Ledaren

Du måsse lita på mig mamma”, säger Habanero. Lägger en arm på min axel, fixererar mig med blicken, den klara blå, den ständigt obstinata. ”Du måsse säga allt jag säger du ska säga. Måsse göra allt jag säger du ska göra.”
Tre och ett halvt och redan chef. (Eller kanske sektledare). En dag kommer hon att linda vem som helst kring sitt lillfinger. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.

Du måsse sätta dig i soffan”, säger Habanero, tar min hand i sin ena och puffar mig framåt med den andra. ”Sitta här, titta på mig.”
Jag sitter där, jag tittar på henne. Hon tänder lampan i hörnet, som om den vore en strålkastare. Ställer sig på den öppna golvytan framför soffbordet som om den vore en scen.
NU ska vi ha en liten sow”, säger Habanero.
Jaha”, säger jag.
Hon lägger huvudet på sned, ler medlidsamt åt mitt dåliga förstånd, att jag inte begriper vad hon förväntar sig av mig,
Du måsse säga: ’ÅÅÅ JAA SOOOW JA ÄLSKAR SOOOW.”
Åh ja show. Jag älskar show.”
Habanerochefen nickar nöjt åt att jag uppfyllt hennes krav. En dag kommer hon att få vem som helst att vilja ge det lilla extra bara för att se henne så nöjd. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.
NU ska jag sjunga en liten sång. Den heter: TIPP-TAPP-TOMTARNA.”
Jaha.”
Det förbindliga leendet igen. Den pedagogiska spelade besvikelsen.
Du måsse säga: ’ÅÅÅÅÅ JAAAA TIPP-TAPP-TOMTARNA JA ÄLSKAR TIPP-TAPP-TOMTARNA!!!”
Jag gör henne till lags. Hon uppträder för mig med ett slags miltärmarschversion av Tomtarnas julnatt, där hon travar fram och tillbaka över scenen i taktfast stampande medan hon gastar MIDNATT RÅDER TYST I HUUUUUUUUSEN som om detta vore slutstriden och ingen morgondag fanns. Det är svårt att inte bli hänryckt. Så svårt att jag, medan jag vilt applåderar till sluttonerna och den lika vilt bugande lilla guldlockiga gestalten framför mig, inte kan vänta på nästa instruktion om vad jag ska säga.
Mera!”, ropar jag således, helt spontant, ”mera show! Mera sång!”
Habanero plirar överraskat på mig. Ett eget initiativ, utan instruktioner? En hyllning utan att hon lett mig till den, ord för ord? För något ögonblick kommer hon av sig. Man kan se hur det snurrar i hjärnans kugghjul.
Och sedan kommer hon på svar på tal, medan hela det runda ansiktet spricker upp i det mest infernaliska av leenden:
Ja. Du kan få mera sow. Men du måsse säga: ’snälla, snälla, snälla!’”
Och hur skulle jag kunna göra annat än att be om mer.

Föregående

Vykort från Åland, januari 2019

Nästa

Att skriva krönikor, del 1: Idéer

  1. Så fint <3 Vilken person hon är!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén