131 dagar efter riksdagsvalet får landet jag bodde i en gång en statsminister.
Jag går hemma med sjuka barn på måndagen, onsdagen, torsdagen och fredagen den här veckan. Det finns mycket tid att lyssna på radioinslag och podcasts i ett försök att förstå de praktiska konsekvenserna av de politiska förvecklingarna i ett samhälle jag inte längre lever i.

Jag frågar några vänner som bor i Sverige om de kan förklara tydligare vem som egentligen får makt och vad det kommer att leda till. De flesta rycker på axlarna, säger att det är för krångligt, att ingen riktigt vet. Som folk brukar göra åt samhällsfenomen som kräver för mycket nörderi för att begripa. Bankkriser, mellanösternkrig, den egna regeringsbildningen.

Det är så lugnt här, på den här ön, det är så lugnt här, på den här platsen i livet. Som om jag sprängt mig en ö också i tillvaron, ett hål i tiden för att få utrymme att tänka. Medan de sjuka barnen leker med varandra rör jag mig genom huset och ställer saker i ordning. Rensar ut. Gör plats för nytt. Känner efter.

Utanför faller snön i evighetssjok, det tar aldrig slut. Utanför kryper minusgraderna allt lägre, nåt bitande och vasst i luften, en påminnelse om mina Umeåvintrar. Här inne finns barnrösterna när de förhandlar med varandra, min favorittröjas mjuka tyg mot handlederna, välbehaget i att inte titta på klockan på flera timmar.

Jag lyssnar på Puzzel med Little Jinder och lagar tomatpasta med rostade kikärtor. Jag lyssnar på Sämst i världen med Solen och lagar ugnspannkaka. Jag lyssnar på New Year’s eve med MØ och lagar linsstroganoff.
Det är barnens favoriträtt. Storasystern kommer hem och frågar vad det är till middag och jag svarar att det är hennes favoriträtt och genast, som ett brev på posten, kommer Lilla Gubbens mörka blick, den förnärmade:
”Mamma, varför sa du inte att det är MIN favoriträtt också? Mamma, har du GLÖMT mig?”

Åh Lilla Gubben, vad lika vi är. Lilla Gubben, vad jag vet hur lätt det är att känna sig försakad. Men Lilla Gubben, man är aldrig så bortglömd som man kan få för sig.

Jag läser Fanny Ambjörnssons Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik och delar inte alla slutsatser men uppskattar ämnesvalet. Jag börjar läsa en novellsamling av Tove Jansson men hinner inte längre än till förordet innan en unge gastar att den har blivit slagen i sitt huvud och en annan skräckslaget stammar att det var självförsvar, FAKTISKT. Jag läser S-markets kundtidning Samarbete, vars kulturfrämmande aspekter jag skrivit om tidigare både här och här, och tänker på kulturskillnaderna mellan det svenska och det åländska och det finlandssvenska och det finska.

Jag försöker läsa om det finska riksdagsvalet som är nu i höst. Jag funderar över det exotiska i att bo i ett land där mitt modersmål talas av en minoritet av befolkningen och drivkraften att bevara det egna språkets och den kulturella gruppens rättigheter är så stor att nästan alla svensktalande röstar på samma parti. 

Jag skriver en krönika om Fanny Ambjörnssons bok. Jag skriver anteckningar om blogginlägg jag vill skriva senare. Jag skriver nästan ingen skönlitteratur och är ganska nöjd med det. Jag börjar känna att omvärlden är så fascinerande, att det finns historier utanför mig snarare än inom mig som jag skulle vilja berätta.

Jag sitter i mitt arbetsrum, ser ut över den klara himlen, de snötunga träden, i det här öriket i Östersjön, en isolerad plats och samtidigt en smältdegel för allting.
Tänker: är det här känslan som kommer av att vara någon som flyttat runt? Att aldrig riktigt tillhöra en grupp fullt ut.

Eller är det tvärtom? Att jag alltid varit för nyfiken på precis alla perspektiv samtidigt, att det alltid varit omöjligt för mig att foga mig?
Att det är sådana som jag som sitter löst i sin kulturella förankring?
Att det är sådana som jag som ger sig av.

 

(Bild av Samuel Zeller, via Unsplash. Och ett av mina favoritfotografier).