Nettelblad

skrivande, läsning och tre små barn.

Karamellerna

De glimrar till ibland. Ögonblicken när föräldraskapet känns som en förälskelse. Bilder som dröjer sig kvar, som varma bollar i magen, som jag bär med mig genom allt som är vanlig vardag. Mellan maskiner med smutstvätt och femåringar som vägrar sova och med armarna i sidan förkunnar Du säger att jag ska gå och lägga mig men VARFÖR SITTER DU SJÄLV HÄR VAKEN PÅ DIN STOL??? Mellan försenad till dagis och åh-nej-en-ingrediens-till-middagen-saknas.
En dag när det är för varmt. En dag när det är för grått. Jag plockar fram små minnesbilder som karameller och suger på dem längre.

Marsvinens första utevistelse, barnen som publik som om detta vore ett storslaget arrangemang de knappt hann knipa biljetter till. Intensiva konversationer om varje steg de där djuren tar. Nu äter han ett maskrosblad, maskrosblad passar honom bra. Nej nej lille du! Åt höger, åt höger, där finns det mer maskrosblad! Nej höger säger jag! Han kan inte höger och vänster. Maskrosbladen är snart slut i hagen. Spring fort och hämta mer!
Och Lilla Gubben som rusar iväg genom trädgården, fort som om det är en akututryckning, som om livet hänger på detta, för att plocka mer.

När jag säger till Lilla Gubben när han bryter ett bråk med sin syster genom att dela med sig istället: Vad duktig du är, vad stolt jag blir över dig nu.
Och han ser upp på mig med de mörka ögonen, stryker fukt från havet ur de långa ögonfransarna, säger:
Du är också väldigt duktig mamma, tycker jag. Vad stolt jag är över DIG.

Storasystern som lärt sig att brodera, sitter där med nål och tråd kvällar och helgmorgnar igenom. När vi går på en hälsokontroll tar hon med sig sin lilla broderikasse, för att ha något att göra i väntrummet. Det passar henne så väl att sitta sådär, skapa egna mönster och egna världar medan hon konverserar med mig om diverse observationer. Det är så mycket äldre tiders kyrkkaffestant över henne – broderiet i knäet och kollen på människor och deras samverkan och bestämda åsikter kring vad som är ett gott äktenskap, korrekt barnuppfostran och vad som kännetecknar äkta kärlek.


De där stunderna som börjat komma nu och som förändrar vår tillvaro tillsammans.
De långa stunderna när de själva sysselsätter sig med sådant de tycker om. Läser böcker, ritar, pysslar.
Och jag sitter i närheten, och gör sådant jag tycker om. Läser. Skriver.
Tillsammans fast var och en i sitt.
Kanske den bästa sortens umgänge.

Föregående

Söndagsplock vecka 25

Nästa

2 barnbokstips för sommarlovet

4 kommentarer

  1. Vilken fin text! Längtar lite tills jag också är där..

  2. Så fint skrivet! Och vilka stämningsfulla bilder. Jag ser också fram emot den tiden då man kan pyssla med eget men ändå vara nära.

    • Det är jätteskönt, framförallt om man har mycket kreativa behov själv. Sedan finns det ju fortfarande osäkerhetsmoment jämfört med när man är utan barn – typ att de kan börja bråka och försöka slå ihjäl varandra eller få ett sammanbrott för att en pärlplatta inte blev som de tänkt sig. Men att ens få uppleva det där! Att både få umgås och göra eget samtidigt… mm supermysigt.
      Men lite mer frihet kommer ju bara din bebis blir lite äldre tänker jag, de måste inte bli såhär stora för att frihetsgraderna ska öka <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén