Kategori: sånt som inte får plats i andra kategorier (Sida 2 av 177)

Upptakten

 
Det var bilbälten som skulle spännas och barn som skulle bäras, det var tassande fötter om natten.
Kvällar på akuten när huvudet aldrig hann tänka en onödig tanke, kvällar när jag satt med min tekopp och min kunskap och väntade på sådant som aldrig hände.
 
Det var fradgan på havsvågorna jag såg under mina kvällspromenader och solnedgångarnas gyllenhet och hur jag längtade efter tid att fånga in allt vackert i sinnet utan att känna att jag var på väg någon annanstans.
 
Det var mina ord som jag inte längre visste vad jag ville göra något med, det var bokidéerna som jag stoppade undan och långt bort i väntan på andra tider.
Det var att skriva på den här platsen och plötsligt få se den blomma ut till något större än vad jag någonsin förväntat mig.
 
Det var att springa tills andan inte längre fick plats i halsen och att göra armhävningar på gräsmattan, det var att läsa böcker igen och tänka: det här är också ett sätt att närma sig ord.
Orden måste inte alltid vara ens egna.
 
Och det var kyssarna i förbifarten, någons hand i ryggslutet, skaldjurspasta på balkongen och chili över allt jag åt och vispgrädde i kaffet en vanlig måndagsmorgon
det var ungar i famnen på ryggen i handen det var kroppsvärme så nära min att jag somnade av välbehag fast det bara var ett barn som skulle läggas,
det var allt som var viktigt i den gråaste vardag, allt som var ljuvligt i den gråaste vardag,
allt som gav den gråaste vardag färg
 
 
Och sedan – äntligen! – var det sommarlov.
 
 
 
 
 
Liknande inlägg:
 
 
4 comments

Rödbetor

Jag bestämde mig för att lära mig att älska rödbetor, jag tänkte att det var dags.
Som jag har lärt mig att älska så många andra saker som jag en gång i tiden inte njöt av. Svart kaffe och armhävningar och avokado och iskalla duschar, mögelost och att sy i hud.
Man övar en liten stund i taget.
Man bygger sina övningsstunder till något njutbart.
Man skapar sig en ny värld i sin verklighet.
Jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag lånade en kokbok. Jag köpte dem och skar dem i bitar så att skärbrädan såg ut att blöda. Jag kokade dem i lättsaltat vatten. Jag tänkte att det finns något med det ordet, lättsaltat, jag tänkte jag vill vara en sådan människa som alltid kokar saker i lättsaltat vatten, en sådan med en självklar knyck på handen när man kryddar, en som aldrig råkar öppna ett saltkar i fel ände och bara se det vita guldet flöda –
så jag bestämde mig för att älska rödbetor, jag blandade mina betor med crème fraîche och vitlök enligt kokbokens anvisningar, och rikligt med chili, med chilin fanns det inget lätt, då tappar man hela rättens tjusning –
och sedan honungsrostade jag kikärtorna och medan jag såg dem bli gyllene i stekpannan tänkte jag på den där andra gången jag skulle lära mig att älska rödbetor, det var snart nio år sedan, när jag precis var på väg att lära mig älska en annan människa
när jag precis blivit tillsammans med någon som inte bodde i samma stad och varje ögonblick var fyllt av längtan och allt jag behövde göra var att fylla mina dagar räkna ned sekunderna till nästa kontakt nästa sms nästa andetag i luren och jag tänkte att om det alltid kommer att kännas såhär att älska då kommer jag aldrig att våga älska igen
tänker på den gången för nio år sedan, hur jag försökte få tiden att gå, och hur jag började laga mat
och hur jag bestämde mig för att laga rödbetor
så jag ugnsrostade dem och medan jag skar dem i bitar kände jag det första magknipet, och jag tänkte: ens första kärlek är en värk i magen
och medan jag gjorde fetaostsalladen jag skulle ha till kände jag den första vågen av illamående och jag tänkte: ens första kärlek är en sugande olust,
och när jag tagit mina första tuggor av de där knapersöta rödbetorna kände jag hur allting vällde upp som om min kropp vägrade älska några rödbetor
och sedan sprang jag till toaletten och kräktes upp
alltihop
efter det var jag magsjuk i en vecka och jag åt inte rödbetor igen på nio år.
… men nu bestämde jag mig för att lära mig att älska rödbetor. Mina kikärtor är honungsindränkt gyllene. Min kvällsmat är klar.
Jag äter första portionen med mina barn och den andra ensam i balkongsolnedgången.
Och det är nio år senare och jag befinner mig inte längre i min första kärlek, jag befinner mig i min andra, vi träffades ju senare det där året, det var han som lärde mig att äta avokado,
och jag behöver inte fundera om ont i magen är längtan eller magsjuka för han är ju alltid där.
Det finns inget av den där naggande känslan av att ha blivit lämnad ensam fast man är en del av ett tillsammans.
Och rödbetorna smakar som gud.
7 comments

Vykort från Åland. Juni 2018

 

Här luktar hav och solvarmt trä från båtbryggorna. Här blåser vindarna genom mitt hår, över min hud. De är svala idag, åtminstone i skuggan. Jag värmer händerna kring mitt kaffe. Långt borta, mitt i tystnaden, hörs ett barn som skrattar. Ett par som grälar. Språk jag kan och sådana jag aldrig har behärskat.

 

Den här platsen har sin egen rytm. Vintrarna är ödsliga, ett hav som är väldigt och grått, en vind som kryper in under kläderna. Solen när den knappt når över horisonten. Dagar när himlen är evigt mulen.
Somrarna fylls av människor som bara är här på besök. En lördag på sommaren finns fler glasskiosker längs gatorna i centrum än vad det finns caféer som har öppet om vintern. Havet gnistrar blått som himlen. Nästan alla dagar är det sol.

 

Ålänningarna åker ut till sina stugor. Man är alltid på stugan så fort vädret tillåter. När min sexåring var mindre trodde hon att detta var en enda stor samlingsplats. Jag vill också åka till Påstugan, sa hon, alla andra tjejerna på gatan åker dit!

 

 

Jag är varken ålänning eller någon som är här på besök.
Jag är någon som har den här platsen som min, men på ett annat sätt än om jag fötts här. Jag lär känna den på samma sätt som jag har lärt känna alla andra platser där jag bott: jag hittar små hörn där jag kan sitta och betrakta vad som pågår. Hittar mina hörn där jag kan skriva.

 

Så platsen har sin egen rytm, och jag följer den. Genom att göra nästan samma sak men på olika sätt. Jag promenerar till stan en dag på helgen, det tar tjugo minuter. Jag sätter mig någonstans och dricker en kopp kaffe. Jag läser i en bok. Jag skriver litegrann. Jag promenerar hem.
Jag gör så året runt.
Allt annat i livet, allt som handlar om att göra saker för andra, går så mycket bättre om jag får den där timmen eller två som är för mig.

 

Jag promenerar till stan när vinden blåser duggregn i mitt ansikte. Sitter på ett nästan tomt bibliotek och blickar ut över ett stormande hav. Och jag skriver.
Går till Bagel Bee för att det är ett av de två söndagsöppna caféerna, en dag när snön virvlar utanför fönstret och det drar in isande vindar varje gång dörrarna öppnas. Och jag skriver.
Sitter på Bagarstugans innergård i lummig grönska med en kopp te och lyssnar på en grupp finska män som diskuterar gårdagens alkoholfyllda bravader. Och jag skriver.
Sitter på en bänk en dag när solen aldrig slutar lysa och bryggorna doftar trä men vindarna är svala i skuggan och havet brer ut sig framför mig.
Och skriver.

 

Och den här platsen – den här stunden – blir min.

 

 
 
5 comments

Lösenordet

 
Är hon borta? tänkte lojala bloggläsare med stigande panik. När det plötsligt krävdes lösenord för att ta sig in.
Jag fick till och med meddelanden. Och mail. 
Herregud. Man kanske borde lösenordsskydda titt som tätt, bara för att få uppleva sådana saker.
 
Men lugn, bara lugn. 
Jag ville bara ordna lite långt bak i arkivet. Plocka bort bilder på folk jag inte längre vet om de vill vara med. Ta en kik på sådant jag skrev när jag var fjorton och se om jag vill att det ska finnas på en plats som når flera hundra människor.
 
Nu är det ordnat och klart. Jag är tillbaka. Helt utan lösen.
Allting rullar som det alltid gör. De sista dagarna av maj dallrar i sin hetta. Kvällarna doftar semester. Jag läser böcker på balkongen. Dricker sju koppar Earl Grey på en dag. Klottrar ner tankar i mariginalen på viktiga papper. Lär mig något nytt. Längtar efter jobb, längtar efter helg. Längtar efter semester. Längar efter att specialisera mig. Längtar efter att skriva mer. Längtar efter att skriva mindre.
 
Somnar med händer i håret och andetag mot kinden. 
Längtar efter inget särskilt alls. 
 
 
 
 
2 comments

Presentationen

Bloggen startade om efter en paus. Fick en ny början.
Så jag tänkte: hur börjar man, egentligen?
Man presenterar sig.

Hej. Jag heter Ulrika. Jag är tjugofem år gammal. Jag vet ingen annan i min ålder som har mitt namn.
Jag brukade ha svårt för det där namnet, för att jag kände att det inte passade mig. Jag växte in i det, precis som jag gjort med så många andra saker i livet som jag kände var i ofas.
Man föds inte färdig, det är vad en uppväxt handlar om, att växa in i sina asymmetrier och låta dem bilda ett mönster istället.

Ingen annan hette som jag och därför förknippade alla mitt namn med just mig.
En gång hörde en vän från förr av sig många år efter att vi brukade ses.
Hon berättade om prickiga klänningar. När hon såg dem på stan, i en affär, på en bild, var hennes första tanke Ulrika. Efter alla år, fortfarande: Ulrika.
Fast mest var det förstås Ulrika tretton år.

Det händer fortfarande att jag ser en prickig klänning i en affär, låter mina händer smeka över tyget, och allt jag tänker på är också ulrika tretton år.
Det finns så mycket jag hade kunnat säga henne.

 

Kärlek tog mig till livet som är mitt.
Kärlek tog mig från Uppsala där jag växte upp till Umeå där jag bodde i sex år. Där jag födde tre ungar, gifte mig, läste en läkarutbildning.

Kärlek tog mig vidare till Åland efter examen. En plats där det skulle vara lätt att bygga det liv med familjen som jag ville ha. Där arbetstiderna och dagisköerna och pendlingstiderna är kortare. Huspriserna lägre. Havet en promenad bort.

Jag har bott här två år nu.
Det har inte alltid varit lätt. Det är inte platsens fel.

 

Barnen. Kärlek skapade dem också.
De är sex och ett halvt, fyra och ett halvt och snart tre och jag undrar hur länge de där halvåren i åldern räknas.
Kanske har de inte räknats på länge.

Skapade av kärlek och fascination.
Min stora dotter för att vi var fascinerade av hur mycket vi älskade varandra.
Min mellanpojke för att vi var fascinerade av hur mycket vi älskade stordottern.
Min minsta dotter för att vi var fascinerade av hur mycket syskon kan älska varandra.

Tvåbarnslivet – den tid jag hann uppleva det – var harmoniskt.
I livet med tre har jag ännu inte hittat harmonin.
Det finns många anledningar till det. Ett ovanligt känsligt mellanbarn. En oerhört intensiv minsting. En flytt över havet, ett nytt jobb.

Men jag hittar trygghet i att den här berättelsen hade aldrig kunnat utveckla sig på något annat sätt.
Vi skulle alltid ha skaffat så många ungar att vi egentligen tog oss vatten över huvudet. Hade tre varit lätt hade vi haft fem.
Kärlek och fascination hade alltid lett oss hit.

 

Jag är läkare och det skriver jag inte mycket om. Inte på den här platsen.
Många gånger älskar jag mitt yrke men ännu fler gånger känner jag respekt för det. Det känns så viktigt att göra det rättvisa. Jag kan så många gånger vara orolig att inte kunna leverera det jag borde vara patienter skyldig.
Om sådant är det svårt att skriva.
Den där egna osäkerheten ventilerar jag på andra platser.

Och låter det här vara ett ställe för skrivande.
För att skrivande är vad jag alltid har gjort. För att orden är hur jag alltid skapade ordning. För att det är konstanten. Det kom före allt det andra.
När jag inte har haft något annat har jag haft orden.
Nu har jag annat, och ändå är de kvar.

Jag heter Ulrika, och detta med att presentera mig är nog det svåraste inlägget jag skrivit på länge.
För jag tycker bättre om att vara bakom kameran än framför den, jag tycker mer om att lyssna än att prata (även om det finns en del av mig som kan prata på i oändligheten), jag vill iaktta hellre än att bli iakttagen.

Och tydligen vill jag inte riktigt prata om mig själv på en blogg som heter mitt efternamn och handlar om mitt liv.
Det finns så många andra historier jag kan berätta istället.

 

Så välkommen hit om du är ny. Välkommen tillbaka om du alltid varit här.

Vet du inte var du kan börja kan du läsa mina bästa inlägg. Eller köpa en prickig klänning och bli en look-alike. Eller gå ut i solen, lukta på nyklippta gräsmattor eller vårregnsasfalt eller grillrök, sätta ett litet leende på de där läpparna, de som ler för sällan ibland när man blir vuxen.

 

Nu gör vi fredag.

 

3 comments

Mina bästa inlägg om barn

 
 
Jag skriver det här på min balkong.
Luften är het fast det är kväll, havsfuktig som på en solsemester. Hela den här platsen mellan maj och september är en lång solsemester.
Och jag gör som jag har gjort på semestrarna ända sedan jag var barn. Jag gömmer mig i ett skuggigt hörn och skriver.
 
Om några dagar kommer ett inlägg som jag tror blir så bra, bara jag hittar tonen jag söker.
Så länge tänkte jag samla mina texter. Några inlägg med de bästa inläggen på varje ämne.
 
Vad är bäst?
Inlägg som ni som läser tycker särskilt mycket om. Som berättar något jag verkligen ville säga. Eller där jag fick en rytm, ett flöde, några rader där mina ord blev precis som jag verkligen ville ha dem.
 
Vi börjar med barn.
Det är väl – trots allt – så allting börjar.
 
 
MINA BÄSTA INLÄGG OM BARN
 
– Lilla gubben.  ”Om man äter jättemycket mat, mamma. Då kan man spricka. Kommer det mycket blod då?”
 
– Habanero. Habanero, nu springer du ifrån mig.
 
Min helg. Nettelblad editionRöken från ens andedräkt om hösten, jordgubbslightläsk, morfin.
 
Ångrar aldrig. En smackande orkester, kroppsvärme, att agera i dunkel.
 
I am Poopie. I am Poopie, Poopie I am.
 
Stjärnpojken. Du är ett alldeles eget exemplar, det är vi väl alla, men kanske från ett ovanligt avlägset solsystem.
 
– Liv. Att vakna upp och de säger att jag har fått en dotter.
 
 Begynnelsen. Att vara mamma i sex år.
 
Triss.  Älska för alla sina liv.
 
Två.  Stadigt stabil. Orubbat orubblig.
 
Spidermans illdåd. Hur verklig fiktionen kan kännas, hur fiktiv verkligheten kan vara.
 
Melankolikerna. Solstrålar, melankoliker, hotellrum i Beijing.
 
0 comments

Retreat

 
Hej.

Just nu behöver jag tid.
Tid till att skriva andra saker än de här inläggen. Längre saker.

Och till att laga lasagne, dra in doften av vårkvällarna, pussa småbarnskalufser tills de (och deras tillhörande barnakroppar) skrikfnissande sliter sig ur min famn.

Så jag tänkte låta det bli tyst här. Några veckor, kanske till och med  en månad eller två.

Följ mig, om ni vill, på bloglovin eller Facebook eller så.
Så har ni lättare att hitta hit igen när jag börjar skriva här igen.
För det kommer jag ju att göra. Plötsligt en dag, när ni minst anar det.
 
Kyssar&kärlek till er alla, så länge.
 
 
 
(foto av Ferdinand Stöhr på Unsplash)
 
1 comments

En torsdagslista, om tid

Den här bloggen får allt mer en tydlig form för varje dag som går.
En tanke bakom inläggen, en noga känsla för vad jag vill förmedla. Läsa om texter. Plocka bland orden.
En gång var det bara lösa tankar, det finns en charm i det också, men jag vill tänka dem någon annanstans.
Här vill jag berätta historier.
 
Men det ni verkar älska mest, ni som läser, det är undantagen som bekräftar regeln.
Aldrig trycker ni hjärtan som när det genomtänkta, producerade, rymmer ur sin form. Blir något annat.
Ni älskar tydligen när jag gör listor.
Så vi kör väl på en sådan då. För att ni är så fina. Lämnar avtryck med vackra kommentarer, mail, ett litet hjärttryck i förbifarten.
Det här är en lista om tid, den har funnits på många bloggar, jag hittade den en gång hos Sandra Beijer.
 
 

 

Vad är ditt förhållande till tid? 
Kanske är jag född nostalgiker.
En fladdrande känsla av att tiden rinner ifrån mig, som sand mellan mina fingrar.
På samma gång känns tiden så intensiv, allt känns så länge sedan fast det var nyss.
När det är fredag känns onsdagen som att det hände för flera veckor sedan.

Vilken tid på dygnet gillar du bäst? 
Morgnar. Inte innan jag är på jobbet, för morgonrutinerna är stressiga, att minnas alla vantar till alla barn och parera syskonbråk och minnas att själv få med sig allt man behöver.
Men sedan, när dagen precis kör igång.
Allt kan ännu hända. Den här dagen är ännu ett oskrivet blad där stordåd kan ske. 

Vilken är det bästa veckodagen? 
Hata mig inte, men: måndagar.
För se ovan och applicera det på veckodagar: ännu är den här veckan ny, ännu vet vi inte vad det ska bli av den. 

När går tiden som snabbast? 
När jag sätter mig framför datorn efter en sen kvällsjour för att ”varva ned” men är för trött för att ta mig i kragen och gå därifrån sen.

När går tiden som långsammast? 
När jag är för kallt klädd i kyligt väder och behöver promenera mellan platser i blåsten.
När jag väntar på att kunna ringa tillbaka till någon upptagen kollega om ett brådskande fall.
När barnen verkar vilja vara vakna längre än jag själv.

Hur länge tar det för dig att sminka dig? 
Fem minuter de dagar det händer.

Vilken tidsepok skulle du vilja leva i bortsett denna? 
Alla mina bilder av tidsepoker är uppfyllda av folk jag hört skildra dem.
Följaktligen tror jag att om jag hade varit ung på nittiotalet hade jag festat i coola Stockholmskretsar som i Hannah&Amandas anekdoter i Fredagspodden eller som huvudpersonen i Alltings Början av Karolina Ramqvist.
Och hade jag varit ung på 50-talet hade jag bott i USA och sett ut som Marilyn Monroe.
Men i alla tidsepoker hade jag ju bara varit jag.
Det hade ju varit ganska mycket samma sak som nu. 

Äter du fort eller sakta? 
Nå ganska mittemellan.

Vad gillar du mest att lägga ner tid på? 
Barnen. Skriva. Laga mat. Gå jourer för att bli duktigare eller åtminstone hålla kompetenser vid liv. Träna i mitt garage. Läsa böcker.

Vad gillar du minst att lägga tid på? 
Slösurfa när jag skjuter upp saker. Allt blir större i huvudet om man skjuter upp det.

När brukar du går upp och lägga dig på vardagar? 
21.30 om barnen tillåter.

Ditt längsta förhållande? 
Ja detta dårå. Vi har varit tillsammans i åtta år, det blir nio i år.

Vad är den längsta perioden du varit singel? 
Ja hela livet fram tills sexton år, därefter blev jag seriemonogam med en relation på sex månader och sedan den jag är i nu.

Vad skulle du gärna haft mer tid till?
Jag upplever inte tidsbrist som det största problemet. Det är mer att fylla tiden med energi som kan vara svårt.

Vad gjorde du för tre timmar sedan?
Dikterade journalanteckningar.

Vad gör du om tre timmar? 
Sover.

Var ser du dig själv om tio år? 
Jag är trettiofem. Barnen är tonåringar. Jag skriver någonting. Kanske inte professionellt. Kanske fortfarande en blogg. Kanske bara klotter på servetter på caféer. Kanske skriver jag berättelser i imman som bildas på duschkabinen som jag gjorde när jag var liten.
Jag är läkare på något sätt.

Egentligen är det ganska lite som jag vet om det där livet om tio år.
Jag tänkte på det häromdagen. Hur jag när jag var yngre brukade gå ut på promenad när jag reste, och alltid travade i snabb takt oavsett om jag visste vart jag skulle eller inte, bara rakt fram, har alltid tyckt om att gå snabbt.

Det var ett garanterat sätt att gå vilse. Plötsligt var jag någonstans och visste inte riktigt hur jag kom dit.
Så jag tänker att nu räcker det kanske med att trava rakt fram, snabbt.
Att det här kommande tio åren kan få gå mer i njutningsfyllda kringelikrokar.

 

(Bilder från Unsplash)

Tidigare listor:
2017
En lista en söndag

6 comments

Äventyr, lektioner

 
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. För en gångs skull är det verkligen en bra sak.
 
Den här helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
Den här helgen gjorde jag allting jag någonsin gjort förut, sammanfogat till en helhet.
 
En sak som läkaryrket har lärt mig är att bara göra saker.
Inte för att jag vågar, inte egentligen, utan för att jag är van vid att det inte finns något alternativ. Jag har övats i att möta situationer ensam. Att min livlina är att jag kan ringa en vän (en bakjour) som kan komma om det krisar men i värsta fall är trettio minuter bort.
Så när jag fick möjligheten att hålla en tvådagars skrivkurs för tolv personer tänkte jag aldrig men vågar jag?
Jag satte mig bara ner och började skissa på upplägget.
 
 
Så i helgen fick jag prata om ämnen jag verkligen älskar, med folk som verkligen var intresserade.
Vi pratade idéer, karaktärer, dialog, miljöer, grundläggande dramaturgi. Gjorde skrivövningar som jag konstruerat och provskrivit i soffan i vårt garage (det är där jag brukar gömma mig om jag behöver arbeta med något kreativt när barnen är hemma och alla stans caféer är stängda).
Jag visste att jag skulle njuta av att få prata om de här ämnena.
Allt det här som känns så hemtamt och tryggt, och samtidigt aldrig slutar att fascinera mig.
Men jag var inte beredd på hur häftigt det skulle vara att sitta i ett rum av skrivande människor. Att känna koncentrationen och passionen och flowet som ligger i luften på en sådan plats. Att se inspirationens gnista väckas till liv i någon annans ögon.
Folk har utvecklat grava beroenden av mindre kickar än den känslan.
 
Nu är huvudet luddigt lugnt, bedövande tomt.
Vettigare ord än såhär får jag inte ur mig den här veckan heller.
 
Vill ni läsa en riktigt text, klicka er in på min senaste krönika i Läkartidningen. Och gilla den där Facebooksidan jag har om ni vill hitta annat jag skriver, allt jag gör nästlar sig inte in här på bloggen.
 
Så ska jag vabba tvååring, stirra i taket, pilla mig i naveln, och faktiskt bara vara glad.
 
 
 
(Bilderna i inlägget kommer från Unsplash, en sida med hundratusentals fotografier som är gratis att använda både i privata och kommersiella sammanhang. Klicka på bilderna för att komma till just den fotografens Unsplashsida.)
 
2 comments

Fru Feber

 
Det finns så många saker jag hade kunnat berätta om, den här veckan.
Om att skriva. Att försöka skapa en bok från ett utkast. Famla, leta, läsa, treva.
Om att vara läkare. Eller kanske framför allt hur jag inte kan skriva om det. Hur viktigt det känns att hålla den delen av mitt yrkesliv privat. 
 
Om skillnaden mellan mina två sysselsättningar. Att skrivandet är tillåtande. Man får fundera och peta och ändra och älta. Blir det inte bra kommer ingen till skada.
Om hur läkarbesluten kräver helt andra saker av en människa. Hur man övar på att stå ut med sin egen felbarhet. Hur man får kämpa för att vara värdig det ansvaret.
 
Och jag hade kunnat berätta om vardagens mysterier och vissa nätters stjärnklarhet, om andedräkten i minusgrader och februarisolens överraskande värme, om smaken av någons hembakta semlor och av Earl Grey som får dra så länge att det blir bittert när jag glömmer att ta ur tepåsen för att jag är upptagen med att skriva.

Allt det här hade jag kunnat berätta. Men jag ligger här med feber. Har inte så många ord för vad jag vill säga. 
Äter frusna jordgubbar för min ömma hals och minns när vi var tonåringar vid Fyrisån och köpte frysta hallon och åt som karameller medan vi spelade schack på mitt magnetiska schackbräde. Vi köpte frusna jordgubbar en gång istället men det blev för mycket kallt på en gång eftersom bären är så stora, man tappade karamelleffekten.
Klarare tankar än så tänker jag inte.

 
Så jag berättar inte de där berättelserna idag. Vi tar det en annan dag.
Och så länge kan ni väl berätta för mig istället.
Vad tycker ni om med att komma in och läsa här? Vad söker ni? Vad vill ni ha mer av?
6 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén