Kategori: sånt som inte får plats i andra kategorier (Sida 1 av 178)

Att lära sig finska: Leverbiffen, korvsoppan och rågbrödet

Del 1 – Utmaningen: att lära sig flytande finska

En dag visade det sig att jag skulle ha stor nytta i mitt arbete av att lära mig flytande finska. Generellt är det inget man behöver på Åland, som ju är en av de mest svenskspråkiga platserna på jorden. Men för mig skulle det öppna upp en del möjligheter, så jag bestämde mig för att försöka. Nåt måste man ju ändå göra av sitt liv.

Till min hjälp hade jag: 30 högskolepoäng nybörjarfinska jag läste en gång inför ett sommarutbyte i Åbo under läkarutbildningen. En finsk-svensk ordbok. En app där jag ständigt matar in nya glosor. Finskspråkiga podcasts (hur många avsnitt av Afterwork kan man höra på raken?) En årsprenumeration finska hälsotidningar. En Harlequinroman på finska (vi ska återkomma till den i ett framtida inlägg). Mitt jävlaranamma. Min besatthet av språk. Det faktum att om jag är stressad, sömnlös, orolig, vilsen, förfärad, längtansfylld, förbannad, förtvivlad kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att döva allt som känns svårt än att hålla på med språk.

Och, kanske viktigast av allt: jag hade KOTIRUOKARYHMÄ.

Del 2: Matlagningsgruppen

KOTI betyder hem, RUOKA mat, och RYHMÄ grupp och KOTIRUOKARYHMÄ (jo, i versaler) är namnet på en av de största finskspråkiga Facebookgrupperna. Jag hittade den just så, genom att googla finlands största facebookgrupp på finska, och slumpmässigt gå med i allt jag hittade. Det var efter att jag redan valt finska som standardspråk på min Facebook (och råkat förstöra ett gäng inställningar på Facebooksidan jag har för mitt skrivande innan jag fattade vad alla ord betydde). Det var dags för nästa steg i processen att göra allt mitt slö-internetscrollande till ett språkbad. Och i den här vardagsmatlagningsgruppen med dryga 120 000 medlemmar har jag fått språkträning så det räcker och bli över.
Det jag inte var fullt lika förberedd på var kulturchocken.

Del 3: Leverbiffsburgaren och korvsoppan

Jag hörde någon säga att en av fördelarna med att lära sig ett språk riktigt bra är chansen att komma en kultur nära – och upptäcka att skillnaderna oss emellan trots allt inte är så stora.

Och nog hade jag hade en föreställning om att när jag väl lärt mig att dechiffrera språket, skulle känslan i KOTIRUOKARYHMÄ vara som i vilken svensk matlagningsgrupp på Facebook som helst. Men när jag lärt mig mina hundratals nya glosor och lyssnat på lika många timmar finsk podcast, när jag började förstå vad som skrevs i gruppen kände jag mig inte så kulturellt närliggande.

Det första inlägget i KOTIRUOKARYHMÄ som jag förstod i sin helhet handlade om leverbiffshamburgare. En bild på en mörk massa i ett hamburgerbröd kompletterades med texten (fritt översatt, och fritt från minnet): leverbiffsburgare. Toppad med saltgurka, rostad lök och rikliga mängder ketchup. Bilden är inte vacker, men smaken är delikat!
Och jag kände ingen omdelbar lockelse att tillreda detsamma i mitt eget kök.

Nästa diskussion jag såg var den om korvsoppan. Inlägget hade över tusen reaktioner och hundratals kommentarer. Är jag den ENDA, undrade trådstartaren, som hackar rotfrukterna SJÄLV till min korvsoppa? Tycker det smakar så mycket bättre. Bland kommentarerna fanns en del stöd – de frysta, färdighackade rotfrukterna på påse ger inte alls samma färska smak till en korvsoppa, hävdades det. Å andra sidan sjöng också vissa de frysta, hackade rotfrukternas lov, och kom även med exportidéer: Här i Sverige där jag bor är det sådär man MÅSTE göra om man vill göra en soppa, kommenterade någon. Man hackar alltid grönsakerna och rotfrukterna själv!!! Det finns inte frysta rotfruktspåsar. En annan exilkorvsoppeätare svarade engagerat att det inte existerade heller i det sydeuropeiska land där hen hade bosatt sig, och föreslog att en driftig finne måste ta sitt ansvar och satsa på utlandslansering av rotfruktspåsarna – dags att exportera denna livsnödvändiga bestsellerprodukt som resten av världen ännu inte lyckats uppfinna.

Del 4: Rågbrödskonspirationen

Mer hemma kände jag mig när konspirationsteorierna dök upp. De har trots allt en plats i alla Facebookgrupper.

Det började med en bild på flera kilo torkat rågbröd i mitt Facebookflöde. Jag har fått flera kilo torkat rågbröd gratis, skrev en fundersam finskspråkig hemmatlagare, vad ska jag göra med det?
Förslagen var många och sträckte sig från mat till hästarna via rågbrödssoppa till rågbrödslasagne. (Mjukgör de torra rågbrödsskivorna genom att dränka dem i köttspad och använd dem därefter som lasagneplattor. Många middagsgäster har sagt att det är godare än originalet!) Fyrtio kommentarer senare anlände dock en vaksam och kunnig vän av ordning med en skarp riskanalys. Jag skulle vara mycket försiktig. Om man har ”fått” torkat rågbröd ”gratis” har det sannolikt varit mögligt innan torkning. Dessutom finns många undermåliga produkter där rågen är utblandad med potatismjöl.

Och som med alla Facebookgruppskonspirationer får jag en kittling i magen, känner något hisnande, en önskan att veta mer. Vilka är de här finska onda makterna som delar ut förfalskat mögelrågbröd gratis? Varför vill de utsätta sitt folk för sådana onda gärningar?

Del 5: Slutsatsen

Min finska är ännu inte flytande, men jag är över tröskeln när ljuden är en obegriplighet och de skrivna orden en massa av bokstäver utan innehåll. Jag vet mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra om hur man bäst tillreder en korvsoppa.
Och jag vill ha mer.

Men lite mer avantgarde, lite mindre och exklusivare, lite early adopter och känna att man redan är på nästa steg.
Så när jag hittar spin-off-gruppen KOTIRUOKARYHMÄ (uncensored) tvekar jag inte en sekund innan jag går med.

Färden in i det okända har aldrig varit mer spännande.

 

 

(Bild från Toa Heftiba på Unsplash)

8 comments

Februari, mars

En dag, på väg från ett tandläkarbesök, ramlar min Habanero på isen. Det är fortfarande februari och överallt så halt. Om dagarna värmer solen både ansikten och snön, om nätterna fryser smältvattnet på. Hennes stadiga näve i min var visst inte tillräcklig för att hindra henne från att falla. Jag piper till på sättet man bara piper när man är en mamma som tror att ens barn kan vara skadat. Böjer mig ned tätt intill mot den lilla ungen som ligger där blickstilla på marken med ansiktet mot snön, inte ens en gråt, inte ens ett skrik.
”Åh lilla vännen”, säger jag, ”åh lilla älsklingen, hur gick det?”
Tre sekunders tyst blickstillhet. Sedan slår hon ut med armarna, som om hon skulle göra en snöängel fast på mage, vänder kisande upp det runda ansiktet mot februarisolens värme, och bränner av det nöjdaste av Habaneroskratt.
”Mamma, jag är OKEJ. Det här var baaaaara KUL.”
Och så kan man väl halka sig igenom en vårvinter, om man är lagd åt det hållet. Låta varje möjligt fall också vara ett möjligt bergochdalbanekittel i magen.

Jag tänker att jag ska skriva om februari, men dagarna går, och jag gör andra saker. Åker med en sjuåring till fotbollsträningen och sitter kvar och tittar, för att jag har lovat, fast jag är rädd för bollar. Dricker päronte och skriver krönikor och ser på snöstormen utanför mitt arbetsrum. Bränner tungan för att jag är för otålig. Gömmer texter långt bort i hemliga mappar för att de inte är bra nog.

Äter en hembakt fastlagsbulle på Svarta Katten för att fira goda nyheter, känner brödets kompakta stabbighet och gräddens sötma värma själen lika mjukt som en vänlig smekning över kinden. Lyssnar på säkert tjugo avsnitt av This American Life. Börjar gråta åt ett av dem, när en kvinna läser en berättelse ur sitt liv om när hon födde ett barn och adopterade bort det. Fångar snöflingor på tungan. Halkar. Reser mig igen.

Jag tänker att jag ska skriva om mars, men dagarna går, och jag gör andra saker. Pratar med en femåring som vill att jag ska berätta hur vi hamnade på den här planeten. Förhandlar med en tre-och-ett-halvtåring som egentligen alltid bara tar ett förslag till förhandlingsbordet – Habanero way or no way.  Dricker pepparmyntste.  Börjar arbeta på psykiatrin. Skriver fler krönikor, bland annat om just det. 

Tänker på mediciners verkningsmekanismer och på korrekt diagnostik. På hur man kan hjälpa den som är i det mörkaste mörka, men också den som är i det alltför klart lysande ljusa. Tänker på allt som kan göra ont i en människa även innan det har fått ett namn. Tänker på vilken nytta man ibland kan göra genom att sätta på ord på det någon annan ville berätta, men inte lyckades formulera.

På makten hos berättelser, styrkan i ord.

Och plötsligt – hastigt och oväntat, lika snabbt som fallet på fläcken – är det vår.
Och det är OKEJ.

 

(Bild från Shawn Ang på Unsplash)

 

10 comments

Lyssna, läsa, laga

Hej hej, det var länge sedan.
Saker jag gjort på sistone istället för att skriva någonting här: skrivit tre krönikor, mailat tusen jobbmail, genomlidit en förkylning, läst massa läxor med min sjuåring. Och tagit en ny bylinebild att skicka med texter jag skriver. Det sistnämnda var  definitivt det svåraste. Har skjutit på det i flera år.

Nå. Egentligen tänkte jag bara tipsa om sådant jag lyssnat på, läst om och lagat på sistone, som jag gjorde en gång för länge sedan ni vet.

att lyssna på

– Boken First we make the beast beautiful av australiensiska journalisten Sarah Wilson.  Naket och vackert om hennes ångest och bipolaritet men kanske framförallt intelligent och empatiskt om själslig smärta ur ett vetenskapligt, filosofiskt, existentiellt perspektiv. Dessutom välskrivet som satan. Lyssnade som ljudbok och gillade författarinläsningen mycket. Årets bästa bokupplevelse hittills.

– Låten Life support med Keyra. Mörkt och pondusfyllt med en melodi som man aldrig slutar sjunga på. (Vilket är olämpligt för jag kan inte gå runt och sjunga I’LL TAKE YOU OFF LIFE SUPPORT, det känns smaklöst med tanke på mitt läkaryrke). Gjord av cool tjej som jag tror kan bli hur stor som helst, minns var ni hörde det först.

Podcasten P3 Dystopia. Välproducerat dokumentärt om scenarion för hur världen som vi känner den kan rasa samman. Antibiotikaresistens, havsnivåhöjning, krigets ankomst och mycket mer. Älskar ämnesvalen, älskar musikvalen, älskar att de inledande dramatiseringarna är från en massa olika svenska städer och inte bara samma Stockholm hela tiden. Extra svag för avsnitt som börjar i Umeå, som det om AI till exempel.


(Bild från Unsplash)

att läsa

– 22-åriga Linnea Brännströms blogg är sedan en tid tillbaka en av mina favoritplatser på internet. Här finns samma typ av bloggskrivande som jag själv vill skapa – berättande, personligt, ett ställe där texten får ta plats. Ämnena är allt från Umeåskildringar (älskar det!) till kärlek, till att söka sina rötter som adopterad och vilka känslor det kan väcka. Oavsett ämne är det så välskrivet att det händer att jag får gåshud.
Just nu är det extra mörkt här inne och det gör så ont att läsa, men jag tror att den som själv gått igenom något tungt kan hitta tröst i de smärtsamt vackra beskrivningarna av hur livet kan kännas när det värker.

– Här önskar jag att jag hade kunnat tipsa om någon sjukt bra bok också. Men har inte fastnat för något jag läst på sistone. Börjar jag bli för gammal och cynisk eller hittar jag bara inte rätt böcker? Vad ska jag läsa om jag vill bli hänförd? Tipsa gärna i kommentarerna.

att laga

(Bävar för den dag då jag börjar se på teveserier istället för att laga mat. Hur ska jag då kunna bibehålla allitterationen i de här inläggen? lyssna läsa ligga-på-soffan?)

– Har lagat jättemycket mat från kokboken Mega vego (som är en samlingsbok med alla recept från de tidigare böckerna Mera vego och Ännu mera vego). Underfundiga, lättlagade, goda recept som passar hela vår familj. Gillar särskilt matvetepytten, rödbetspastan med honungsrostade kikärtor, belugabolognesen. Finns även som app som jag har hört ska vara jättebra.

Japp. Det var det för idag.
kyssar&kärlek till er alla.

 

 

 

 

12 comments

En vecka i januari 2019

131 dagar efter riksdagsvalet får landet jag bodde i en gång en statsminister.
Jag går hemma med sjuka barn på måndagen, onsdagen, torsdagen och fredagen den här veckan. Det finns mycket tid att lyssna på radioinslag och podcasts i ett försök att förstå de praktiska konsekvenserna av de politiska förvecklingarna i ett samhälle jag inte längre lever i.

Jag frågar några vänner som bor i Sverige om de kan förklara tydligare vem som egentligen får makt och vad det kommer att leda till. De flesta rycker på axlarna, säger att det är för krångligt, att ingen riktigt vet. Som folk brukar göra åt samhällsfenomen som kräver för mycket nörderi för att begripa. Bankkriser, mellanösternkrig, den egna regeringsbildningen.

Det är så lugnt här, på den här ön, det är så lugnt här, på den här platsen i livet. Som om jag sprängt mig en ö också i tillvaron, ett hål i tiden för att få utrymme att tänka. Medan de sjuka barnen leker med varandra rör jag mig genom huset och ställer saker i ordning. Rensar ut. Gör plats för nytt. Känner efter.

Utanför faller snön i evighetssjok, det tar aldrig slut. Utanför kryper minusgraderna allt lägre, nåt bitande och vasst i luften, en påminnelse om mina Umeåvintrar. Här inne finns barnrösterna när de förhandlar med varandra, min favorittröjas mjuka tyg mot handlederna, välbehaget i att inte titta på klockan på flera timmar.

Jag lyssnar på Puzzel med Little Jinder och lagar tomatpasta med rostade kikärtor. Jag lyssnar på Sämst i världen med Solen och lagar ugnspannkaka. Jag lyssnar på New Year’s eve med MØ och lagar linsstroganoff.
Det är barnens favoriträtt. Storasystern kommer hem och frågar vad det är till middag och jag svarar att det är hennes favoriträtt och genast, som ett brev på posten, kommer Lilla Gubbens mörka blick, den förnärmade:
”Mamma, varför sa du inte att det är MIN favoriträtt också? Mamma, har du GLÖMT mig?”

Åh Lilla Gubben, vad lika vi är. Lilla Gubben, vad jag vet hur lätt det är att känna sig försakad. Men Lilla Gubben, man är aldrig så bortglömd som man kan få för sig.

Jag läser Fanny Ambjörnssons Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik och delar inte alla slutsatser men uppskattar ämnesvalet. Jag börjar läsa en novellsamling av Tove Jansson men hinner inte längre än till förordet innan en unge gastar att den har blivit slagen i sitt huvud och en annan skräckslaget stammar att det var självförsvar, FAKTISKT. Jag läser S-markets kundtidning Samarbete, vars kulturfrämmande aspekter jag skrivit om tidigare både här och här, och tänker på kulturskillnaderna mellan det svenska och det åländska och det finlandssvenska och det finska.

Jag försöker läsa om det finska riksdagsvalet som är nu i höst. Jag funderar över det exotiska i att bo i ett land där mitt modersmål talas av en minoritet av befolkningen och drivkraften att bevara det egna språkets och den kulturella gruppens rättigheter är så stor att nästan alla svensktalande röstar på samma parti. 

Jag skriver en krönika om Fanny Ambjörnssons bok. Jag skriver anteckningar om blogginlägg jag vill skriva senare. Jag skriver nästan ingen skönlitteratur och är ganska nöjd med det. Jag börjar känna att omvärlden är så fascinerande, att det finns historier utanför mig snarare än inom mig som jag skulle vilja berätta.

Jag sitter i mitt arbetsrum, ser ut över den klara himlen, de snötunga träden, i det här öriket i Östersjön, en isolerad plats och samtidigt en smältdegel för allting.
Tänker: är det här känslan som kommer av att vara någon som flyttat runt? Att aldrig riktigt tillhöra en grupp fullt ut.

Eller är det tvärtom? Att jag alltid varit för nyfiken på precis alla perspektiv samtidigt, att det alltid varit omöjligt för mig att foga mig?
Att det är sådana som jag som sitter löst i sin kulturella förankring?
Att det är sådana som jag som ger sig av.

 

(Bild av Samuel Zeller, via Unsplash. Och ett av mina favoritfotografier).

0 comments

Vykort från Åland, januari 2019

(klicka på bilden för källa)

 

En dag drabbar stormen Åland. Genom natten viner ljudet av väldiga vindar starkare än någonsin förr. Färjorna blir inställda. Stora delar av befolkningen drabbas av strömavbrott.
Mina barn är hos sin farmor och farfar i Sverige, blir kvar där en extra dag eftersom de inte kan resa hem i ovädret. I jämförelse med många andras situation är det ingenting.
Träd vräks ned av stormen och river ned kablar, telefonnät sviktar liksom viss radio. Vi uppmanas att inte ge sig oss ut på vägarna med tanke på framkomligheten. Sjukhuset intar beredskapsläge ifall bemanningsbehovet skulle öka när personal inte kan ta sig till jobbet samtidigt som risken för skada och olyckor är förhöjd.

Och jag sitter där hemma, utan barn men med ström. Telefonen påslagen ifall jag skulle behövas. Med tacksamhet över både min värme och mitt kaffe och mitt oskadda hus när Facebookflödet fylls av de som är utan allt det där.

Och sedan går det över, utan att vara över. Stormar lugnar sig alltid. De värsta av vindar drar förbi. Efteråt är havet spegelblankt, trädkronorna stilla.
Men kvar finns strömlöshet. Trasiga hus och bilar. Rotvältor som barnen ska hålla sig undan. Ett ständigt röjningsarbete för att återställa samhällsfunktioner. Och påminnelsen om livets och samhällets sårbarhet.

Jag tänker på hur tryggt vi lever i den moderna tiden. Hur lätt det är att uppfatta tillvaron som både förutsägbar och kontrollerbar. På att det ökar utsattheten om något väl händer. På hur värdefullt det kan vara att förbereda sig lite extra för att man kan bli utan det vi tar för givet. Att äga ett spritkök, kunna tappa upp extra vatten, ha en radio med extra batterier. Fundera kring vad man gör om telefon, radio eller internet inte fungerar. Vara förberedd, som privatperson och som samhälle. (För den som vill lära sig mer om sådant rekommenderar jag hemsidan 72timmar som en början).

Men jag tänker också på hjälpsamhet. Omkring mig ser jag hur människor öppnat sina hem, bjuder på vad de har med given självklarhet. Hur Sittkoffska gården höll öppet hela natten och erbjöd människor att komma dit och sova om de inte hade någon varm plats att vara på.

Jag tänker att det är något människor behöver, inte bara nu men också alla andra dagar. Att få vara flockdjur. Att kanske borde vi oftare blotta våra svagheter, be om hjälp när det skaver. Få komma in i andras värme.

För i det där moderna livet som vi tror är så kontrollerbart och förutsägbart lever vi ofta så ensamma. Men livet är ju aldrig förutsägbart. Man kan alltid behöva en klan, och en kram.
Under stormen, och efter den.

 

Fler Vykort från Åland:
Vykort från Åland, september 2018

Vykort från Åland, juli 2018

Vykort från Åland, juni 2018

1 comments

2018

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Var mamma till ett skolbarn, packade gympapåsar och läste läxor och gick på utvecklingssamtal. Höll i en skrivkurs. Reste på en roadtrip genom Finland och sov i bilen. Löneförhandlade. Gick hem längs med havet i gryningsljuset en morgon i maj.

Genomdrev du någon stor förändring?
Blev klar med min AT-tjänstgöring vilket gör att jag kan styra över min tid på ett sätt jag velat länge. Men det hände alldeles nyss, jag tror inte jag har fattat än vad det kommer att innebära, är bara på väg att bygga min nya tillvaro.
Och så förändrades mycket bara av att barnen blivit så mycket större. Men jag tror inte jag kan vara självgod nog att påstå att det är jag som genomdrivit den förändringen.

Blev några av dina vänner föräldrar i år?
Inte i år, väl?
Nu kanske jag måste skämmas för alltid för att jag glömmer någon. Men om 2017 var riktig baby boom så har 2018 varit ett år när vännerna upptäcker livet som småbarnsförälder, antar jag. Och precis som jag skrev om förra året är jag lika mycket i otakt som alltid, jag som trodde att jag skulle känna mig som en i gänget när alla började få barn. På väg in i en annan sorts liv på så många sätt.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?
Mindes inte förra årets datum när jag läste min gamla lista, så förhåller mig försiktig till datum jag ”alltid kommer att minnas”. Huvudet börjar väl bli fullt.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, det var bara samma gamla vanliga död som är mitt jobb att hantera men som ändå kryper under huden och in i själen ibland.

Vilka platser besökte du?
Helsingfors för en kurs och sedan Helsingfors igen på en resa tillsammans med Habanero, och min kompis och hennes barn.
Österbotten, två gånger. En massa obskyra finska orter under vår roadtrip. Falun för att fira jul. Uppsala några gånger för att gå på kurs och träffa familj. Linköping för en stor släktträff.

Bästa köpet?
Min egen domän och webbhotell för den för att kunna bygga den här hemsidan. Kameran.
Annars är det bästa nog allt jag inte köpte. Att kunna gå på utflykt i världen utan att målet är någon form av konsumtion. Uppfattar det som vilsamt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att ha fått den här hemsidan klar, att den här krönikan om tröst blev så spridd, att Friskis&Svettis kom till Åland, att Lilla Gubben växt till sig så mycket under året och blivit en mycket nöjdare pojke, vissa patientmöten som jag bär med mig, att sitta på en stugtrapp med min man och äta vattenmelon och lyssna på tystnaden, att bada i havet hela familjen, att äta hemlagad saffransglass, att se min Habanerobebis ställa sig bredbent med armarna i sidorna och säga what the HECK???, att läsa läxor med Storasystern, att ligga i hytten på olika färjor och stirra i taket.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?
Ett milt temperament.

Vad önskar du att du gjort mer?
Haft överseende och låtit va.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Skjutit upp. Surat.

Favoritserie från året som gått?
The dawns here are quiet (som är en serieversion av en prisbelönt sovjetisk 70-talsfilm). Grät som ett barn till sista avsnittet.

Bästa boken du läst i år?
Skuggan över stenbänken av Maria Gripe.
Och hjärtat, det var mitt av Sara Ehnholm Hielm. 

Största musikaliska upptäckten?
Børns. Vet inte hur många gånger i år jag lyssnat på Clouds? På American Money? På Fool’s Gold? På God save our young blood? Tillräckligt mycket för att knappt veta om jag tycker musiken är bra längre, den är bara inkapslade minnen. Av en bubblande frihetskänsla och sommarhetta, av att trampa genom novembermörker på väg till träningen, av jobb och av längtan, av insikter och beslut.
Skrev mer om låtar från året (men mest om kärlek) här.

Största framgång på det privata planet?
Slutet på en epok och början på en ny när barnen blev äldre och mitt arbetsliv ett annat.

Största misstaget?
2017 års svar säger allt med sådan precision att jag inte kommer att ändra en bokstav: ”Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.”

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare?
Höga toppar och djupa dalar.
Men överlag var jag nog gladare, faktiskt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Köper så lite. Men lite fix med huset antar jag. Fika på stan om söndagarna ibland. Personalmatsalslunch, precis som förra året.

Något du önskade dig och fick?
Snälla barn.

Något du önskade dig och inte fick?
Miljonvinst på Triss.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018?
Väcktes av sång från mina barn. Tog det lugnt. Filosoferade över livet.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja.

Vad fick dig att må bra?
Träna, läsa, kramas. 

Vem saknade du?
Min man, barnen, när jag var bortrest.

De bästa nya människorna du träffade?
En hel drös, på de mest oväntade ställen.

Mest stolt över?
Att jag rodde allt i hamn.

Högsta önskan just nu?
Att tillvaron förändras på sättet jag strävar efter.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Organisera mera.

 

Tack för alla ni som följt med under det här året, tack för alla nya som strömmat till. Tack för att ni kommenterar och delar eller helt enkelt läser i tysthet. Jag är så glad att ni hänger med. Vi ses på andra sidan nyåret!

(och här är min sammanfattning av 2017)

10 comments

Alltings början

Hej.

Nu ska jag börja blogga på den här platsen i stället. Det gör mig så glad att jag inte ens vet vad jag ska skriva. Firar istället med att publicera en av mina favoritbilder, på tre av mina favoritpersoner. Kanske borde jag ha börjat med en bild på mig själv istället. Men jag har ju nästan inga. Det är ett mål för 2019. Att ta bilder på mig själv som jag kan visa i texter som handlar om mig.

Nya läsare – läs mer om mig här, eller bläddra blanda mina bästa inlägg.

För den som är gammal – välkommen hit, välkommen tillbaka.
Vad roligt det är att ha er här. Vad mycket fint vi ska ha på den här platsen. Vad mycket text och tankar jag vill dela på den här platsen. Det känns som jag äntligen har byggt mig ett utrymme där orden kan få ta plats som jag vill. Jag hoppas att ni ska uppleva detsamma.

Nya som gamla –följ mig på Bloglovin’ för att inte missa några inlägg. Ge mig gärna synpunkter på buggar eller konstigheter på den här hemsidan om ni hittar dem. Den här ju helt min egen, och jag erkänner villigt att jag är duktigare på att skriva än att bygga något sådant här.

Tror detta kan bli så sjukt bra. Och är så glad att jag inte vet hur jag ska avsluta, så jag avslutar med en annan favoritbild.  Som faktiskt är på mig, men tre år gammal. Den påminner mig om allt som var underbart med att ha tre små barn samtidigt, alla under fyra års ålder: att ständigt ha en unge i sin famn. Att det är självklart att den som inte just nu har en unge i famnen ska kunna ligga på soffan bredvid och sova med hörselskydden på. Att fotografen till bilden är en tre-och-ett-halvtåring som behövde underhållning.  Att man är en MAMMA som bara har ögon för sin bebis, och att bebisen är så mycket minsting, nu och fortfarande, som bara har ögon för en sak: storasyskonen.
Man kan ju bli snörvlig av nostalgi för mindre.

Men mer om den berättelsen, och andra, en annan dag. Nu kör vi.

9 comments

Knyta tråd

Vad jag gör i november?
Knyter samman lösa trådar.
Avslutar sådant som är färdigt, smakar på sådant som är nytt.

Vi hörs i slutet av november, då händer det grejer, skrev jag för ett tag sedan.

Och lämnade en ofrivillig cliffhanger, den där sortens ledtråd folk slänger ut sig på internet när de ska ge ut böcker, föda barn, flytta till Paris.

Inte ska ju göra något sådant, inte nu.
Men ibland är det när det händer grejer mer ett sinnestillstånd än en livsmilstolpe.
Ibland är händer grejer att man får göra något man vill, på sättet man vill, i en tillvaro man skapat.

I slutet av november blir jag äntligen klar med min AT-tjänstgöring. De där åren efter läkarexamen då man visserligen jobbar, men regler och formaliteter bestämmer var och hur och hur mycket man kan vara ledig.
Just nu pluggar jag inför den tenta som avslutar hela tjänstgöringen. Efter det är tiden min. Jag kan styra den som jag vill ha den.

Jag ska börja med tre månader av att göra annat än läkarjobb. Av att skriva mer och hänga mer med mina barn. Att få göra skrivjobb dagtid istället för helgkvällar. Av att laga middag i lugn och ro och fylla diskmaskinen lite oftare. Av att fotografera mer och se om jag någonsin kan lära mig att själv skapa den sortens bilder jag vill ha.

Av att ge den här bloggen en egen domän istället för att ligga på blogg.se, bygga en sida som är precis som jag vill ha den och lägga ut många fler texter här som är precis vad jag ville berätta.

Ibland, de här senaste åren, har det känts som om jag aldrig skulle nå den här friheten i mitt liv.
Och nu är det plötsligt bara dagar kvar.
Sedan ska jag ge mig ut och njuta av novemberljuset, decemberljuset, januariljuset, februariljuset.
Bara för att jag vet att jag kan.

 

 

 

(Bild från Amy ShamblenUnsplash)

 

 

 

 

9 comments

Lyssna, läsa, laga

 
Det blir glesare med orden här nu, det har ni redan märkt. Fram till slutet av november, sedan händer det grejer. En jäkla massa grejer. Vi tar det när det kommer.
Tills dess skriver jag mer sällan här. Följ Facebooksidan eller via Bloglovin’ om ni inte vill missa när något dyker upp.
 
I varje-veckas-Nettelblad-inlägg-abstinensen kanske ni behöver något annat att sysselsätta er med. Så jag tänkte ge er tipsen om sådant jag sysselsätter mig med, när jag inte skriver här.
 
Varsågod, här har ni saker att lyssna på, läsa och laga i september:
 
 

Att lyssna på

 
Förlagspodden är en vän om natten, det bästa jag vet att lyssna på när jag inte kan sova. Två insiders i förlagsbranschen pratar böcker och läsande, ganska lite skrivande, ganska mycket bokbransch. Lugna röster och ärligt bildade samtal och jag älskar att det handlar om böcker men inte om att skriva dem. För att det gör det intressant, men ändå prestationsångestbefriat för en skrivande människa som just nu inte skriver.
 
Den här låten (det är Flickers med Son Lux), helst medan man dricker smultronte på balkongen under en filt när det är duggregn i luften och man fogar samman ord till text som en gång kanske kommer att bli något långt och väldigt och banbrytande.
Men som ännu är just bara ord.
 
 
 
Att läsa
 
Den här artikeln från Tidningen Vi, om livet efter en gastric-bypass-operation. Välskriven, utan färdiga svar men med förmåga att väcka många tankar. Men ja, jag ska vara ärlig, jag är arbetsskadad: jag tänker framförallt på att det är skickligt genomfört skrivande.
 
Det här inlägget om livspussel, hos Den där om Jenny. Varmt och på något sätt betryggande, som en kompis som ger en råd. Och med bra tips – jag kör också på det där med podcasts vid evighetsläggning. Och tycker hon definitivt slår huvudet på den där spiken när hon skriver: ”Jag gör ofta så mycket jag orkar. Aldrig så gott jag kan, för då skulle jag vara utmattad.”
 
– Boken Och hjärtat, det var mitt av Sara Ehnholm Hielm.  En essäsamling av en finlandssvensk förläggare och filmkritiker, skriven under ett år i Rom. Började läsa den rätt mycket av en slump och blev snabbt betagen av de skarpa formuleringarna, det belästa som hör essän till, variationen i teman. Här ryms föräldraskap, skrivande, läsande och en inblick i finlandssvensk identitet som känns exotisk för mig som aldrig haft den typen av upplevelser. Kommer en recension så småningom men rekommenderar den varmt och särskilt om man har knappt om tid – essäerna kan ju läsas en i taget, som lyxiga praliner någon gång nu och då.
 
(Bild från Vegokäk)
 
Att laga
 
Den här vegetariska linsstroganoffen äter hela familjen till middag minst en gång i veckan. Hoppa inte över någon ingrediens! Soltorkade tomaterna ger sältan, rivna morötterna ger krispet, tillsammans blir de helheten som gojsar ihop sig till ljuvlighet.
 
Den här feta-och-spenatpastan lagade jag en gång när min man råkat köpa en kruka färsk dill istället för persilja som jag skrivit på inköpslistan. Det misstaget visade sig vara vägen in i en favoriträtt. Barnen är inte lika begeistrade och någon vän av ordning skulle säkert kunna anmärka att detta väl är mer av en sommarrätt. Jag köper dill från frysdisken och lagar detta långt in i september. Tycker man blir så glad av detta? Som en stråle solsken fast infångat i en tallrik.

Klart slut, trevlig höst, kyssar&kärlek, tack för allt fint ni skriver till mig här, vi hörs när vi hörs!

 
 
 
7 comments

Dagar, nätter

 
Jag är inte tyst för att jag inte har någonting att säga. Har bara många jourpass att dra på en och samma gång. Det lugnar sig.
De flesta saker i livet lugnar sig om man ger dem tid till det.
 
Om någon vecka har jag tid för det mesta igen.
Om några månader har jag massa tid, för massa saker. Men mer om det, en annan dag, när jag börjar få allt jag vill på plats.
 
Men medan tiden är knapp är allt jag hinner med när jag inte syr ihop sår eller skriver ut hostmedicin är att drömma om en sommar som var, längta efter en vinter som kommer, läsa böcker, pussa barn, koka spagetti, känna ljummet regn i mitt ansikte, höra åskan gå och vinden vina genom rutorna, springa tills jag tappar andan med musiken på högsta volym, somna i nytvättade lakan ibland.
Och det går ju inte av för hackor, även om det inte är att skriva.
Vi hörs snart.
 
1 comments

Sida 1 av 178

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén