Nio påskar

Först tänker jag att påsken är ju inget särskilt, en högtid utan traditioner, ett av alla märkliga sjok av lediga dagar som förvandlar alla vårterminer till ett virrvarr av ledighet som försvinner så hastigt att det är svårt att förstå hur det händer. Ett ingenting, och jag tänker: kan jag ens minnas vad jag gjort på påsk de senaste åren? Men så provar jag, och jag minns –

påsken 2011, jag är arton år, nygravid med ett barn, ett första barn, varsam i världen på sättet man kanske bara kan vara när man är nygravid med sitt första barn, vill inte äta för många kanelbullar när det bjuds för jag har läst att stora doser kanel kan ge missfall
sover timmar på soffan varje dag, det skira vårljuset när det strömmar in genom de stora fönstren och balkongdörren i vår lägenhet på stan i Umeå, ljudet av grannarna i lägenheterna omkring när jag dåsar in och ut ur nygraviditetens sömniga dvala, illamåendet i sjok som kommer och går men illamåendet kring påsk är inget mot vad illamåendet kommer att vara sen, men det har jag ingen aning om
det är så mycket man inte har någon aning om, när man är arton, kring vad som ska komma
sen

påsken 2012 och jag är nitton, åker tåg med en fyramånaders bebis, visar upp den för våra släktingar, jag har just skrivit en tenta, den handlar om cirkulationsfysiologi och om njurar, jag kommer nog aldrig att skriva så bra på en tenta igen, för snart kommer jag att tröttna på att bevisa mig bara för sakens skull, men det vet jag ju inte heller ännu och senare kommer det att kännas märkligt allt det där, att jag klarade av allt det där, det kommer att kännas som en dröm eller minnet av en film man sett sent om kvällen medan man slumrar till under delar av den, så att man senare är förbryllad över hur scenerna egentligen hänger samman, och

påsken 2013 och vi gifter oss, en liten borgerlig ceremoni och efteråt äter vi på Invito och vi är mindre än tio personer och jag hade aldrig velat ha något annat och jag är tjugo år och gifter mig i min röda hatt och vi reser med båten över till Vasa efteråt, äter mignonägg för första gången, far runt på den österbottniska landsbygden, och jag känner mig märklig i kroppen och i sinnet, för jag är nygravid, igen, men det vet vi inte än och

påsken 2014 och vi har en tvååring och en fyramånaders hemma och vi får besök av svärföräldrarna och besök betyder barnvakt och barnvakt betyder tid att tänka, tid att skriva, så jag skriver
jag redigerar ett bokmanus med en febrig iver, uppkrupen på en av träbänkarna på grillplatsen utanför vår studentlägenhet på Ålidhem, och senare skickar jag in det manuset till ett förlag, och de tror på det, tror på det nästan men inte hela vägen, jag kommer att redigera det i tre omgångar tillsammans med en förläggare och det kommer att bli bättre och bättre men ändå inte räcka hela vägen men det vet jag ju inte nu, det är väl hela skrivandets kärna, och kanske livets
att om man tog in hur mödosamt det skulle kunna bli skulle man aldrig våga ta det första steget

och det är påsken 2015 och jag är gravid igen och min son har slutat sova,
jag är ganska mycket gravid för den här ungen kommer i augusti och inte i december som de andra och hon kommer att vara ett kraftpaket utan dess like men det vet jag ingenting om, vet bara att min son var världens enklaste bebis men plötsligt visat sig vara ett ganska komplicerat barn, och min man tar alla nätter och all sömnlöshet och jag
skäms över mina dåliga beslut, på sättet man kan göra om man fortfarande tror att livet kan kontrolleras, att svåra saker är en konsekvens av att man inte planerat bort sånt som gör ont tillräckligt bra,
och jag kommer att växa bort från den tanken, jag är tjugotvå men tror att jag är trettio, jag förstår inte att det faktiskt är som de säger,
att det blir lättare med åren
att man lär sig att förlåta sig själv för sådant som inte är ens fel

och det är påsken 2016 och vi besöker vårt hus på Åland för första gången, reser med ett flyttlass, anländer till det öde påskstängda, lär oss att shellmacken är det enda som är öppet och att ingen hänvisar till den som shellmacken utan att man bara säger Select och vindarna viner och jag dricker te i en rörig bostad och försöker föreställa mig att det här ska bli mitt liv men kan givetvis inte föreställa mig hur det ska bli, kan knappt föreställa mig hur jag ska orka med de sista tentorna som krävs för att ta en läkarexamen,
blir alltid så uttråkad på upploppet, den sista lilla biten känns ju alltid oändlig och

det är påsken 2017 och jag går mitt första långpass på akuten, jobbar tretton timmar i sträck och överraskas över att jag hade kapaciteten för det, och

det är påsken 2018 och vi firar fem år som gifta och reser upp till Österbotten igen, äter getostpizza i bilen, åker snöscooter med våra vänner, talar samtal färdigt på sättet som är svårt när man är omgiven av ungar, och

det är påsken 2019. Värmen kommer. Vi äter frukostpicknick i lekparken en morgon och barnen får påskpynta tillsammans med små prickiga plastägg i snören. Storasystern säger till Lilla Gubben och Habanero att de ska hänga upp äggen på dörrhandtaget till hennes rum, om ni älskar mig, för att visa hur mycket ni älskar mig, och plötsligt är hela dörrhandtaget fyllt av små ägg, fem och sex och sju och åtta stycken.

Jag dricker kaffe på balkongen och läser en bok jag ska recensera för lokaltidningen. Drar in doften av fuktigt gräs och jord, sol, hav. Tar kvällspromenader och tänker på finsk grammatik. Handlar kläder för en begravning och tänker på alltings ändlighet. Gömmer påskägg. Läser sagor. Medlar i ständiga syskonkonflikter.

Tänker att nu, just dessa dagar, är det visst ovanligt stillsamt.
Här kastar sig inte livet framåt som en tornado, här trampar det tålmodigt på nästan samma fläck.
Och nog var det på tiden.

 

Liknande inlägg:
Rödbetor
25
Recap
Presentationen
2015

Föregående

Att lära sig finska: Leverbiffen, korvsoppan och rågbrödet

Nästa

Att skriva krönikor, del 3: Språk och gestaltning

3 kommentarer

  1. Vilken text Ulrika! Ett nöje att få läsa så fina fragment.

  2. Det var väldigt längesedan jag läste din blogg. Uppskattat och inspireras av att den är så välskriven.

  3. Så fint. Det kniper alltid lite i mig när jag läser dina inlägg, men på ett bra sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén