Tagg: 10 sätt att hämnas på ett ex (Sida 1 av 2)

Skrivskolan del 3: Karaktärer

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/547_34209682.jpg
 
Hej och välkommen till Nettelblads skrivskola, del 3.
Idag ska vi prata om hur man skapar sina karaktärer, hur man befolkar sitt mästerverk med människor som läsaren minns långt efteråt.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/718_43480045.jpg
 
En inledande disclaimer: vad jag förstått är ”karaktärer” en anglifiering som ursprungligen inte är korrekt svenska, dvs. man har tagit det engelska ordet för samma sak och börjat använda det på svenska. Mer korrekt är kanske att säga ”personerna i boken” – jag säger själv spontant ”huvudperson” och skulle aldrig säga ”huvudkaraktär”, till exempel. Men ordet används så ofta nuförtiden så jag tänker på det som en fackterm, som gör det entydigt vad jag syftar på.
Så. Då kör vi.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/865_59595002.jpg
 
Karaktärer. För mig är det här allting börjar. Eller i alla fall nästan. Allra första början kommer med en mening eller två. Jag bara sätter mig och skriver något, klottrar det i mariginalen på mina föreläsningsanteckningar, skriver med bläck på en servett på något café (ja, jag har gjort det, många gånger, och varje gång känns det som att jag måste vara på väg att göra något genialiskt eftersom servettklotter innebär att man har något så brljant på gång att det helt enklet inte kan vänta).
Route 66 började helt enkelt med att jag skrev ”Jag drack tre koppar kaffe varje vardag, och varje fredagskväll åt jag en pizza.” Allt jag visste om berättelsen då var att den skulle ingå i en novellsamling med ett särskilt tema som jag arbetade på, och att huvudpersonen skulle vara lesbisk.
När jag skrev min roman, den som åkt fram och tillbaka mellan mig och en förläggare sedan juni, var det samma sak. Jag skrev ”En morgon i slutet av maj låg en död katt på min mors veranda. Jag behövde bara betrakta den ett ögonblick för att förstå att det rörde sig om ett mord.”
Så det är väl egentligen med meningarna allt börjar, men då vet jag ingenting. Jag har bara några ord som målar en bild som dröjer sig kvar.
Sedan kastar jag mig över karaktärerna, och det är då det börjar på riktigt, det är då det kan bli något.
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2008/03/shower_1206295024_4272077.jpg
 
För mig är det teater, det här att skapa gestalter till en ny bok eller novell. Oavsett om jag ska skriva i tredje person (han/hon) eller första person (jagform) handlar det om att hitta språket, världsbilden, det unika för den här personen. Jag vill ner i mina huvudpersoners skor och jag vill vandra där många mil. I förberedelsearbetet är det här jag lägger mest krut, men så är också genom att utforma karaktärer som jag över huvud taget hittar handlingen till mina böcker. Visst använder jag mig av de dramaturgiska principerna jag skrev om i del 2, men det är senare i processen, när jag vill börja forma min berättelse och fundera över hur handlingen ska struktureras i själva boken. För mig kommer idéerna till det av sig självt när jag skapat mina karaktärer. Att bygga dem och lära känna dem är som att casta folk till big brother, sedan när det är klart låter jag det bara rulla framför kamerorna.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/435_25782794.jpg
 
Okej men hur GÖR man då? vrålar kören av otålighet.
Det beror på vem man är. Vissa vill ha sorterad information om varenda person som dyker upp i boken, typ kartotekskort. De vill veta vad namnet på varenda faster och moster i karaktärernas släkt och vad de helst äter till frukost och vilken deras favoritfärg är. (Väldigt ofta dyker ”favoritfärg” upp i listor jag läser över ”bra-att-veta-grejer-om-karaktärer-när-man-skriver”. Jag fattar inte varför, för jag förstår inte hur min bok kommer att bli annorlunda ifall min huvudperson föredrar blått eller grönt).
Gillar man struktur är struktur bra. Se upp bara, precis som jag sa i förra delen, så att strukturererandet inte blir ett sätt att undvika att någonsin komma igång. (Om det är komma igång du vill, du kanske inte vill skriva? Utan bara hitta på folk i ditt huvud? Tro mig, det är okej. Att man måste skriva en roman bara för att man gillar att fantisera är bullshit, det är som att påstå att du måste bli sexarbetare bara för att du gillar att onanera).
 
Ska du strukturera enligt någon särskild mall – se över vad du känner är relevant att veta om dina huvudpersoner. Vad brukar göra det lättare för dig att förstå människor i verkliga livet? Vad vill du veta om människor för att tycka att du känner dem på djupet och kan förstå deras handlingar bättre? Favoritfärg kommer i alla fall långt ner på min lista. Högre upp sätter jag sådant som barndomshändelser som påverkat en starkt, hur ens relation till föräldrar ser ut, om man är en introvert eller extrovert person, vad man drömmer om i livet och vad man är rädd för. Nyckelordet för mig är drivkrafter. Är det här en människa som längtar desperat efter något? Eller vill hon tvärtom desperat bort? Sådant ger uppslag till konflikter i berättelsen.
 
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/335_21259419.jpg
 
Själv skrev jag en gång i tiden listor, där jag bockade av varenda punkt. Var personen var född, vad föräldrarna hette, deras religösa uppfattningar. Det var säkert användbart då, nu skriver jag mer på fri hand. Jag sätter mig helt enkelt ned och börjar spåna rätt löst om personen. Sättet jag skriver är fritt, pladdrigt, och inte med avsikt att producera något material jag ska kunna använda rakt av eller ens ha som referens senare. Om Ebba i Route 66 skrev jag säkert något i den här stilen (eftersom det här bara är ett sätt för mig att lära känna personerna sparar jag inte det jag skrivit):
Vem är hon?
Ebba, de där kopparna kaffe varje morgon, pizzan – rutiner. Rutinerna är viktiga för henne. Som ett sätt att hitta tryggheten, eller kanske snarare som ett sätt att fly från det otrygga? Hon har blivit bränd förut, hon har längtat efter kärleken men det har varit svårt och kanske finns det ett utanförskap också, i hur hennes attraktion inte varit som den hos de hon vuxit upp med.
hon bor centralt, fin lägenhet, bra jobb där man tjänar bra men ändå praktiskt — elektriker?? – gillar att äta mycket, det blir tongivande, hon är ganska lång och stor, kraftig, gillar söta tjejer, kanske hamburgergrejen kan användas? –
Idé  – konflikten huvudsakligen mellan hennes rutinbehov och hennes längtan efter kärleken (som hon är rädd för) – kanske träffar hon en tjej som är yngre, vill ha äventyr…
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/514_30583558.jpg

Som ni ser är texten plottrig, för en utomstående stundtals obegripbar (eftersom vissa saker syftar på sådant bara jag vet att jag använt i tidigare skrivande och sedan kastat bort, ”hamburgergrejen” till exempel). Det hoppar mellan högt och lågt, från Ebbas potentiella utanförskap i uppväxten till var hon bor. För mig är detta ett sätt att verkligen bara spåna, att släppa loss kraven på struktur och släppa fram kreativiteten istället. Mitt enda krav på mig själv är att jag hela tiden försöker skriva något som handlar om personen jag försöker skapa.
För mig kan det bli några A4 i Word om varje viktig person i boken när jag skriver så här. Men då är de sidorna ofta uppblandade, ibland idéer på nyckelscener, små fragment av dialog för att få en känsla för hur personen pratar.
Det är en rörig process, men fruktbar – när jag arbetat mig igenom alla personer på det här sättet har jag en stabil grund, fylld av uppslag om hur berättelsen kan drivas framåt.
 
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/425_25303558.jpg
 
Allra mest tycker jag att man ska gå på instinkt när man skapar sina karaktärer. Instinkten för vad man tycker är intressant att skriva om. En roman tar tid, innebär arbete – det måste vara personer du är intresserad av att leva med en lång tid. Du behöver inte gilla dem, men du ska fascineras av dem. Jag fascineras oerhört av alla mina karaktärer, och känner mycket med dem, även när de gör osympatiska saker. Också för att jag har lagt en grund där jag vet varför de är sviniga när de är det.
Men något jag ändå vill slå ett slag för är att skriva om folk som inte är som du själv. Det är ett av de mest konkreta tips jag kan ge. Framförallt när du skriver kortare texter, när du övar. Jag skriver inte om tjugo-någonting tvåbarnsmammor som pluggar till läkare. Jag skriver om lesbiska elektriker och sovjetiska konståkningsprinsessor, jag skriver om deprimerade medelålders matematiker och äventyrslystna bergsklättrare.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/42_19858171.jpg
När jag var i tonåren var det mer bara jag-jag-jag över alla mina texter. Jag behövde det säkert, men det gjorde texterna sämre.
Det här gäller även om du lever världens mest spännande liv. För anledningen att jag råder dig att inte skriva om dig själv är inte att du är så tråkig, det vet jag inget om. Det är för att du är så självklar för dig själv. Ska du skriva om någon som är väldigt lik dig, är risken att du inte kan kommunicera till läsarna varför man ska känna sympati med personen, varför den är intressant, och varför den beter sig som den gör. Ju längre bort du går från dig själv när du skapar dina personer, ju mer kan du skapa någon som du ser med en läsares ögon, en person du ser från första gången. Då märker du också vilka delar av personen som ska skildras i din text.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/305_19402297.jpg
 
Så. Det får bli veckans tips, och veckans övning:
Skriv om någon som är så långt från dig själv som det kan vara. Gärna någon du själv tror du skulle tycka illa om eller ha svårt att umgås med.
Det behöver inte bli bra text, bara skriv om den personen. Hela den här veckan. Skriv några rader varje dag om vad den personen skulle ha gjort idag, vad han eller hon tänkte om det, vad som var svårt och vad som var lätt, vad som var ångestväckande och vad som var njutningsfullt.
 
Sedan, när veckan är slut eller du tröttnat på övningen, skriv en scen där den här personen får ett dödsbesked. Du bestämmer hur dödsbeskedet ska lämnas, på telefon eller direkt, och vem det gäller, men döden ska in i alla fall.
Hur reagerar din person? Hur blir scenen?
Och för allt i världen, posta gärna era texter här om ni får lust. Ni kan göra det anonymt, jag skvallrar inte om IP-adresser.
 
Allt gott skriv på.

/Er guru

PS. tidigare delar hittar du här:
Del 1 – Att komma igång
Del 2 – Att strukturera sin berättelse

 
2 comments

Om det här med att skriva (en liten skrivskola)

 
Min bok befinner sig ju i ett limbo, just nu. Jag är nästanförfattare men inte riktigt, millimeter ifrån att äntligen bli antagen, jag har tagit mig bort standardrefuseringsbrevssvaren (älskar längden på det ordet!) och fram till de personliga kontakterna, telefonsamtal och möten, smicker och hård men konstruktiv kritik, allt det där. Men jag har inget tryckt, med framsida och titel och baksidestext, som jag kan sätta i handen på vem som helst och säga: Titta. Min bok. Jag skrev den. Jag är FÖRFATTARE NU.

 
 Ändå tror jag mig ha en del att berätta om skrivande. Från hur man omvandlar ett intresse för skrivande till ett faktiskt bokmanus till hur man får det manuset utgivet (om det är vad man vill). Hur det fungerar på ett förlag, vad som är skillnaden på en agent och en förläggare, hur man får andra skribentjobb än just skönlitterärt skrivande och fördelar/nackdelar med det. 
Jag vet vad som har varit framgångsrikt för mig, och vad som varit mer katastrofartat, och jag vet varför jag har gjort vissa val i min ”skrivkarriär” och tackat nej till annat.
 

(I väntan på att Augustgalan skulle börja. Så himla märklig grej det var egentligen, att ta paus från att vara mamma till en ettåring och åka ned på gala istället.)

 
Så jag tänkte att de kommande veckorna kör jag en serie med inlägg här, om just det där. Skrivande.
 
Tanken är att jag kör igång med en första del nästa söndag. Medan ni alla rulla tummarna och hoppar av iver-spänning-längtan tills dess: passa på att önska om det är något särskilt ni skulle vilja veta mer om. Jag har ett kommentarsfält här nedanför, och en epostadress här bredvid. Båda är väldigt användbara kommunikationsmedel. Fast brevduva går också bra, bara den inte skiter ned för mycket.

(Tips nummer 1: handledsskydd från Apoteket om man ska skriva alldeles för mycket på för kort tid i för dålig arbetsställning. kan vara placebo men har räddat mig från smärtande händer många många gånger.)
 
 
 
 
 

 
,

,

,
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3 comments

Färdighet

Och så var jag äntligen färdig, så där petnoga redigerat-alla-detaljer-och-korrekturläst-i-jakt-på-skrivfel-färdig, med boken. Om det går dit jag vill och blir förlag och hela köret kommer den ju att gå en miljon vändor till med synpunkter och ändringar och strykningar och förtydliganden, men för nuet, och gissningsvis för ett tag framöver, kan jag dra en lättnadens suck.
Det var fantastiskt roligt, och jag hoppas att jag om några månader skulle kunna läsa den här boken och älska den.
Tror faktiskt, på allvar, att det kommer bli så. Har aldrig tyckt om ett bokmanus jag skrivit såhär mycket. Men just nu är jag så trött på att vrida orden ut och in, så glad över att bara få släppa det.

Och oavsett vad som händer med texten framöver, har jag, starkare än någonsin tidigare med ett bokmanus jag skrivit den där känslan som jag alltid velat åt i skrivandet av en bok. Känslan av att det här har gjort bra.

Ger mig själv oändligt med klappar på axeln och lägger mig ned och ler.

0 comments

Oj

Jag vågar inte berätta det än, för jag kan inte riktigt tro på att det kommer att hända, det verkar lite för bra för att vara sant. Det är inte kontrakt på någon bok, men ändå väldigt roligt. Som en för sen födelsedagspresent eller en för tidig julklapp. (Och nej förresten, innan ni tänker det: det är inte en ny graviditet, heller…)
På tisdag, om allt vill sig väl, reser jag till Stockholm över dagen och gör något ganska galet. Fattar inte riktigt. Återkommer när det väl har hänt, om det verkligen händer, och berättar mer.
0 comments

Gud och musiken

Arbetar med novellen som handlar om Gud. Jag har ju några noveller kvar i samlingen, de tre sista, som mest är lösa anteckningar som ska sammanfogas.

Gudsnovellen är den sista i samlingen, liksom finalen, och den gör lite ont att skriva. Uppslitande, på något sätt. Det verkar så himla jobbigt att vara Gud, i alla fall med det här perspektivet som jag valt. Ensamheten i allsmäktigheten verkar vara överväldigande.

För den som undrar vad Gud lyssnar på för musik, tycks det vara Californication med Red hot chili peppers. Den har gått på repeat under hela novellskrivandet. (Någon enstaka gång har skjutit in ”Otherside” med samma band och ”National Anthem” med Lana del Rey, också.)

0 comments

Inspirationen i skrivandet


Jag skriver ju om ganska mycket märkligt, när jag skriver.
Originellt, påstår vissa. Idag redigerade jag på novellen om en robotpsykolog, en annan dag arbetade jag med berättelsen om en sovjetisk konståkerska. Romanen jag ska skriva i sommar börjar med domedagen. Och så vidare.
Något som kan föranleda frågan om var jag hittar mina idéer, den där klassiska intervjufrågan till etablerade författare (åh snälla låt mig bli en etablerad författare som kan få klassiska intervjufrågor!): Var hittar du din inspiration?

Det finns många svar på den frågan. Mer luddiga, men nog så viktiga aspekter, är att jag i allmänhet är väldigt intresserad av saker. När jag var yngre hade jag några vänner som drev med mig om det där – de sa att min ständiga catch phrase var Nejmen vad FASCINERANDE, och det stämmer nog fortfarande rätt väl.
Men det viktigaste tror jag inte är hur jag hittar en massa idéer. Det handlar om hur jag inte ratar dem. Det är just så enkelt som det. Jag gör ganska mycket brainstorming och jag gör den på riktigt där jag låter det som kommer fram bara komma fram, sedan sållar jag och ser vad som blir bra. Som med novellsamlingen. Först kom en enda mening: ”Det var den fjärde april jag köpte pistolen.” (Inledningsmeningen till den första novellen i samlingen). Sedan försökte jag hitta på vilken typ av tema en sådan novell skulle kunna passa in i. När jag kommit på det temat (”10 sätt att hämnas på ett ex”) brainstormade jag fram två listor. Den ena var en lista på tjugo sätt att hämnas på någon. Den andra var en lista på tjugo olika typer av människor, som befann sig i olika livssituatiner. (Typ ”Sovjetisk konståkerska”, ”Deprimerad medelålders författare”, etc). Efter att jag gjort listorna började jag titta på vad jag egentligen skrivit och se om det var något som jag blev lockad att nysta vidare i.
Och då var liksom nyfikenheten, författardelen av mig, redan väckt. Jag ställde rätt frågor, funderade vidare. En del av det blir novellerna i boken – annat blev inspiration till framtida texter.
Och framförallt hade jag väldigt roligt när jag gjorde det.

1 comments

Omslagsflicka

Den bisarra känslan när man sitter på ett café och redigerar noveller och plötsligt ser sig själv, iförd hatten och allt, ligga dubbelvikt på ett bord bara en liten bit bort. Den där intervjun jag gjorde med Västerbottenskuriren är alltså i dagens tidning, och jag är på omslaget av deras helgbilaga. Inuti får jag prata om min novell, min bok och hur jag hittar inspiration i mitt skrivande.

Jag är så glad för allt det här som händer. Det känns som när min första pojkvän gjorde slut med mig, fast tvärtom. Istället för att vakna på morgonen och tänka åh herregud det kan inte vara sant med en klump i magen och ångesten i bröstet, vaknar jag på morgonen och tänker åh herregud det kan inte vara sant! och sedan ler jag som ett fån.
Fånleende är ärligt talat mitt konstant ansiktsuttryck, just nu.

Och imorgon, mina vänner, fyller jag tjugo.

0 comments

TV4

Mycket, mycket som händer just nu. Igår gjorde jag teve, till exempel.
Så tacksam för alltihop, men också för att jag har två typer hemma som är glada men ganska avslappnade med hela grejen. Jag tror att med så mycket plötsligt uppmärksamhet hade det varit lätt att bli otrevlig och ständigt på jakt efter mer om jag inte hade haft den där vilda bebisen och jordnära fästmannen som förankrar mig i en alldeles vanlig vardag.

Hur som helst, att göra nyhetsinslag var en uppelvelse (även om jag föredrar skrivandet, det är så mycket lugnare!), och den som vill se inslaget och höra mig läsa ur och prata om min novell kan göra det HÄR.

1 comments

Detaljernas tid

Jag frös, fast jag inte var kall och det var någonting som dunkade i mitt bröst.
Vi var den första programpunkten, vi som blivit nominerade till Lilla Augustpriset och mitt i all förtärande förväntan var jag så tacksam för det. Då kunde man ju bara fokusera på galan, sen, titta på folk och lyssna på människor som pratade och sluta vara så uppfylld av att rannsaka sig själv och sitt skrivande och allt man gjort bra och allt man gjort dåligt och allt som framförallt kännetecknades av att det inte längre var möjligt att påverka.

Jag tycker om tävlingar, när de fortfarande går att påverka.
När det gått så långt att det bara handlar om att vänta på beskedet om ens öde, då blir jag mest förvirrad.

Sedan sa de Route 66, och de sa mitt namn.

När stora saker händer mig, då tänker jag på detaljer. Helheten är alldeles för överväldigande när massor händer på en och samma gång.
Hela vägen upp på scenen fanns bara detaljer. Känslan av lädret i mina skor där det tryckte genom strumpbyxorna på hälen. Doften av min fästmans parfym, som dröjt sig kvar i min sjal när han hållit mig tätt intill tidigare samma dag och viskat att det inte spelade någon roll hur det gick och att jag ändå var bäst i världen. Ljusen, på scenen, allting som var så väldigt ljust.

Höll ett tal, ett tacktal, ett av de kortaste jag hört för man kan inte så mycket mer ibland.
Sa:
Tack, Daniel, för alla gånger du har låtit mig skriva i stället för att ta hand om disken.

Tack, för alla gånger du har tagit hand om vår dotter, och låtit mig skriva.

Sedan satt jag på en scen, drack cider och fokuserade på detaljer. Jag fokuserar fortfarande på detaljerna. Helheten av vad som pågår omkring är för stor för att ta in. Jag vet inte riktigt om jag förstår allt som händer.
Jag vet bara att allting som sker tangerar en dröm som jag drömt i hela mitt liv, den där drömmen som handlar om att skriva.

(och förlåt för att jag är så pretentiös idag. men jag tänker, är det någon gång man ska få vara sanslöst pretentiös och sanslöst självupptagen, då måste det väl vara en sådan här dag).

Over and out.

6 comments

Skrivkrampen

Det är ju bara text.
Man skriver en mening och en annan följer och alltihop bildar något slags internlogik. Allting en del av den värld jag själv skapar. 
Det skönlitterära skrivandet är en sådan intrikat kombination av det nästintill transcendentala (man leker trots allt Gud, om än under kontrollerade former) och detta simpla faktum: det är ju bara text.  Man skriver en mening, och man skriver en annan. Man väljer ett ord, och man väljer ett annat. Ja, alla detaljer hade kunnat väljas annorlunda. Ja, alla idéer hade kunnat vävas samman på nytt och bli något annat. Men det är inte livsavgörande. Det finns faktiskt saker här i världen som är livsavgörande, och nej – mitt skrivande kommer aldrig att vara en av dem.

Dagar när var mening som följer på mening tycks stolpigare och tråkigare än den andra, dagar när varje detalj känns illa vald men jag ändå inte kan tänka mig en bättre, dagar då jag skrattar åt mig själv för att jag följer en dröm som trots allt bara är en dröm och egentligen illa korrelerad med verkligheten, då påminner jag mig om just detta.

 
Det är bara text.
Och jag tycker den är rolig att skriva.
Alltså, så förbannat rolig, att skriva.

Det räcker så.

7 comments

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén