Kategori: sånt som inte får plats i andra kategorier (Sida 2 av 178)

Dagar, nätter

 
Jag är inte tyst för att jag inte har någonting att säga. Har bara många jourpass att dra på en och samma gång. Det lugnar sig.
De flesta saker i livet lugnar sig om man ger dem tid till det.
 
Om någon vecka har jag tid för det mesta igen.
Om några månader har jag massa tid, för massa saker. Men mer om det, en annan dag, när jag börjar få allt jag vill på plats.
 
Men medan tiden är knapp är allt jag hinner med när jag inte syr ihop sår eller skriver ut hostmedicin är att drömma om en sommar som var, längta efter en vinter som kommer, läsa böcker, pussa barn, koka spagetti, känna ljummet regn i mitt ansikte, höra åskan gå och vinden vina genom rutorna, springa tills jag tappar andan med musiken på högsta volym, somna i nytvättade lakan ibland.
Och det går ju inte av för hackor, även om det inte är att skriva.
Vi hörs snart.
 
1 comments

Juliberättelser

 
 
Juli tog slut, det gjorde min semester också, sakta trevar en vardag igång. En vardag som är bättre än innan jag var ledig, för det finns saker som är så bra i livet på ett sätt det inte var alldeles nyss.
Att barnen som tagit språng i sin utveckling på ett sätt som fått så många käppar att dras ur hjulen.
Att jag tränar mig andfådd och lycklig tre gånger per vecka.
Att andra saker lagt sig på plats, skapat ordning där det tidigare fanns kaos.
 
Men juli. I juli läser folk så lite bloggar, jag ser ju det, jag vet ju det. Ändå skrev jag mycket. Det fanns så mycket att skriva om, och tiden att göra det. Så här får ni alla inlägg från juli på ett bräde. Små berättelser som kan få dröja kvar även när hettan och torkan och julinätterna sedan länge är borta.
 
 
ALLA MINA INLÄGG FRÅN JULI
 
 
– Helsingforshistorier, del 1: Happy Place. Än finns det tid, än finns det rum.
 
 
Ögonblick i juli. Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.  
 
 
– Helsingforshistorier, del 2: Mormor Nettelblad. Ofta talar vi. Ofta är vi tysta. Och jag blir mormor Nettelblad.
 
 
Vykort från Åland, juli. En berättelse jag trodde var död. Mitt i torkan börjar den att gro. 
 
 
– Skuggan över Stenbänken (en recension). Jag har saknat det här. Jag märker det på första sidan.
 
 
– Helsingforshistorier del 3: Vilsenheten. Att leva på en plats där ingenting någonsin tar slut.
 
 
– StorasysternFör det blir ju så, med storasystrar: man lyssnar på vad de har bestämt.
 
 
 
Och nu är det augusti.
Och jag har planer för den här hösten, och jag har planer för den här platsen, men det får ta sin tid.
Än finns det tid, än finns det rum.
 
2 comments

Helsingforshistorier, del 3: Vilsenheten

 
 
Jag undrar om det är lättare att dölja en känsla av tomhetsjakt och meningslöshet om man bor i en storstad, tänker jag när jag går vilse på ett K-market någonstans i Helsingfors.
När det känns som om hyllorna aldrig tar slut.

K-market är som en finsk motsvarighet till ICA, fast fulare, för alla finska matbutiker är fulare. Det sägs ju att det finns ett särskilt varv som alla handlare planerar matbutiker utifrån för att man ska gå på det mest lönsamma sättet – mjölken längst in så man måste passera alla varor i butiken, godiset vid kassorna. Men jag undrar om finska matbutiker följer det. Plötsligt hittar man bara lastpallar med extraprisvaror mitt i en gång, eller långa hyllor med ost där intuitionen säger att det borde finnas barnmat.

Och det är väl därför jag inte hittar tillbaka, när jag ska gå till min vän och barnen igen efter att rusat tillbaka till frukten och tagit några bananer. Fastnar vid långa rader av ost. Hur kan det finnas så många sorters ost?
 
 
Det känns som fusk.
Lättnaden jag känner, i insikten, mitt här, vilse under lysrören och bland cheddar och chilicheddar och härifrån och därifrån och alla andra tusen sorters ost.
Det här borde ha varit mitt liv. Att vandra runt, runt, runt bland olika varor och försöka förstå vad meningen med alltihop var. Det känns som om jag hade tur, gled av stigen, och undvek en tillvaro som inte var gjord för mig men som hade varit den logiska konsekvensen av bakgrund, umgänge, tidsanda.
 
Att leva på en plats där ingenting någonsin tar slut:
osthyllorna
de möjliga relationerna till andra människor
där nätterna aldrig, dagarna aldrig, transportsträckorna mellan kickarna och kickarna i sig
aldrig
tar 
slut.
 
Men där utbudets oändlighet skulle skapat en känsla av meningslöshet för mig,
en känsla av att vad spelar någonting för roll,
om det ändå alltid kan komma något nytt.
 
Min vän finns vid barnmaten. Jag lyckas hitta dit genom att passera ett oändlighetsutbud av charkuterier.
Habanero sitter i vagnen och skrålar en sång om bananer med en självsäkerhet i de spruckna tonerna som nog bara kan uppbådas av just en treåring.
 
Och när vi går mot kassorna tänker jag att staden och dess oändlighet, det hade jag väl egentligen kunnat klara av. 
Men bara så länge jag har just detta: ett ankare. Gränser, och begränsningar. 
Frihet under ansvar och bara vilsenhet om det finns någon jag har förirrat mig ifrån.
Bara vilsenhet om jag vet vad det är jag vill hitta tillbaka till.
 
 
 
Mer Helsingforshistorier:
3 comments

Upptakten

 
Det var bilbälten som skulle spännas och barn som skulle bäras, det var tassande fötter om natten.
Kvällar på akuten när huvudet aldrig hann tänka en onödig tanke, kvällar när jag satt med min tekopp och min kunskap och väntade på sådant som aldrig hände.
 
Det var fradgan på havsvågorna jag såg under mina kvällspromenader och solnedgångarnas gyllenhet och hur jag längtade efter tid att fånga in allt vackert i sinnet utan att känna att jag var på väg någon annanstans.
 
Det var mina ord som jag inte längre visste vad jag ville göra något med, det var bokidéerna som jag stoppade undan och långt bort i väntan på andra tider.
Det var att skriva på den här platsen och plötsligt få se den blomma ut till något större än vad jag någonsin förväntat mig.
 
Det var att springa tills andan inte längre fick plats i halsen och att göra armhävningar på gräsmattan, det var att läsa böcker igen och tänka: det här är också ett sätt att närma sig ord.
Orden måste inte alltid vara ens egna.
 
Och det var kyssarna i förbifarten, någons hand i ryggslutet, skaldjurspasta på balkongen och chili över allt jag åt och vispgrädde i kaffet en vanlig måndagsmorgon
det var ungar i famnen på ryggen i handen det var kroppsvärme så nära min att jag somnade av välbehag fast det bara var ett barn som skulle läggas,
det var allt som var viktigt i den gråaste vardag, allt som var ljuvligt i den gråaste vardag,
allt som gav den gråaste vardag färg
 
 
Och sedan – äntligen! – var det sommarlov.
 
 
 
 
 
Liknande inlägg:
 
 
4 comments

Rödbetor

Jag bestämde mig för att lära mig att älska rödbetor, jag tänkte att det var dags.
Som jag har lärt mig att älska så många andra saker som jag en gång i tiden inte njöt av. Svart kaffe och armhävningar och avokado och iskalla duschar, mögelost och att sy i hud.

Man övar en liten stund i taget.
Man bygger sina övningsstunder till något njutbart.
Man skapar sig en ny värld i sin verklighet.

Jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag lånade en kokbok. Jag köpte dem och skar dem i bitar så att skärbrädan såg ut att blöda. Jag kokade dem i lättsaltat vatten. Jag tänkte att det finns något med det ordet, lättsaltat, jag tänkte jag vill vara en sådan människa som alltid kokar saker i lättsaltat vatten, en sådan med en självklar knyck på handen när man kryddar, en som aldrig råkar öppna ett saltkar i fel ände och bara se det vita guldet flöda –

så jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag blandade mina betor med crème fraîche och vitlök enligt kokbokens anvisningar, och rikligt med chili, med chilin fanns det inget lätt, då tappar man hela rättens tjusning –

och sedan honungsrostade jag kikärtorna och medan jag såg dem bli gyllene i stekpannan tänkte jag på den där andra gången jag skulle lära mig att älska rödbetor, det var snart nio år sedan, när jag precis var på väg att lära mig älska en annan människa

när jag precis blivit tillsammans med någon som inte bodde i samma stad och varje ögonblick var fyllt av längtan och allt jag behövde göra var att fylla mina dagar räkna ned sekunderna till nästa kontakt nästa sms nästa andetag i luren och jag tänkte att om det alltid kommer att kännas såhär att älska då kommer jag aldrig att våga älska igen

tänker på den gången för nio år sedan, hur jag försökte få tiden att gå, och hur jag började laga mat
och hur jag bestämde mig för att laga rödbetor

så jag ugnsrostade dem och medan jag skar dem i bitar kände jag det första magknipet, och jag tänkte: ens första kärlek är en värk i magen
och medan jag gjorde fetaostsalladen jag skulle ha till kände jag den första vågen av illamående och jag tänkte: ens första kärlek är en sugande olust,

och när jag tagit mina första tuggor av de där knapersöta rödbetorna kände jag hur allting vällde upp som om min kropp vägrade älska några rödbetor
och sedan sprang jag till toaletten och kräktes upp
alltihop

efter det var jag magsjuk i en vecka och jag åt inte rödbetor igen på nio år.

… men nu bestämde jag mig för att lära mig att älska rödbetor. Mina kikärtor är honungsindränkt gyllene. Min kvällsmat är klar.
Jag äter första portionen med mina barn och den andra ensam i balkongsolnedgången.

Och det är nio år senare och jag befinner mig inte längre i min första kärlek, jag befinner mig i min andra, vi träffades ju senare det där året, det var han som lärde mig att äta avokado,
och jag behöver inte fundera om ont i magen är längtan eller magsjuka för han är ju alltid där.

Det finns inget av den där naggande känslan av att ha blivit lämnad ensam fast man är en del av ett tillsammans.

Och rödbetorna smakar som gud.

7 comments

Vykort från Åland. Juni 2018

 

Här luktar hav och solvarmt trä från båtbryggorna. Här blåser vindarna genom mitt hår, över min hud. De är svala idag, åtminstone i skuggan. Jag värmer händerna kring mitt kaffe. Långt borta, mitt i tystnaden, hörs ett barn som skrattar. Ett par som grälar. Språk jag kan och sådana jag aldrig har behärskat.

 

Den här platsen har sin egen rytm. Vintrarna är ödsliga, ett hav som är väldigt och grått, en vind som kryper in under kläderna. Solen när den knappt når över horisonten. Dagar när himlen är evigt mulen.
Somrarna fylls av människor som bara är här på besök. En lördag på sommaren finns fler glasskiosker längs gatorna i centrum än vad det finns caféer som har öppet om vintern. Havet gnistrar blått som himlen. Nästan alla dagar är det sol.

 

Ålänningarna åker ut till sina stugor. Man är alltid på stugan så fort vädret tillåter. När min sexåring var mindre trodde hon att detta var en enda stor samlingsplats. Jag vill också åka till Påstugan, sa hon, alla andra tjejerna på gatan åker dit!

 

 

Jag är varken ålänning eller någon som är här på besök.
Jag är någon som har den här platsen som min, men på ett annat sätt än om jag fötts här. Jag lär känna den på samma sätt som jag har lärt känna alla andra platser där jag bott: jag hittar små hörn där jag kan sitta och betrakta vad som pågår. Hittar mina hörn där jag kan skriva.

 

Så platsen har sin egen rytm, och jag följer den. Genom att göra nästan samma sak men på olika sätt. Jag promenerar till stan en dag på helgen, det tar tjugo minuter. Jag sätter mig någonstans och dricker en kopp kaffe. Jag läser i en bok. Jag skriver litegrann. Jag promenerar hem.
Jag gör så året runt.
Allt annat i livet, allt som handlar om att göra saker för andra, går så mycket bättre om jag får den där timmen eller två som är för mig.

 

Jag promenerar till stan när vinden blåser duggregn i mitt ansikte. Sitter på ett nästan tomt bibliotek och blickar ut över ett stormande hav. Och jag skriver.
Går till Bagel Bee för att det är ett av de två söndagsöppna caféerna, en dag när snön virvlar utanför fönstret och det drar in isande vindar varje gång dörrarna öppnas. Och jag skriver.
Sitter på Bagarstugans innergård i lummig grönska med en kopp te och lyssnar på en grupp finska män som diskuterar gårdagens alkoholfyllda bravader. Och jag skriver.
Sitter på en bänk en dag när solen aldrig slutar lysa och bryggorna doftar trä men vindarna är svala i skuggan och havet brer ut sig framför mig.
Och skriver.

 

Och den här platsen – den här stunden – blir min.

 

 
 
5 comments

Lösenordet

 
Är hon borta? tänkte lojala bloggläsare med stigande panik. När det plötsligt krävdes lösenord för att ta sig in.
Jag fick till och med meddelanden. Och mail. 
Herregud. Man kanske borde lösenordsskydda titt som tätt, bara för att få uppleva sådana saker.
 
Men lugn, bara lugn. 
Jag ville bara ordna lite långt bak i arkivet. Plocka bort bilder på folk jag inte längre vet om de vill vara med. Ta en kik på sådant jag skrev när jag var fjorton och se om jag vill att det ska finnas på en plats som når flera hundra människor.
 
Nu är det ordnat och klart. Jag är tillbaka. Helt utan lösen.
Allting rullar som det alltid gör. De sista dagarna av maj dallrar i sin hetta. Kvällarna doftar semester. Jag läser böcker på balkongen. Dricker sju koppar Earl Grey på en dag. Klottrar ner tankar i mariginalen på viktiga papper. Lär mig något nytt. Längtar efter jobb, längtar efter helg. Längtar efter semester. Längar efter att specialisera mig. Längtar efter att skriva mer. Längtar efter att skriva mindre.
 
Somnar med händer i håret och andetag mot kinden. 
Längtar efter inget särskilt alls. 
 
 
 
 
2 comments

Presentationen

Bloggen startade om efter en paus. Fick en ny början.
Så jag tänkte: hur börjar man, egentligen?
Man presenterar sig.

Hej. Jag heter Ulrika. Jag är tjugofem år gammal. Jag vet ingen annan i min ålder som har mitt namn.
Jag brukade ha svårt för det där namnet, för att jag kände att det inte passade mig. Jag växte in i det, precis som jag gjort med så många andra saker i livet som jag kände var i ofas.
Man föds inte färdig, det är vad en uppväxt handlar om, att växa in i sina asymmetrier och låta dem bilda ett mönster istället.

Ingen annan hette som jag och därför förknippade alla mitt namn med just mig.
En gång hörde en vän från förr av sig många år efter att vi brukade ses.
Hon berättade om prickiga klänningar. När hon såg dem på stan, i en affär, på en bild, var hennes första tanke Ulrika. Efter alla år, fortfarande: Ulrika.
Fast mest var det förstås Ulrika tretton år.

Det händer fortfarande att jag ser en prickig klänning i en affär, låter mina händer smeka över tyget, och allt jag tänker på är också ulrika tretton år.
Det finns så mycket jag hade kunnat säga henne.

 

Kärlek tog mig till livet som är mitt.
Kärlek tog mig från Uppsala där jag växte upp till Umeå där jag bodde i sex år. Där jag födde tre ungar, gifte mig, läste en läkarutbildning.

Kärlek tog mig vidare till Åland efter examen. En plats där det skulle vara lätt att bygga det liv med familjen som jag ville ha. Där arbetstiderna och dagisköerna och pendlingstiderna är kortare. Huspriserna lägre. Havet en promenad bort.

Jag har bott här två år nu.
Det har inte alltid varit lätt. Det är inte platsens fel.

 

Barnen. Kärlek skapade dem också.
De är sex och ett halvt, fyra och ett halvt och snart tre och jag undrar hur länge de där halvåren i åldern räknas.
Kanske har de inte räknats på länge.

Skapade av kärlek och fascination.
Min stora dotter för att vi var fascinerade av hur mycket vi älskade varandra.
Min mellanpojke för att vi var fascinerade av hur mycket vi älskade stordottern.
Min minsta dotter för att vi var fascinerade av hur mycket syskon kan älska varandra.

Tvåbarnslivet – den tid jag hann uppleva det – var harmoniskt.
I livet med tre har jag ännu inte hittat harmonin.
Det finns många anledningar till det. Ett ovanligt känsligt mellanbarn. En oerhört intensiv minsting. En flytt över havet, ett nytt jobb.

Men jag hittar trygghet i att den här berättelsen hade aldrig kunnat utveckla sig på något annat sätt.
Vi skulle alltid ha skaffat så många ungar att vi egentligen tog oss vatten över huvudet. Hade tre varit lätt hade vi haft fem.
Kärlek och fascination hade alltid lett oss hit.

 

Jag är läkare och det skriver jag inte mycket om. Inte på den här platsen.
Många gånger älskar jag mitt yrke men ännu fler gånger känner jag respekt för det. Det känns så viktigt att göra det rättvisa. Jag kan så många gånger vara orolig att inte kunna leverera det jag borde vara patienter skyldig.
Om sådant är det svårt att skriva.
Den där egna osäkerheten ventilerar jag på andra platser.

Och låter det här vara ett ställe för skrivande.
För att skrivande är vad jag alltid har gjort. För att orden är hur jag alltid skapade ordning. För att det är konstanten. Det kom före allt det andra.
När jag inte har haft något annat har jag haft orden.
Nu har jag annat, och ändå är de kvar.

Jag heter Ulrika, och detta med att presentera mig är nog det svåraste inlägget jag skrivit på länge.
För jag tycker bättre om att vara bakom kameran än framför den, jag tycker mer om att lyssna än att prata (även om det finns en del av mig som kan prata på i oändligheten), jag vill iaktta hellre än att bli iakttagen.

Och tydligen vill jag inte riktigt prata om mig själv på en blogg som heter mitt efternamn och handlar om mitt liv.
Det finns så många andra historier jag kan berätta istället.

 

Så välkommen hit om du är ny. Välkommen tillbaka om du alltid varit här.

Vet du inte var du kan börja kan du läsa mina bästa inlägg. Eller köpa en prickig klänning och bli en look-alike. Eller gå ut i solen, lukta på nyklippta gräsmattor eller vårregnsasfalt eller grillrök, sätta ett litet leende på de där läpparna, de som ler för sällan ibland när man blir vuxen.

 

Nu gör vi fredag.

 

3 comments

Mina bästa inlägg om barn

 
 
Jag skriver det här på min balkong.
Luften är het fast det är kväll, havsfuktig som på en solsemester. Hela den här platsen mellan maj och september är en lång solsemester.
Och jag gör som jag har gjort på semestrarna ända sedan jag var barn. Jag gömmer mig i ett skuggigt hörn och skriver.
 
Om några dagar kommer ett inlägg som jag tror blir så bra, bara jag hittar tonen jag söker.
Så länge tänkte jag samla mina texter. Några inlägg med de bästa inläggen på varje ämne.
 
Vad är bäst?
Inlägg som ni som läser tycker särskilt mycket om. Som berättar något jag verkligen ville säga. Eller där jag fick en rytm, ett flöde, några rader där mina ord blev precis som jag verkligen ville ha dem.
 
Vi börjar med barn.
Det är väl – trots allt – så allting börjar.
 
 
MINA BÄSTA INLÄGG OM BARN
 
– Lilla gubben.  ”Om man äter jättemycket mat, mamma. Då kan man spricka. Kommer det mycket blod då?”
 
– Habanero. Habanero, nu springer du ifrån mig.
 
Min helg. Nettelblad editionRöken från ens andedräkt om hösten, jordgubbslightläsk, morfin.
 
Ångrar aldrig. En smackande orkester, kroppsvärme, att agera i dunkel.
 
I am Poopie. I am Poopie, Poopie I am.
 
Stjärnpojken. Du är ett alldeles eget exemplar, det är vi väl alla, men kanske från ett ovanligt avlägset solsystem.
 
– Liv. Att vakna upp och de säger att jag har fått en dotter.
 
 Begynnelsen. Att vara mamma i sex år.
 
Triss.  Älska för alla sina liv.
 
Två.  Stadigt stabil. Orubbat orubblig.
 
Spidermans illdåd. Hur verklig fiktionen kan kännas, hur fiktiv verkligheten kan vara.
 
Melankolikerna. Solstrålar, melankoliker, hotellrum i Beijing.
 
0 comments

Retreat

 
Hej.

Just nu behöver jag tid.
Tid till att skriva andra saker än de här inläggen. Längre saker.

Och till att laga lasagne, dra in doften av vårkvällarna, pussa småbarnskalufser tills de (och deras tillhörande barnakroppar) skrikfnissande sliter sig ur min famn.

Så jag tänkte låta det bli tyst här. Några veckor, kanske till och med  en månad eller två.

Följ mig, om ni vill, på bloglovin eller Facebook eller så.
Så har ni lättare att hitta hit igen när jag börjar skriva här igen.
För det kommer jag ju att göra. Plötsligt en dag, när ni minst anar det.
 
Kyssar&kärlek till er alla, så länge.
 
 
 
(foto av Ferdinand Stöhr på Unsplash)
 
1 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén