Om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag, idag, plantera mitt äppelträd, sjöng vi i kanon i barnkören för vad som känns som en evighet sedan och citerade på samma gång Martin Luther, eller åtminstone tillskrivs citatet honom men Wikipedia säger att det inte är autentiskt, men vad är egentligen autenticitet i slutändan, om det är orden man vill åt och inte personen bakom dem.

Jag tyckte melodin var vacker men i hemlighet förstod jag inte orden. Jag förstod att de hade en klang som fick dem att beröra, och att det var ord som ingav vuxna människor hopp, men då, när jag var tretton-fjorton-femton år med den sortens svartvita tänkande som kan genomsyra hela tillvaron i den åldern,  begrep jag verkligen inte varför.
Varför skulle man vilja plantera ett träd som inte blir nåt?
Varför skulle man vilja göra något, över huvud taget, om man vet att det ändå bara ska ta slut?

Den sortens tankar man kan tänka innan vuxenblivandet kommit ifatt, mognaden hunnit ikapp, frontalloberna vuxit färdigt.
Innan man får reda på hemligheten som alla som kommit längre i livet hade kunnat berätta för en, men som man kanske ändå inte skulle ha lyssnat på:
Det tar alltid slut.
Det kommer alltid att vara ändligt.
Vår tröst är inte att det kommer att vara för evigt. Vår tröst är att just nu, i detta ögonblick, är det i alla fall inte över.

Och i alla dessa ögonblick som pågår innan det slutar bildas en tillvaro, alla dessa ögonblick tillsammans bildar en tid som är liv. Utanför rasar en värld och som genom en glasruta ser vi den hända, men här, mellan oss, är det ju fortfarande bara liv. Samma sort som alltid.
Här lär sig en sexåring läsa, sitter på golvet och ljudar med läpparna, rättar till glasögonen och fnissar till när han stöter på något särskilt spännande ord.
Här bär jag en snorig femåring i famnen när hon bråkat i sina storasyskons koja i sådan grad att hon blivit utkastad, känner hennes små fingrar snurra in sig i håret i min nacke, hennes tårar falla mot mitt nyckelben.
Här lagar jag mat med min åttaåring, rödbetssaft som blod över skärbrädan, ljudet av lök när den fräser i stekpannan, hennes mun som hon håller öppen när hon koncentrerar sig, hennes visslingar när hon känner att hon börjar få rutin, hon är en mästare på att vissla min åttaåring, hon visslar som en hel vuxen karl.

Här planterar jag inget äppelträd, men jag hittar en gammal skrumpnad chilifrukt längst bak i kylen, plockar ut fröna, googlar: odla chili hemma.
Det står att i mitten av mars är i senaste laget för att börja odla chili, då får man mogen frukt så sent på säsongen.
Jag tänker: jag har nog tid att vänta.

Och inget av de här ögonblicken kommer att gå till historien.
Det är just det som gör dem så värdefulla.