Sida 2 av 197

Ledaren

Du måsse lita på mig mamma”, säger Habanero. Lägger en arm på min axel, fixererar mig med blicken, den klara blå, den ständigt obstinata. ”Du måsse säga allt jag säger du ska säga. Måsse göra allt jag säger du ska göra.”
Tre och ett halvt och redan chef. (Eller kanske sektledare). En dag kommer hon att linda vem som helst kring sitt lillfinger. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.

Du måsse sätta dig i soffan”, säger Habanero, tar min hand i sin ena och puffar mig framåt med den andra. ”Sitta här, titta på mig.”
Jag sitter där, jag tittar på henne. Hon tänder lampan i hörnet, som om den vore en strålkastare. Ställer sig på den öppna golvytan framför soffbordet som om den vore en scen.
NU ska vi ha en liten sow”, säger Habanero.
Jaha”, säger jag.
Hon lägger huvudet på sned, ler medlidsamt åt mitt dåliga förstånd, att jag inte begriper vad hon förväntar sig av mig,
Du måsse säga: ’ÅÅÅ JAA SOOOW JA ÄLSKAR SOOOW.”
Åh ja show. Jag älskar show.”
Habanerochefen nickar nöjt åt att jag uppfyllt hennes krav. En dag kommer hon att få vem som helst att vilja ge det lilla extra bara för att se henne så nöjd. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.
NU ska jag sjunga en liten sång. Den heter: TIPP-TAPP-TOMTARNA.”
Jaha.”
Det förbindliga leendet igen. Den pedagogiska spelade besvikelsen.
Du måsse säga: ’ÅÅÅÅÅ JAAAA TIPP-TAPP-TOMTARNA JA ÄLSKAR TIPP-TAPP-TOMTARNA!!!”
Jag gör henne till lags. Hon uppträder för mig med ett slags miltärmarschversion av Tomtarnas julnatt, där hon travar fram och tillbaka över scenen i taktfast stampande medan hon gastar MIDNATT RÅDER TYST I HUUUUUUUUSEN som om detta vore slutstriden och ingen morgondag fanns. Det är svårt att inte bli hänryckt. Så svårt att jag, medan jag vilt applåderar till sluttonerna och den lika vilt bugande lilla guldlockiga gestalten framför mig, inte kan vänta på nästa instruktion om vad jag ska säga.
Mera!”, ropar jag således, helt spontant, ”mera show! Mera sång!”
Habanero plirar överraskat på mig. Ett eget initiativ, utan instruktioner? En hyllning utan att hon lett mig till den, ord för ord? För något ögonblick kommer hon av sig. Man kan se hur det snurrar i hjärnans kugghjul.
Och sedan kommer hon på svar på tal, medan hela det runda ansiktet spricker upp i det mest infernaliska av leenden:
Ja. Du kan få mera sow. Men du måsse säga: ’snälla, snälla, snälla!’”
Och hur skulle jag kunna göra annat än att be om mer.

7 comments

Vykort från Åland, januari 2019

(klicka på bilden för källa)

 

En dag drabbar stormen Åland. Genom natten viner ljudet av väldiga vindar starkare än någonsin förr. Färjorna blir inställda. Stora delar av befolkningen drabbas av strömavbrott.
Mina barn är hos sin farmor och farfar i Sverige, blir kvar där en extra dag eftersom de inte kan resa hem i ovädret. I jämförelse med många andras situation är det ingenting.
Träd vräks ned av stormen och river ned kablar, telefonnät sviktar liksom viss radio. Vi uppmanas att inte ge sig oss ut på vägarna med tanke på framkomligheten. Sjukhuset intar beredskapsläge ifall bemanningsbehovet skulle öka när personal inte kan ta sig till jobbet samtidigt som risken för skada och olyckor är förhöjd.

Och jag sitter där hemma, utan barn men med ström. Telefonen påslagen ifall jag skulle behövas. Med tacksamhet över både min värme och mitt kaffe och mitt oskadda hus när Facebookflödet fylls av de som är utan allt det där.

Och sedan går det över, utan att vara över. Stormar lugnar sig alltid. De värsta av vindar drar förbi. Efteråt är havet spegelblankt, trädkronorna stilla.
Men kvar finns strömlöshet. Trasiga hus och bilar. Rotvältor som barnen ska hålla sig undan. Ett ständigt röjningsarbete för att återställa samhällsfunktioner. Och påminnelsen om livets och samhällets sårbarhet.

Jag tänker på hur tryggt vi lever i den moderna tiden. Hur lätt det är att uppfatta tillvaron som både förutsägbar och kontrollerbar. På att det ökar utsattheten om något väl händer. På hur värdefullt det kan vara att förbereda sig lite extra för att man kan bli utan det vi tar för givet. Att äga ett spritkök, kunna tappa upp extra vatten, ha en radio med extra batterier. Fundera kring vad man gör om telefon, radio eller internet inte fungerar. Vara förberedd, som privatperson och som samhälle. (För den som vill lära sig mer om sådant rekommenderar jag hemsidan 72timmar som en början).

Men jag tänker också på hjälpsamhet. Omkring mig ser jag hur människor öppnat sina hem, bjuder på vad de har med given självklarhet. Hur Sittkoffska gården höll öppet hela natten och erbjöd människor att komma dit och sova om de inte hade någon varm plats att vara på.

Jag tänker att det är något människor behöver, inte bara nu men också alla andra dagar. Att få vara flockdjur. Att kanske borde vi oftare blotta våra svagheter, be om hjälp när det skaver. Få komma in i andras värme.

För i det där moderna livet som vi tror är så kontrollerbart och förutsägbart lever vi ofta så ensamma. Men livet är ju aldrig förutsägbart. Man kan alltid behöva en klan, och en kram.
Under stormen, och efter den.

 

Fler Vykort från Åland:
Vykort från Åland, september 2018

Vykort från Åland, juli 2018

Vykort från Åland, juni 2018

4 comments

2018

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Var mamma till ett skolbarn, packade gympapåsar och läste läxor och gick på utvecklingssamtal. Höll i en skrivkurs. Reste på en roadtrip genom Finland och sov i bilen. Löneförhandlade. Gick hem längs med havet i gryningsljuset en morgon i maj.

Genomdrev du någon stor förändring?
Blev klar med min AT-tjänstgöring vilket gör att jag kan styra över min tid på ett sätt jag velat länge. Men det hände alldeles nyss, jag tror inte jag har fattat än vad det kommer att innebära, är bara på väg att bygga min nya tillvaro.
Och så förändrades mycket bara av att barnen blivit så mycket större. Men jag tror inte jag kan vara självgod nog att påstå att det är jag som genomdrivit den förändringen.

Blev några av dina vänner föräldrar i år?
Inte i år, väl?
Nu kanske jag måste skämmas för alltid för att jag glömmer någon. Men om 2017 var riktig baby boom så har 2018 varit ett år när vännerna upptäcker livet som småbarnsförälder, antar jag. Och precis som jag skrev om förra året är jag lika mycket i otakt som alltid, jag som trodde att jag skulle känna mig som en i gänget när alla började få barn. På väg in i en annan sorts liv på så många sätt.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?
Mindes inte förra årets datum när jag läste min gamla lista, så förhåller mig försiktig till datum jag ”alltid kommer att minnas”. Huvudet börjar väl bli fullt.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, det var bara samma gamla vanliga död som är mitt jobb att hantera men som ändå kryper under huden och in i själen ibland.

Vilka platser besökte du?
Helsingfors för en kurs och sedan Helsingfors igen på en resa tillsammans med Habanero, och min kompis och hennes barn.
Österbotten, två gånger. En massa obskyra finska orter under vår roadtrip. Falun för att fira jul. Uppsala några gånger för att gå på kurs och träffa familj. Linköping för en stor släktträff.

Bästa köpet?
Min egen domän och webbhotell för den för att kunna bygga den här hemsidan. Kameran.
Annars är det bästa nog allt jag inte köpte. Att kunna gå på utflykt i världen utan att målet är någon form av konsumtion. Uppfattar det som vilsamt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att ha fått den här hemsidan klar, att den här krönikan om tröst blev så spridd, att Friskis&Svettis kom till Åland, att Lilla Gubben växt till sig så mycket under året och blivit en mycket nöjdare pojke, vissa patientmöten som jag bär med mig, att sitta på en stugtrapp med min man och äta vattenmelon och lyssna på tystnaden, att bada i havet hela familjen, att äta hemlagad saffransglass, att se min Habanerobebis ställa sig bredbent med armarna i sidorna och säga what the HECK???, att läsa läxor med Storasystern, att ligga i hytten på olika färjor och stirra i taket.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?
Ett milt temperament.

Vad önskar du att du gjort mer?
Haft överseende och låtit va.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Skjutit upp. Surat.

Favoritserie från året som gått?
The dawns here are quiet (som är en serieversion av en prisbelönt sovjetisk 70-talsfilm). Grät som ett barn till sista avsnittet.

Bästa boken du läst i år?
Skuggan över stenbänken av Maria Gripe.
Och hjärtat, det var mitt av Sara Ehnholm Hielm. 

Största musikaliska upptäckten?
Børns. Vet inte hur många gånger i år jag lyssnat på Clouds? På American Money? På Fool’s Gold? På God save our young blood? Tillräckligt mycket för att knappt veta om jag tycker musiken är bra längre, den är bara inkapslade minnen. Av en bubblande frihetskänsla och sommarhetta, av att trampa genom novembermörker på väg till träningen, av jobb och av längtan, av insikter och beslut.
Skrev mer om låtar från året (men mest om kärlek) här.

Största framgång på det privata planet?
Slutet på en epok och början på en ny när barnen blev äldre och mitt arbetsliv ett annat.

Största misstaget?
2017 års svar säger allt med sådan precision att jag inte kommer att ändra en bokstav: ”Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.”

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare?
Höga toppar och djupa dalar.
Men överlag var jag nog gladare, faktiskt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Köper så lite. Men lite fix med huset antar jag. Fika på stan om söndagarna ibland. Personalmatsalslunch, precis som förra året.

Något du önskade dig och fick?
Snälla barn.

Något du önskade dig och inte fick?
Miljonvinst på Triss.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018?
Väcktes av sång från mina barn. Tog det lugnt. Filosoferade över livet.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja.

Vad fick dig att må bra?
Träna, läsa, kramas. 

Vem saknade du?
Min man, barnen, när jag var bortrest.

De bästa nya människorna du träffade?
En hel drös, på de mest oväntade ställen.

Mest stolt över?
Att jag rodde allt i hamn.

Högsta önskan just nu?
Att tillvaron förändras på sättet jag strävar efter.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Organisera mera.

 

Tack för alla ni som följt med under det här året, tack för alla nya som strömmat till. Tack för att ni kommenterar och delar eller helt enkelt läser i tysthet. Jag är så glad att ni hänger med. Vi ses på andra sidan nyåret!

(och här är min sammanfattning av 2017)

31 comments

Femårsdagen

I dag har jag varit hans mamma i fem år. Lilla gubben.
Mitt andra barn, min ende son, min lilla tänkare.

Jag minns hur det var att promenera in till förlossningen (jo jag gick in, vi bodde så nära, det tog tre värkar) den där snöfallsnatten i mellandagarna när ingen annan människa var ute.
Minns hans bebissnarkningar som var som en hel mans, hur de vibrerade genom lägenheten så man trodde att det var en mobiltelefon som ringde.
Minns hur han lärde sig gå innan han lärt sig att göra någon form av riskbedömning, hur han ständigt snavade och slog sig, hur vi satte på honom en sådan där mjuk liten bebishjälm för att han inte skulle göra sig illa.
Minns våren då han aldrig sov.

Minns hur han brukade sätta sig under rutschkanan, när hans syster (och senare systrar) åkte ovanpå. Ta med sig någon av lekplatsens skatter och studera dess konstruktion därunder, i lugn och ro.

Jag minns hur det var när han inget sa, inte fick fram det budskap han ville, otillräckligheten i att inte kunna veta vad ens barn så gärna vill berätta. Jag känner fortfarande stoltheten när han med nogsam exakthet formulerar sina omvärldsobservationer.

Jag minns allt det där som tagit mig från att vara mamma till den lilla mellandagsbebisen i mina armar till att få vara mamma till den här stora pojken.
Jag minns allt som var kärlek och längtan och stolthet och jag minns allt som var krångel och oro och bekymmersamt, som det kan vara ibland, och kanske extra mycket om den där bebisen var särskilt känslig.

Och jag tänker på allt som varit, och hur långt vi har kommit, när han sätter sig bredvid mig i soffan, när jag frågar om han vill ha en kram. Och han ser på mig med forskande mörka ögon, frågar:
”Men varför vill du egentligen ge mig en kram? Just nu?”
Och jag stryker över det lilla huvudet med de stora tankarna, säger att jag älskar honom,  att många människor gärna kramar folk de älskar.
Han nickar som om detta är en livsvisdom. (Det kanske det är).
”Åh. Okej. Då tycker jag att det är en bra idé. Då vill jag gärna ha en kram.”
Och det får han förstås. Alltid.

 

Liknande inlägg:
Stjärnpojken
Tre år
Dagen D.

 

11 comments

Växa ifred

(klicka på bilden för källa)

På den här platsen finns minnen av ungdomsår. Mest hans, men också mina.
Hemma hos min mans föräldrar i Dalarna. Första julen i Sverige sedan vi flyttade till Åland. Tjocka lager av snö, insjöar och bergshöjder, barrskog. Och runt knuten, vart man än går, alltid en anekdot om livet den jag älskar hade före mig. Att där och där och där är platsen där allting hände.
I alla berättelser är han sig så påfallande lik att man måste le.

Men här finns också minnen av att vara ett tonårigt jag. Första gången jag kom hit var på gränsen mellan två decennier. Vi firade nyåret här mellan 2009 och 2010 och jag hade just fyllt sjutton och vi hade varit ihop en månad och jag minns hans arm om min axel i midnattskylan bland fyrverkerierna, minns mina löften till mig själv, inte bara om det här året utan om decenniet som skulle komma.

Jag minns att vara nitton år här en sommar, sitta barbent på trappen till gäststugan på gården och skriva novellen som skulle vinna Lilla Augustpriset. Doften av solvarmt trä, kaffe, mina förhoppningar.

Den där novellen förändrade mycket och samtidigt ingenting. När jag vann priset hade jag hunnit fylla tjugo. Då hade jag skrivit ned mina berättelser i sexton år. Jag skrev redan och jag skulle fortsätta skriva. Inga tävlingar förändrar det. Kanske dröjer det sexton år till innan jag får bekräftelse på det viset igen.

Men det var skönt med ett alibi. När folk frågade om ens skrivande. Folk försöker så ofta luska ut om ens skrivande är något värt eller bara en navelskådande självupptagenhet. Jo det går bra jag vann det där priset, kunde jag säga. Och sedan få trava på med mina andra projekt utan att behöva beskriva dem desto mer.

Nuförtiden får krönikorna fylla samma funktion. Någonting som ger skrivandet en legitimitet. Så att de osynliga projekten kan få växa ifred.

På alla platser jag besöker, som jag besökt förut, finns minnen av berättelser som fått växa och gro ifred.

Jag minns hur jag tänkte den där nyårsnatten, när vi stod inför ett nytt decennium, att nästa skulle bli bättre. Jag minns att jag lovade mig själv hur. Och även om jag inte alltid lyckades. Även om vägen var lång att gå (vägen är alltid så mycket längre att gå än vad man vågade föreställa sig till att börja med, för om man vågade föreställa sig det skulle man inte våga gå den).
Även om jag tvekade, snubblade, vände, förirrade mig.
Nog har det varit ett bra decennium.
Och än är det inte över.

 

21 comments

Tre böcker

(klicka på bilden för källa)

Andra halvan av 2018 började jag att läsa igen. Kanske är det ett av årets bästa beslut (det finns några andra beslut som också svävar kring förstaplatsen på topplistan, men mer om dem en annan dag).

Läsandet har gett mig en kontakt med språk och text i en tid av mitt liv när jag varit så oerhört ambivalent inför mitt eget skrivande. Det har varit ett sätt att få begrava sig i det skrivna ordet utan att det hänger på de egna prestationerna. Och lämna allt annat omkring för en stund.

Läsningen är att hela tiden röra sig framåt, i avgränsbara enheter som inte kräver något av mig. Internetvärldar och stressmoment tar aldrig slut, men böcker gör det. Det finns en tilltalande begriplighet i det.

Under resten av det här året och hela nästa hoppas jag fortsätta läsa. Och skriva om böckerna ibland. Här är tre jag läste under hösten.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag har starka minnen av att läsa En komikers uppväxt-trilogin. Inte så mycket på grund av böckerna i sig som för tiden då jag läste dem. En tid i livet som på många vis liknade vad jag är i nu, brytpunkter mellan nytt och gammalt. Då som nu stod jag inför omvälvning, då som nu började jag mitt i alla förändringar att läsa som en besatt. Kanske är böcker en stabilitet när allt annat förändras. Kanske lämpar sig Gardells böcker särskilt väl för livskrisbokslukeri.

Just den här boken då? Den handlar om Gardells mamma. Men också om liv och död och demens, om mobbning och syskon och om svensk historia. Den inleds med att författaren ”Jonas Gardell” dör i en bilolycka, och berättelsen därefter är en fiktiv biografi över den avlidna författaren.
Det greppet är bara en av bokens många lekar med sanning och fiktion, med själva berättandets konstruktion. Det är imponerande väl genomfört, och jag sträckläste. Men trots att den var välskriven och fängslade mig för stunden är det inget som i efterhand dröjt sig kvar. Vet inte vad det egentligen var fel på – mig, Gardell eller livet omkring.

Rekommenderar den i alla fall för den skrivande människan som vill studera en berättare med full kontroll över sin historia i en snirklig dramturgi, och för den läsande människan som vill få en slukvänlig läsning.

En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin

Det ska sägas direkt: jag kan egentligen inte recensera den här boken. Det finns flera anledningar till det. En är att mina förväntningar från start var höga, eftersom jag älskat Déa Solins skrivande sedan jag började läsa hennes blogg. Dessutom  känner vi numera varandra personligen, eftersom vi har träffats efter att under lång tid just följt varandras bloggar.

Men framförallt finns det för mycket här som påminner om mitt eget skönlitterära skrivande. Bloggläsaren känner kanske inga starka likheter, men den som läst mina gamla bokmanus från när jag var sjutton-tjugo-tjugotvå skulle definitivt göra det. Och därför läser jag också boken på ett sådant sätt – som om det vore jag själv som skrivit den. Myser åt sådant som är särskilt bra, griper tag i pennan redo att stryka när jag ser meningar att finslipa. Och fascineras över hur man kan känna en sådan koppling till en text som man faktiskt inte skrivit.

En spellista för sömnlösa nätter är i alla fall berättelsen om nittonåriga Bel, vars flickvän just har dött. Mitt i sorgen träffar hon Audrey, blir förälskad men vågar inte riktigt släppa in kärleken mitt i sin rasande mörka sorgeprocess.
Det som jag faller för, och det som får mig att läsa vidare, är  dock inte Bels och Audreys kärlekshistoria. Snarare är det hela världbyggandet, miljöerna. En spellista för sömnlösa nätter är långt från alla debutuppväxtromaner om den egna hålan. (Inget fel på dem, de kan vara fantastiska om de är utförda på rätt sätt – men de är inte så ovanliga.) Den här berättelsen rör sig genom en fiktiv storstad, mellan skyskrapor och nattöppna bokhandlar, hav och hotell, genom festivaler och nattliga bilturer under ständig sömnlöshet. Det känns självklart, säkert och suggestivt.
I stil och dramaturgi finns potential för utveckling (åtminstone tänkte jag så när redigeringspennan åkte fram och jag fick för mig att det var min egen bok jag satt med), men jag ser början på ett författarskap jag tror att jag kommer att älska. Här finns stordåd att vänta.

Rekommenderas till den skrivande människan som vill läsa en författare med full kontroll över sin fiktiva värld, och till den läsande som vill ha något annorlunda (och vara först på Solin-bollen innan hon blir megakänd).

 

Patricia – Monika Fagerholm

En liten pärla som kom till mig när jag som bäst behövde den. I ett hörn på Mariehamns Stadsbibliotek, där den inte såg mycket ut för världen.

Har älskat Monika Fagerholms författarskap sedan jag av en slump fick Diva i mina händer som tioåring. Det släppte fram något i mitt eget skrivande som jag alltid ville, men inte vågade, skriva.

Patricia är en samling av kortare prosatexter/noveller från Monika Fagerholms tidiga författarskap, innan hon skrivit någon roman. Här finns definitivt både högt och lågt, men kärnan i det jag älskar i hennes senare böcker är tydlig redan här. Det poetiska blandat med det råa, de aviga personerna, hur hon rör sig i ett gränsland där man befinner sig i det vardagligast vardagliga men samtidigt ser det med en utifrånblick.

Brukar låna om den här boken när jag behöver våga slå mig loss i mitt eget skrivande. (Och den nördiga Nettelblad-läsaren kan notera hur jag parafraserat inledningsmeningen ni ser på bilden från boken i både det här inlägget om en Helsingforsresa och det här inlägget om att få tid för sitt skrivande).

Rekommenderas till både skrivande och läsande som gillar Fagerholm.

 

*

Så. Nu ska jag lägga mig i en säng i Dalarna, njuta av att mina barn leker med sin farmor och farfar, och läsa en god bok.

God jul, vi hörs på andra sidan julafton!

16 comments

Sjuårsdagen

Idag har jag varit mamma i sju år.
Det är en lång tid – och ändå känns det så märkligt att det inte pågått längre. Jag är på många sätt någon annan än nittonåringen som satt med det nyfödda barnet i famnen och ammade medan snöstormen rasade utanför.
Ett annat land, annat boende, annan sysselsättning, annan inkomst. Ett annat sätt att föra sig, att tänka, att våga.
Men det är samma barn.

Ibland tänker att hon och jag genomgått en liknande metamorfos. Har båda haft grunddrag som man anade redan från början, där i begynnelsen, men tiden har fått förfina dem.
Det var mitt ansvar att hjälpa henne att växa upp från bebis till barn. Men på samma gång växte jag upp till den jag knappt vågade drömma om att jag kunde bli.

Jag älskar att ha en sjuåring. Som är stor nog för att skrattande säga att jag är pinsam när jag dansar i hotpants medan jag diskar, men liten nog för att ännu säga det med kärlek. Stor nog för att gå själv till kompisar men liten nog för att komma hem tidigare än vi bestämt eftersom jag saknade din famn mamma, jag vill få sitta med dig en stund. Stor nog för att bli förälskad, viska hemligheter i mitt öra för att inga syskon ska få höra. Liten nog för att jag inte ska våndas över om hennes hjärta kommer att krossas.

När jag tänker på min sjuåring tänker jag på vetgirighet och värme. Dragen som alltid funnits där men som finslipats genom åren. Det robusta omvärldsintresset, den skarpa blicken för människorna omkring.

Tänker på hur hon kom hem en gång, i sommarkvällen, och sa:
”Ursäkta att jag är lite sen, jag träffade en mamma med två bebisar, de promenerade på vägen, så vi pratade litegrann. Jag var trevlig förstås, jag frågade först om vi kunde prata litegrann, hon sa att det var okej.”
”Jaha”, sa jag, ”och vad pratade ni om då?”
”Bebisar. Barn. Hur det är att vara mamma, såna saker.”
Och jag tänkte att just det – hur det är att vara mamma, såna saker – kan jag prata om i ett helt liv.

Liknande inlägg:
– Begynnelsen

– teveshopsungarna

– Tiden T.

 

21 comments

Radarparet

Deras liv innebär att ständigt förhålla sig till varandra. Habanero. Lilla Gubben. Den ena tre och ett halvt, den andra snart fem.
Kanske är det så att vara syskon, kanske är det extra mycket så om man bara har ett och ett halvt år emellan. Att man är varandras ständiga motpoler.
Och vilka poler sedan.

Från baksätet i bilen, när rödljuset är på väg att slå om till gult. Habaneros presidentstämma, den sortens sätt att tala som ingen skulle säga är för bossigt eftersom det redan är så självklart att det kommer från en boss:
”Kör pappa! KÖR BARA KÖR!”
Och sedan, flera minuter senare, när det redan blivit grönt, när trafikljuset redan är långt bakom oss. Den eftertänksammas välartikulerade stämma:
”Man kan krocka med bilar om bilen kör för snabbt. Faktiskt.”

När vi pysslar på med vårt därhemma, jag och barnen, och han fångar henne i farten för att prata om siffror. (Han älskar siffror). Rättar till glasögonen på näsroten, rätar på ryggen, förhör henne på tal.
”Bebis! Vad är ett plus sju?”
Hon stannar upp. Ger honom en hastig blick, som för att snabbt mäta hans styrka, svarar sedan standardsvaret, samma vilket tal han än ger henne:
”Elva!”
Skrattar som om han är dum som inte begripit att det är svaret på livets alla frågor, rusar sedan vidare på nya äventyr. Medan han ropar på mig och indignerat klagar över att hon inte ens försöker räkna rätt.

På väg hem från dagis, bredvid varandra i vagnen. Den storas arm tryggt om den lilla. Den lillas ljusa lockar virvlande genom luften när hon spontant headbangar för att hon har fått feeling.
”GANN GANN GANN!”, skriker hon så fort hon ser något som ens med lite fantasi skulle kunna tolkas som ett barrträd. För man måste inte kunna säga r för att fatta att julgranar är en helt säsongsadekvat besatthet.
”Mamma”, säger Lilla Gubben, rynkar mörka ögonbrynen. ”När hon säger ’gann’, då låter det som ’gun’, och det betyder pistol, faktiskt. Då blir jag rädd.”
Och Habanero vänder blicken mot detta plötsligt bekymrande störningsmoment. Spänner blicken i honom, med klara blå ögon. Låter hjärnan jobba några sekunder, och skiner sedan upp.
”JULGANN JULGANN JULGANN”, förtydligar hon.
Och bekymmersrynkan slätas ut. Lilla Gubben tar handen ur vanten, stryker henne över kinden med bara fingrar.
”Tack”, säger han sakta, ”det var snällt gjort av dig.”
Och sedan rör vi oss vidare genom samexistensen.

 

 

21 comments

Alltings början

Hej.

Nu ska jag börja blogga på den här platsen i stället. Det gör mig så glad att jag inte ens vet vad jag ska skriva. Firar istället med att publicera en av mina favoritbilder, på tre av mina favoritpersoner. Kanske borde jag ha börjat med en bild på mig själv istället. Men jag har ju nästan inga. Det är ett mål för 2019. Att ta bilder på mig själv som jag kan visa i texter som handlar om mig.

Nya läsare – läs mer om mig här, eller bläddra blanda mina bästa inlägg.

För den som är gammal – välkommen hit, välkommen tillbaka.
Vad roligt det är att ha er här. Vad mycket fint vi ska ha på den här platsen. Vad mycket text och tankar jag vill dela på den här platsen. Det känns som jag äntligen har byggt mig ett utrymme där orden kan få ta plats som jag vill. Jag hoppas att ni ska uppleva detsamma.

Nya som gamla –följ mig på Bloglovin’ för att inte missa några inlägg. Ge mig gärna synpunkter på buggar eller konstigheter på den här hemsidan om ni hittar dem. Den här ju helt min egen, och jag erkänner villigt att jag är duktigare på att skriva än att bygga något sådant här.

Tror detta kan bli så sjukt bra. Och är så glad att jag inte vet hur jag ska avsluta, så jag avslutar med en annan favoritbild.  Som faktiskt är på mig, men tre år gammal. Den påminner mig om allt som var underbart med att ha tre små barn samtidigt, alla under fyra års ålder: att ständigt ha en unge i sin famn. Att det är självklart att den som inte just nu har en unge i famnen ska kunna ligga på soffan bredvid och sova med hörselskydden på. Att fotografen till bilden är en tre-och-ett-halvtåring som behövde underhållning.  Att man är en MAMMA som bara har ögon för sin bebis, och att bebisen är så mycket minsting, nu och fortfarande, som bara har ögon för en sak: storasyskonen.
Man kan ju bli snörvlig av nostalgi för mindre.

Men mer om den berättelsen, och andra, en annan dag. Nu kör vi.

51 comments

Knyta tråd

Vad jag gör i november?
Knyter samman lösa trådar.
Avslutar sådant som är färdigt, smakar på sådant som är nytt.

Vi hörs i slutet av november, då händer det grejer, skrev jag för ett tag sedan.

Och lämnade en ofrivillig cliffhanger, den där sortens ledtråd folk slänger ut sig på internet när de ska ge ut böcker, föda barn, flytta till Paris.

Inte ska ju göra något sådant, inte nu.
Men ibland är det när det händer grejer mer ett sinnestillstånd än en livsmilstolpe.
Ibland är händer grejer att man får göra något man vill, på sättet man vill, i en tillvaro man skapat.

I slutet av november blir jag äntligen klar med min AT-tjänstgöring. De där åren efter läkarexamen då man visserligen jobbar, men regler och formaliteter bestämmer var och hur och hur mycket man kan vara ledig.
Just nu pluggar jag inför den tenta som avslutar hela tjänstgöringen. Efter det är tiden min. Jag kan styra den som jag vill ha den.

Jag ska börja med tre månader av att göra annat än läkarjobb. Av att skriva mer och hänga mer med mina barn. Att få göra skrivjobb dagtid istället för helgkvällar. Av att laga middag i lugn och ro och fylla diskmaskinen lite oftare. Av att fotografera mer och se om jag någonsin kan lära mig att själv skapa den sortens bilder jag vill ha.

Av att ge den här bloggen en egen domän istället för att ligga på blogg.se, bygga en sida som är precis som jag vill ha den och lägga ut många fler texter här som är precis vad jag ville berätta.

Ibland, de här senaste åren, har det känts som om jag aldrig skulle nå den här friheten i mitt liv.
Och nu är det plötsligt bara dagar kvar.
Sedan ska jag ge mig ut och njuta av novemberljuset, decemberljuset, januariljuset, februariljuset.
Bara för att jag vet att jag kan.

 

 

 

(Bild från Amy ShamblenUnsplash)

 

 

 

 

35 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén