Bokmanus och tekopp en sommarkväll

Tropisk natt nu, sägs det. Dessa kvällar på min balkong. Det är först till kvällen jag kan skriva, först till kvällen jag kan tänka. I hettan grumlas huvudet.

Pepparmynta-chokladte. Doften av gräs och hav, ljudet av skratt någon annanstans ifrån, kanske har grannarna fest och spelar musik, kanske skriker ett barn från en trädgård bredvid. Kanske lyssnar jag på min skrivspellista. Kanske läser jag text högt, ett rytmiskt mummel för mig själv, provar meningar för att se om studsen bär.

Det går inte fort, men så är det inte heller bråttom.
Går inte fort, men går framåt.
Jag sitter där en halvtimme om dagen. På vissa vis är den halvtimmen mer värdefull än vad många timmar hade varit.
En halvtimme som inger hopp. En halvtimme kan man alltid skaka fram, tänkte jag skriva, men det är inte sant: det finns tider i livet när inte ens en halvtimme kan skakas fram, åtminstone inte en man kan njuta av och fokusera under.

Men en halvtimme kan jag skaka fram. Också när sommaren är över. När både nätter och dagar är svala. När livet rullar i ett annat tempo.
Och är det något jag vill med min sommars skrivande är det att inte låta det ta slut.