Att åka på en söndagsutflykt

Vissa har Barnen-i-Bullerbyn-drömmar för hur livet med barnen ska se ut, och det kan man ju ha, men jag har insett att vi mer kommer att vara som en film med Bröderna Marx. Den sortens humor som bygger på en blandning av starka personligheter, ordlekar, missförstånd och ibland bara komiska fysiska skador, som till exempel att steka lök och råka röra om så häftigt i grytan att en lökbit skuttar upp i ögat så att man rycker till och ramlar av chocken. (Tyvärr true story om min egen matlagning, inte barnens).

Om vår söndag hade varit en Bröderna Marx-film hade den hetat En dag på jakt efter jordgubbsplantor eller Galakväll på cykeln.
Det började med att jag fick reda på att en bekant skulle ge bort några jordgubbsplantor. Gratis mot avhämtning. Jag hade länge funderat på om i år blir året då vi planterar jordgubbar i trädgården (jag tänkte att det kunde sammanfalla med att bli året då vi börjar rensa ogräs). När en sådan möjlighet föll i mitt knä var det förstås omöjligt för mig att inte ta emot den. Vi bestämde snabbt att söndagsutflykten skulle bli en cykeltur till stan.

ditfärden

Ditfärden gick bra, ditfärder går oftast bra. Solen sken. Lilla Gubben ville leka en lek med ord som han själv kommit på och som han döpt till ABC-leken. Han väljer kategori, till exempel mat, och sedan ger jag honom första och sista bokstaven för ett ord i den kategorin och han ska lista ut ordet. Till exempel ”c och n” och han utropar ”citron!”. Habanero hejade på genom att slänga ur sig alla möjliga löst relaterade ord.  Storasystern trampade otåligt på, kom för långt före.
”Jag ska prata med henne när vi kommer ikapp henne”, muttrade jag, vi ska ju vara hela gänget tillsammans.”
”MAMMA KOMMER ATT PRATA MED DIG!!!”, gastade Habanero, ”DET ÄR HELA GÄNGET TILLSAMMANS!!!”
Men annars, lugnt.

Hemfärden

Hemvägen var värre, som hemvägar ibland är. Jordgubbsplantorna var hämtade och så kul var väl inte det, tyckte barnen. Hela dagens stadiga solsken ombyttes i massivt ösregn, och än mindre kul var det, tyckte barnen. Åtminstone de två som cyklade själva, Habanero drog bara över regnskyddet på sin cykelvagn som en drottning som drar sig undan från allmänheten efter ett kortvarigt offentligt uppträdande.
Med håret stripigt av regnet gav Storasystern mig en blick som kunnat döda och trampade ännu snabbare för att få lite avstånd till oss.
”NÄ NÄ NÄ! HELA GÄNGET TILLSAMMANS”, vrålade Habanero så det ekade över Mariehamns öde gator.
”Det här var inte en väldigt bra utflykt”, sa Lilla Gubben ynkligt.

”Vet du vad”, sa jag till Lilla Gubben, ”det här blev en tuff dag. Vi gör nåt lyxigt när vi kommer hem. En liten belöning.”
”BELÖNING?”, sa Habanero. ”TILL MIG?”
”Något gott”, sa jag. ”Börjar på b, slutar på e.”
Lilla Gubbens ögon blev stora.
”BULLE!?!?!? Jag måste berätta för henne!”
Han trampade iväg snabbare, i ett försök att komma ikapp sin storasyster.
”Vänta! VÄNTA!”, vrålade han. Nya ekon på Mariehamns öde gator. Sexåringens desperata trampande genom ösregnet. Storasystern ouppnåeligt långt framför honom. ”JAG HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG!”
”HAN HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG!”, vrålade Habanero.

Medan han desperat försökte komma ikapp henne för att berätta om de väntande kanelbullarna där hemma och hon bara skrek  jag vill inte cykla med er tillbaka, kände Habanero att det var dags för följdfrågor.
”Så vi får bulle”, sa hon. ”Bara EN?”
”Ja. Bara en.”
”För att det har varit en tuff dag?”
”Ja, med regnet och allt.”
Hon var tyst en stund.
”Jag har många tuffa dagar”, sa hon sedan. ”VÄLDIGT många tuffa dagar i mitt liv. Jag måste gå till dagis… jag måste ta på mig strumpor. Det är faktiskt  jättetufft för mig.”

avrundningen

Det var en lång färd hem, som hemfärder ibland är.
Blöta och ruggiga hoppade vi av våra cyklar, vi såg faktiskt ut som en svartvit film, allting övertydligt för att verkligen synas. Alla utom Habanero som drog undan regnskyddet och hoppade ur sin cykelvagn torr och färgglad.
”OJ OJ”, sa hon, ”det här var verkligen JÄTTEJOBBIGT!”
Syskonen stirrade på henne.
”Du gjorde ju ingenting”, sa Storasystern.
”Ja!”, sa Lilla Gubben, bröstade upp sig. ”Du satt bara och CHILLADE hela vägen!”
Habeneros mun till ett förskräckt runt litet o. Detta var motstånd hon inte hade räknat med. Snabbt riktade hon ett finger mot mig.
”Men jag var tvungen att LYSSNA PÅ HENNE hela vägen! Jag blev SÅ trött.”

Men sedan var det på med torra kläder, in i filtar framför film, varsin börjar-på-b-och-slutar-på-e, och som efter alla utflykter sänkte sig ett trötthetens lugn över huset.
Och jag gick ut i min trädgård, där solen glittrade i det blöta gräset och världen doftade jord och nysköljd grönska.
Och i tystnad som endast bröts av fågelkvitter planterade jag mina jordgubbsplantor.