Kategori: sånt som inte får plats i andra kategorier (Sida 3 av 178)

Retreat

 
Hej.

Just nu behöver jag tid.
Tid till att skriva andra saker än de här inläggen. Längre saker.

Och till att laga lasagne, dra in doften av vårkvällarna, pussa småbarnskalufser tills de (och deras tillhörande barnakroppar) skrikfnissande sliter sig ur min famn.

Så jag tänkte låta det bli tyst här. Några veckor, kanske till och med  en månad eller två.

Följ mig, om ni vill, på bloglovin eller Facebook eller så.
Så har ni lättare att hitta hit igen när jag börjar skriva här igen.
För det kommer jag ju att göra. Plötsligt en dag, när ni minst anar det.
 
Kyssar&kärlek till er alla, så länge.
 
 
 
(foto av Ferdinand Stöhr på Unsplash)
 
21 comments

En torsdagslista, om tid

Den här bloggen får allt mer en tydlig form för varje dag som går.
En tanke bakom inläggen, en noga känsla för vad jag vill förmedla. Läsa om texter. Plocka bland orden.
En gång var det bara lösa tankar, det finns en charm i det också, men jag vill tänka dem någon annanstans.
Här vill jag berätta historier.
 
Men det ni verkar älska mest, ni som läser, det är undantagen som bekräftar regeln.
Aldrig trycker ni hjärtan som när det genomtänkta, producerade, rymmer ur sin form. Blir något annat.
Ni älskar tydligen när jag gör listor.
Så vi kör väl på en sådan då. För att ni är så fina. Lämnar avtryck med vackra kommentarer, mail, ett litet hjärttryck i förbifarten.
Det här är en lista om tid, den har funnits på många bloggar, jag hittade den en gång hos Sandra Beijer.
 
 

 

Vad är ditt förhållande till tid? 
Kanske är jag född nostalgiker.
En fladdrande känsla av att tiden rinner ifrån mig, som sand mellan mina fingrar.
På samma gång känns tiden så intensiv, allt känns så länge sedan fast det var nyss.
När det är fredag känns onsdagen som att det hände för flera veckor sedan.

Vilken tid på dygnet gillar du bäst? 
Morgnar. Inte innan jag är på jobbet, för morgonrutinerna är stressiga, att minnas alla vantar till alla barn och parera syskonbråk och minnas att själv få med sig allt man behöver.
Men sedan, när dagen precis kör igång.
Allt kan ännu hända. Den här dagen är ännu ett oskrivet blad där stordåd kan ske. 

Vilken är det bästa veckodagen? 
Hata mig inte, men: måndagar.
För se ovan och applicera det på veckodagar: ännu är den här veckan ny, ännu vet vi inte vad det ska bli av den. 

När går tiden som snabbast? 
När jag sätter mig framför datorn efter en sen kvällsjour för att ”varva ned” men är för trött för att ta mig i kragen och gå därifrån sen.

När går tiden som långsammast? 
När jag är för kallt klädd i kyligt väder och behöver promenera mellan platser i blåsten.
När jag väntar på att kunna ringa tillbaka till någon upptagen kollega om ett brådskande fall.
När barnen verkar vilja vara vakna längre än jag själv.

Hur länge tar det för dig att sminka dig? 
Fem minuter de dagar det händer.

Vilken tidsepok skulle du vilja leva i bortsett denna? 
Alla mina bilder av tidsepoker är uppfyllda av folk jag hört skildra dem.
Följaktligen tror jag att om jag hade varit ung på nittiotalet hade jag festat i coola Stockholmskretsar som i Hannah&Amandas anekdoter i Fredagspodden eller som huvudpersonen i Alltings Början av Karolina Ramqvist.
Och hade jag varit ung på 50-talet hade jag bott i USA och sett ut som Marilyn Monroe.
Men i alla tidsepoker hade jag ju bara varit jag.
Det hade ju varit ganska mycket samma sak som nu. 

Äter du fort eller sakta? 
Nå ganska mittemellan.

Vad gillar du mest att lägga ner tid på? 
Barnen. Skriva. Laga mat. Gå jourer för att bli duktigare eller åtminstone hålla kompetenser vid liv. Träna i mitt garage. Läsa böcker.

Vad gillar du minst att lägga tid på? 
Slösurfa när jag skjuter upp saker. Allt blir större i huvudet om man skjuter upp det.

När brukar du går upp och lägga dig på vardagar? 
21.30 om barnen tillåter.

Ditt längsta förhållande? 
Ja detta dårå. Vi har varit tillsammans i åtta år, det blir nio i år.

Vad är den längsta perioden du varit singel? 
Ja hela livet fram tills sexton år, därefter blev jag seriemonogam med en relation på sex månader och sedan den jag är i nu.

Vad skulle du gärna haft mer tid till?
Jag upplever inte tidsbrist som det största problemet. Det är mer att fylla tiden med energi som kan vara svårt.

Vad gjorde du för tre timmar sedan?
Dikterade journalanteckningar.

Vad gör du om tre timmar? 
Sover.

Var ser du dig själv om tio år? 
Jag är trettiofem. Barnen är tonåringar. Jag skriver någonting. Kanske inte professionellt. Kanske fortfarande en blogg. Kanske bara klotter på servetter på caféer. Kanske skriver jag berättelser i imman som bildas på duschkabinen som jag gjorde när jag var liten.
Jag är läkare på något sätt.

Egentligen är det ganska lite som jag vet om det där livet om tio år.
Jag tänkte på det häromdagen. Hur jag när jag var yngre brukade gå ut på promenad när jag reste, och alltid travade i snabb takt oavsett om jag visste vart jag skulle eller inte, bara rakt fram, har alltid tyckt om att gå snabbt.

Det var ett garanterat sätt att gå vilse. Plötsligt var jag någonstans och visste inte riktigt hur jag kom dit.
Så jag tänker att nu räcker det kanske med att trava rakt fram, snabbt.
Att det här kommande tio åren kan få gå mer i njutningsfyllda kringelikrokar.

 

(Bilder från Unsplash)

Tidigare listor:
2017
En lista en söndag

11 comments

Äventyr, lektioner

 
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. För en gångs skull är det verkligen en bra sak.
 
Den här helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
Den här helgen gjorde jag allting jag någonsin gjort förut, sammanfogat till en helhet.
 
En sak som läkaryrket har lärt mig är att bara göra saker.
Inte för att jag vågar, inte egentligen, utan för att jag är van vid att det inte finns något alternativ. Jag har övats i att möta situationer ensam. Att min livlina är att jag kan ringa en vän (en bakjour) som kan komma om det krisar men i värsta fall är trettio minuter bort.
Så när jag fick möjligheten att hålla en tvådagars skrivkurs för tolv personer tänkte jag aldrig men vågar jag?
Jag satte mig bara ner och började skissa på upplägget.
 
 
Så i helgen fick jag prata om ämnen jag verkligen älskar, med folk som verkligen var intresserade.
Vi pratade idéer, karaktärer, dialog, miljöer, grundläggande dramaturgi. Gjorde skrivövningar som jag konstruerat och provskrivit i soffan i vårt garage (det är där jag brukar gömma mig om jag behöver arbeta med något kreativt när barnen är hemma och alla stans caféer är stängda).
Jag visste att jag skulle njuta av att få prata om de här ämnena.
Allt det här som känns så hemtamt och tryggt, och samtidigt aldrig slutar att fascinera mig.
Men jag var inte beredd på hur häftigt det skulle vara att sitta i ett rum av skrivande människor. Att känna koncentrationen och passionen och flowet som ligger i luften på en sådan plats. Att se inspirationens gnista väckas till liv i någon annans ögon.
Folk har utvecklat grava beroenden av mindre kickar än den känslan.
 
Nu är huvudet luddigt lugnt, bedövande tomt.
Vettigare ord än såhär får jag inte ur mig den här veckan heller.
 
Vill ni läsa en riktigt text, klicka er in på min senaste krönika i Läkartidningen. Och gilla den där Facebooksidan jag har om ni vill hitta annat jag skriver, allt jag gör nästlar sig inte in här på bloggen.
 
Så ska jag vabba tvååring, stirra i taket, pilla mig i naveln, och faktiskt bara vara glad.
 
 
 
(Bilderna i inlägget kommer från Unsplash, en sida med hundratusentals fotografier som är gratis att använda både i privata och kommersiella sammanhang. Klicka på bilderna för att komma till just den fotografens Unsplashsida.)
 
45 comments

Fru Feber

 
Det finns så många saker jag hade kunnat berätta om, den här veckan.
Om att skriva. Att försöka skapa en bok från ett utkast. Famla, leta, läsa, treva.
Om att vara läkare. Eller kanske framför allt hur jag inte kan skriva om det. Hur viktigt det känns att hålla den delen av mitt yrkesliv privat. 
 
Om skillnaden mellan mina två sysselsättningar. Att skrivandet är tillåtande. Man får fundera och peta och ändra och älta. Blir det inte bra kommer ingen till skada.
Om hur läkarbesluten kräver helt andra saker av en människa. Hur man övar på att stå ut med sin egen felbarhet. Hur man får kämpa för att vara värdig det ansvaret.
 
Och jag hade kunnat berätta om vardagens mysterier och vissa nätters stjärnklarhet, om andedräkten i minusgrader och februarisolens överraskande värme, om smaken av någons hembakta semlor och av Earl Grey som får dra så länge att det blir bittert när jag glömmer att ta ur tepåsen för att jag är upptagen med att skriva.

Allt det här hade jag kunnat berätta. Men jag ligger här med feber. Har inte så många ord för vad jag vill säga. 
Äter frusna jordgubbar för min ömma hals och minns när vi var tonåringar vid Fyrisån och köpte frysta hallon och åt som karameller medan vi spelade schack på mitt magnetiska schackbräde. Vi köpte frusna jordgubbar en gång istället men det blev för mycket kallt på en gång eftersom bären är så stora, man tappade karamelleffekten.
Klarare tankar än så tänker jag inte.

 
Så jag berättar inte de där berättelserna idag. Vi tar det en annan dag.
Och så länge kan ni väl berätta för mig istället.
Vad tycker ni om med att komma in och läsa här? Vad söker ni? Vad vill ni ha mer av?
26 comments

Tankespridaren

 

 

”Men har du glömt kvar den igen”, säger min man en morgon när en ensam halvfull yoghurtförpackning står kvar på bordet som en rest av mitt kvällsmål. Bulligt svullen, som det ser ut när yoghurten börjar bli dålig.
”Det känns som om du inte tänker dig för när du gör saker. Dina tankar är någon helt annanstans.”
Är inte allas tankar på alla platser samtidigt?
”Vad tänker du på egentligen”, pressar han på. ”Vad tänker du på när du glömmer alla grejer framme?”

Vad jag tänker på när jag inte ställer in yoghurten i kylen?
Jag tänker på ljuset utanför köksfönstret om kvällarna, hur det faller i annorlunda vinklar nu, jag tänker på hur sorgsen jag brukade bli om våren förr om åren, hur de där förändringarna i ljuset riste till i mig,
och ljuset, de där vårarna när jag var nygravid
när jag låg illamående och slut och allt jag orkade var att ligga i soffan, se dammet dansa i solstrålarna och
jag tänker på hur avlägset allt det där känns och hur jag alltid trodde att detta med att ha väntat och fött barn är något som är av och på, man har eller man har inte, och om man har gjort det är man lugn sedan, det känns bekant,
men det känns som om det är något som hände en annan människa för en lång tid sedan och som jag minns som man minns skvaller en bekant berättat om en annan bekant
och jag tänker att att jag undrar om jag kommer att känna igen mig ifall jag någon gång blir gravid igen, om jag kommer att tänka: åh just ja det var det här som hände, det var det här som var
eller om det kommer att vara främmande upplevelse lika omskakande som första gången och kanske mer för första gången jag blev gravid var jag arton år då är allting omskakande och inget är omskakande för hjärnan är van vid ständig förändring och den har inte kapaciteten att bli rädd för vad som kanske kommer att hända den har ingen aning om framtid allt den har är impulsiva reaktioner
och jag tänker: vad skönt att vara tjugofem och inte arton
vad jag skulle säga till den där artonåringen om jag träffade henne:
det blir bättre än såhär
det kommer att bli bättre på sätt du inte kan föreställa dig
och hon skulle inte tro mig

Det berättar jag för honom, min man.
Allt jag tänker på när jag inte tänker på att man ska ställa undan maten efter sig.
Och vad tänker han på då, kontrar jag med, när han ser en yoghurt på bordet? Börjar han inte också tänka på tusen saker, oändliga spår av associationer?
”Jag tänker: där står en yoghurt på bordet. Har hon glömt den framme igen? Jag älskar henne. Men det där med yoghurten är dumt. Den blir ju dålig. Och hon borde komma ihåg.”
Och sedan, medan han häller bort surt luktande yoghurt, med ett leende så skrattgroparna blir tydligare:
”Särskilt som hon inte längre är typ arton år.” 

0 comments

En lista en söndag

Av någon anledning blev den där listan jag skrev om 2017 så sjukt uppskattad?

Det finns ju något självupptaget i det där med frågelistor tänkte jag. Vem vill läsa svaren på nåt sånt här.
Men så minns jag när vi var tretton-fjorton, hur vi brukade skicka sådana här listor som kedjemail till varandra. Man fick en lista av någon, svarade på den och skickade vidare till alla man hade på msn typ. Svaren var alltid lite tillspetsade för man ville låta cool och världsvan och svår och avslappnad och underbar och allt annat man inte är när man är tretton år.

Och då tänker jag att vad är faran med en lista på en blogg, den trycks ju inte ens upp som oläst i någons mailkorg.

 

Hur gammal är du?
25.

Hur gammal känner du dig?
Trettiofem. Sjutton.
Ibland (ofta) tänker jag: skärp dig nu Ulrika och sluta vara en tonåring som leker vuxen.
Men sedan gör jag ju det, skärper mig. Ställer klockan tidigt, klär på barnen för dagis, kontrollerar mina känslor, dricker inte kaffe efter klockan två, drömmer drömmar för stora för att få plats.

Var bor du?
I ett hus på Åland.
Hur jag hamnade här är en egen berättelse.

Vad har du gjort idag?
Druckit kaffe, skrivit en krönika i sista minuten.
Druckit mer kaffe, läst en bok om anestesiologi. Tänkt på hur det finns en poetisk kvalitet i fysiologi, hur jag nästan hade glömt det, hur jag älskade det en gång.
Tänkt på hur länge jag varit för trött för att uppskatta skönheten i det intellektuellt stimulerande, tänkt på att jag hade glömt bort den här känslan, av att bli uppslukad.
Sedan utkämpade barnen en dödsstrid där jag måste ingripa och ögonblicket var över.

 

Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?
Har inte vant mig vid den här platsens klimat än, vet inte riktigt. Men jag brukade älska tidig höst.

Är du beroende av något?
Min man. Han är liksom oljan på livets kugghjul.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Precis i det här huset, i mitt hus.
Fast städat.

Vad är du på för humör just nu?
Är orolig ett humör?
(Eller är det en livsstil?)

 

Vilket är ditt favoritgodis?
Nja alltså godis, nä. 
Ge mig en croissant istället.

Vilken är din favoritaffär?
Personalmatsalen? S-market?
Är ingen påtaglig konsument.

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?
Morgon. Älskar en dag som fortfarande har all sin potential kvar.

Har du blivit sydd någon gång?
Jo en gång plockade de ut en bebis ur min mage medan jag sov och tacksamt nog stängde de igen hålet efter sig.

 
Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Sexåringen och fyraåringen imorse. Vill du ha fina kläder mamma? frågade sexåringen och så gick de till min garderob och valde tillsammans ut en klänning och ett par trosor åt mig (snällt att de påminner mig om att man ska ha underkläder, vilken tur att jag är så ompysslad).

Är du blyg?
Jo alltså egentligen, väldigt.
Lärt mig att kompensera med min nyfikenhets intensitet och en rad andra trick.

Vad heter du i andranamn?
Hanna Cecilia. Skulle ha hetat Cecilia men min mamma tyckte jag hade en för envis haka för det.

 

Vill du gifta dig?
Firar femårig bröllopsdag i vår.
Men var aldrig intresserad av just att gifta mig, bara väldigt kär och väldigt säker på att jag ville leva med en särskild person.

Har du något smeknamn?
Min man brukade kalla mig för Angrymal när jag var sur när jag var yngre.
Men inte lika mycket längre.
Annars verkar jag inte vara en smeknamnsframkallande person. Vet inte om det beror på mitt namn eller min personlighet. Ni kan ju använda kommentarsfältet för att besvara den frågeställningen om ni har någon idé. Eller helt enkelt ge mig några fina smeknamn, det hade varit härligt.

Men nu är det KLART SLUT och glöm inte detta:
att trycka på hjärtat på inläggen ni gillar så jag vet vilka ni vill ha
att köra rakt in i kaklet ibland
att om man funderar på om allt kommer att kännas bättre efter att man sovit, då ska man lägga sig
att det blir ljusare för varje dag som går nu
att ingenting svårt håller i sig för alltid.

 

TREVLIG SÖNDAG kyssar & kärlek.

 
 
24 comments

I am Poopie

 
Vilken tur att just hon skulle bli vår gladaste bebis.
En som beter sig som om livet bara är kakor som väntar på att ätas, föräldraargument som väntar på att bekämpas, äventyr som väntar på att levas.
 
Att just hon.
Som jag träffade första gången flera timmar efter att hon fötts.
Som kastades in i en familj i en tid av vårt liv när jag var tvungen att göra så många kompromisser. Inte kunde göra allt för henne som jag borde, för att det fanns annat som jag måste.
 
Som fått se så mycket youtubeklipp för barn med sina syskon att de alla springer runt och gastar försök till engelska konversationer med varandra och varje gång kniper det lite i föräldrahjärtat för det var väl aldrig mitt mål.
Att hon skulle lära sig om livet genom filmer av kinderägg som sakta öppnas. Att hennes mantra hon muttrar medan hon traskar genom huset skulle vara open, ooopen, ooooopen SURPRISE!
 
Men vilken tur – just hon – för det är så lätt att jaga samband. Jaga orsak och verkan.
Allt sorgesamt i den där ungen skulle jag trott berodde på hur dramatiskt det var, precis när hon kom.
Men jag hittar ju ingen sorg i ungen. Jag har ju letat.
 
 

 
Och har bara hittat detta:
hur allting i livet kan vara en sång. Tvätta händerna, borsta tänderna, gå och sova, slå sin bror.
Det är klart att vi lever i en musikal.
Det är klart att den musikalen mestadels sjungs till Finger-Family-melodin.

hur man hittar sitt sätt att ta plats, även om man var sisten in och det redan var rätt trångt. Genom att lära sig att chocka sina syskon, till exempel. Att göra det rebelliska de inte hade vågat.
Som när vi ligger i sängen om kvällen, alla ungar ska sova, och var och en i familjen får berätta om sin dag. Sexåringen pratar om kompisar och vad man ska göra om det kommer tjuvar till huset (man måste ringa 112, säga ursäkta vi har en tjuv i vårt hus!). Fyraåringen berättar om motorcyklar, leksaksaffärsrån och andra saker som över huvud taget aldrig har hänt.

 
Och det blir minstaungens tur och hon ska toppa detta. 
Satsar på kombinationen av etablissemangstrotsande och kunskaper i främmande språk och gör det med framgång.
”I am poopie”, säger hon. ”Poooooopie, I am.”
Och syskonen skrattar över detta tilltag, de skrattar så att skrattet aldrig dör ut, när någon slutar börjar någon annan, ingenting vi vuxna säger hade kunnat ha en liknande effekt.
 

 
Kanske är det bara hur tvååringar är, tänker jag, kanske är alla tvååringar sådana under av lycka.
Men sedan minns jag så snabbt den tvååring jag en gång hade som inte var sådan.
Han som inte kom till världen med dunder och brak, som anlände under helt ordinära former. Som var världens enklaste bebis men blev vårt huvudbry till barn.
Som var en tvååring som vi var så oroliga över för allt han inte kunde säga, som var så frustrerad av sin egen oförmåga att kommunicera. 

Som kanske är ytterligare ett tecken på något jag famlar efter i de här reflektionerna: att ibland kanske det inte spelar så stor roll vad man gör med sina ungar. Att allt vi gör kanske inte är det som skapar ungarna. Att de har något inneboende som finns där och som man får möta.

Att de blir mest som de blir oavsett vad jag gör (så länge det jag gör är med kärlek och rimlighet).
Att detta med att vara förälder handlar inte så mycket om att faktiskt skapa en människa. Att det mycket om att förvalta precis den unge man fått.

 
Och i kvällens mörker, när tystnaden äntligen lagt sig, lägger han sig närmre sin lillasyster.
Han, som vi oroade och oroar oss så mycket för.
Mumlar i hennes öra, rösten darrig av undertryckt skratt:
”Vem är du?”
Konstpaus.
”I am Poopie.”
Och när rummet fylls av skrattsalvor som inte klingar av tänker jag, att kanske behöver man knappt ens ta hand om de ungar man fått.
De sköter ju varandra.
 
 
13 comments

Eldflugan

 
 

 
Titta, är det eldflugor?
Det har jag aldrig sett förut, aldrig i verkligheten.
Kom! Vi smyger närmre.
 
Det är för några år sedan, på en ö i södra Tyskland. Jag är tjugoett år gammal. Hemma har jag två små barn. Sommarnatten här är ovan, som den alltid är söderut för en en svensk. Becksvart men varm. Jag är här på en konferens. 
Om kvällarna försöker jag skriva klart det andra utkastet på en bok. Ett förlag hörde av sig om det första, de ville se vad det kunde bli om jag arbetade om det. Jag har försökt hela sommaren. 
Det känns som om jag går i cirklar. I mitt skrivande. På den här ön. Man kan gå runt den på en kvart.
 
Ibland sitter jag i fönstret till mitt rum, i skymningen, har det på glänt, drar in doften av gräs, låter solnedgångens sista strålar värma fötterna, och undrar vad jag ska göra av mitt liv.
Senare ska jag förstå att det är en del av att vara sådär ung. Att förvirringen och den där jakten efter riktning kan komma oavsett vad man åstadkommit. Att även om man travat framåt i stadig hastig riktning får man känna sig vilsen.
Men det vet jag inte i det tyska sommarnattsmörkret. Jag skäms över att inte vara stolt över allt jag har.
 
 
Sedan, en annan kväll, ser vi eldflugan.
På kvällspromenad, jag och några andra av konferensdeltgarna, vi traskar den där kvarten runt ön, och plötsligt är det där.
Ljuset som strömmar genom ett hål i ryggstödet på en bänk. Gäckande. Glimrande. 
Något filmiskt i den heta sommarnatten, det kittlar till i maggropen, en känsla av äventyr.

Vi hyssjar till varandra och smyger oss närmre. Ljudlösa steg i sammetsmjukt gräs. Ingen av oss har någonsin sett eldflugor i verkligheten. Det flyttar sig inte, ljuset, bara millimeterrörelser, det är enkelt att följa.

Vi är mindre än en halvmeter från bänkens ryggstöd innan vi förstår att här finns ingen eldfluga.
Bara en turist som ligger på bänken och surfar på sin smartphone. Ljuset från telefonen dansar genom natten och vi kväver våra fnitter för att han inte ska märka hur fem personer tassat till bänken där han ligger.

Men sedan, när vi smugit iväg igen, skrattar vi. Den sortens förlösande skratt som kommer efter en anspänning. Det som tinar upp sådant i kroppen som varit oroligt och fruset.
Den sortens skratt som gör sommarnatten enkel.

Och jag tänker att rätt som det är, mitt i mörkret, hittar man till ljuset.
Det kanske inte är i den form man trodde att det skulle vara, men visst finns det där.
Strålar med det klaraste av sken.

 
 
 
 
22 comments

2017

En gång när jag var femton lade jag ut en sådan där lista med frågor på min dåvarande blogg.
Någon kommenterade shit vilka coola svar du verkar så laidback och cool.
 
Därefter har utlandsflyttar och barnafödslar och läkarlivsupplevelser avlöst varandra men kanske trumfar ingenting den känslan.
Att vara femton år och som femtonåringar gör kasta sig ut i livet på darrande ben med hjärtat paniskt klappande i bröstet och så säger någon-vem-som-helst-en-främling på internet att man är cool. 
 
Det var jag inte – det är jag inte – men en blogglista om det här året kör vi ändå.
 
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2017/09/5_59aac36b2a6b22abee7c2432.jpg

 

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?
Skolades in på akuten och gjorde tusen saker för första gången i livet där.
Åt på finare restauranger än jag någonsin gjort förut, var ute sent om natten bland folk på ett sätt jag aldrig brukade.
(Och tänkte: undrar om alla andra här känner att det är på riktigt för det känns som om vi alla bara låtsas att vi vet vad vi gör).

Genomdrev du någon stor förändring? 
Började träffa mer folk. Började jobba mer jourer. Började skriva den här bloggen på ett annat sätt.

Blev några av dina vänner föräldrar i år? 
Baby boomen har startat. 
Och jag trodde att jag skulle känna att nu är jag i synk, efter att ha hamnat i otakt när jag fick mitt första barn som nittonåring.
Att nu lever jag och mina bekantskapskretsar samma sorts liv.
Men så blir det ju inte. Det där livet – det sköra första-barnet-livet – känns avlägset för mig nu.
Som en dröm jag drömde för många nätter sedan.

 

 

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 
7 april när det var terrordåd i Stockholm och jag hade  en stressig kväll på akuten.
Och jag stod framför tevebilderna i kafferummet och tänkte: hur kan världen pågå därute när jag är upptagen med min egen värld här på sjukhuset.

Dog någon som stod dig nära? 
Inga vänner men död är en del av mitt arbete, av min vardag.
Och på så sätt var det ett år av väldigt mycket död.

Vilka platser besökte du? 
Umeå och Uppsala på kurser men mest var jag här (på Åland).
Skulle åkt till Helsingfors men saker kom emellan.

Bästa köpet?
Två varmkorvar från en bensinmack. En gråmulen höstdag när vi skulle promenera hem från stan och båda blev akuthungriga och sura.
Sedan stod vi där och frös om fingrarna och smaskade och älskade varandra.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
När jag kände mig bra på jobbet. (Och i nästa sekund kände man sig uslast i världen, jag skrev om det här.)
Och när folk delade, mailade, tackade mig för sånt jag skrivit.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? 
Lugn i sinnet. 

 

 

Vad önskar du att du gjort mer?  
Skrattat. 

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Undrat över vad andra människor ska tycka.

Favoritserier från året som gått?
Alltså vi har en show som går här hemma, kanske kan man döpa den till ”Tre vandaler”.
Det är tre vilda syskon som far genom ett hus som yrväder och slåss, kramas, skrattar, sjunger och låtsas vara hundar om vartannat.
Den brukar jag kolla på ibland.

 

 

Bästa boken du läst i år?
Jag kräver för mycket. Ingen bok har gjort mig tillräckligt hänförd för att platsa som årets bästa.
Men jag läste mycket som var läsvärt, om än inga tiopoängare.
Bland annat Det är natten av Karolina Ramqvist, Swing time av Zadie Smith, Tre sekunder av Roslund&Hellström, Jag vet allt det här av Annika Paldanius. 

Största musikaliska upptäckten? 
Nu i sluttampen av 2017 lyssnar jag konstant på Rakt in i kaklet med Samir&Viktor.
Vet inte om man kan kalla det en upptäckt. Det är väl en variant av det jag skrev om här, detta JAG ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN FÖR DEN HANDLAR OM MITT LIV.
För rakt in i kaklet kör jag ju, alltid, ibland för hårt. 

Största framgång på det privata planet? 
Att jag klarade av ytterligare ett år som mamma till mina tre vandaler.

Största misstaget?
Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.

 

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
2016 kämpade jag att hålla näsan över vattenytan. I år fick jag till och med flyta ibland.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Lunch i personalmatsalen.

Något du önskade dig och fick?
Ett färdigskrivet råmanus till en bok. 

Något du önskade dig och inte fick? 
En färdigredigerad bok som jag hade kunnat skicka till bokförlag.

 

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Vaknade av upprörda röster för att barnen hoppade sönder ett eluttag. Drack kaffet svart, satt melankolisk i mitt kök och betraktade fåglarna utanför fönstret, undrade vad det skulle bli av mig.
Men veckan efter gick jag ut och åt med folk och firade.
Alltså med andra människor! Tror inte jag har firat en födelsedag tillsammans med vänner på typ tio år. Helt ärligt. På så sätt blev det en symbol för något nytt i livet, att orka med sådant jag kanske alltför länge försakat. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mer träning, mer självtillit, mer skrivande.
Ett bokkontrakt (som alla år, alltid).

Vad fick dig att må bra?
Promenader och att sova på dagen med barnen.

Vem saknade du? 
De jag hade i Umeå. 

 

 

De bästa nya människorna du träffade? 
Roliga kollegor. 

Mest stolt över? 
Allt jag vågade göra fast jag egentligen inte vågade.

Högsta önskan just nu?
Att kunna nöja mig.  

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Julpynta ordentligt.
Och lära mig hur man ska skåla egentligen i ett sällskap egentligen. Vem ska man titta på???

 

TACK till alla er som läser, följer, kommenterar, delar, trycker hjärtat och bara hänger med. Det är så himla roligt.
Nu kör vi rakt in i kaklet ända in i 2018!
kyssar&kärlek så ses vi i januari.

49 comments

Stjärnpojken

 
Dina systrar, din pappa och jag. I bilen, om morgonen, på väg till dagis.
Någon bråkar om vilken radiokanal vi lyssnar på, någon berättar om en dröm från natten, någon syster kittlar en annan.
 
Och du, tyst. Med blicken ut genom fönstret.
Och så plötsligt – din klara röst, din liksom ensamma röst, den som kan tala så högtidligt.
Apropå ingenting särskilt alls. Som om våra samtalsämnen inte riktigt bekommer dig:
Jag ser månen. Den åker med oss.
 
Jag vet inte vad jag ska svara dig.
 
 
 
 
Senare, en eftermiddag, du sitter i mitt knä.
Dina fingrar, i mitt hår.
Vänder upp mörka stora ögon mot mig och berättar att din farfar är månen, farmor är solen.
Storasyster är regnet och lillasyster är vinden.
Och sedan, sedan tar du min hand som om det är viktigt, men du ser inte längre på mig, du håller sällan min blick så länge. Du möter inte alltid blickar.
Och säger:
Men vilket väder är vi, mamma?
Vilket väder är du och jag?
 
Sedan, som en viskning. Till ingen särskild alls.
Som om det bara var en av alla historier som cirkulerar genom universum utan en specifik mottagare.
Kanske är vi bara stjärnor. 
 
 
 
Och älsklingen, du är väl som en stjärna.
Ibland lyser du så starkt och så klart att det känns som du är alldeles intill.
Och ändå är du så långt ifrån mig.
 
Det finns väl fakta om stjärnor som är svåra att förstå, som kräver fysikers komplicerade formler för att beräknas och kunna berättas.
Om hur fort ljus kan färdas. Hur planeter föds och dör och explosioner och implosioner bildar existenser.
 
På samma sätt finns det väl sanningar om dig som jag inte har räknat ut än.
Du är ett alldeles eget exemplar, det är vi väl alla, men kanske från ett ovanligt avlägset solsystem.
 
Alla gånger jag inte förstår dig, fast det så uppenbart är något du verkligen ville berätta.
De är för att jag inte hunnit till den delen av himlavalvet ännu.
 
Men stjärnan.
Idag fyller du fyra år.
 
Det är ju faktiskt ingen ålder.
Ännu har vi all tid i universum.
 
Liknande inlägg:
22 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén