Radarparet

Deras liv innebär att ständigt förhålla sig till varandra. Habanero. Lilla Gubben. Den ena tre och ett halvt, den andra snart fem.
Kanske är det så att vara syskon, kanske är det extra mycket så om man bara har ett och ett halvt år emellan. Att man är varandras ständiga motpoler.
Och vilka poler sedan.

Från baksätet i bilen, när rödljuset är på väg att slå om till gult. Habaneros presidentstämma, den sortens sätt att tala som ingen skulle säga är för bossigt eftersom det redan är så självklart att det kommer från en boss:
”Kör pappa! KÖR BARA KÖR!”
Och sedan, flera minuter senare, när det redan blivit grönt, när trafikljuset redan är långt bakom oss. Den eftertänksammas välartikulerade stämma:
”Man kan krocka med bilar om bilen kör för snabbt. Faktiskt.”

När vi pysslar på med vårt därhemma, jag och barnen, och han fångar henne i farten för att prata om siffror. (Han älskar siffror). Rättar till glasögonen på näsroten, rätar på ryggen, förhör henne på tal.
”Bebis! Vad är ett plus sju?”
Hon stannar upp. Ger honom en hastig blick, som för att snabbt mäta hans styrka, svarar sedan standardsvaret, samma vilket tal han än ger henne:
”Elva!”
Skrattar som om han är dum som inte begripit att det är svaret på livets alla frågor, rusar sedan vidare på nya äventyr. Medan han ropar på mig och indignerat klagar över att hon inte ens försöker räkna rätt.

På väg hem från dagis, bredvid varandra i vagnen. Den storas arm tryggt om den lilla. Den lillas ljusa lockar virvlande genom luften när hon spontant headbangar för att hon har fått feeling.
”GANN GANN GANN!”, skriker hon så fort hon ser något som ens med lite fantasi skulle kunna tolkas som ett barrträd. För man måste inte kunna säga r för att fatta att julgranar är en helt säsongsadekvat besatthet.
”Mamma”, säger Lilla Gubben, rynkar mörka ögonbrynen. ”När hon säger ’gann’, då låter det som ’gun’, och det betyder pistol, faktiskt. Då blir jag rädd.”
Och Habanero vänder blicken mot detta plötsligt bekymrande störningsmoment. Spänner blicken i honom, med klara blå ögon. Låter hjärnan jobba några sekunder, och skiner sedan upp.
”JULGANN JULGANN JULGANN”, förtydligar hon.
Och bekymmersrynkan slätas ut. Lilla Gubben tar handen ur vanten, stryker henne över kinden med bara fingrar.
”Tack”, säger han sakta, ”det var snällt gjort av dig.”
Och sedan rör vi oss vidare genom samexistensen.

 

 

Föregående

Alltings början

Nästa

Sjuårsdagen

  1. Jag ser verkligen fram emot att du bloggar mer igen. Det känns som en ynnest att få kika in i dina skönlitterära världar, Ulrika!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén