Sida 2 av 196

Tre böcker

(klicka på bilden för källa)

Andra halvan av 2018 började jag att läsa igen. Kanske är det ett av årets bästa beslut (det finns några andra beslut som också svävar kring förstaplatsen på topplistan, men mer om dem en annan dag).

Läsandet har gett mig en kontakt med språk och text i en tid av mitt liv när jag varit så oerhört ambivalent inför mitt eget skrivande. Det har varit ett sätt att få begrava sig i det skrivna ordet utan att det hänger på de egna prestationerna. Och lämna allt annat omkring för en stund.

Läsningen är att hela tiden röra sig framåt, i avgränsbara enheter som inte kräver något av mig. Internetvärldar och stressmoment tar aldrig slut, men böcker gör det. Det finns en tilltalande begriplighet i det.

Under resten av det här året och hela nästa hoppas jag fortsätta läsa. Och skriva om böckerna ibland. Här är tre jag läste under hösten.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag har starka minnen av att läsa En komikers uppväxt-trilogin. Inte så mycket på grund av böckerna i sig som för tiden då jag läste dem. En tid i livet som på många vis liknade vad jag är i nu, brytpunkter mellan nytt och gammalt. Då som nu stod jag inför omvälvning, då som nu började jag mitt i alla förändringar att läsa som en besatt. Kanske är böcker en stabilitet när allt annat förändras. Kanske lämpar sig Gardells böcker särskilt väl för livskrisbokslukeri.

Just den här boken då? Den handlar om Gardells mamma. Men också om liv och död och demens, om mobbning och syskon och om svensk historia. Den inleds med att författaren ”Jonas Gardell” dör i en bilolycka, och berättelsen därefter är en fiktiv biografi över den avlidna författaren.
Det greppet är bara en av bokens många lekar med sanning och fiktion, med själva berättandets konstruktion. Det är imponerande väl genomfört, och jag sträckläste. Men trots att den var välskriven och fängslade mig för stunden är det inget som i efterhand dröjt sig kvar. Vet inte vad det egentligen var fel på – mig, Gardell eller livet omkring.

Rekommenderar den i alla fall för den skrivande människan som vill studera en berättare med full kontroll över sin historia i en snirklig dramturgi, och för den läsande människan som vill få en slukvänlig läsning.

En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin

Det ska sägas direkt: jag kan egentligen inte recensera den här boken. Det finns flera anledningar till det. En är att mina förväntningar från start var höga, eftersom jag älskat Déa Solins skrivande sedan jag började läsa hennes blogg. Dessutom  känner vi numera varandra personligen, eftersom vi har träffats efter att under lång tid just följt varandras bloggar.

Men framförallt finns det för mycket här som påminner om mitt eget skönlitterära skrivande. Bloggläsaren känner kanske inga starka likheter, men den som läst mina gamla bokmanus från när jag var sjutton-tjugo-tjugotvå skulle definitivt göra det. Och därför läser jag också boken på ett sådant sätt – som om det vore jag själv som skrivit den. Myser åt sådant som är särskilt bra, griper tag i pennan redo att stryka när jag ser meningar att finslipa. Och fascineras över hur man kan känna en sådan koppling till en text som man faktiskt inte skrivit.

En spellista för sömnlösa nätter är i alla fall berättelsen om nittonåriga Bel, vars flickvän just har dött. Mitt i sorgen träffar hon Audrey, blir förälskad men vågar inte riktigt släppa in kärleken mitt i sin rasande mörka sorgeprocess.
Det som jag faller för, och det som får mig att läsa vidare, är  dock inte Bels och Audreys kärlekshistoria. Snarare är det hela världbyggandet, miljöerna. En spellista för sömnlösa nätter är långt från alla debutuppväxtromaner om den egna hålan. (Inget fel på dem, de kan vara fantastiska om de är utförda på rätt sätt – men de är inte så ovanliga.) Den här berättelsen rör sig genom en fiktiv storstad, mellan skyskrapor och nattöppna bokhandlar, hav och hotell, genom festivaler och nattliga bilturer under ständig sömnlöshet. Det känns självklart, säkert och suggestivt.
I stil och dramaturgi finns potential för utveckling (åtminstone tänkte jag så när redigeringspennan åkte fram och jag fick för mig att det var min egen bok jag satt med), men jag ser början på ett författarskap jag tror att jag kommer att älska. Här finns stordåd att vänta.

Rekommenderas till den skrivande människan som vill läsa en författare med full kontroll över sin fiktiva värld, och till den läsande som vill ha något annorlunda (och vara först på Solin-bollen innan hon blir megakänd).

 

Patricia – Monika Fagerholm

En liten pärla som kom till mig när jag som bäst behövde den. I ett hörn på Mariehamns Stadsbibliotek, där den inte såg mycket ut för världen.

Har älskat Monika Fagerholms författarskap sedan jag av en slump fick Diva i mina händer som tioåring. Det släppte fram något i mitt eget skrivande som jag alltid ville, men inte vågade, skriva.

Patricia är en samling av kortare prosatexter/noveller från Monika Fagerholms tidiga författarskap, innan hon skrivit någon roman. Här finns definitivt både högt och lågt, men kärnan i det jag älskar i hennes senare böcker är tydlig redan här. Det poetiska blandat med det råa, de aviga personerna, hur hon rör sig i ett gränsland där man befinner sig i det vardagligast vardagliga men samtidigt ser det med en utifrånblick.

Brukar låna om den här boken när jag behöver våga slå mig loss i mitt eget skrivande. (Och den nördiga Nettelblad-läsaren kan notera hur jag parafraserat inledningsmeningen ni ser på bilden från boken i både det här inlägget om en Helsingforsresa och det här inlägget om att få tid för sitt skrivande).

Rekommenderas till både skrivande och läsande som gillar Fagerholm.

 

*

Så. Nu ska jag lägga mig i en säng i Dalarna, njuta av att mina barn leker med sin farmor och farfar, och läsa en god bok.

God jul, vi hörs på andra sidan julafton!

8 comments

Sjuårsdagen

Idag har jag varit mamma i sju år.
Det är en lång tid – och ändå känns det så märkligt att det inte pågått längre. Jag är på många sätt någon annan än nittonåringen som satt med det nyfödda barnet i famnen och ammade medan snöstormen rasade utanför.
Ett annat land, annat boende, annan sysselsättning, annan inkomst. Ett annat sätt att föra sig, att tänka, att våga.
Men det är samma barn.

Ibland tänker att hon och jag genomgått en liknande metamorfos. Har båda haft grunddrag som man anade redan från början, där i begynnelsen, men tiden har fått förfina dem.
Det var mitt ansvar att hjälpa henne att växa upp från bebis till barn. Men på samma gång växte jag upp till den jag knappt vågade drömma om att jag kunde bli.

Jag älskar att ha en sjuåring. Som är stor nog för att skrattande säga att jag är pinsam när jag dansar i hotpants medan jag diskar, men liten nog för att ännu säga det med kärlek. Stor nog för att gå själv till kompisar men liten nog för att komma hem tidigare än vi bestämt eftersom jag saknade din famn mamma, jag vill få sitta med dig en stund. Stor nog för att bli förälskad, viska hemligheter i mitt öra för att inga syskon ska få höra. Liten nog för att jag inte ska våndas över om hennes hjärta kommer att krossas.

När jag tänker på min sjuåring tänker jag på vetgirighet och värme. Dragen som alltid funnits där men som finslipats genom åren. Det robusta omvärldsintresset, den skarpa blicken för människorna omkring.

Tänker på hur hon kom hem en gång, i sommarkvällen, och sa:
”Ursäkta att jag är lite sen, jag träffade en mamma med två bebisar, de promenerade på vägen, så vi pratade litegrann. Jag var trevlig förstås, jag frågade först om vi kunde prata litegrann, hon sa att det var okej.”
”Jaha”, sa jag, ”och vad pratade ni om då?”
”Bebisar. Barn. Hur det är att vara mamma, såna saker.”
Och jag tänkte att just det – hur det är att vara mamma, såna saker – kan jag prata om i ett helt liv.

Liknande inlägg:
– Begynnelsen

– teveshopsungarna

– Tiden T.

 

2 comments

Radarparet

Deras liv innebär att ständigt förhålla sig till varandra. Habanero. Lilla Gubben. Den ena tre och ett halvt, den andra snart fem.
Kanske är det så att vara syskon, kanske är det extra mycket så om man bara har ett och ett halvt år emellan. Att man är varandras ständiga motpoler.
Och vilka poler sedan.

Från baksätet i bilen, när rödljuset är på väg att slå om till gult. Habaneros presidentstämma, den sortens sätt att tala som ingen skulle säga är för bossigt eftersom det redan är så självklart att det kommer från en boss:
”Kör pappa! KÖR BARA KÖR!”
Och sedan, flera minuter senare, när det redan blivit grönt, när trafikljuset redan är långt bakom oss. Den eftertänksammas välartikulerade stämma:
”Man kan krocka med bilar om bilen kör för snabbt. Faktiskt.”

När vi pysslar på med vårt därhemma, jag och barnen, och han fångar henne i farten för att prata om siffror. (Han älskar siffror). Rättar till glasögonen på näsroten, rätar på ryggen, förhör henne på tal.
”Bebis! Vad är ett plus sju?”
Hon stannar upp. Ger honom en hastig blick, som för att snabbt mäta hans styrka, svarar sedan standardsvaret, samma vilket tal han än ger henne:
”Elva!”
Skrattar som om han är dum som inte begripit att det är svaret på livets alla frågor, rusar sedan vidare på nya äventyr. Medan han ropar på mig och indignerat klagar över att hon inte ens försöker räkna rätt.

På väg hem från dagis, bredvid varandra i vagnen. Den storas arm tryggt om den lilla. Den lillas ljusa lockar virvlande genom luften när hon spontant headbangar för att hon har fått feeling.
”GANN GANN GANN!”, skriker hon så fort hon ser något som ens med lite fantasi skulle kunna tolkas som ett barrträd. För man måste inte kunna säga r för att fatta att julgranar är en helt säsongsadekvat besatthet.
”Mamma”, säger Lilla Gubben, rynkar mörka ögonbrynen. ”När hon säger ’gann’, då låter det som ’gun’, och det betyder pistol, faktiskt. Då blir jag rädd.”
Och Habanero vänder blicken mot detta plötsligt bekymrande störningsmoment. Spänner blicken i honom, med klara blå ögon. Låter hjärnan jobba några sekunder, och skiner sedan upp.
”JULGANN JULGANN JULGANN”, förtydligar hon.
Och bekymmersrynkan slätas ut. Lilla Gubben tar handen ur vanten, stryker henne över kinden med bara fingrar.
”Tack”, säger han sakta, ”det var snällt gjort av dig.”
Och sedan rör vi oss vidare genom samexistensen.

 

 

1 comments

Alltings början

Hej.

Nu ska jag börja blogga på den här platsen i stället. Det gör mig så glad att jag inte ens vet vad jag ska skriva. Firar istället med att publicera en av mina favoritbilder, på tre av mina favoritpersoner. Kanske borde jag ha börjat med en bild på mig själv istället. Men jag har ju nästan inga. Det är ett mål för 2019. Att ta bilder på mig själv som jag kan visa i texter som handlar om mig.

Nya läsare – läs mer om mig här, eller bläddra blanda mina bästa inlägg.

För den som är gammal – välkommen hit, välkommen tillbaka.
Vad roligt det är att ha er här. Vad mycket fint vi ska ha på den här platsen. Vad mycket text och tankar jag vill dela på den här platsen. Det känns som jag äntligen har byggt mig ett utrymme där orden kan få ta plats som jag vill. Jag hoppas att ni ska uppleva detsamma.

Nya som gamla –följ mig på Bloglovin’ för att inte missa några inlägg. Ge mig gärna synpunkter på buggar eller konstigheter på den här hemsidan om ni hittar dem. Den här ju helt min egen, och jag erkänner villigt att jag är duktigare på att skriva än att bygga något sådant här.

Tror detta kan bli så sjukt bra. Och är så glad att jag inte vet hur jag ska avsluta, så jag avslutar med en annan favoritbild.  Som faktiskt är på mig, men tre år gammal. Den påminner mig om allt som var underbart med att ha tre små barn samtidigt, alla under fyra års ålder: att ständigt ha en unge i sin famn. Att det är självklart att den som inte just nu har en unge i famnen ska kunna ligga på soffan bredvid och sova med hörselskydden på. Att fotografen till bilden är en tre-och-ett-halvtåring som behövde underhållning.  Att man är en MAMMA som bara har ögon för sin bebis, och att bebisen är så mycket minsting, nu och fortfarande, som bara har ögon för en sak: storasyskonen.
Man kan ju bli snörvlig av nostalgi för mindre.

Men mer om den berättelsen, och andra, en annan dag. Nu kör vi.

9 comments

Knyta tråd

Vad jag gör i november?
Knyter samman lösa trådar.
Avslutar sådant som är färdigt, smakar på sådant som är nytt.

Vi hörs i slutet av november, då händer det grejer, skrev jag för ett tag sedan.

Och lämnade en ofrivillig cliffhanger, den där sortens ledtråd folk slänger ut sig på internet när de ska ge ut böcker, föda barn, flytta till Paris.

Inte ska ju göra något sådant, inte nu.
Men ibland är det när det händer grejer mer ett sinnestillstånd än en livsmilstolpe.
Ibland är händer grejer att man får göra något man vill, på sättet man vill, i en tillvaro man skapat.

I slutet av november blir jag äntligen klar med min AT-tjänstgöring. De där åren efter läkarexamen då man visserligen jobbar, men regler och formaliteter bestämmer var och hur och hur mycket man kan vara ledig.
Just nu pluggar jag inför den tenta som avslutar hela tjänstgöringen. Efter det är tiden min. Jag kan styra den som jag vill ha den.

Jag ska börja med tre månader av att göra annat än läkarjobb. Av att skriva mer och hänga mer med mina barn. Att få göra skrivjobb dagtid istället för helgkvällar. Av att laga middag i lugn och ro och fylla diskmaskinen lite oftare. Av att fotografera mer och se om jag någonsin kan lära mig att själv skapa den sortens bilder jag vill ha.

Av att ge den här bloggen en egen domän istället för att ligga på blogg.se, bygga en sida som är precis som jag vill ha den och lägga ut många fler texter här som är precis vad jag ville berätta.

Ibland, de här senaste åren, har det känts som om jag aldrig skulle nå den här friheten i mitt liv.
Och nu är det plötsligt bara dagar kvar.
Sedan ska jag ge mig ut och njuta av novemberljuset, decemberljuset, januariljuset, februariljuset.
Bara för att jag vet att jag kan.

 

 

 

(Bild från Amy ShamblenUnsplash)

 

 

 

 

9 comments

kärleken alltid

Jag hackar rödkål och lyssnar på Clouds, med Børns. Det finns ingen låt jag lyssnat på så mycket som den under 2018, jag undrar hur många timmar jag hört den totalt. Varje gång jag slår på den tänker jag att den inte är så beroendeframkallande som jag mindes, men när den sedan är slut slår jag på den en gång till utan att någonsin kunna låta bli. Den låter som att vara förälskad när man är tonåring, får mig att tänka på att vara fjorton-femton år och så kär att man inte kan andas, att vandra gata upp och gata ned genom julihettan i ett Uppsala som är sommartömt på studenter, att tänka tusen tankar man ännu inte lärt sig dela med någon annan och

clouds are rolling by
I open my mouth and I breathe them right in
I forget about time and space
But I can’t stop thinking ’bout your face

En gång när jag var femton år och förälskad på Clouds-sättet hade vi ett praktiskt prov i hjärt-lungräddning på skolidrotten. Man blev indelade i par och en skulle spela medvetslös i en liten skrubb där provet utfördes och den andra skulle komma in i rummet och visa hur man hanterar en livlös människa – lyssna efter ens andning, känna på ens puls. Lägga en i framstupa sidoläge om man andades och hade puls och annars påbörja hjärt-lungräddning på en docka som låg bredvid.
Jag minns hur jag låg i det där lilla rummet och spelade livlös och jag visste inte vem som skulle göra provet på mig och jag tänkte på en femtonårings vis att om det är HAN då dör jag nu, då kommer jag inte att andas och inte ha någon puls för då överlever jag inte den beröringen. Och sedan kom han in genom dörren, och hade sitt ansikte bara centimetrar från mitt när han skulle lyssna om jag andades, och fingrarna över min handled, den fjäderlätta beröringen, och på en femtonårings vis tänkte jag att det här är mitt liv, det här kommer alltid att vara mitt liv: att vilja så mycket och att vara så nära, att vara så nära att jag bara är en halv decimeter ifrån, och ändå inte få det jag vill ha.

*

Jag river rödbetor och lyssnar på Fuck it I’m a flower med Crying Day Care Choir, jag tänker att kanske är det den näst mest lyssnade låten 2018 för mig. Jag lyssnar inte på den ofta längre, men jag minns den från varenda julimorgon, varenda julinatt. Den är så fånigt fylld av självförtroende att jag aldrig hade kunnat lyssna på den om den inte gick i moll, men nu har den sin ton av melankoli, fuck it I’m a flower growing taller everyday, fuck it I’m a flower I don’t care what people say och jag minns hur lycklig jag var i sommarnatten till den där låten, hur orimligt lycklig jag var i den tropiska hettan på en stugtrapp i Finland med min man som jag älskade och vetskapen om att barnen var hos sin farmor och farfar och hade det lika bra som vi hade, jag minns sjövatten kring huden och vattenmelon i gräset och takeawaykaffe i bilen under vår roadtrip och jag minns hur vi sa till varandra tänk att man kan känna såhär efter nästan nio år tillsammans det måste ändå vara helt orimligt och jag tänker på hur viktigt det är att kunna spara sådana minnen, med musik eller med en doft, att kunna kapsla in minnet av en sommar inom sig.
Kapsla in det så att man kan plocka fram det också den gråaste novemberdag.

*

Jag skivar potatis och lyssnar på L’amour tojours med Gigi D’Agostino och tänker att kanske är detta den låt jag lyssnat mest på genom hela livet. Tänker att jag har älskat den sedan första gången jag hörde den och alltid därefter och att det finns stunder då man, om man har den på repeat, kan känna sig som att man faktiskt närmar sig stjärnhimlar och evigheter och det största i kärleken bara genom att vrida upp volymen
och så har jag känt hela mitt liv.

Hade jag fortfarande varit en femtonåring hade jag sagt att det här är låten jag skulle vilja spelas på min begravning, med samma självupptagna fixering vid mitt liv och vid min död som när jag i just den åldern brukade säga att om jag dör ung vill jag att ni begraver mig i en prickig kista.

Och jag lyssnar på den där låten och minns hur det är att vara sjutton och precis ha blivit ihop med min man och upptäcka hur vi båda älskar trance, och se det som ett tecken på att det måste vara vi, som om ingen annan i världen någonsin älskat den där musiken,

att ligga på hans säng i den där lägenheten i centrala Umeå och lyssna på melodierna när de byggs upp och säga ja här här här är det så jävla bra
att möta upp honom på Renmarkstorget efter hans kampsportsträning och gå till Konsum och köpa tre för tio-bullarna på halva priset efter klockan nitton för det var ett lifehack för köpte man tre för tio blev det inte bara halva priset utan kassaapparaten fick flipp och man fick de där bullarna för typ två spänn totalt
att gå där genom vinternatten se röken av våra andedräkter blanda sig med varandra och få ena hörluren från hans iPod i mitt öra och gå tätt intill hans axel och lyssna på den där sortens musik tillsammans, i Norrlandskyla och med en doft av snöfall på väg och av hans svett efter träningen och
I still believe in your eyes
there is no choice
I belong to your life

Och det är nio år sedan och det är en evighet men inte en obegriplighet, det obegripliga tänker jag ibland är att vi levde separata liv en gång, att det finns många år av liv som vi inte delade, trots att vi kan varandras historier utan och innan vid det här laget, och jag vrider upp volymen och jag tänker allt det där och jag

jag skjuter undan skärbrädan, med potatisen.

Ropar på honom, vinkar honom till mig.
Tar ur en hörlur ur mitt ena öra.
Lockar honom nära, som man gör om man vill flörta med någon på en fest, som om målet är att alltid komma en halv decimeter ifrån varandra men också faktiskt få det man ville ha, och
hörluren in i hans öra, mina händer som snuddar vid hans ansikte när jag stoppar in den där, och jag säger:
Lyssna på den här låten nu, visst är den så sjukt bra?
Lyssna på den här låten nu, stå här intill mig och lyssna.
Jag tror den är nåt av det bästa vi vet.

*

(bild från Davi MoreiraUnsplash)

7 comments

Och hjärtat, det var mitt (en recension)

 

Det finns många välskrivna berättelser om unga melankoliska kvinnor som skriver. Där det vackra språket är en central del av berättandet och skeendena drömskt flyktiga. Och det finns många sådana böcker jag har älskat.
Älskat känslan de fångar, hur de berättar om något som kunde ha varit mitt liv. Att vara ung och drömsk och skrivande och ensam.

Men samtidigt som jag älskat dem har jag längtat efter att läsa om skrivande och melankoli i ett liv som liknar mitt. Berättelser som handlar om mitt liv som det blev, inte som man hade kunnat tro att det skulle vara.

Kanske är det en självklar konsekvens av ovanliga livsval: att det finns få andra som varit i samma situation. De flesta andra mammor jag träffar som var trebarnsmorsor när de var tjugotvå undrar inte hur de ska hinna skriva romaner. De flesta tjugofemåringar jag träffar som också skriver har inte ett barn i skolåldern de måste komma ihåg att packa gympapåsen åt.

Sedan läste jag Och hjärtat det var mitt av den finlandssvenska förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm. Och när jag läste den kände jag mig lite mindre ensam (trots att det fortfarande inte handlar om ett liv som är som mitt.) Medan jag läste tänkte jag att kanske behöver jag inte få exakt min egen berättelse berättad för mig, kanske räcker det att jag skriver den själv. Men jag har saknat berättelser om skrivande som handlar om annat än att vara en ung lite melankolisk kvinna som skriver. Jag har velat läsa om en vuxen lite melankolisk kvinna som skriver istället.

Jag har velat läsa om att sitta i sitt vuxna liv, med sina vuxna åtaganden, sitt vuxna ansvar, sina vuxna tankar.
Och ändå fortsätta skriva, och fortsätta känna, bara under något mer kontrollerade former än om man inte haft allt det där.

Och hjärtat det var mitt är en essäsamling om många saker. Att skriva på en balkong i Rom, att kyssas på ett tak i Helsingfors, att läsa på alla möjliga platser. Om flerspråkighet och finlandssvensk identitet och en massa andra saker jag aldrig upplevt.
Och om att vara mor till fyra barn, och om att vilja skriva. Om kontrasten mellan det självuppoffrande och det självförverkligande.

Det finns en precision, en välavvägdhet hos Ehnholm-Hielm som man ofta ser hos skribenter som läser lika passionerat som de skriver. En kontroll över språket som jag kan avundas. Intelligenta texter med värme. Hon skriver på ett sätt jag skulle vilja skriva men inte kan, låter språket få vara subtilt men kärnfullt. När jag släpper mitt språk fritt blir det all over the place och alla känslor är överallt. När jag försöker begränsa det, konstruera det, tappar det hela andemeningen.

Och hjärtat det var mitt är en stillsamt vacker liten pärla. En bok som tål att läsas långsamt, någon text i taget, som en dyr ruta mörk choklad till kaffet. Jag rekommenderar den till den läsande mäniskan för att få läsa om att läsa, till den skrivande människan för att få läsa om att skriva.
Och till den vuxna liten melankoliska mamman som skriver, för att hon ska få läsa några rader om sig själv.

 *

PS 1. Sedan sist skrev jag en krönika i Läkartidningen som jag fick fantastiskt fina mail kring och som blev min mest delade krönika någonsin. Alla som spred den vill jag tacka, jag blev så himla glad.

PS 2. På lördag klockan 14.30 medverkar jag på den åländska bokmässan på Alandica och pratar om skrivande och Ålands kulturliv sett ur ett utifrånperspektiv. Samt läser den här texten högt. Kom gärna dit, då blir jag också jätteglad.

kyssar&kärlek vi hörs.

3 comments

Vykort från Åland, september

Nu blåser det igen.
Den första hösten vi bodde här hände det att att jag vaknade på natten, trodde att vinden var någon som bankade på fönstren.
Väldiga vindar, den ständiga påminnelsen om att man bor på en ö. Havet så nära.

När man går jour på akuten står sökorsaken bredvid patienternas namn i journalsystemet. En sköterska fyller i det när de anmäler sig. Det kan stå bröstsmärta eller tungandning eller blodiga kräkningar. En gång stod det helt sonika blåst omkull.

Jag försöker minnas vad folk kom till akuten för i Umeå, jag tror inte att de blåste omkull lika mycket.
Men det var fler skoterolyckor.

Jag cyklar genom blåsten och försöker komma på vad jag ska bli när jag blir stor (större).
Lyssnar ständigt på Mix Megapol och varje gång en ny låt börjar vill jag vråla till någon MEN DET HÄR ÄR JU VÄRLDENS BÄSTA LÅT JAG ÄLSKAR JU DEN HÄR LÅTEN! men det finns ingen att ropa till där i blåsten.
Kanske har alla redan blåst omkull och åkt till akuten.

I våras gick jag igenom alla inlägg i den här bloggen, rensade arkivet från sådant som inte kändes hemligt när jag var femton men kanske känns hemligt nu.
I all denna impulsiva massiva mängden text kunde jag urskilja tre teman:
1. Croissanter (så goda att äta, så goda att tänka på. Ibland, i februari, utbytt mot fantasier om semlor istället).
2. Alla låtarna på radion och hur jag älskar dem
3. Ett envist ältande av att nu är min ungdom över och vad har jag egentligen gjort med mitt liv (och det här ältandet har alltså pågått sedan typ fjorton års ålder).

Det kändes tryggt att veta att ingen upplevelse i mitt liv är ny under solen. Att tydligen har jag vandrat runt på olika platser i tio års tid och knaprat croissanter, krisat över tidens förgänglighet och skriksjungit till Shania Twain.
Och i slutändan, uppenbarligen, klarat mig alldeles utmärkt.

 

Jag cyklar genom blåsten till Ytternäs skolas gymnastiksal för att träna med Ålands nystartade Friskis&Svettis.
Ligger på trägolvet, känner magmusklerna svida, ser mörkret sänka sig ovanför trädtopparna utanför gymnastiksalsfönstren, sådana där som sitter högt uppe vid taket.

Jag minns när jag såg ut genom fönstren till vattengympasalen på IKSU i Umeå, sommaren 2015, betraktade kallblåst duggregn medan vi trampade vatten till YMCA och min mage var enorm och jag kände mitt yngsta barns sparkar i magen och tänkte: det här är underbart, jag kan vara gravid för alltid.

Jag minns hur jag satt i bubbelpoolen på samma gym och såg snöstormen yra utanför fönstren bortom de öde simlängderna, dagen före julafton 2013, och min mage var enorm och min son rumlade runt i magen och jag tänkte kommer den här graviditeten aldrig att ta slut.

Jag minns hur jag var höggravid i december 2011 men då satt jag inte på något gym. Jag gick promenader längs Umeälven, lyssnade på radio, undrade hur många croissanter jag skulle kunna äta när jag ammade, såg ned på den enorma magen, tänkte: är min ungdom redan över.

Det känns som om det hände i ett annat liv.
Och ändå – det livet var också mitt.

Jag cyklar genom blåsten till stan, om helgen. Sitter på Café Bagarstugan, dricker kaffe med påtår, skriver krönikor.
Jag skriver om åländsk identitet för Nya Åland. Jag skriver om litteratur och autofiktion för Folkbladet Västerbotten. Jag skriver om samtalskonst för Läkartidningen.
Ibland flyter orden så jag får gåshud av mitt flow. Ibland blir texten bara duglig. Men jag tvivlar aldrig på textens tillräcklighet. Jag tvivlar aldrig på att jag kommer att få ihop något som fungerar.
Jag tänker ofta att om jag kunde vara lika förvissad över min egen tillräcklighet i resten av livet som jag är i mitt skrivande, då skulle det inte finnas någon oro kvar.

Jag cyklar hem genom blåsten till hud och skratt och stök.
Det räcker med att vara borta en timme för att få komma hem igen som en kunglighet. Kramar till alla ungar och skvaller om vad syskonen gjort för bus när jag var borta och någon som slagit ett ben och någon som byggt en stridsvagn i Duplo som måste inspekteras och någon som formulerat en fråga kring livet som måste besvaras och inte gör jag det alltid så bra som jag borde, men jag tänker: det här måste också vara tillräckligt.

Det här jag gör, så gott det går, det måste också få duga.

Den här tiden. Det här livet.
I slutändan kommer jag ju, uppenbarligen, att klara det alldeles utmärkt.

9 comments

Lyssna, läsa, laga

 
Det blir glesare med orden här nu, det har ni redan märkt. Fram till slutet av november, sedan händer det grejer. En jäkla massa grejer. Vi tar det när det kommer.
Tills dess skriver jag mer sällan här. Följ Facebooksidan eller via Bloglovin’ om ni inte vill missa när något dyker upp.
 
I varje-veckas-Nettelblad-inlägg-abstinensen kanske ni behöver något annat att sysselsätta er med. Så jag tänkte ge er tipsen om sådant jag sysselsätter mig med, när jag inte skriver här.
 
Varsågod, här har ni saker att lyssna på, läsa och laga i september:
 
 

Att lyssna på

 
Förlagspodden är en vän om natten, det bästa jag vet att lyssna på när jag inte kan sova. Två insiders i förlagsbranschen pratar böcker och läsande, ganska lite skrivande, ganska mycket bokbransch. Lugna röster och ärligt bildade samtal och jag älskar att det handlar om böcker men inte om att skriva dem. För att det gör det intressant, men ändå prestationsångestbefriat för en skrivande människa som just nu inte skriver.
 
Den här låten (det är Flickers med Son Lux), helst medan man dricker smultronte på balkongen under en filt när det är duggregn i luften och man fogar samman ord till text som en gång kanske kommer att bli något långt och väldigt och banbrytande.
Men som ännu är just bara ord.
 
 
 
Att läsa
 
Den här artikeln från Tidningen Vi, om livet efter en gastric-bypass-operation. Välskriven, utan färdiga svar men med förmåga att väcka många tankar. Men ja, jag ska vara ärlig, jag är arbetsskadad: jag tänker framförallt på att det är skickligt genomfört skrivande.
 
Det här inlägget om livspussel, hos Den där om Jenny. Varmt och på något sätt betryggande, som en kompis som ger en råd. Och med bra tips – jag kör också på det där med podcasts vid evighetsläggning. Och tycker hon definitivt slår huvudet på den där spiken när hon skriver: ”Jag gör ofta så mycket jag orkar. Aldrig så gott jag kan, för då skulle jag vara utmattad.”
 
– Boken Och hjärtat, det var mitt av Sara Ehnholm Hielm.  En essäsamling av en finlandssvensk förläggare och filmkritiker, skriven under ett år i Rom. Började läsa den rätt mycket av en slump och blev snabbt betagen av de skarpa formuleringarna, det belästa som hör essän till, variationen i teman. Här ryms föräldraskap, skrivande, läsande och en inblick i finlandssvensk identitet som känns exotisk för mig som aldrig haft den typen av upplevelser. Kommer en recension så småningom men rekommenderar den varmt och särskilt om man har knappt om tid – essäerna kan ju läsas en i taget, som lyxiga praliner någon gång nu och då.
 
(Bild från Vegokäk)
 
Att laga
 
Den här vegetariska linsstroganoffen äter hela familjen till middag minst en gång i veckan. Hoppa inte över någon ingrediens! Soltorkade tomaterna ger sältan, rivna morötterna ger krispet, tillsammans blir de helheten som gojsar ihop sig till ljuvlighet.
 
Den här feta-och-spenatpastan lagade jag en gång när min man råkat köpa en kruka färsk dill istället för persilja som jag skrivit på inköpslistan. Det misstaget visade sig vara vägen in i en favoriträtt. Barnen är inte lika begeistrade och någon vän av ordning skulle säkert kunna anmärka att detta väl är mer av en sommarrätt. Jag köper dill från frysdisken och lagar detta långt in i september. Tycker man blir så glad av detta? Som en stråle solsken fast infångat i en tallrik.

Klart slut, trevlig höst, kyssar&kärlek, tack för allt fint ni skriver till mig här, vi hörs när vi hörs!

 
 
 
7 comments

Balkongtankar

 
 
Klara höga sensommardagar i hörnet på min balkong. Utsikt över min trädgård. Långa stunder när barnen leker med varandra, när min tid är utan avbrott. Dricker te som smakar tryffel säger de på förpackningen och inte vet jag om det smakar tryffel och i så fall vilket slag, sånt som svinen bökar upp ur jorden eller den där krämiga sortens chokladnjutning, men det är dovt och mustigt och hett.
Det smakar som en omfamning av någon som vill en väl.
 
Ovanför mig flyger sjukhushelikoptern och när jag hör ljudet är den första tanken samma som alltid: jag undrar vem som har jouren på akuten, undrar om det är mycket idag.
 
Det är lätt att ha en känsla av att sitta ihop med sjukhuset även när man är ledig. Jag kan uppleva ansvar även när ansvaret inte är mitt och på vissa sätt kanske det är ofrånkomligt. Läkaryrket handlar på så många sätt om att ta det yttersta ansvaret.
 
 
 
Det är många dagar på balkongen när helikoptern far där ovanför som jag tänker på det. Mitt läkaryrke. Det är ett jobb där stegen i karriären kan verka oerhört utstakade. Först blir man klar på universitetet. Sedan arbetar man som AT-läkare, enligt en viss mall med tydliga steg för hur många månader man ska vara på olika kliniker. Därefter förväntas man specialisera sig, också det enligt utstakade mallar beroende på vilken specialitet man väljer.
 
Men för varje steg kommer nya frihetsgrader. Allt handlar om hur långt från den väg alla andra går man vågar sträcka sig. Med det här yrket i botten har jag många friheter och snart är det dags för mig att välja riktning igen. När hösten övergår i vinter kan jag på allvar designa hur jag vill att den här tillvaron ska se ut egentligen. Hur jag vill jobba och hur jag vill vara ledig och vilket innehåll jag vill fylla min tid med.
På balkongen med mitt tryffelte planerar jag det där. Gör listor och beräkningar och tänker tusen tankar klart.
 
 
En dag börjar Storasystern skolan. Också ett nytt steg i mitt liv. 
Ryggsäcken på och stadiga steg, matteläxa vid köksbordet om kvällen. Fåordigheten när jag vill veta allt om hennes dag och hon bara vill rusa vidare till en kompis. Litenheten de gånger allt stort och duktigt rasar och hon vill vara en liten flicka i en mammas famn. Insikten om att de tillfällena kommer att komma mer och mer sällan.
 
På sådana saker tänker jag också, när jag blåser hettan av tevattnet och försöker tänka färdigt alla tankar. 
Att jag vill bygga mitt liv så att jag kan vänta ut henne, när det behövs. Nu när hon inte längre är någon småunge som berättar alla hjärtats hemligheter så fort man bara tittar på henne.
Vill bygga mitt liv så att jag har tiden att stå och pyssla med något bredvid henne, där vid köksbordet och matteläxan, tills hon inser att det finns sånt hon vill berätta.
Bygga livet så att jag har energin att lyssna noga på orden när de kommer.
 
Om sådana saker handlar tankarna, sensommardagar på balkongen, om sådant handlar mina beräkningar.
Om bara några månader är det inte tankar, bara handling. 

 
 
 
 
3 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén