Femårsdagen

I dag har jag varit hans mamma i fem år. Lilla gubben.
Mitt andra barn, min ende son, min lilla tänkare.

Jag minns hur det var att promenera in till förlossningen (jo jag gick in, vi bodde så nära, det tog tre värkar) den där snöfallsnatten i mellandagarna när ingen annan människa var ute.
Minns hans bebissnarkningar som var som en hel mans, hur de vibrerade genom lägenheten så man trodde att det var en mobiltelefon som ringde.
Minns hur han lärde sig gå innan han lärt sig att göra någon form av riskbedömning, hur han ständigt snavade och slog sig, hur vi satte på honom en sådan där mjuk liten bebishjälm för att han inte skulle göra sig illa.
Minns våren då han aldrig sov.

Minns hur han brukade sätta sig under rutschkanan, när hans syster (och senare systrar) åkte ovanpå. Ta med sig någon av lekplatsens skatter och studera dess konstruktion därunder, i lugn och ro.

Jag minns hur det var när han inget sa, inte fick fram det budskap han ville, otillräckligheten i att inte kunna veta vad ens barn så gärna vill berätta. Jag känner fortfarande stoltheten när han med nogsam exakthet formulerar sina omvärldsobservationer.

Jag minns allt det där som tagit mig från att vara mamma till den lilla mellandagsbebisen i mina armar till att få vara mamma till den här stora pojken.
Jag minns allt som var kärlek och längtan och stolthet och jag minns allt som var krångel och oro och bekymmersamt, som det kan vara ibland, och kanske extra mycket om den där bebisen var särskilt känslig.

Och jag tänker på allt som varit, och hur långt vi har kommit, när han sätter sig bredvid mig i soffan, när jag frågar om han vill ha en kram. Och han ser på mig med forskande mörka ögon, frågar:
”Men varför vill du egentligen ge mig en kram? Just nu?”
Och jag stryker över det lilla huvudet med de stora tankarna, säger att jag älskar honom,  att många människor gärna kramar folk de älskar.
Han nickar som om detta är en livsvisdom. (Det kanske det är).
”Åh. Okej. Då tycker jag att det är en bra idé. Då vill jag gärna ha en kram.”
Och det får han förstås. Alltid.

 

Liknande inlägg:
Stjärnpojken
Tre år
Dagen D.

 

Föregående

Växa ifred

Nästa

2018

6 kommentarer

  1. déa

    sista stycket!!! nej gud vad fint

  2. Börjar liksom tröttna på hur repetitiv jag kan vara i ditt kommentarsfält men attans vad fint!! Blir så glad varje gång jag ser att du postat.

  3. Å, lilla, stora personlighet! Så fint du beskriver er relation. Han verkar helt underbar.

    • unettelblad

      ja ganska ljuvlig tycker jag nog han är <3 och tack för din kommentar, blir så glad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén