att skriva

Väder

januari 14, 2024

Det klara, det kalla, rimfrosten. Stjärnorna om natten, en plats utan ljusföroreningar, ljudföroreningar, det kompakta i tystnad, pärlor över himlen. När det river i huden, när man känner hur det slemmiga i näsan liksom fryst fast om man varit ute för länge. En gång för tjugo år sedan skrev jag en text om det, jag var elva skulle bli tolv, jag hittade den på bloggen nu när jag letade (det är nummer 8), det trodde jag inte.

Så influerad jag var då av Diva och allt annat jag läst som jag var för ung för att begripa. Så mycket de där texterna var som jag beskrev det när jag fick frågan om hur det var att så tidigt skriva på det sättet: texter som inte ger kontakt, texter som dra en undan.
Men om att näshåren frös skrev jag, en gång när det var 2004, och det var det viktigaste, för min kompis sa: precis så är det, så äckligt men så är det, i en viss sorts kyla och det gav orden kontakt, hon var en av få som läste och gav texterna en mening, senare skulle hon bli litterär agent, man ska hålla hårt i dem som läst en i tjugo års tid, som läst ens texter och läst en själv.

Kylan i skogen, på vägarna runt mitt barndomshem, nattpromenaderna, när jag når trettiotusen ord i mitt nya projekt. Skriva när barnen somnat. Läsa i badet, tina upp kroppen. Visst var vintrarna oftare såhär för tjugo år sedan, tjugofem, visst var tio tjugo minus inte lika exotiskt, visst frös man i ansiktet och näsan, visst är den här vintern en dröm som kommer att ta slut, visst finns det orsaker att inte bo sextio, sjuttio, åttio mil längre norrut än vad jag gör, men en klar morgon i det särskilda ljus som uppstår i kyla kan man undra.

*

Snöfallen, tövädren, tiningen och återfrysningen, den särskilda närvaron när man balanserar på hala underlag. Ryggsäcken på och gå och handla, livet som en marsch, andedräkten rökpelare mot himlavalven. Gå genom skogen och köpa mjölk i tio minus, i tre plus, balansera vid sidan av stigen när stigen är förstörd i snö och is. Backar, andfåddhet, himmel, styrka, solnedgångar, gryningar, skymning, hur ljus en skymning kan vara när man väl lämnar hemmet, hur mycket ljus som finns även i det grå, det blå.
Ord och steg hänger samman. Det går att promenera fram berättelser. Som om de är läsken vi lade i frysen på kylning som låg där för länge och frös helt, där ligger historien i huvudet som isblocken i petflaskan, promenaden är värmen som ska få dem att smälta så att jag kan komma hem, hälla ut dem.

*

En morgon före jobbet, en tövädersdag som inte kommer att stiga över horisonten, som kommer att ligga grå och kompakt medan allt jag drömmer om är äkta kyla igen. Allt har gått så trögt, annat har tagit min kreativa kraft, min prestationsångestkraft. Jag ska snart forska i tio veckor, har förberett planeringen. Lagt texten åt sidan! Bara några dagar, en vecka, med texten åt sidan och den är främmande för en.
En morgon som fortfarande är natt, mörkrets skydd för tankarna, kommer jag att kunna skriva om morgnarna på det här sättet när det blir vår, allt känns så blottat i ljuset.
Når 35 000 ord. Halvvägs mot vad jag tänker att mitt första utkast ska bli. En milstolpe, om inte annat så för detta: att nu kan jag lura mig själv att det är samma logik som på en promenadslinga.
Nu har jag gått så långt att det är närmare att gå i mål än att vända hem.

*

Kanske har jag nått ett annat skede, där bloggen och det skönlitterära inte berikar varandra, där det ena måste stjäla syre, livsrum från det andra. Kanske släpper den känslan bara av att skriva just detta, kanske drar det ur en propp och allt flödar igen. Men att vara i det här skrivprojektet börjar vara som att ha ett mycket litet barn, som att uppleva en stor kärlek. En symbios och en fixering, jag vet inte hur jag ska kunna prata om något annat.
Och samtidigt förstår jag – rationellt, om än inte känslomässigt – att det inte nödvändigtvis är ett tema som intresserar någon annan.

I mörkret och kylan klarnar berättelsen, värme är rörelse och jag vill inte att något ska röra sig utanför mig, jag vill att allt ska röra sig i orden, jag vill att allt annat omkring ska vara stilla, jag vill aldrig ha vår.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+44
sånt jag läser

bokbuffén. 2024.

januari 3, 2024

Ulrika Nettelblad läser en bok på balkong. Svartvit bild.

Böcker som inandningen, sa jag, och texten sedan, andas ut med munnen, ordens flöde.
Men vad ska jag läsa då, vad ska man läsa, vad ska luften bestå av.

Allt vill jag läsa! Så intensivt att de enskilda titlarna spelar mindre roll, att det är flödet. Men goda läsflöden är som en bra buffé eller en välkomponerad maträtt – det finns en fin blandning mellan olika kategorier. Det här är de olika områdena av bokbuffén just nu, och böcker jag vill läsa inom dem.

Restrensning

De där böckerna som blivit stående så länge men som jag ändå inte gör mig av med, för att jag har en idé om de ska passa mig till slut, vid något tillfälle. Nu vill jag läsa dem, duka upp dem som en middag av rester, upptäcka att det är godare än vad man trodde eller åtminstone överraskande smaker. Jag har börjat läsa Midnattsbarnen av Salman Rushdie, som jag fick i julklapp en gång och som stått i en hylla i tio år medan jag gång på gång gått bet på att ta mig igenom de första tio sidorna. En berättelse om Indiens 1900-talshistoria med komplex struktur, pladdrig och lekfull, magisk realism, rolig och knäpp och lovande. Jag vill läsa Det smälter av Lize Spit, också den en gåva som blivit stående i min bokhylla men inte lika länge. En hyllad debut av en flamländsk författare som klipper bilder från belgisk landsbyggd i tre parallella tidsplan i en, enligt bokbeskrivningen, skoningslös skildring av den europeiska landsbygden, utformad som suggestiv, feministisk hämndroman. 

Gamla bokminnen

Jag vill inte kalla dem gamla favoriter, för bandet till dem uppstod inte för att det är så bra böcker, det uppstod i kombinationen av en viss bok och en viss tidpunkt. De gamla bokminnena, världar jag vill besöka för att när jag en gång besökte dem hade de avgörande betydelse för mitt tänkande, mitt skrivande, för att de letade sig in i mina litterära världar. Ursprungsbilder, idéer om språket, tonen. Jag har skrivit om den sortens böcker tidigare på bloggen, böcker som gjort något för mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm, Maskrossång av Hilde Hagerup, Fight Club av Chuck Palahniuk. Nu vill jag tillbaka till andra gamla minnen. Jag vill läsa om Vågbitar av Hilde Hagerup, som jag minns som en skoningslös skildring av det smärtsamma ödesdigra när vänskapen bryts mellan två tjejer som är typ tolv, när spelplanen över en sommar är omkullkastad. Jag vill läsa Speak av Laurie Halse Anderson (som heter Säg något  i den svenska översättningen), som jag minns som så stark i hur svärta och humor samsas sida vid sida i orättvisa och utanförskap. Jag vill läsa Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan, en poetisk och filosofisk och vild skildring av inbördeskrig och ensamhet som var en av mina favoritböcker när jag var sexton och som inspirerade till många texter där själva spänningen, handlingen, utgjordes av ett samtal.

 

Klassiker och pristagare

den senaste bokklubbsträffen var temat nobelpristagare. När vi satt runt snacksskålen i den särskilda trygghet som uppstår genom kvällar som får pågå så länge de behöver och tillsammans lyssnade på en författaruppläsning av A village life av Louise Glück (so for a while it seems possible/not to think of the hold of the body weakening, the ratio/of the body to the void shifting/and the prayers becoming prayers for the dead), då, då och senare, tänkte jag på hur levande ett läsande liv är, hur dynamiskt. Att det finns texter som hade varit obegripliga eller åtminstone inte njutningsfulla för mig när jag var yngre, som kan fyllas med annat innehåll nu. Att sådant som kunde ha känts ”svårt” är enkelt, att nu kanske det finns en tid när det som fått klassikerstatus eller vunnit utmärkelser kan möta och beröra mig på ett annat sätt. Jag vill läsa Klara and the sun av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro, som jag började läsa för bokklubbsträffen men behövde lägga ifrån mig för att den var för vacker men för att jag var för skör, för att språket slog emot mig som en viss sorts ljus kan göra de första verkliga vårkvällarna, något som rister i en, man måste vara redo att stå ut. Jag vill läsa någon av de ryska klassikerna, jag vill läsa Hjalmar Söderberg, jag vill läsa noveller av den italienska nobelpristagaren Luigi Pirandello, efter en strålande pitch på bokklubbsträffen.

Tips

Och jag vill läsa böckerna ni tipsat om. En sådan lyx det är, att ha kontakt med så många läsande människor som kan spinna vidare på ens eget läsande, komma med tips från sitt eget. Jag vill skaffa prosalyriska Mykt glass av norska Cecilie Løveid, Stacken av Annika Norlin för att studera berättelser i ett långt perspektiv som ett stöd i mitt eget skrivprojekt, jag vill läsa syskondramat Hummerns sköld av Caroline Alberte Minor. Allt ni har tipsat om vill jag läsa!

ALLT vill jag läsa, girigt kasta mig från det ena till det andra, låta konsistenserna, smakerna, det nya och det gamla, det svåra och det lätta, vara själva blandningen som skapar upplevelsen.

Gott nytt läsår till er alla.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+39
sånt som inte får plats i andra kategorier

2024: Årets första dag.

januari 1, 2024

På årets första dag tar vi tåget, tunnelbanan, tvärbanan hem till min syster. Det är en så fin tid att resa med barnen just nu, små och stora resor, även de som bara är transport.
De bär och upplever, man samtalar, ibland rusar man tillsammans mot ett annat spår efter en sen spårändring, benen är snabba, hjärnorna klartänkta, ett potentiellt utbrott ligger inte hela tiden runt knuten. Kanske skulle man resa längre i sommar, tänker jag, inget monumentalt, vi kan väl ta tåget till Legoland (ja, jag vet, innan någon påpekar det: jag vet att tåget inte går ända fram, jag tänkte man kunde bo i Vejle).
Stillsamt öppnar sig världen, utan brådska.

*

Habanero blir så stor med sin kusin, min äldsta systerdotter, som är fyra år yngre än hon. Sällan så klok, så mjuk som när hon får vara den beundrade, inte den som ska kämpa sig till toppen.
”Jag kan räkna till tusen”, säger min systerdotter, fast det inte är riktigt sant.
”Kan du räkna till EN MILJON?”, säger Habanero.
”Jaa.”
(Har vi inte alla gånger stått där och försökt imponera på någon, så lätt lögnen glider fram.)
”Okej”, säger Habanero, och med den snabba läsningen av situationen hon annars använder för att förhandla till förbannelse ger hon svaret som uppmuntrar utan att syna: ”Vad fint, kan du börja med att räkna till tio för mig?”

*

Tunnelbanor, rulltrappor, stadens ljus, världen sprakar fortfarande för mina barn, de är inte stora nog för att ha tröttnat på den.
(Kanske har inte jag det heller.)
På tåget tillbaka till Uppsala och mitt barndomshem läser jag ut Vigdis Hjorths Om baraden är som ett stort öppet sår.

*

I år vill jag köpa en kamera, jag ska bara bestämma mig för var gränsen går för vad jag faktiskt vill ha.
Jag vill läsa mycket, och skriva om böcker, jag vill hitta nya sätt att berätta om text. Text om text, ord som brinner.
Jag ska skriva färdigt ett första utkast av en roman, nu blir den en lös deg, sedan ska den jäsas, knådas. Läsningen ska bli inandningen, texten utandningen.
Jag tänker att om ett år har den blivit något jag kan skicka någonstans. Kanske kommer jag att ångra den tanken, kanske ännu mer att uttala den högt, kanske är tvärtom tanken avgörande, och uttalandet.

*

Den första dagen, fragment. En kvällspromenad, tystnaden på landet, stjärnklarheten, gnistrande snö. Mörkret, åkrarna, skogen.  Sedan är dagen snart slut, sedan skriver jag de sista raderna om den, stunden innan midnatt, medan jag tappar upp badet, jag har lagt fram boken, de är andra tider nu, det fanns något på andra sidan.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

+46
sånt som inte får plats i andra kategorier

2023.

december 31, 2023

 

2023!
Ett mycket hoppfullare år än de föregående.
Det skulle vara ett mellanår, ett läkningsår, och det fick det bli, och samtidigt: så mycket vackert det innehöll, om det här är pausåret, vad kommer framtiden att bära med sig.
Att livet kan vara så mörkt, och sedan så vackert.

Gjorde du något 2023 som du aldrig gjort förut?
Vandrade i norska fjäll.
Arrangerade en åländsk bokmässa och ett 50-årsjubileum för Ålands litteraturförening.
Vann Solveig von Schoultz-tävlingen med min novell. 
Sommarpratade i Ålands radio. 

Genomdrev du någon stor förändring?
Flyttade tillbaka till Åland efter ett år i Uppsala. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Kommer bebisar överallt! Fick ett till syskonbarn, bland annat.

Vilket datum från år 2023 kommer du alltid att minnas?
När jag lämnade Uppsalahuset, lämnade in nycklarna, åkte hem.
Jag trivdes så bra i Uppsala, jag våndades över att lämna det, men jag hade även vetat under lång tid att detta måste vara målbilden: om jag bara höll ihop fram till den dagen skulle jag klara allt sedan. Med att åka hem försvann mycket jobbpress, försvann dyra (jättehöga) dubbla bostadskostnader, försvann vaksamheten (man kan släppa barnen fria på ett annat sätt på Åland, utan att ens fundera), försvann pendlingen.
Nu skulle jag hem och ägna mig åt att vara trött, var planen. (Sedan blev det inte riktigt så, men det är en annan historia).

Dog någon som stod dig nära?
En nära släkting dog, men han var nästan hundra och det gick nog så lugnt till som det kan göra.
Någon gång ska vi alla försvinna. Får man leva länge och göra färdigt är man lyckligt lottad.
Sedan fanns det andra upprivande plötsliga dödsfall i min omgivning. Inte sådana där sorgen och smärtan tillhörde mig, men där jag kunde ömma för de drabbade, vilja skicka så mycket hopp om att det finns vackrare tider på andra sidan. Och samtidigt veta att hur mycket hopp och tröst någon annan än vill ge en är sorgearbetet ett arbete man måste utföra själv.

Vilka länder besökte du?
Sverige, Åland, Finland, Norge.

Bästa köpet?
Ett par jeans för 7 euro från Emmaus som jag använder typ varje dag.
Ett par hörlurar med noise cancelling (som jag fick i present, så kanske kan man inte kalla det köp). Jag visste att jag är känslig för ljud, men hade inte insett i hur många situationer det drar energi från mig. Hur det blev lättare att orka handla, att mixa soppor riktigt släta (jag har undrat hur andra får sina soppor så släta! men förstod plötsligt om att det handlade om att inte stå ut med mixerns ljud tillräckligt länge). Hur det blev lättare att göra administration på jobbet när jag inte stördes av elementets susande.
Tystnaden och musikens renhet var som att komma upp ur vattnet efter att ha simmat länge under ytan, det första djupa andetaget.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Otroligt många saker, men bland annat att få veta att jag skulle vinna Solveig von Schoultz, det betydde massor.

Saknade du något under år 2023 som du vill ha år 2024?
Jag drömde om att få börja med projekt, idéer, nya saker, liksom hålla på. Innan livet var svårt var det liksom alltid något på gång, mer än vad jag har tillåtit det att vara nu.
Det var rätt att bromsa, att fortsätta vila, men jag tror att jag försiktigt vågar göra mer nu.

Vad önskar du att du gjort mer?
Läst!

Vad önskar du att du gjort mindre?
Precis som förra året: oroat mig. Men har små idéer om hur jag ska ta hand om min oro nästa år.

Favoritserier från året som gått?
Svarar varje år att jag ser så lite serier.  Behåller ändå frågan i något slags ovilja att rubba känslan att jag svarar på samma lista varje år.
Såg om Sex and the city, tittade på en del av And just like that, såg mycket Grey’s anatomy och Big bang theory medan jag tränade på spinningcykeln i mitt garage. Ingenting gjorde mig till en ny och insiktsfull människa, men jag blev underhållen och ryckt ur mina egna tankar och det var gott nog.

Bästa boken du läst i år?
Detaljerna av Ia Genberg.

Största musikaliska upptäckten?
Kraften i epa-dunk, och den här låten som fångade en stämning jag verkligen behövde för mitt bokprojekt och som jag haft på repeat i typ tiotusen ord:

Vad var din största framgång på jobbet 2023?
Förra året var framgångarna de stora sakerna, som jag kunde skriva om. Kanske just för att jag rörde mig i den stora organisationen, med höga krav men ganska låg grad av personligt ansvar och liten möjlighet att följa fall över lång tid.

Men i år är det jag tänker på vissa patientfall, svåra situationer där det blivit bättre, att vara medveten om begränsningarna i vad vi kan åstadkomma och samtidigt inte sluta hoppas och försöka komma framåt. Och de sakerna kan jag inte skriva om, skulle jag aldrig skriva om, annat än att det är klart att jag får gåshud på jobbet ibland, att det finns ögonblick i mitt yrke jag aldrig glömmer.

Största framgång på det privata planet?
Det är privat. 🙂

Största misstaget?
Köpte oproportionerligt mycket fika när jag slutade min placering på neurologen. Var bara så glad att jag hade klarat den och ville sprida min glädje till alla men det var nog pinsamma mängder prinsesstårta egentligen.
Och så borde jag gått tidigare och tagit blodprov och sett att jag hade en järnbrist, att det bidrog till att jag var så otroligt trött, men jag tyckte att det fanns så många goda skäl att vara trött, jag ville inte gräva i det.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare!

Vad spenderade du mest pengar på?
Boendet, den första halvan av året när vi fortfarande bodde i Uppsalahuset. Utelunch med barnen en gång per helg, att ha en rutin tillsammans och en dag då jag inte behöver planera maten. Resor: vandringen i Norge och en hösthelg utan barn i Stockholm och resan till prisutdelningen i Helsingfors.

Något du önskade dig och fick?
Mitt skrivande! Min vinst.

Något du önskade dig och inte fick?
Så tacksam för allt fint jag fått det här året, inte kan jag klaga. Det finns många saker jag önskar mig, men jag spar mina önskningar till nästa år.

Vad gjorde du på din födelsedag 2023?
Firade stillsamt med de raraste ungar. De lagade mat åt mig.
Jag skrev ett blogginlägg. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mer energi.

Vad fick dig att må bra?
Åka tåg. Skriva. Promenera!

Vem saknade du?
Många.

De bästa nya människorna du träffade?
Jag träffade många bra nya människor, men kanske var jag allra gladast över hur fint jag fick fördjupa vänskapen med de människor jag redan mött.

Mest stolt över?
Alla gånger jag övade på att be om hjälp.

Högsta önskan just nu?
Att få fortsätta på inslaget spår.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag tänker börja göra lite mer, vara lite lekfullare, experimentera mer med tillvaron.
Men allra mest vill jag få vara glad över att jag just nu får ha precis den känslan jag skrev om, önskade, när jag skrev om förra året, när jag skrev om hur jag ville att 2023 skulle vara:
”Men jag hoppas att det ska vara ett bättre år, jag tänker att det ska vara som sista meningen i sista Harry Potter-boken (innan epilogen), att efter år av kaos ska det jag kan få fundera på vara om jag kan få ta mig till Gryffindortornet och få en smörgås, att jag ska kunna få säga quite honestly, I’ve had enough trouble for a lifetime, och sedan är kampen över, all is well. ”

Så blev det.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+37
sånt som inte får plats i andra kategorier

30 december, 2023.

december 30, 2023

Det är den 30 december 2023 och jag sitter i en fåtölj i det hus där jag växte upp. Luften doftar julgran, jag har skottat snö.
Rummen är fyllda av många berättelser, kanske framförallt de jag hittade på själv, de som bara fanns som världar i mitt huvud. Så många historier har skrivits här. Romanutkast. Urscener. Teman som fortfarande finns kvar. Berättelsen om delar av mitt liv hände också här, började här, men det är tretton år sedan jag flyttade hemifrån, det är avlägset, jag var någon annan.
Fiktionen känns mer evig.

(Och ibland sköljer en skam över mig:
över hur mycket tid jag har lagt på att skriva, hur lite jag har uppnått i relation till det, finns det inte något skrattretande med att ta något på så stort allvar.
Det här, som inte är liv eller död.
Och samtidigt, i allra högsta grad liv: hänge sig åt något meningsfullt, ömsint vattna sina drömmar).

*

Jag läste en nyhet, jag läste ordet i början som ska sammanfatta kort vilket ämne det handlar om. Som skolresultat eller julhandel eller miljöbrottslighet.
Det stod granatbrist.
Att detta är vad världen saknar. Granater.

*

Jag drömmer om ett 2024 där jag får ägna mig åt att vara snäll.
Snäll, med integritet. Givandet som kommer för att man har överflöd, inte för att man ger upp sig själv och det man behöver.
Jag har gått så länge utan marginaler och reserver, jag har längtat efter att få vara den som bjuder, den som hjälper, den som gör.
En kontrollerad snällhet, den tryggaste formen. Den som kräver övning i att både säga ja och nej. Så att den som frågar, den som behöver, alltid kan fråga, inte behöva oroa sig för att begära för mycket.

*

Jag har passerat 30 000 ord i ett bokmanus och jag har haft en bloggmånad (när december tar slut kommer jag att ha bloggat alla dagar utom två). Inget av det blev som jag hade velat att det skulle bli, en del av det smärtsamma i skapandet: att det så få gånger blir så vackert som visionen.
Men det blev.
Att det blev!
Att jag ville få mitt skrivande tillbaka.
Att jag fick det.

Att jag fick översköljas av goda nyheter, goda riktningar. Att komma till en plats där jag skulle orka skicka goda saker vidare.
Som sprickor i isen, små små rörelser tills något av allt det hårda brister.

*

(Och jag fortsätter ju här, kanske inte varje dag som i december men kanske tätare än förut, om livet tillåter. Så som vanligt: finns det något särskilt ni vill läsa om nästa år? Skriv en kommentar med önskemål! Tack för att ni läser, det är otroligt.)

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+51
att skriva

Låtar, 2023: Into the fire

december 29, 2023

Det är på ett hotellrum i Lund som jag bestämmer mig för att jag har väntat tillräckligt länge.
På en arbetsresa, en kurs, ensamheten när man tagit sig någonstans för att lära sig. Hur det påminner om en tid när jag var tonåring, kanske egentligen om en tid innan jag fick barn men eftersom jag varit förälder hela mitt vuxna liv är det samma sak.
Att inte ha ett sammanhang man är tvungen till.
Att inte krävas, av någon annan.
Friheten, ensamheten.

Möjligheten, om man skulle vilja, att gå genom en hel dag och inte tala med någon annat än på kafferasten på kursdagarna.
Kvällar utan krav och därför utan rytm.

Jag sitter på golvet, det är ett trägolv, jag har spridit ut anteckningsblock och lösa papper framför mig. Jag har köpt med mig en lösviktssallad till middag. Nötter och julmust som snacks. Jag har sett på teve och uppslukats av reality-tv-dramaturgi. Jag har tagit en dusch, låtit hetta bota mina spända axlar. Smorde in mig långsamt, lyssnade till tystnaden.

Jag häller upp julmust i ett vinglas, ur ryggsäcken gräver jag fram anteckningar som jag gjorde i en paus mellan föreläsningarna jag varit på under dagen. Jag skissar en kurva över en berättelse. Inte en planering i detalj, när jag planerar detaljerna dör mina historier. Men riktningar. Som bergstoppar i fjärran, jag ser inte varje kurva i vägen som kommer att ta mig dit.

Jag lyssnar på Into the fire med Thirteen senses. En låt de spelade i alla teveserier på 00-talet, det är låten de spelar i pilotavsnittet av Grey’s anatomy när Derek för första gången i serien säger it’s a beautiful night to save lives, let’s have some fun. Och även om Grey’s anatomy är en tevesåpa med alla tevesåpors karakteristika finns där ett berättande om andra, större saker. Bland annat berättelsen om att vilja något så mycket att man inte kan låta bli, må det vara att operera eller att skriva. Trötta dagar, försakade relationer, passionen som gör att det inte finns ett bra svar på frågan om varför, för inget varför kommer att förklara för den som aldrig skulle vilja hur det kan vara värt kostnaden.
Att tveka, att önska att man ville något annat, att drivas av en nödvändighet, att till slut sakna alternativen.

På ett hotellrum, en kväll i november 2023.
När jag bestämmer mig att nu har jag vilat länge nog, nu har jag hållit på att läka länge nog, för att få ha ett projekt.
Ett sådant som sträcker sig över månader, över år.
En höst, en vinter, en vår, en sommar, och längre ändå.

Nu commitar jag, nu blir jag och den här berättelsen ett par och inte bara en lös romans, nu ska vi se om det är vi för alltid och nu kastar jag mig ut för att se om det håller, utan att ha en aning om när det brister.

I slutet av ett år då jag trodde att jag för alltid hade förlorat mitt skrivande, vande mig vid tanken att aldrig få tillbaka det.
Ord för ord fick jag, tog jag tillbaka det.

Jag kommer att resa hem härifrån med en ryggsäck med fragmentariska anteckningar och en längtan som är mer än längtan. Som är stadig beslutsamhet.
Kommer att sätta mig varje morgon och skriva, stappla i mörkret, famla bland orden, vakna med min text i den trevande jakten på en historia jag kanske kan berätta.
Trötthetsgrus i blicken, euforin när det går framåt men lika ofta det tröga tvivlet när texten tycks död, och ändå – it’s a beautiful morning to write, let’s have some fun.


Det var det sista inlägget om mitt 2023 genom musiken! Alla inläggen finns länkade här nedanför.)

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+40
familj

10-åringen.

december 28, 2023

För tio år sedan blev jag mamma till en son.

En pojke som tänker igenom svaren, omgiven av systrar som kastar ur sig orden. En som går långsamt när de andra stormar iväg.  En som kan sitta vid middagsbordet och ibland plötsligt inte få en syl i vädret, för att någon annan i familjen svarar åt honom innan han har hunnit samla tankarna till ett svar.
”Du ser lite ledsen ut, är du ledsen?”, kanske jag säger.
”Han är inte ledsen, han har bara lågt blodsocker”, säger Storasystern.
”Fast han har redan ätit en portion, jag tror inte att det bara är blodsockret, jag tror -”
”ELLER”, säger Habanero, ”SÅ ÄR HAN TRÖTT PÅ ATT VARA OMGIVEN AV EN MASSA TJEJER SOM BARA SKA PRATA OM HUR HAN KÄNNER SIG.”
Och så slutligen, när svaret är färdigt, från Lilla Gubben:
”Jag känner mig faktiskt ganska glad.”

En pojke som tycker om när det blir rätt.
”YES”, säger Storasystern när hon just fått veckopeng. ”Jag vill köpa det här expansion-packet, det kostar 9.90, tänk att jag hade EXAKT det som behövdes.”
”Du hade inte exakt”, säger Lilla Gubben då, mjukt men bestämt, ”du hade ju 10 euro.”
”Jaja det är en euro mindre då, det räcker ju!”
Han fnissar till och skakar på huvudet åt den galenskap han är omgiven av.
”Inte en euro, 10 cent! Man skulle nästan kunna tro, att du inte håller ordning på dina pengar.”

En pojke som läser, långa böcker, många böcker, med en stor inlevelse i karaktärernas problem och deras förehavanden. Som uppmärksamt iakttar samspelet när vi ser filmer eller teveserier, funderar över vad det säger om hur vi människor ska vara mot varandra. Inget av barnen har skrattat så gott som han åt årets julkalender, när farmodern har den ena misslyckade Tinder-dejten efter den andra. Pärlande går fnisset, sådär ska man ju inte göra! 
Stillsamt går reflektionerna: om hon var tvungen att ändå välja någon av alla dessa män, så vore nog tangodansaren den bästa, han behövde ju mest någon som var lite mer aktiv.

En pojke som kan beskriva en känsla med en vetenskapsmans analytiska tydlighet.
”Jag känner mig väldigt arg just nu, för att jag kom för sent till scouterna idag igen. Och jag är arg på precis dig mamma, för jag känner att det var ditt fel. Du lagade middagen för sent! Fast du sagt att du inte ska göra det!”
En pojke som kan lugna ned sig, momentant, av att man erkänner att resonemanget han lagt fram är alldeles riktigt. Man kan säga:
”Ja. Det var mitt fel. Du har alldeles rätt.”
Och han nickar, går och sätter sig i soffan, läser en bok, och konflikten är över.

De bästa stunderna tillsammans är de egna stunderna. När ingen syster avbryter, när det bara är han och jag, så han kan tänka klart, formulera färdigt.

En promenad, där orden får komma långsamt.
Att spela ett parti schack, Finns i sjön, vändtia (han besegrar mig i vartenda spel).
Inte säga så många saker, bara finnas bredvid eller mittemot.
Dela små luckor i tiden med varandra.

Jag hoppas vi får många sådana stunder tillsammans, många år till.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+54
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Caramelldansen

december 27, 2023

Det här är inte min höst!
Jag, som hade berättelsen klar för mig.
En händelselös stillhet. Samma loja uttråkning som i mellandagarna. Allting gjort, anspänningen över, nu bara kvar att äta choklad vars smak man redan tröttnat på, låta dagar dras ut i sega timmar, löpa oändligt långsamt och samtidigt så snabbt som det blir när inget särskilt händer.

Men det är oktober 2023 och jag har vunnit en tävling. För min text som föddes i mig, det här märkliga året när jag trodde att jag skulle sluta skriva.
För min text, som jag var så ledsen över, när jag hade skickat in den en sen sommarnatt, minuter från deadline.
Att jag inte lyckades förvalta den här berättelsen som kommit för mig.
Och trots allt lyckades jag med det. I slutändan, något att vara stolt över.

Det här är inte min höst!
Som den skulle ha varit. Men för varje dag som går tydligare att det här är vad jag vill fortsätta att göra. Den där novellen, samma funktion i den som en flyktig förälskelse kan ha efter att man lämnat en kärleksrelation. En påminnelse om att det gamla inte var det enda. Den där novellen, en väg bort från den roman jag skrivit så många gånger, utan att hitta rätt. Det kommer nya berättelser, jag ska skriva dem.

Att ta vara på den här möjligheten är att ge skrivandet fler chanser.
Att gå på pressfotografering. Att svara ja, ja, ja till intervjuer.
Att synas, utan kontroll, och utan att gömma sig.

Det här är inte min höst!
Jag skulle inte resa så mycket. Det räckte med arbetsresorna. Jag skulle vara hemma, jag skulle baka bröd.
Jag ville inte ha uppståndelse, jag har haft uppståndelse nog för en livstid.

Packa packa väskor. Inte glömma pass, inte glömma klänningen, inte glömma barnen, inte glömma mig själv.
Inte glömma att få marsvinen till det andra hem de bor i när vi reser. Inte missa båten.

Vad jag drömde om detta – ett tecken, ett erkännande, något nytt att svara på frågan hur går det med skrivandet så att själva skrivandet kan få göras ifred.
Allt detta ville jag men inte att vara så trött.

När stora saker händer behöver jag ofta den banalaste musiken.
När huvudet är hysteri bland allt som ska göras och man bara ska marschera framåt.
En påsk var jag så ledsen, kanske var det den mörkaste punkten ur vilken vändpunkter föds. Och allt jag kunde lyssna på var MDMA och Llama in my living room för jag klarade inget mörkare än så.

Och den hysteriska kvällen när jag efter jobbet ska packa ihop oss alla med krafterna jag för länge sedan gjort slut på för att resa till Helsingfors, då lyssnar jag i fyra timmar på Caramelldansen
Allt man måste göra kan göras till en hög rytm.

En sömnlös natt på partyfärjan, koffeinet i kroppen, klackarna på, upp på scenen, ta sitt pris, efteråt när man talar med de finlandssvenska förläggarna, en strof genom huvudet:
lyssna och lär, missa inte chansen.

Belöningen kommer efteråt.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

 

+24
att skriva

frågor & svar, del 5 (om skrivande, igen.)

december 26, 2023

I maj hade jag en frågestund, fortfarande portionerar jag ut svaren. Här kommer mer.

Hur tidigt förstod du att du skrivandet var din grej? Minns när du nog inte ens var tretton och skrev en text som var bland det bästa jag läst. Jag hade nån skrivtävling (vem var jag ens att ha en tävling?!) på ett forum och du vann. Hur har det varit att vara så talangfull som ung, att redan då ha en distinkt röst?
Jag skrev alltid, ända sedan jag lärt mig skriva, men det dröjde innan jag förstod att det inte är något alla gör. Jag brukade inte tala om det som en intresse eller en hobby, det var så självklart att det är vad man gör.

Jag minns en gång när jag var åtta-nio år och arg för att min storasyster hade fått färga sitt hår och jag inte fick det, och jag fick en present som tröst. Det var en bok om skrivandets hantverk, för barn och att få den öppnade upp för två insikter som blev en katalysator för det fortsatta skrivandet:
Att mitt skrivande var något andra kunde se att jag gjorde, något som särskilde mig från andra.
Att jag kunde betrakta mitt skrivande utifrån, att det inte satt samman med mig.

Jag upplevde inte att jag var begåvad. Jag visste att jag hade en egen värld och en egen röst, men den var så brådmogen att jag inte fick kontakt med andra med den. Mitt skrivande gjorde mig ensammare, mindre förstådd. Skulle inte text göra motsatsen?
Jag läste vuxenlitteratur, efterapade experimentella stilar, drogs längre bort från alla jämnåriga.
Jag hade inget sammanhang för mina texter, inga läsare. Och ändå levde jag med en författares hybris. Jag var övertygad om att jag en dag skulle bli stor, men jag hade inga indikationer på att det skulle bli så.

Jag minns den där tävlingen väldigt väl. Det var på ett forum och vi lade upp våra texter och alla novellerna fick feedback och min hade mycket känsla, men den var inte perfekt, det fanns lägen där texten liksom krämade på för mycket (jag var trots allt en tonåring, det var 100% känsla och inga mellanlägen). En annan deltagare hade skrivit en novell där det inte fanns så mycket konstruktiv kritik att ge. Den var välkomponerad och balanserad. (Hon skulle långt senare ge ut hyllade romanen Antikenså hon kunde ju också verkligen skriva.)
Jag läste feedbacken på hennes novell och tänkte: jag kommer inte att vinna och det sköljde över mig som en mycket större påminnelse om något som värkte i mitt skrivande. Att jag kanske hade orden, men inte kontakten. Mitt språk var som en kropp som växer i otakt, jag kunde formulera saker som ruskade om men det blev för stort, för obegripligt.

Sedan blev jag korad till vinnare, jag minns att det var under en julhelg, flera månader efter att jag deltagit i tävlingen.
På ett internetforum i mitten av 00-talet kom jag på första plats, känslan fick trumfa tekniken, det ofärdiga och bråddjupa i mitt skrivande hade ett rum, det kunde nå fram.
I vissa lägen är vilken uppmuntran som helst avgörande.

Har det någon gång varit jobbigt? [att ha något slags skrivbegåvning, tidigt]
Väldigt länge var det väldigt jobbigt. Att ha en dröm hängande över sig, en övertygelse om att det är något visst man ska göra.
När jag växte upp tyckte jag det var obegripligt hur man skulle kunna göra just det, och ändå förstod jag att jag var tvungen.
Skrivandet kändes likadant. Jag förstod inte hur jag skulle ta mig någonstans ifrån det, och ändå var jag tvungen.
Jag ville ofta vara utan det.

Har du någonsin känt att du har slut på saker att berätta?
Jag har nog känt att jag har ett sätt att titta på världen som föder historier. Men under det senaste året var jag närmare att lägga bort skrivandet än vad jag någonsin varit. En trött känsla av att vara färdig, att behöva byta spår. Sedan blev det inte så.

Har du någonsin övervägt att sluta skriva?
Ja, då, men även alla andra gånger då skrivandet tagit tid och inte blivit något. Skammen i att lägga så mycket tid på något, det själviska i att kräva ett skrivande rum. Skrivit mer om det här, bland annat.

Och det var några annandagsord om att skriva.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+23
sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: IOU

december 25, 2023

Det är september 2023, kanske söker jag rötter, en gammal kärna som inte vittrat bort.
Ett tema som rört sig genom mitt skrivande, hela mitt skrivande liv (och hela mitt skrivande liv är hela mitt liv, det finns ingen medveten tid före berättandet): att återuppfinna sig själv. Som skelettet blir starkare genom mikroförstörelse och återuppbyggnad när det utsätts för belastning. Att själv gå sönder och byggas om i nya riktningar.

Ett hopp som genomsyrat även de mörkaste texter.
Rivas upp, rotas ned,
it’s first after we’ve lost everything that we’re free to do anything, 
we found love in a hopeless place,
också i en betongdjungel i Böle lyser ljusen om natten i de klaraste färger.

Men där, den där hösten.
När jag lovat mig själv att inte ta några stora steg.
När jag tvingat mig mig själv till stillastående. Övertygad om att stillheten bär en särskild kraft.

Senare ska någon skriva i en kommentar Jag har ingen tatuering men hade jag en skulle det stå ”No sudden moves”.
Den fiktiva tatueringen vill jag också ha.

Inte bli ett nytt jag, utan ett gammalt.
Tillbaka till begynnelseår, tider då man formas.
Jag lyssnar på ett album jag spelade om och om igen i min skivspelare när jag var fjorton, när jag vaknat ur något mörkt och blivit levande igen, när jag såg ett liv framför mig på barrikaderna, när jag tänkte jag är inte som de andra och av det kommer jag att skapa något stort, the world will never see the like of us again.

Jag lyssnar på IOUjag tänker på hur jag brukade spara några rader från den i hjärnan, som ett mantra:
when she wishes, she wishes for less ways to wish for,
more ways to work toward it,

jag tänker att sedan, när jag inte står still,
är det en kärna att återvända till,
den är inte rutten, den har inte vittrat sönder.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+21