum än vad det finns caféer som har öppet om vintern. Havet gnistrar blått som himlen. Nästan alla dagar är det sol.

 

Ålänningarna åker ut till sina stugor. Man är alltid på stugan så fort vädret tillåter. När min sexåring var mindre trodde hon att detta var en enda stor samlingsplats. Jag vill också åka till Påstugan, sa hon, alla andra tjejerna på gatan åker dit!

 

 

Jag är varken ålänning eller någon som är här på besök.
Jag är någon som har den här platsen som min, men på ett annat sätt än om jag fötts här. Jag lär känna den på samma sätt som jag har lärt känna alla andra platser där jag bott: jag hittar små hörn där jag kan sitta och betrakta vad som pågår. Hittar mina hörn där jag kan skriva.

 

Så platsen har sin egen rytm, och jag följer den. Genom att göra nästan samma sak men på olika sätt. Jag promenerar till stan en dag på helgen, det tar tjugo minuter. Jag sätter mig någonstans och dricker en kopp kaffe. Jag läser i en bok. Jag skriver litegrann. Jag promenerar hem.
Jag gör så året runt.
Allt annat i livet, allt som handlar om att göra saker för andra, går så mycket bättre om jag får den där timmen eller två som är för mig.

 

Jag promenerar till stan när vinden blåser duggregn i mitt ansikte. Sitter på ett nästan tomt bibliotek och blickar ut över ett stormande hav. Och jag skriver.
Går till Bagel Bee för att det är ett av de två söndagsöppna caféerna, en dag när snön virvlar utanför fönstret och det drar in isande vindar varje gång dörrarna öppnas. Och jag skriver.
Sitter på Bagarstugans innergård i lummig grönska med en kopp te och lyssnar på en grupp finska män som diskuterar gårdagens alkoholfyllda bravader. Och jag skriver.
Sitter på en bänk en dag när solen aldrig slutar lysa och bryggorna doftar trä men vindarna är svala i skuggan och havet brer ut sig framför mig.
Och skriver.

 

Och den här platsen – den här stunden – blir min.

 

 
 
5 comments

Habanero

 

”Nej nej!”, skriker storebror till lillasyster. ”Inte inte! Det är STARKT för bebisar!
Rösten fylld av förskräckelse. Storebror är fyra år gammal. ”Bebisen” är två och ett halvt. Han blev en stor pojke innan han ens var två, hon kommer att vara söndergullad ett helt liv. Och nu sitter hon med locket till en tacosåsburk i handen. Habanerosåsen, den där som bränner i munnen så att mina ögon tåras. Och på locket sitter intorkade rester av såsen kvar. Hennes tunga är utsträckt, redo att slicka. 

Bebisen ler. Hon fixerar oss med blicken, förvissar sig om att vi båda ser på. Det glimmar i de blå ögonen. Så lutar hon sig fram och slickar på locket. Sakta. Njutningsfullt.
”Gott”, säger hon, med eftertryck men utan att röra en min. ”MM så jättejättegott.”

För hon är en sådan sort, min habanerobebis. 
Den sorten som kräver starka smaker, starka åsikter, ett starkt och stadigt travande genom livet. 
Hon tuggar på en rå gul lök med samma förtjusning som andra smaskar på ett äpple. (Trots storebrors förundrade anmärkning – ”Vaa? En bebis som äter LÖK?”). 

En sådan som svarar på varje fråga hon hör, oavsett om den är ställd till henne eller ej. Om storasyster frågar om hon får gå till en kompis är det habanerobebisen som bestämt säger nej. Om jag frågar min man om han kan ta barnen så jag kan gå iväg och skriva är det habanerobebisen som svarar att det går naturligtvis inte alls.
 

En sort som rusar framåt genom världen utan fruktan. Som springer ifrån mig i lekparken. Många långa meter innan hon vänder sig om och ger mig en hastig blick. Det ljusa håret som ett yrväder kring huvudet, det glittrar i solnedgången. Hon skrattar mot mig, hon vinkar avmätt, som en kunglighet mot pöbeln.
Och insikten som kommer hugger i bröstet, rycker i hjärtat, pulserar under huden: snart behöver hon mig inte mer.

Mitt minsta lilla barn, min habanerobebis. Som blir mer habanero och mindre och mindre bebis.
Hon behöver mig redan så mycket mindre än förr.

Och här står jag, mitt i vårkvällen, med alla känslor samtidigt. Bland doften av torrt gräs och grillrök, i jackan som börjar bli för tunn när solen viker undan, med dessa Ålandsvindar som drar genom mitt hår.

Jag, som är av en annan sort. Som tycker att till och med vanlig minttandkräm är för stark. Som inte travar bredbent genom livet, jag som mer krumbuktar mig fram. Snurrar och smyger.
Här står jag med min längtan och min kärlek och min nostalgi och mina drömmar och min oro och mina förhoppningar och mina minnen av alla mina barn och hur de bodde i min mage och hur de låg vid mitt bröst och hur de lekte med fingrarna i mitt hår när de skulle somna om kvällarna.
Och ser henne springa ifrån mig.

Tills hon plötsligt vänder.
Upp i min famn, händerna över mitt ansikte, blöta pussar över mina kinder, och den där rösten, så ljus och så bestämd.
”Kom nu mamma. Dags att gå hem. Äta tacos.”
Så då går vi hem. Jag plockar fram habanerosåsen. Jag skär upp en rå lök. Jag har henne i min famn. Jag snusar på hennes hår.
Och ännu är hon min.

7 comments

Hänt

 

 
Hej.

Detta har hänt:
vi firade fem år som gifta, lämnade barnen med svärföräldrarna, åkte på roadtrip genom Finland. Pratade om livet, åt getostpizza i bilen, betraktade Österbottens platta vidder.

 

 

Jag jobbade. Med olika saker.
Träffade en massa patienter. Lärde mig en massa psykofarmaka. Hade fina samtal. Hade svåra samtal. Kände att jag gjorde en insats. Kände att jag inte nådde fram. Drack många koppar kaffe. Åt många Dumlekolor. Såg ut på Svibyviken från fönstret på mitt kontor, såg isen smälta, såg solljuset glittra i vattnet. 
Skrev krönikor. Om kvällarna. Om helgerna.
Bland annat en krönika för Läkartidningen om möten i läkaryrket.

 

 

Jag köpte en kamera. Jag tänkte: vad märkligt att köpa någonting till mig själv bara för att jag vill ha det.
Inte för att jag behöver det inom ett område där jag är professionell.
För det är ju mest det jag lägger pengar på annars (förutom barnen förstås) – sådant jag behöver för mitt skrivande, sådant jag behöver för mitt läkarjobb.

Jag bär runt på den med stolthet, den lilla tyngden över axeln som en ständig påminnelse. Du ska ha den där Ulrika, tänker jag, som man gör med en present till någon man älskar, bara för att du gjort dig förtjänt av något kul.

 

Jag skrev en massa text på något som ännu inte är klart.
Sedan skickade jag det till någon som jobbar med böcker, som läst annat jag skrivit och gillat det och sa:
vill du läsa det här och säga vad du tror?
Så just nu ligger mina ord mest i någon annans händer.

 

Och jag gjorde allt det här som är små bitar av ett liv:
lagade den här spenatpastan, blundade och stönade för att den är så sjukt god, satt i lekparken och kände ljumma vindar mot mitt ansikte, promenerade till havet och drog in lukt av salt och sand och tång.

Jag låg vaken om natten och oroade mig, jag sov tunga och drömlösa timmar, jag kysste någon jag älskar.
Lyssnade på My House med Florida tills de enda tankar jag tänkte var citat från den menlösa låttexten, läste Bockarna Bruse tjugo gånger på raken, sa åt en kull av oregerliga ungar med min mörkaste röst att nu räcker det, bad de oregerliga ungarna om ursäkt, hörde min fyraåring säga men mamma, man FÅR vara arg, man får ha alla känslor.

Så jag hade alla känslor. Jag grät och jag log och jag drömde och jag längtade och jag var så nöjd och jag var så frustrerad,
jag sjöng Halo och wailade som en tok och trodde att jag var Beyoncé medan jag tömde diskmaskinen och jag duschade efter träningen tills allt som fanns kvar i min kropp var hetta och sedan kysste jag någon jag älskar en gång till.

Och mitt i allt detta blev det plötsligt – och äntligen! – vår.

 

 
 
 
(PS. Så nu är jag väl tillbaka här igen, skriver på den här platsen, igen. Om ni gillar det: tryck på det lilla hjärtat, följ mig på Facebook och på bloglovin, dela det här inlägget om ni tyckte det var fint, tipsa en kompis. Såna små saker som man kanske inte tänker på men som gör stor skillnad för den som skriver. Kyssar&kärlek på er alla).
15 comments

Smältning

 
 
Samma scen igen. Den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
Jag skriver det här på en Ålandsfärja. Utanför ligger isen i uppspruckna ojämna flak. Ibland så tätt att de nästan smälter samman. Ibland med stora hålrum emellan.
Den ser så tunn ut.

Skriver för hand. Bläck och block.
Alltid glömmer jag hur få eluttag det finns på de här båtarna.

Detta att vara i rörelse.
Hur mina ord ändå håller mig stabil och stilla.

Pennan som rör sig, musiken i hörlurarna, mina ord, och här smälter alla mina verkligheter samman:

jag är åtta år, jag är tolv år, jag skriver i baksätet när vi bilar genom Europa, jag skriver på hotellbalkonger i solvarm skymning som luktar cigarettrök från gästerna under oss

jag är femton år gammal och sitter i ett nedsläckt hotellrum i Beijing och allt som finns här är datorskärmens sken och de blå neonljusen utanför och smattret från mina fingrar mot tangenterna medan mina föräldrar och mina syskon är borta och badar i hotellpoolen men jag –

jag är sjutton år gammal och åker mellan Uppsala och Umeå om och om igen för jag har träffat kärleken däruppe och sista sträckan är det buss jag köper kaffe av tågvärdinnan, kaffe och nötter, jag sätter mig längst fram på andra våningen för att få se världen bre ut sig framför mig även om världen bara är norrländsk motorväg och fram med blocket ned med orden för jag –

 
jag är tjugo år gammal och jag sitter på ett hotellrum i Stockholm och knattrar på en novellsamling och det fladdrar i magen för dagen därpå kommer jag att vinna Lilla Augustpriset men det vet jag inte säkert än och –

jag är tjugotvå år gammal och jag sitter på en färja mellan Umeå och Vasa och min son är i bärsele på min mage och medan han sover skriver jag, alltid medan de här barnen sover har jag skrivit och –
 
jag är tjugofem år gammal på Eckerölinjens båt en grå afton i februari, när jag lämnat ett barn hos sin mormor och morfar och jag åker ensam hem och jag äter köttbullar i restaurangen och folk talar högt omkring mig tills jag kör in musik i öronen för att inte få huvudvärk
och jag skriver.
Och nästa gång jag ser upp är isflaken borta.
Allt jag ser är öppet vatten.
 
4 comments

En helg i februari 2018

 

På fredgaskvällen lagar vi en sötpotatisgryta. Det är bara jag och min son. Mitt känsliga mellanbarn som är allt annat än mittemellan. I de här stunderna – när han får fokusera i lugnet, utan andra barn omkring – blommar en annan pojke fram. Noggrann, tankfull, lillgammal.

Jag försöker bygga de här ögonblicken i vår vardag. Mellan dagishämtningar och akutjourer. Små ögonblick som blir våra.
Hans hand är så mjuk när jag tar tag om den, hjälper honom att röra i den stora grytan. Ansiktsuttrycket så högtidligt.

Till middag äter två barn av maten, ett ber om yoghurt, någon avslutar måltiden med att lägga en såsig bit paprika på sitt ljusa huvud och utbrista prinsessa, KRONA!
Innan läggdags badar de i duschen, jag hör plasken från badrummet, hör hur de sjunger. Alla tre varsin text, varsin melodi, späda röster som ekar mot kaklet. 
Jag dricker kvällste vid köksbordet, det smakar kryddor och vanilj.
Jag lämnar hälften av disken till morgondagen.

På lördagen arbetar jag på akuten. Från nio till arton. Jag följer mitt eget system med post-it-lappar på skrivbordet för att minnas vad som är nästa steg för alla patienter. Dricker forest fruits-te, ni vet det där från Lipton, hela läkarexpeditionen doftar sött av bär. 
Alla som någon gång känt doften av just det teet vet vad jag menar. Det luktar på ett sådant sätt att människor stannar upp och drar in doften. 
Det blir många kopppar, många samtal till bakjourer för att rådfråga, många berättelser om andra människor som dröjer sig kvar långt efteråt.

När jag lägger min son om lördagskvällen, precis när han är på väg att somna, vänder han sig om och ser på mig.
”Men vad gjorde du idag, mamma, vad hände på din dag?
De långa, mörka ögonfransarna. Klipper allt saktare när han försöker hålla fast mig med blicken fast sömnen är så nära.
”Jag var doktor. Man gör olika saker. Träffar kanske nån som har slagit sig, nån som har ont i magen.”
Och sedan faller de tunga ögonlocken ihop, hos min spetiga lilla pojke, huvudet tungt mot kudden, och han ler:
”Åh mamma. Jag har också ont i magen. Men jag är inte sjuk. Jag åt bara för mycket mat.”
Sedan snarkar han snart.

 

På söndagen vill barnen att vi ska spela in en film. De spelar en teater och jag sitter i soffan och dokumenterar med iPadens kamera. Sexåringen är en flicka som har blivit föräldralös. Som man naturligt gör vid plötsliga dödsfall i familjen ger hon sig ut i skogen för att leta efter hundar. Hon hittar två stycken som får följa med henne hem.
Fyraåringen och tvååring är oerhört in character, de kryper på golvet och svarar inget annat än VOFF VOFF i tjugo minuter.

Vid tvåtiden kramar jag mina ungar hejdå och går till akuten. Jag ska jobba till tio. Jag har med mig en bok ifall det blir lugnt, det händer faktiskt vissa gånger. Den här kvällen lyfter jag den inte ens ur väskan. På ett sätt är de här upptagna kvällarna lättare. De värsta kvällarna är de när ingenting händer. Då är jag utlämnad till min fantasi om vad som skulle kunna dyka upp.

När jag går hem genom natten är den klar och kall. Tårna domnar, jag är på väg att hacka tänder, trots att det bara tar fem minuter att gå. Jag har vant mig av med råkylan från mina Umeåår, har slutat klä mig för Norrlandsnätter.
Men stjärnorna syns så tydligt på himlen, jag måste ändå stanna upp.
Jag har blivit så svag för natthimlarna.

Alltings väldighet.
Min egen litenhet.
Att detta bara är en millimeter i tiden, ett nålstick i evigheten, att till och med i mitt egna lilla liv är det här bara några få dagar, i en kort tid av livet.
I en tillvaro jag en dag kommer att ha glömt bort.

 

Liknande inlägg och texter:
Min helg. nettelblad edition.
–  Den här krönikan om att vara förälder och läkare, och den här om livet som AT-läkare, kvällar på akuten och tid som rinner mellan fingrarna.

0 comments

Äventyr, lektioner

 
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. För en gångs skull är det verkligen en bra sak.
 
Den här helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
Den här helgen gjorde jag allting jag någonsin gjort förut, sammanfogat till en helhet.
 
En sak som läkaryrket har lärt mig är att bara göra saker.
Inte för att jag vågar, inte egentligen, utan för att jag är van vid att det inte finns något alternativ. Jag har övats i att möta situationer ensam. Att min livlina är att jag kan ringa en vän (en bakjour) som kan komma om det krisar men i värsta fall är trettio minuter bort.
Så när jag fick möjligheten att hålla en tvådagars skrivkurs för tolv personer tänkte jag aldrig men vågar jag?
Jag satte mig bara ner och började skissa på upplägget.
 
 
Så i helgen fick jag prata om ämnen jag verkligen älskar, med folk som verkligen var intresserade.
Vi pratade idéer, karaktärer, dialog, miljöer, grundläggande dramaturgi. Gjorde skrivövningar som jag konstruerat och provskrivit i soffan i vårt garage (det är där jag brukar gömma mig om jag behöver arbeta med något kreativt när barnen är hemma och alla stans caféer är stängda).
Jag visste att jag skulle njuta av att få prata om de här ämnena.
Allt det här som känns så hemtamt och tryggt, och samtidigt aldrig slutar att fascinera mig.
Men jag var inte beredd på hur häftigt det skulle vara att sitta i ett rum av skrivande människor. Att känna koncentrationen och passionen och flowet som ligger i luften på en sådan plats. Att se inspirationens gnista väckas till liv i någon annans ögon.
Folk har utvecklat grava beroenden av mindre kickar än den känslan.
 
Nu är huvudet luddigt lugnt, bedövande tomt.
Vettigare ord än såhär får jag inte ur mig den här veckan heller.
 
Vill ni läsa en riktigt text, klicka er in på min senaste krönika i Läkartidningen. Och gilla den där Facebooksidan jag har om ni vill hitta annat jag skriver, allt jag gör nästlar sig inte in här på bloggen.
 
Så ska jag vabba tvååring, stirra i taket, pilla mig i naveln, och faktiskt bara vara glad.
 
 
 
(Bilderna i inlägget kommer från Unsplash, en sida med hundratusentals fotografier som är gratis att använda både i privata och kommersiella sammanhang. Klicka på bilderna för att komma till just den fotografens Unsplashsida.)
 
2 comments

En lista en söndag

Av någon anledning blev den där listan jag skrev om 2017 så sjukt uppskattad?

Det finns ju något självupptaget i det där med frågelistor tänkte jag. Vem vill läsa svaren på nåt sånt här.
Men så minns jag när vi var tretton-fjorton, hur vi brukade skicka sådana här listor som kedjemail till varandra. Man fick en lista av någon, svarade på den och skickade vidare till alla man hade på msn typ. Svaren var alltid lite tillspetsade för man ville låta cool och världsvan och svår och avslappnad och underbar och allt annat man inte är när man är tretton år.

Och då tänker jag att vad är faran med en lista på en blogg, den trycks ju inte ens upp som oläst i någons mailkorg.

 

Hur gammal är du?
25.

Hur gammal känner du dig?
Trettiofem. Sjutton.
Ibland (ofta) tänker jag: skärp dig nu Ulrika och sluta vara en tonåring som leker vuxen.
Men sedan gör jag ju det, skärper mig. Ställer klockan tidigt, klär på barnen för dagis, kontrollerar mina känslor, dricker inte kaffe efter klockan två, drömmer drömmar för stora för att få plats.

Var bor du?
I ett hus på Åland.
Hur jag hamnade här är en egen berättelse.

Vad har du gjort idag?
Druckit kaffe, skrivit en krönika i sista minuten.
Druckit mer kaffe, läst en bok om anestesiologi. Tänkt på hur det finns en poetisk kvalitet i fysiologi, hur jag nästan hade glömt det, hur jag älskade det en gång.
Tänkt på hur länge jag varit för trött för att uppskatta skönheten i det intellektuellt stimulerande, tänkt på att jag hade glömt bort den här känslan, av att bli uppslukad.
Sedan utkämpade barnen en dödsstrid där jag måste ingripa och ögonblicket var över.

 

Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?
Har inte vant mig vid den här platsens klimat än, vet inte riktigt. Men jag brukade älska tidig höst.

Är du beroende av något?
Min man. Han är liksom oljan på livets kugghjul.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Precis i det här huset, i mitt hus.
Fast städat.

Vad är du på för humör just nu?
Är orolig ett humör?
(Eller är det en livsstil?)

 

Vilket är ditt favoritgodis?
Nja alltså godis, nä. 
Ge mig en croissant istället.

Vilken är din favoritaffär?
Personalmatsalen? S-market?
Är ingen påtaglig konsument.

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?
Morgon. Älskar en dag som fortfarande har all sin potential kvar.

Har du blivit sydd någon gång?
Jo en gång plockade de ut en bebis ur min mage medan jag sov och tacksamt nog stängde de igen hålet efter sig.

 
Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Sexåringen och fyraåringen imorse. Vill du ha fina kläder mamma? frågade sexåringen och så gick de till min garderob och valde tillsammans ut en klänning och ett par trosor åt mig (snällt att de påminner mig om att man ska ha underkläder, vilken tur att jag är så ompysslad).

Är du blyg?
Jo alltså egentligen, väldigt.
Lärt mig att kompensera med min nyfikenhets intensitet och en rad andra trick.

Vad heter du i andranamn?
Hanna Cecilia. Skulle ha hetat Cecilia men min mamma tyckte jag hade en för envis haka för det.

 

Vill du gifta dig?
Firar femårig bröllopsdag i vår.
Men var aldrig intresserad av just att gifta mig, bara väldigt kär och väldigt säker på att jag ville leva med en särskild person.

Har du något smeknamn?
Min man brukade kalla mig för Angrymal när jag var sur när jag var yngre.
Men inte lika mycket längre.
Annars verkar jag inte vara en smeknamnsframkallande person. Vet inte om det beror på mitt namn eller min personlighet. Ni kan ju använda kommentarsfältet för att besvara den frågeställningen om ni har någon idé. Eller helt enkelt ge mig några fina smeknamn, det hade varit härligt.

Men nu är det KLART SLUT och glöm inte detta:
att trycka på hjärtat på inläggen ni gillar så jag vet vilka ni vill ha
att köra rakt in i kaklet ibland
att om man funderar på om allt kommer att kännas bättre efter att man sovit, då ska man lägga sig
att det blir ljusare för varje dag som går nu
att ingenting svårt håller i sig för alltid.

 

TREVLIG SÖNDAG kyssar & kärlek.

 
 
0 comments

2017

En gång när jag var femton lade jag ut en sådan där lista med frågor på min dåvarande blogg.
Någon kommenterade shit vilka coola svar du verkar så laidback och cool.
 
Därefter har utlandsflyttar och barnafödslar och läkarlivsupplevelser avlöst varandra men kanske trumfar ingenting den känslan.
Att vara femton år och som femtonåringar gör kasta sig ut i livet på darrande ben med hjärtat paniskt klappande i bröstet och så säger någon-vem-som-helst-en-främling på internet att man är cool. 
 
Det var jag inte – det är jag inte – men en blogglista om det här året kör vi ändå.
 
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2017/09/5_59aac36b2a6b22abee7c2432.jpg

 

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Skolades in på akuten och gjorde tusen saker för första gången i livet där.
Åt på finare restauranger än jag någonsin gjort förut, var ute sent om natten bland folk på ett sätt jag aldrig brukade.
(Och tänkte: undrar om alla andra här känner att det är på riktigt för det känns som om vi alla bara låtsas att vi vet vad vi gör).

Genomdrev du någon stor förändring? 
Började träffa mer folk. Började jobba mer jourer. Började skriva den här bloggen på ett annat sätt.

Blev några av dina vänner föräldrar i år? 
Baby boomen har startat. 
Och jag trodde att jag skulle känna att nu är jag i synk, efter att ha hamnat i otakt när jag fick mitt första barn som nittonåring.
Att nu lever jag och mina bekantskapskretsar samma sorts liv.
Men så blir det ju inte. Det där livet – det sköra första-barnet-livet – känns avlägset för mig nu.
Som en dröm jag drömde för många nätter sedan.

 

 

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 
7 april när det var terrordåd i Stockholm och jag hade  en stressig kväll på akuten.
Och jag stod framför tevebilderna i kafferummet och tänkte: hur kan världen pågå därute när jag är upptagen med min egen värld här på sjukhuset.

Dog någon som stod dig nära? 
Inga vänner men död är en del av mitt arbete, av min vardag.
Och på så sätt var det ett år av väldigt mycket död.

Vilka platser besökte du? 
Umeå och Uppsala på kurser men mest var jag här (på Åland).
Skulle åkt till Helsingfors men saker kom emellan.

Bästa köpet?
Två varmkorvar från en bensinmack. En gråmulen höstdag när vi skulle promenera hem från stan och båda blev akuthungriga och sura.
Sedan stod vi där och frös om fingrarna och smaskade och älskade varandra.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
När jag kände mig bra på jobbet. (Och i nästa sekund kände man sig uslast i världen, jag skrev om det här.)
Och när folk delade, mailade, tackade mig för sånt jag skrivit.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? 
Lugn i sinnet. 

 

 

Vad önskar du att du gjort mer?  
Skrattat. 

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Undrat över vad andra människor ska tycka.

Favoritserier från året som gått?
Alltså vi har en show som går här hemma, kanske kan man döpa den till ”Tre vandaler”.
Det är tre vilda syskon som far genom ett hus som yrväder och slåss, kramas, skrattar, sjunger och låtsas vara hundar om vartannat.
Den brukar jag kolla på ibland.

 

 

Bästa boken du läst i år?
Jag kräver för mycket. Ingen bok har gjort mig tillräckligt hänförd för att platsa som årets bästa.
Men jag läste mycket som var läsvärt, om än inga tiopoängare.
Bland annat Det är natten av Karolina Ramqvist, Swing time av Zadie Smith, Tre sekunder av Roslund&Hellström, Jag vet allt det här av Annika Paldanius. 

Största musikaliska upptäckten? 
Nu i sluttampen av 2017 lyssnar jag konstant på Rakt in i kaklet med Samir&Viktor.
Vet inte om man kan kalla det en upptäckt. Det är väl en variant av det jag skrev om här, detta JAG ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN FÖR DEN HANDLAR OM MITT LIV.
För rakt in i kaklet kör jag ju, alltid, ibland för hårt. 

Största framgång på det privata planet? 
Att jag klarade av ytterligare ett år som mamma till mina tre vandaler.

Största misstaget?
Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.

 

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
2016 kämpade jag att hålla näsan över vattenytan. I år fick jag till och med flyta ibland.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Lunch i personalmatsalen.

Något du önskade dig och fick?
Ett färdigskrivet råmanus till en bok. 

Något du önskade dig och inte fick? 
En färdigredigerad bok som jag hade kunnat skicka till bokförlag.

 

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Vaknade av upprörda röster för att barnen hoppade sönder ett eluttag. Drack kaffet svart, satt melankolisk i mitt kök och betraktade fåglarna utanför fönstret, undrade vad det skulle bli av mig.
Men veckan efter gick jag ut och åt med folk och firade.
Alltså med andra människor! Tror inte jag har firat en födelsedag tillsammans med vänner på typ tio år. Helt ärligt. På så sätt blev det en symbol för något nytt i livet, att orka med sådant jag kanske alltför länge försakat. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mer träning, mer självtillit, mer skrivande.
Ett bokkontrakt (som alla år, alltid).

Vad fick dig att må bra?
Promenader och att sova på dagen med barnen.

Vem saknade du? 
De jag hade i Umeå. 

 

 

De bästa nya människorna du träffade? 
Roliga kollegor. 

Mest stolt över? 
Allt jag vågade göra fast jag egentligen inte vågade.

Högsta önskan just nu?
Att kunna nöja mig.  

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Julpynta ordentligt.
Och lära mig hur man ska skåla egentligen i ett sällskap egentligen. Vem ska man titta på???

 

TACK till alla er som läser, följer, kommenterar, delar, trycker hjärtat och bara hänger med. Det är så himla roligt.
Nu kör vi rakt in i kaklet ända in i 2018!
kyssar&kärlek så ses vi i januari.

6 comments

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén