Sida 3 av 197

kärleken alltid

Jag hackar rödkål och lyssnar på Clouds, med Børns. Det finns ingen låt jag lyssnat på så mycket som den under 2018, jag undrar hur många timmar jag hört den totalt. Varje gång jag slår på den tänker jag att den inte är så beroendeframkallande som jag mindes, men när den sedan är slut slår jag på den en gång till utan att någonsin kunna låta bli. Den låter som att vara förälskad när man är tonåring, får mig att tänka på att vara fjorton-femton år och så kär att man inte kan andas, att vandra gata upp och gata ned genom julihettan i ett Uppsala som är sommartömt på studenter, att tänka tusen tankar man ännu inte lärt sig dela med någon annan och

clouds are rolling by
I open my mouth and I breathe them right in
I forget about time and space
But I can’t stop thinking ’bout your face

En gång när jag var femton år och förälskad på Clouds-sättet hade vi ett praktiskt prov i hjärt-lungräddning på skolidrotten. Man blev indelade i par och en skulle spela medvetslös i en liten skrubb där provet utfördes och den andra skulle komma in i rummet och visa hur man hanterar en livlös människa – lyssna efter ens andning, känna på ens puls. Lägga en i framstupa sidoläge om man andades och hade puls och annars påbörja hjärt-lungräddning på en docka som låg bredvid.
Jag minns hur jag låg i det där lilla rummet och spelade livlös och jag visste inte vem som skulle göra provet på mig och jag tänkte på en femtonårings vis att om det är HAN då dör jag nu, då kommer jag inte att andas och inte ha någon puls för då överlever jag inte den beröringen. Och sedan kom han in genom dörren, och hade sitt ansikte bara centimetrar från mitt när han skulle lyssna om jag andades, och fingrarna över min handled, den fjäderlätta beröringen, och på en femtonårings vis tänkte jag att det här är mitt liv, det här kommer alltid att vara mitt liv: att vilja så mycket och att vara så nära, att vara så nära att jag bara är en halv decimeter ifrån, och ändå inte få det jag vill ha.

*

Jag river rödbetor och lyssnar på Fuck it I’m a flower med Crying Day Care Choir, jag tänker att kanske är det den näst mest lyssnade låten 2018 för mig. Jag lyssnar inte på den ofta längre, men jag minns den från varenda julimorgon, varenda julinatt. Den är så fånigt fylld av självförtroende att jag aldrig hade kunnat lyssna på den om den inte gick i moll, men nu har den sin ton av melankoli, fuck it I’m a flower growing taller everyday, fuck it I’m a flower I don’t care what people say och jag minns hur lycklig jag var i sommarnatten till den där låten, hur orimligt lycklig jag var i den tropiska hettan på en stugtrapp i Finland med min man som jag älskade och vetskapen om att barnen var hos sin farmor och farfar och hade det lika bra som vi hade, jag minns sjövatten kring huden och vattenmelon i gräset och takeawaykaffe i bilen under vår roadtrip och jag minns hur vi sa till varandra tänk att man kan känna såhär efter nästan nio år tillsammans det måste ändå vara helt orimligt och jag tänker på hur viktigt det är att kunna spara sådana minnen, med musik eller med en doft, att kunna kapsla in minnet av en sommar inom sig.
Kapsla in det så att man kan plocka fram det också den gråaste novemberdag.

*

Jag skivar potatis och lyssnar på L’amour tojours med Gigi D’Agostino och tänker att kanske är detta den låt jag lyssnat mest på genom hela livet. Tänker att jag har älskat den sedan första gången jag hörde den och alltid därefter och att det finns stunder då man, om man har den på repeat, kan känna sig som att man faktiskt närmar sig stjärnhimlar och evigheter och det största i kärleken bara genom att vrida upp volymen
och så har jag känt hela mitt liv.

Hade jag fortfarande varit en femtonåring hade jag sagt att det här är låten jag skulle vilja spelas på min begravning, med samma självupptagna fixering vid mitt liv och vid min död som när jag i just den åldern brukade säga att om jag dör ung vill jag att ni begraver mig i en prickig kista.

Och jag lyssnar på den där låten och minns hur det är att vara sjutton och precis ha blivit ihop med min man och upptäcka hur vi båda älskar trance, och se det som ett tecken på att det måste vara vi, som om ingen annan i världen någonsin älskat den där musiken,

att ligga på hans säng i den där lägenheten i centrala Umeå och lyssna på melodierna när de byggs upp och säga ja här här här är det så jävla bra
att möta upp honom på Renmarkstorget efter hans kampsportsträning och gå till Konsum och köpa tre för tio-bullarna på halva priset efter klockan nitton för det var ett lifehack för köpte man tre för tio blev det inte bara halva priset utan kassaapparaten fick flipp och man fick de där bullarna för typ två spänn totalt
att gå där genom vinternatten se röken av våra andedräkter blanda sig med varandra och få ena hörluren från hans iPod i mitt öra och gå tätt intill hans axel och lyssna på den där sortens musik tillsammans, i Norrlandskyla och med en doft av snöfall på väg och av hans svett efter träningen och
I still believe in your eyes
there is no choice
I belong to your life

Och det är nio år sedan och det är en evighet men inte en obegriplighet, det obegripliga tänker jag ibland är att vi levde separata liv en gång, att det finns många år av liv som vi inte delade, trots att vi kan varandras historier utan och innan vid det här laget, och jag vrider upp volymen och jag tänker allt det där och jag

jag skjuter undan skärbrädan, med potatisen.

Ropar på honom, vinkar honom till mig.
Tar ur en hörlur ur mitt ena öra.
Lockar honom nära, som man gör om man vill flörta med någon på en fest, som om målet är att alltid komma en halv decimeter ifrån varandra men också faktiskt få det man ville ha, och
hörluren in i hans öra, mina händer som snuddar vid hans ansikte när jag stoppar in den där, och jag säger:
Lyssna på den här låten nu, visst är den så sjukt bra?
Lyssna på den här låten nu, stå här intill mig och lyssna.
Jag tror den är nåt av det bästa vi vet.

*

(bild från Davi MoreiraUnsplash)

48 comments

Och hjärtat, det var mitt (en recension)

 

Det finns många välskrivna berättelser om unga melankoliska kvinnor som skriver. Där det vackra språket är en central del av berättandet och skeendena drömskt flyktiga. Och det finns många sådana böcker jag har älskat.
Älskat känslan de fångar, hur de berättar om något som kunde ha varit mitt liv. Att vara ung och drömsk och skrivande och ensam.

Men samtidigt som jag älskat dem har jag längtat efter att läsa om skrivande och melankoli i ett liv som liknar mitt. Berättelser som handlar om mitt liv som det blev, inte som man hade kunnat tro att det skulle vara.

Kanske är det en självklar konsekvens av ovanliga livsval: att det finns få andra som varit i samma situation. De flesta andra mammor jag träffar som var trebarnsmorsor när de var tjugotvå undrar inte hur de ska hinna skriva romaner. De flesta tjugofemåringar jag träffar som också skriver har inte ett barn i skolåldern de måste komma ihåg att packa gympapåsen åt.

Sedan läste jag Och hjärtat det var mitt av den finlandssvenska förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm. Och när jag läste den kände jag mig lite mindre ensam (trots att det fortfarande inte handlar om ett liv som är som mitt.) Medan jag läste tänkte jag att kanske behöver jag inte få exakt min egen berättelse berättad för mig, kanske räcker det att jag skriver den själv. Men jag har saknat berättelser om skrivande som handlar om annat än att vara en ung lite melankolisk kvinna som skriver. Jag har velat läsa om en vuxen lite melankolisk kvinna som skriver istället.

Jag har velat läsa om att sitta i sitt vuxna liv, med sina vuxna åtaganden, sitt vuxna ansvar, sina vuxna tankar.
Och ändå fortsätta skriva, och fortsätta känna, bara under något mer kontrollerade former än om man inte haft allt det där.

Och hjärtat det var mitt är en essäsamling om många saker. Att skriva på en balkong i Rom, att kyssas på ett tak i Helsingfors, att läsa på alla möjliga platser. Om flerspråkighet och finlandssvensk identitet och en massa andra saker jag aldrig upplevt.
Och om att vara mor till fyra barn, och om att vilja skriva. Om kontrasten mellan det självuppoffrande och det självförverkligande.

Det finns en precision, en välavvägdhet hos Ehnholm-Hielm som man ofta ser hos skribenter som läser lika passionerat som de skriver. En kontroll över språket som jag kan avundas. Intelligenta texter med värme. Hon skriver på ett sätt jag skulle vilja skriva men inte kan, låter språket få vara subtilt men kärnfullt. När jag släpper mitt språk fritt blir det all over the place och alla känslor är överallt. När jag försöker begränsa det, konstruera det, tappar det hela andemeningen.

Och hjärtat det var mitt är en stillsamt vacker liten pärla. En bok som tål att läsas långsamt, någon text i taget, som en dyr ruta mörk choklad till kaffet. Jag rekommenderar den till den läsande mäniskan för att få läsa om att läsa, till den skrivande människan för att få läsa om att skriva.
Och till den vuxna liten melankoliska mamman som skriver, för att hon ska få läsa några rader om sig själv.

 *

PS 1. Sedan sist skrev jag en krönika i Läkartidningen som jag fick fantastiskt fina mail kring och som blev min mest delade krönika någonsin. Alla som spred den vill jag tacka, jag blev så himla glad.

PS 2. På lördag klockan 14.30 medverkar jag på den åländska bokmässan på Alandica och pratar om skrivande och Ålands kulturliv sett ur ett utifrånperspektiv. Samt läser den här texten högt. Kom gärna dit, då blir jag också jätteglad.

kyssar&kärlek vi hörs.

23 comments

Vykort från Åland, september

Nu blåser det igen.
Den första hösten vi bodde här hände det att att jag vaknade på natten, trodde att vinden var någon som bankade på fönstren.
Väldiga vindar, den ständiga påminnelsen om att man bor på en ö. Havet så nära.

När man går jour på akuten står sökorsaken bredvid patienternas namn i journalsystemet. En sköterska fyller i det när de anmäler sig. Det kan stå bröstsmärta eller tungandning eller blodiga kräkningar. En gång stod det helt sonika blåst omkull.

Jag försöker minnas vad folk kom till akuten för i Umeå, jag tror inte att de blåste omkull lika mycket.
Men det var fler skoterolyckor.

Jag cyklar genom blåsten och försöker komma på vad jag ska bli när jag blir stor (större).
Lyssnar ständigt på Mix Megapol och varje gång en ny låt börjar vill jag vråla till någon MEN DET HÄR ÄR JU VÄRLDENS BÄSTA LÅT JAG ÄLSKAR JU DEN HÄR LÅTEN! men det finns ingen att ropa till där i blåsten.
Kanske har alla redan blåst omkull och åkt till akuten.

I våras gick jag igenom alla inlägg i den här bloggen, rensade arkivet från sådant som inte kändes hemligt när jag var femton men kanske känns hemligt nu.
I all denna impulsiva massiva mängden text kunde jag urskilja tre teman:
1. Croissanter (så goda att äta, så goda att tänka på. Ibland, i februari, utbytt mot fantasier om semlor istället).
2. Alla låtarna på radion och hur jag älskar dem
3. Ett envist ältande av att nu är min ungdom över och vad har jag egentligen gjort med mitt liv (och det här ältandet har alltså pågått sedan typ fjorton års ålder).

Det kändes tryggt att veta att ingen upplevelse i mitt liv är ny under solen. Att tydligen har jag vandrat runt på olika platser i tio års tid och knaprat croissanter, krisat över tidens förgänglighet och skriksjungit till Shania Twain.
Och i slutändan, uppenbarligen, klarat mig alldeles utmärkt.

 

Jag cyklar genom blåsten till Ytternäs skolas gymnastiksal för att träna med Ålands nystartade Friskis&Svettis.
Ligger på trägolvet, känner magmusklerna svida, ser mörkret sänka sig ovanför trädtopparna utanför gymnastiksalsfönstren, sådana där som sitter högt uppe vid taket.

Jag minns när jag såg ut genom fönstren till vattengympasalen på IKSU i Umeå, sommaren 2015, betraktade kallblåst duggregn medan vi trampade vatten till YMCA och min mage var enorm och jag kände mitt yngsta barns sparkar i magen och tänkte: det här är underbart, jag kan vara gravid för alltid.

Jag minns hur jag satt i bubbelpoolen på samma gym och såg snöstormen yra utanför fönstren bortom de öde simlängderna, dagen före julafton 2013, och min mage var enorm och min son rumlade runt i magen och jag tänkte kommer den här graviditeten aldrig att ta slut.

Jag minns hur jag var höggravid i december 2011 men då satt jag inte på något gym. Jag gick promenader längs Umeälven, lyssnade på radio, undrade hur många croissanter jag skulle kunna äta när jag ammade, såg ned på den enorma magen, tänkte: är min ungdom redan över.

Det känns som om det hände i ett annat liv.
Och ändå – det livet var också mitt.

Jag cyklar genom blåsten till stan, om helgen. Sitter på Café Bagarstugan, dricker kaffe med påtår, skriver krönikor.
Jag skriver om åländsk identitet för Nya Åland. Jag skriver om litteratur och autofiktion för Folkbladet Västerbotten. Jag skriver om samtalskonst för Läkartidningen.
Ibland flyter orden så jag får gåshud av mitt flow. Ibland blir texten bara duglig. Men jag tvivlar aldrig på textens tillräcklighet. Jag tvivlar aldrig på att jag kommer att få ihop något som fungerar.
Jag tänker ofta att om jag kunde vara lika förvissad över min egen tillräcklighet i resten av livet som jag är i mitt skrivande, då skulle det inte finnas någon oro kvar.

Jag cyklar hem genom blåsten till hud och skratt och stök.
Det räcker med att vara borta en timme för att få komma hem igen som en kunglighet. Kramar till alla ungar och skvaller om vad syskonen gjort för bus när jag var borta och någon som slagit ett ben och någon som byggt en stridsvagn i Duplo som måste inspekteras och någon som formulerat en fråga kring livet som måste besvaras och inte gör jag det alltid så bra som jag borde, men jag tänker: det här måste också vara tillräckligt.

Det här jag gör, så gott det går, det måste också få duga.

Den här tiden. Det här livet.
I slutändan kommer jag ju, uppenbarligen, att klara det alldeles utmärkt.

31 comments

Lyssna, läsa, laga

 
Det blir glesare med orden här nu, det har ni redan märkt. Fram till slutet av november, sedan händer det grejer. En jäkla massa grejer. Vi tar det när det kommer.
Tills dess skriver jag mer sällan här. Följ Facebooksidan eller via Bloglovin’ om ni inte vill missa när något dyker upp.
 
I varje-veckas-Nettelblad-inlägg-abstinensen kanske ni behöver något annat att sysselsätta er med. Så jag tänkte ge er tipsen om sådant jag sysselsätter mig med, när jag inte skriver här.
 
Varsågod, här har ni saker att lyssna på, läsa och laga i september:
 
 

Att lyssna på

 
Förlagspodden är en vän om natten, det bästa jag vet att lyssna på när jag inte kan sova. Två insiders i förlagsbranschen pratar böcker och läsande, ganska lite skrivande, ganska mycket bokbransch. Lugna röster och ärligt bildade samtal och jag älskar att det handlar om böcker men inte om att skriva dem. För att det gör det intressant, men ändå prestationsångestbefriat för en skrivande människa som just nu inte skriver.
 
Den här låten (det är Flickers med Son Lux), helst medan man dricker smultronte på balkongen under en filt när det är duggregn i luften och man fogar samman ord till text som en gång kanske kommer att bli något långt och väldigt och banbrytande.
Men som ännu är just bara ord.
 
 
 
Att läsa
 
Den här artikeln från Tidningen Vi, om livet efter en gastric-bypass-operation. Välskriven, utan färdiga svar men med förmåga att väcka många tankar. Men ja, jag ska vara ärlig, jag är arbetsskadad: jag tänker framförallt på att det är skickligt genomfört skrivande.
 
Det här inlägget om livspussel, hos Den där om Jenny. Varmt och på något sätt betryggande, som en kompis som ger en råd. Och med bra tips – jag kör också på det där med podcasts vid evighetsläggning. Och tycker hon definitivt slår huvudet på den där spiken när hon skriver: ”Jag gör ofta så mycket jag orkar. Aldrig så gott jag kan, för då skulle jag vara utmattad.”
 
– Boken Och hjärtat, det var mitt av Sara Ehnholm Hielm.  En essäsamling av en finlandssvensk förläggare och filmkritiker, skriven under ett år i Rom. Började läsa den rätt mycket av en slump och blev snabbt betagen av de skarpa formuleringarna, det belästa som hör essän till, variationen i teman. Här ryms föräldraskap, skrivande, läsande och en inblick i finlandssvensk identitet som känns exotisk för mig som aldrig haft den typen av upplevelser. Kommer en recension så småningom men rekommenderar den varmt och särskilt om man har knappt om tid – essäerna kan ju läsas en i taget, som lyxiga praliner någon gång nu och då.
 
(Bild från Vegokäk)
 
Att laga
 
Den här vegetariska linsstroganoffen äter hela familjen till middag minst en gång i veckan. Hoppa inte över någon ingrediens! Soltorkade tomaterna ger sältan, rivna morötterna ger krispet, tillsammans blir de helheten som gojsar ihop sig till ljuvlighet.
 
Den här feta-och-spenatpastan lagade jag en gång när min man råkat köpa en kruka färsk dill istället för persilja som jag skrivit på inköpslistan. Det misstaget visade sig vara vägen in i en favoriträtt. Barnen är inte lika begeistrade och någon vän av ordning skulle säkert kunna anmärka att detta väl är mer av en sommarrätt. Jag köper dill från frysdisken och lagar detta långt in i september. Tycker man blir så glad av detta? Som en stråle solsken fast infångat i en tallrik.

Klart slut, trevlig höst, kyssar&kärlek, tack för allt fint ni skriver till mig här, vi hörs när vi hörs!

 
 
 
29 comments

Balkongtankar

 
 
Klara höga sensommardagar i hörnet på min balkong. Utsikt över min trädgård. Långa stunder när barnen leker med varandra, när min tid är utan avbrott. Dricker te som smakar tryffel säger de på förpackningen och inte vet jag om det smakar tryffel och i så fall vilket slag, sånt som svinen bökar upp ur jorden eller den där krämiga sortens chokladnjutning, men det är dovt och mustigt och hett.
Det smakar som en omfamning av någon som vill en väl.
 
Ovanför mig flyger sjukhushelikoptern och när jag hör ljudet är den första tanken samma som alltid: jag undrar vem som har jouren på akuten, undrar om det är mycket idag.
 
Det är lätt att ha en känsla av att sitta ihop med sjukhuset även när man är ledig. Jag kan uppleva ansvar även när ansvaret inte är mitt och på vissa sätt kanske det är ofrånkomligt. Läkaryrket handlar på så många sätt om att ta det yttersta ansvaret.
 
 
 
Det är många dagar på balkongen när helikoptern far där ovanför som jag tänker på det. Mitt läkaryrke. Det är ett jobb där stegen i karriären kan verka oerhört utstakade. Först blir man klar på universitetet. Sedan arbetar man som AT-läkare, enligt en viss mall med tydliga steg för hur många månader man ska vara på olika kliniker. Därefter förväntas man specialisera sig, också det enligt utstakade mallar beroende på vilken specialitet man väljer.
 
Men för varje steg kommer nya frihetsgrader. Allt handlar om hur långt från den väg alla andra går man vågar sträcka sig. Med det här yrket i botten har jag många friheter och snart är det dags för mig att välja riktning igen. När hösten övergår i vinter kan jag på allvar designa hur jag vill att den här tillvaron ska se ut egentligen. Hur jag vill jobba och hur jag vill vara ledig och vilket innehåll jag vill fylla min tid med.
På balkongen med mitt tryffelte planerar jag det där. Gör listor och beräkningar och tänker tusen tankar klart.
 
 
En dag börjar Storasystern skolan. Också ett nytt steg i mitt liv. 
Ryggsäcken på och stadiga steg, matteläxa vid köksbordet om kvällen. Fåordigheten när jag vill veta allt om hennes dag och hon bara vill rusa vidare till en kompis. Litenheten de gånger allt stort och duktigt rasar och hon vill vara en liten flicka i en mammas famn. Insikten om att de tillfällena kommer att komma mer och mer sällan.
 
På sådana saker tänker jag också, när jag blåser hettan av tevattnet och försöker tänka färdigt alla tankar. 
Att jag vill bygga mitt liv så att jag kan vänta ut henne, när det behövs. Nu när hon inte längre är någon småunge som berättar alla hjärtats hemligheter så fort man bara tittar på henne.
Vill bygga mitt liv så att jag har tiden att stå och pyssla med något bredvid henne, där vid köksbordet och matteläxan, tills hon inser att det finns sånt hon vill berätta.
Bygga livet så att jag har energin att lyssna noga på orden när de kommer.
 
Om sådana saker handlar tankarna, sensommardagar på balkongen, om sådant handlar mina beräkningar.
Om bara några månader är det inte tankar, bara handling. 

 
 
 
 
26 comments

Dagar, nätter

 
Jag är inte tyst för att jag inte har någonting att säga. Har bara många jourpass att dra på en och samma gång. Det lugnar sig.
De flesta saker i livet lugnar sig om man ger dem tid till det.
 
Om någon vecka har jag tid för det mesta igen.
Om några månader har jag massa tid, för massa saker. Men mer om det, en annan dag, när jag börjar få allt jag vill på plats.
 
Men medan tiden är knapp är allt jag hinner med när jag inte syr ihop sår eller skriver ut hostmedicin är att drömma om en sommar som var, längta efter en vinter som kommer, läsa böcker, pussa barn, koka spagetti, känna ljummet regn i mitt ansikte, höra åskan gå och vinden vina genom rutorna, springa tills jag tappar andan med musiken på högsta volym, somna i nytvättade lakan ibland.
Och det går ju inte av för hackor, även om det inte är att skriva.
Vi hörs snart.
 
24 comments

Juliberättelser

 
 
Juli tog slut, det gjorde min semester också, sakta trevar en vardag igång. En vardag som är bättre än innan jag var ledig, för det finns saker som är så bra i livet på ett sätt det inte var alldeles nyss.
Att barnen som tagit språng i sin utveckling på ett sätt som fått så många käppar att dras ur hjulen.
Att jag tränar mig andfådd och lycklig tre gånger per vecka.
Att andra saker lagt sig på plats, skapat ordning där det tidigare fanns kaos.
 
Men juli. I juli läser folk så lite bloggar, jag ser ju det, jag vet ju det. Ändå skrev jag mycket. Det fanns så mycket att skriva om, och tiden att göra det. Så här får ni alla inlägg från juli på ett bräde. Små berättelser som kan få dröja kvar även när hettan och torkan och julinätterna sedan länge är borta.
 
 
ALLA MINA INLÄGG FRÅN JULI
 
 
– Helsingforshistorier, del 1: Happy Place. Än finns det tid, än finns det rum.
 
 
Ögonblick i juli. Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.  
 
 
– Helsingforshistorier, del 2: Mormor Nettelblad. Ofta talar vi. Ofta är vi tysta. Och jag blir mormor Nettelblad.
 
 
Vykort från Åland, juli. En berättelse jag trodde var död. Mitt i torkan börjar den att gro. 
 
 
– Skuggan över Stenbänken (en recension). Jag har saknat det här. Jag märker det på första sidan.
 
 
– Helsingforshistorier del 3: Vilsenheten. Att leva på en plats där ingenting någonsin tar slut.
 
 
– StorasysternFör det blir ju så, med storasystrar: man lyssnar på vad de har bestämt.
 
 
 
Och nu är det augusti.
Och jag har planer för den här hösten, och jag har planer för den här platsen, men det får ta sin tid.
Än finns det tid, än finns det rum.
 
6 comments

Storasystern

 
Plötsligt står hon i dörröppningen och gäspar. Sommarnatten är fuktig genom det öppna fönstret. Hennes småsyskon ålar och fnissar i sina sängar. Någon kryper över till någon annans säng och det var alltid den andras fel.
 
”Jag är trött”, säger hon i dörren. Stora storasyster. Alltings ursprung.
När hon talar lystrar syskonen. Något förhäxande för dem med någon som också är ett barn men ändå så oändligt mycket större.
”Men gå och lägg dig i ditt rum”, säger jag, ”så kommer jag sen och stoppar om dig.”
”Nej tack”, säger Storasystern, med det där förfinat hövliga hon tycker om att lägga sig till med ibland, ”jag vill stanna här och lägga bebisarna. Även om jag är trött. Det är viktigt. Att jag och bebisarna får lite tid tillsammans.”
Och sedan, med rösten plötsligt i barnpratarfalsett:
”Visst vill ni det, BEBISAR? Ha er STORASYSTER här hos er?”
Och uppståndelse och eufori utbryter.
 
 
Jag ville ge henne ett eget namn, här på bloggen. Som de andra fick bli Lilla Gubben och Habanero.
För att låta deras googleträffar vara deras egna att skapa.
För att skapa en tydlighet, kanske främst inför mig själv, om att berättelserna jag skriver är mina, inte deras.
 
En dag kommer de att kunna berätta sina egna historier om det här livet vi levde och säkert kommer de att låta annorlunda.
Så jag ville ge henne ett namn. Men jag visste inte vad jag skulle kalla henne.
 
Och där i rummet, om kvällen:
skymningen lägger sig och ”bebisarna” lugnar sig och doften av regnvåt asfalt strömmar in i rummet och storasystern stryker deras kinder när de somnat, säger godnatt till mig och travar stadigt iväg till sitt eget rum.
Och jag blir liggande kvar och lyssnar till ljudet av de andras andetag och tänker att det är klart att hon är Storasystern.
Klok och välordnad men med beredskap för det oväntade. En organisatör och en ledare. Någon som kan samla in de mest spretiga och oförutsägbara element till en helhet – föra samman oroliga och vilda själar till tryggheten i sin stora famn.
 
Men jag undrar också, där jag ligger.
Hur det blir att vara den som alltid tar om hand, den som förväntas veta bäst, kunna mest, sköta sig.
 
 
Jag går in till henne, där hon sitter på sängen i sitt rum. Ordnar sina dockor i rader, munnen lite öppen när hon koncentrerar sig som mest.
”Du vet att man inte måste vara stor”, säger jag. ”Du är störst av alla barnen men du är ändå ett barn. Vår lilla bebis, vår första lilla bebis som -”
Hon rycker på axlarna, allt jag säger är gamla nyheter, hon säger:
”Ja mamma. Jag vet.”
Stryker håret rätt på den sista dockan, vänder sig mot mig, möter min blick med den där självklarheten hon har och gäspar igen.
”Men nu mamma är det dags att vi sover. Annars kanske vi blir trötta imorgon.”
Och då gör vi så, för det blir ju så, med storasystrar:
man lyssnar på vad de har bestämt.
 
 
56 comments

Helsingforshistorier, del 3: Vilsenheten

 
 
Jag undrar om det är lättare att dölja en känsla av tomhetsjakt och meningslöshet om man bor i en storstad, tänker jag när jag går vilse på ett K-market någonstans i Helsingfors.
När det känns som om hyllorna aldrig tar slut.

K-market är som en finsk motsvarighet till ICA, fast fulare, för alla finska matbutiker är fulare. Det sägs ju att det finns ett särskilt varv som alla handlare planerar matbutiker utifrån för att man ska gå på det mest lönsamma sättet – mjölken längst in så man måste passera alla varor i butiken, godiset vid kassorna. Men jag undrar om finska matbutiker följer det. Plötsligt hittar man bara lastpallar med extraprisvaror mitt i en gång, eller långa hyllor med ost där intuitionen säger att det borde finnas barnmat.

Och det är väl därför jag inte hittar tillbaka, när jag ska gå till min vän och barnen igen efter att rusat tillbaka till frukten och tagit några bananer. Fastnar vid långa rader av ost. Hur kan det finnas så många sorters ost?
 
 
Det känns som fusk.
Lättnaden jag känner, i insikten, mitt här, vilse under lysrören och bland cheddar och chilicheddar och härifrån och därifrån och alla andra tusen sorters ost.
Det här borde ha varit mitt liv. Att vandra runt, runt, runt bland olika varor och försöka förstå vad meningen med alltihop var. Det känns som om jag hade tur, gled av stigen, och undvek en tillvaro som inte var gjord för mig men som hade varit den logiska konsekvensen av bakgrund, umgänge, tidsanda.
 
Att leva på en plats där ingenting någonsin tar slut:
osthyllorna
de möjliga relationerna till andra människor
där nätterna aldrig, dagarna aldrig, transportsträckorna mellan kickarna och kickarna i sig
aldrig
tar 
slut.
 
Men där utbudets oändlighet skulle skapat en känsla av meningslöshet för mig,
en känsla av att vad spelar någonting för roll,
om det ändå alltid kan komma något nytt.
 
Min vän finns vid barnmaten. Jag lyckas hitta dit genom att passera ett oändlighetsutbud av charkuterier.
Habanero sitter i vagnen och skrålar en sång om bananer med en självsäkerhet i de spruckna tonerna som nog bara kan uppbådas av just en treåring.
 
Och när vi går mot kassorna tänker jag att staden och dess oändlighet, det hade jag väl egentligen kunnat klara av. 
Men bara så länge jag har just detta: ett ankare. Gränser, och begränsningar. 
Frihet under ansvar och bara vilsenhet om det finns någon jag har förirrat mig ifrån.
Bara vilsenhet om jag vet vad det är jag vill hitta tillbaka till.
 
 
 
Mer Helsingforshistorier:
24 comments

Skuggan över stenbänken (en recension)

 
Jag har saknat det här. Jag märker det redan på första sidan.
Den här våren, när jag hittade tillbaka till mitt läsande igen, började jag med att läsa ikapp sådant jag hört att jag borde tycka om. Nya svenska böcker. Jag läste Isabelle Ståhls Just nu är jag här. Läste Tove Folkessons trilogi: Kalmars Jägarinnor och Sund och Ölandssången.
Jag såg språket göra hänförande krumbukter och tog del av samtidsskildringar som var bra på att göra just det: skildra vår tid.
 
Sedan blev jag mätt. På att läsa något träffande om samtiden, att ta del av sådant där en del av behållningen är att man kan känna igen sig, den där känslan av att det-kunde-nästan-ha-varit-jag-för-jag-rörde-mig-vid-samma-platser-vid-samma-tidpunkt.
 
Och plötsligt, samtidigt som jag började känna mig mätt, började jag höra överallt om Maria Gripe igen.
Jag hade nästan glömt bort henne.
Kanske är det för att Skuggan-böckerna har kommit i en nyutgåva. Kanske är det för att man sällan är särskilt unik och när språket och det tidstypiskt träffande tagit plats en tid svänger väl  pendeln efter det, man vill drömma sig bort igen, inte märkligare än att folk börjar ha höga jeans efter att de varit rumpskårelåga. 
 
Kanske just Gripe, också, för att vi är många som minns hennes böcker från barndomen på samma sätt. Något kittlande i maggropen vid tanken, att man kom åt någonting som på ytan handlade om barn och tonår men på djupet rymde mycket mer än annan litteratur vi kom i kontakt med i den åldern.
 
Jag kunde inte minnas detaljerna i handlingen, men jag mindes känslan. Och vemodet. Och att de där böckerna påverkade mitt skrivande för lång tid framöver.
 
Skuggan över Stenbänken är alltså inledningen på en serie om fyra böcker. De utspelar sig i början av 1900-talet och rymmer både familjedrama och mystiska inslag. Grundhandlingen i boken är enkel (om än inte simpel). Huvudpersonen Berta är fjorton år och lever i en välbärgad familj. En ny jungfru kommer till familjen – Caroline. Hon är karismatisk men med ett mystiskt förflutet. Berta blir allt mer konfunderad över vem hon egentligen är.
 
Under ytan av denna raka handling ryms mycket mer. Psykologiska spänningar inom familjen, bihandlingar som sakta vecklar ut sig, filosofi och mystik (även om det inslaget förstärks ännu mer i senare böcker i serien). 
 
Och här finns också en skildring av en tid.
Samtidhistorien kring bokens gestalter vävs in med sådan självklarhet, i allt från reaktioner på Titanic-katastrofen till diskussioner om kvinnlig rösträtt.
Jag ser fram emot att läsa vidare i serien och se Gripe hantera kommande stora händelser under 1900-talets början (det finns ett första världskrig att vänta, exempelvis).
 
För den skrivande människan rekommenderar jag Skuggan över stenbänken för att studera karaktärsskildring och konsten att bygga skarp intrig med både huvud- och bihandlingar.
 
För den läsande människan rekommenderar jag den till alla som längtar efter det jag saknat.
Att få uppslukas av en annan verklighet. Få besöka en annan tillvaro. 
Och inte kunna sluta vända blad.
8 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén