Tagg: Acceptans

Ambitioner

 
 
Jag vill bli uppslukad av böckerna igen. Fastna i andra världar i stället för jämförelsen med andra. Längta efter en bok när jag inte läser den.
Jag vill läsa om böcker med en tydlig ton, som låtit mina tankar formas av någon annas språk: Fyrväktaren av Jeanette Winterson. Diva av Monika Fagerholm. Jag vet allt det här av Annika Paldanius. Alltings början av Karolina Ramqvist. Blonde av Joyce Carol Oates. Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan.
 
Jag vill hitta nya berättelser som ger mig samma sak.
 
 
 

 
 
Jag vill vara den mamma jag borde vara och inte den jag är.
Den som alla dessa fina ungar förtjänar.
Stadig och enkel, självuppoffrande men aldrig självömkande.
Den som aldrig skulle strunta i att torka smulorna från bordet för att hinna skriva en text.
 
Den som aldrig har tankarna på annat håll för att tankar flyger i tusen riktningar bara man släpper dem fria,
den som är scenbakgrunden för barnens föreställning, inte en egen himla show.
Någon som alltid håller handen och lyssnar med hela sin varelse
som aldrig glömmer
att packa mössan
till dagis.

 
 

 
Jag vill skriva.
För att det är vad jag alltid gjorde, vad jag alltid har gjort –
i bilen på bussen om natten om somrarna långa ändlösa julidagar på altanen i mitt barndomshem när jag försökte skriva romaner medan mina jämnåriga upptäckte ungdomen
 
för att det gick månader ibland, en gång ett år, när jag inte skrev.
Och när orden väl kom ut var de en explosion. Stjärnfall och kometer och raketer och evigheter, det var klyschor på hög, berättelserna stockade sig, kom ut i fragment, de ville välla ut allihop på en och samma gång.
Det var dåliga texter, för orden var famlande och ovana, och varje gång tänkte jag:
nästa gång väntar jag inte så länge igen.
 
 
 
Och jag vill känna att det är tillräckligt.
Att det räcker med viljan och ambitionen.
Att man kan få sikta mot stjärnorna och landa i trädtopparna utan att känna att det är en raket som kraschat.
 
Att få strunta i det där de säger, att nära skjuter ingen hare,
få tänka att
kanske måste haren inte dö.
6 comments

Den jag ska bli

 
En dag kommer jag att behöva välja vad jag ska bli när jag blir stor.
Det är så svårt. Jag har klarat mig hittills med att göra allt. Man slipper välja då.
 
Jag skrev dryga 80% på min tenta nu i juni. Det är ett bra resultat. Börjar man terminen med en son som är tre veckor, läser sista delen av en språkkurs man började för några år sedan, fullbordar en roman och struntar i att gå på varenda föreläsning för att hänga med sin familj eller forska i stället, då är det ett bra resultat.
Eller vem försöker jag lura. Det är ett bra resultat oavsett. Godkäntgränsen är 69%. Någon annan har bestämt: allt över det räcker.
 
Så varför kan jag aldrig känna att det räcker?
För att längst bak i huvudet lurar ju tanken: hur duktig hade jag kunnat bli om jag inte gjort allt det andra?
Om jag hade gett mig in i den här utbildningen med hela min själ och mitt hjärta och lite till.
 
Men egentligen vet jag ju svaret. Hade jag varit tvungen att ge hela min själ och hjärta och lite till hade jag varit ute ur leken nu. Jag kan inte göra saker på det sättet. Kan inte lägga alla begåvnings- och disciplinägg i samma korg. Tappar jag den korgen rasar ju allt. Oh
Och jag är fortfarande sällsamt underbegåvad när det gäller att hantera misslyckanden.
 
En dag kommer jag att behöva välja vad jag ska bli när jag blir stor. Fast kanske har det valet redan hänt, utan att jag förstod.
Kanske måste jag bara acceptera vad det innebär: att jag inte är lämpad för att bli superbäst på en grej. Utan bara lite-lagom-bäst på allt möjligt.
 
Och att det är allldeles synnerligt okej.
 
2 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén