Radio Barn

Ljudet av barnen är som att ha på radion i bakgrunden. Ett bakgrundssorl man ibland lyssnar på, glider in och ut i medvetandet. I en meditation på en meditationspodcast jag brukar lyssna på ibland (Meditation Minis) säger hypnotherapist Chel Hamilton att man ska lyssna på hennes röst som man hör ljudet av teven om man somnar framför den någon gång. Ett brus som sakta glider in och ut genom ens medvetna, ner i det undermedvetna, blandar sig med ens drömmar.
Jag undrar vad som händer med mitt undermedvetna liv om jag gör samma sak med Radio Barn.

På väg hem från dagis, Habanero i cykelvagnen.
”Mamma”, brusar hennes röst på Radio Barn, ”är det här höger? Det här vänster?”
”Mmm”, svarar jag med ett medvetande som redan somnat framför teven.
”Så den där mannen?”, fortsätter bruset, ”ja han i blå jacka där borta, han på en cykel, han är PÅ VÄNSTER?”
”Mhmmm”, snarkar mitt medvetande, utan att se den annalkande katastrofen.
”AHA!”, utropar Habanero, högt som en jingel redo att ta oss vidare till nästa inslag, kanske är det reklamen, för nu vrids volymen upp så att till och med jag vaknar till liv, ja det är nog faktiskt ingen som kan undgå att höra vad hon vrålar över gatan, än mindre mannen i blå jacka tjugo meter framför oss. ”SÅ DEN DÄR MANNEN! DEN DÄR MANNEN? HAN I BLÅ JACKA DÄR? HAN CYKLAR PÅ VÄNSTER SIDA? HAN ÄR I TRAFIKEN PÅ EN CYKEL PÅ VÄNSTER SIDA MEN VAD HAR DU SAGT MAMMA? VILKEN SIDA HAR DU SAGT MAMMA ATT MAN SKA CYKLA PÅ?”
Önskar ibland att man kunde byta kanal.

På kvällen, medan jag plockar undan middagsdisken.Barnens diskussioner är snillen spekulerar på hög nivå. Storasystern och Lilla Gubben sitter vid marsvinsburen, har varsitt djur i knäet. Det brukar vara en bra stund för samtal dem emellan, som gamla tiders lägereld. Stryka över mjuk päls, berätta livssanningar.
”Vet du varför man kan dö om det regnar?”, säger Storasystern.
”Åh”, säger Lilla Gubben, förskräckelse i rösten över att han saknar denna livsvisdom, ”nej.”
”Om man går i regnet och blir kall”, säger hon, med trovärdigheten i rösten som bara går att ha om man är åtta år och blåljuger men kommer undan med allt för att man är äldst, kommer undan med allt som storasystrar alltid gör. ”Om man går i regnet och blir kall kan vatten fastna i lungan och då blir den tung och trillar ut.”
”Trillar ut?”, säger Lilla Gubben, ”men håller inte HUDEN kvar den i kroppen?”
Storasystern rycker på axlarna, här tog vetenskapsdokumentären på Radio Barn slut, vill man veta mer får man väl låna en bok i ämnet.

Och medan jag stoppar gafflar i bestickkorgen och torkar smulor från bordet och planerar för morgondagen och helgen och nästa veckas matplan och vad ska vi göra i sommar säger en röst i bakhuvudet att här hör jag något som de definitivt inte lärde oss på läkarutbildningen, men sorlet brusar bort, försvinner bland tankarna, tills nästa gång vi ska ut när det regnar och Lilla Gubben står och tvekar för att sätta ned foten i sin gummistövel, ser på mig med mörka avgrundsmelankoliska ögon och mumlar:
”Men mamma, jag vill faktiskt inte dö idag.”

Och sedan, mer död, i det här hemmet är det alltid döden döden döden, är det någonstans man ska ventilera den obegripligheten så är det väl med sina nära och kära. Återigen på vägen hem från dagis, det är på vägen hem från dagis de stora samtalen hade kunnat hållas, om jag bara inte haft tankarna på annat håll.
”Vi kommer att dö”, säger Habanero plötsligt.
”Mhm”, säger jag och tänker på att jag måste svänga undan cykeln så att jag inte kör på glassplittret från en flaska någon krossat mot asfalten, det vore så eländigt att få punktering exakt just nu.
”Kommer jag ATT DÖ IMORGON?”, säger Habanero.
”Nä, inte riktigt”, säger jag, upp på trottoaren, snabbare tramptag hem, ikväll ska vi laga tomatsoppa, visst hade jag två konservburkar hela tomater kvar i skafferiet eller måste vi handla?
”Kommer jag ATT DÖ IKVÄLL?”, säger Habanero, alltid redo att vrida upp volymen ett snäpp om hon inte får den reaktion hon söker.
”Nä, när du är gammal.”
”När jag är jättejättegammal?”
”Otroligt gammal.”
”Kommer jag att säga sådär, som när jag lägger mig? Kommer jag säga SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och buljongtärningar, det vore bra, det finns nog tre kvar, men att köpa en förpackning till så vi har, jag ska skriva det på inköpslistan, och kanske är det dags att köpa mer lördagsgodis, och –
”KOMMER JAG DET MAMMA? SÄGA INTE DÖ NU SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och lite kokosmjölk. Det vore bra.
”Öh, nä, du kommer att va beredd.”
Så vänder hon sig mot mig, spänner klarblå ögon i mig, suger in mig i den här stunden exakt just nu och plötsligt hör jag vad radion säger.
”Så först är man ett litet barn och sen blir man en vuxen mamma och sen blir man jättejättegammal och DÅ ÄR MAN BEREDD ATT DÖ?”

Och jag vet att jag har skapat en mina åt mig själv.
Den här ungen som frågar varenda människa hon träffar om saker. hur gammal är du var bor du BOR DU DÄR SJÄLV har du några barn.
Jag förstår ju att det bara är en tidsfråga tills hon går fram och frågar någon just detta:
ÄR DU SÅ GAMMAL ATT DU ÄR BEREDD ATT DÖ?
Och hastigt kommer jag utropa Nu avbryter Radio Barn sin sändning för ett akut trafikmeddelande!
Och hoppas att ingen riktigt lyssnade.

 

 

 

 

 

 

Föregående

Söndagsplock vecka 20

Nästa

Söndagsplock vecka 21

6 kommentarer

  1. Monica

    Finns inte ord så det räcker, därför beslutar jag mig för ett enda ord. UNDERBART.

  2. Vilka underbara samtal du delar med dig av! Jag har konstaterat att det blir hur tokigt som helst när jag inte lyssnar ordentligt så därför försöker jag alltid verkligen lyssna, Just för att slippa trampa i klaveret…

  3. En vardaglig och tacksam radiokanal att ramla över! Följsam och många funderingar. Dig ska jag börja följa!

    Och visst, med överdragsbyxor! Komfort före snygghet. Det är ju så mycket roligare då, man vågar mycket mer utan att tänka på att frysa eller bli smutsig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén