Decenniets första dagar ägnar jag åt att plocka pinnar i skogen bakom mina föräldrars hus. Barnen bygger en koja, jag samlar material. Blöta fingervantar, en råkall fukt kring kinderna, doften av mossa och gran och löv och jord. Jag undrar varför jag alltid glömmer hur mycket bättre man tänker i skogen. Varför jag alltid glömmer hur mycket lugnare man blir, i skogen.

När jag kommer in skriver jag. På mitt projekt som jag lyft och släppt, lyft och släppt och nu förvånad kan se på och märka att här har jag det ju igen, omarbetat till något som är helt annorlunda än den bok som en gång var (och refuserades) men som jag är så oändligt mycket mer nöjd med. Och för första gången på väldigt länge har jag ett längre skrivprojekt att få lägga sista handen vid, putsa på, och släppa in någon annan att se.
Få saker gör mig lugnare än att ha det.
Ja det skulle väl vara skogen då.

2019 var ett märkligt år, och väldigt långt. Nyåret och decennieskiftet kom med blandade känslor. Mycket har att göra med saker långt bak i tiden. Jag minns nyårsafton 2009/2010 väldigt väl. Hur vi firade och vad jag lovade mig själv. En av de jag firade med då är död. I maj gick jag på hans begravning.
Men löftena har jag hållit.
Det skiftet där, då, förra gången det blev ett nytt decennium, vid just den tiden i mitt liv hände många saker som blev livsavgörande, eller åtminstone livsförändrande. Och det här året har jag ofta haft en känsla av att 2019/2020 kommer att vara ett skifte jag minns på samma sätt. Som tiden då något i mig förändrades och jag kom ut ur det som någon annan.

Det finns så många trådar att dra i för att berätta historien om det här året att jag inte riktigt vet hur jag skulle foga samman den berättelsen, skapa den strukturen.
Inte måste man ju tänka på hela verkligheten som en dramaturgisk konstruktion, förstås.
Men samtidigt är det ju just det jag tycker om med skrivandet. Att man ur den kaos och slump som är vardag och verklighet skapar enhetlighet och begriplighet. Som att sortera legoklossarna i färgordning, finhacka lök, lägga pussel.

Men den berättelsen kommer när jag är klar med den.
Så är det med det skrivna ordet. Det blir inte sämre av att man tänker klart för.
Kanske börjar jag skriva mer här igen, sen, när jag vet hur jag vill formulera tankarna igen.

Så länge tänker jag på det jag har lovat mig själv att göra 2020:
redigera det sista på min bok och skicka in den till förlag.
Fotografera mer.
Gå ut i skogen och bygga kojor.
Och så har jag lovat mig, att varje gång jag sprungit långt, badat kallt eller något riktigt bra och härligt har hänt, ska jag lyssna på den här låten.

Som ett sätt att kapsla in sånt som är ren och skär lycka, ett lyckopiller på 2 minuter 45 sekunder.

Vi hörs.