Kategori: sånt som inte får plats i andra kategorier (Sida 1 av 178)

There is noticeably a bundle to find out about this.

Tystnaden här blev visst längre än vad jag tänkt mig, det blir så ibland, när livet kommer emellan, när arbetet och pusselläggande och lådcyklandet och havsbadandet kommer emellan, och kikärtskokandet och löpturerna och kursresandet kommer emellan, och funderandet och förenandet och förundrandet kommer emellan, och kanske också det där bokprojektet.

Skriver just nu på något som låter såhär (om textens stämningar var musik):

och det är precis i slutet av ett skrivprojekt, det är väldigt mycket kvar och ändå väldigt nära, och det finns saker i det som jag tycker så mycket om, bilder och stämningar som gör att jag fortfarande njuter av att vara där.

Så jag stannar där ett tag till. Loggade egentligen bara in för att radera en massa spamkommentarer, för nåt har flippat på bloggen och nu kommer det typ 40 spamkommentarer på gamla inlägg varje dag.

Men sedan läste jag dem, och lät dem finnas kvar. De är ju i sig själva som den bästa av skönlitteratur, se bara:

 

am just writing to let you understand of the extraordinary encounter my wife’s princess gained reading through your web page.”

I and also my guys were actually reading through the best pointers located on the blog and then the sudden came up with an awful suspicion I had not expressed respect to you for those strategies. All of the women came so warmed to read through them and now have quite simply been enjoying those things.

I have to express some appreciation to this writer for rescuing me from this challenge.

Thank you so much for providing individuals with remarkably marvellous chance to discover important secrets from this website. It really is very sweet plus jam-packed with amusement for me and my office friends to visit your site at the very least thrice per week to read the new secrets you have.

There is noticeably a bundle to find out about this. I assume you made certain good factors in options also.

 

Om den här bloggen  skulle ges ut som en bok, skulle jag sätta de citaten som blurbs på omslaget.

 

Vi hörs när jag är ute på andra sidan det här projektet. adios.

 

 

 

4 comments

Nio påskar

Först tänker jag att påsken är ju inget särskilt, en högtid utan traditioner, ett av alla märkliga sjok av lediga dagar som förvandlar alla vårterminer till ett virrvarr av ledighet som försvinner så hastigt att det är svårt att förstå hur det händer. Ett ingenting, och jag tänker: kan jag ens minnas vad jag gjort på påsk de senaste åren? Men så provar jag, och jag minns –

påsken 2011, jag är arton år, nygravid med ett barn, ett första barn, varsam i världen på sättet man kanske bara kan vara när man är nygravid med sitt första barn, vill inte äta för många kanelbullar när det bjuds för jag har läst att stora doser kanel kan ge missfall
sover timmar på soffan varje dag, det skira vårljuset när det strömmar in genom de stora fönstren och balkongdörren i vår lägenhet på stan i Umeå, ljudet av grannarna i lägenheterna omkring när jag dåsar in och ut ur nygraviditetens sömniga dvala, illamåendet i sjok som kommer och går men illamåendet kring påsk är inget mot vad illamåendet kommer att vara sen, men det har jag ingen aning om
det är så mycket man inte har någon aning om, när man är arton, kring vad som ska komma
sen

påsken 2012 och jag är nitton, åker tåg med en fyramånaders bebis, visar upp den för våra släktingar, jag har just skrivit en tenta, den handlar om cirkulationsfysiologi och om njurar, jag kommer nog aldrig att skriva så bra på en tenta igen, för snart kommer jag att tröttna på att bevisa mig bara för sakens skull, men det vet jag ju inte heller ännu och senare kommer det att kännas märkligt allt det där, att jag klarade av allt det där, det kommer att kännas som en dröm eller minnet av en film man sett sent om kvällen medan man slumrar till under delar av den, så att man senare är förbryllad över hur scenerna egentligen hänger samman, och

påsken 2013 och vi gifter oss, en liten borgerlig ceremoni och efteråt äter vi på Invito och vi är mindre än tio personer och jag hade aldrig velat ha något annat och jag är tjugo år och gifter mig i min röda hatt och vi reser med båten över till Vasa efteråt, äter mignonägg för första gången, far runt på den österbottniska landsbygden, och jag känner mig märklig i kroppen och i sinnet, för jag är nygravid, igen, men det vet vi inte än och

påsken 2014 och vi har en tvååring och en fyramånaders hemma och vi får besök av svärföräldrarna och besök betyder barnvakt och barnvakt betyder tid att tänka, tid att skriva, så jag skriver
jag redigerar ett bokmanus med en febrig iver, uppkrupen på en av träbänkarna på grillplatsen utanför vår studentlägenhet på Ålidhem, och senare skickar jag in det manuset till ett förlag, och de tror på det, tror på det nästan men inte hela vägen, jag kommer att redigera det i tre omgångar tillsammans med en förläggare och det kommer att bli bättre och bättre men ändå inte räcka hela vägen men det vet jag ju inte nu, det är väl hela skrivandets kärna, och kanske livets
att om man tog in hur mödosamt det skulle kunna bli skulle man aldrig våga ta det första steget

och det är påsken 2015 och jag är gravid igen och min son har slutat sova,
jag är ganska mycket gravid för den här ungen kommer i augusti och inte i december som de andra och hon kommer att vara ett kraftpaket utan dess like men det vet jag ingenting om, vet bara att min son var världens enklaste bebis men plötsligt visat sig vara ett ganska komplicerat barn, och min man tar alla nätter och all sömnlöshet och jag
skäms över mina dåliga beslut, på sättet man kan göra om man fortfarande tror att livet kan kontrolleras, att svåra saker är en konsekvens av att man inte planerat bort sånt som gör ont tillräckligt bra,
och jag kommer att växa bort från den tanken, jag är tjugotvå men tror att jag är trettio, jag förstår inte att det faktiskt är som de säger,
att det blir lättare med åren
att man lär sig att förlåta sig själv för sådant som inte är ens fel

och det är påsken 2016 och vi besöker vårt hus på Åland för första gången, reser med ett flyttlass, anländer till det öde påskstängda, lär oss att shellmacken är det enda som är öppet och att ingen hänvisar till den som shellmacken utan att man bara säger Select och vindarna viner och jag dricker te i en rörig bostad och försöker föreställa mig att det här ska bli mitt liv men kan givetvis inte föreställa mig hur det ska bli, kan knappt föreställa mig hur jag ska orka med de sista tentorna som krävs för att ta en läkarexamen,
blir alltid så uttråkad på upploppet, den sista lilla biten känns ju alltid oändlig och

det är påsken 2017 och jag går mitt första långpass på akuten, jobbar tretton timmar i sträck och överraskas över att jag hade kapaciteten för det, och

det är påsken 2018 och vi firar fem år som gifta och reser upp till Österbotten igen, äter getostpizza i bilen, åker snöscooter med våra vänner, talar samtal färdigt på sättet som är svårt när man är omgiven av ungar, och

det är påsken 2019. Värmen kommer. Vi äter frukostpicknick i lekparken en morgon och barnen får påskpynta tillsammans med små prickiga plastägg i snören. Storasystern säger till Lilla Gubben och Habanero att de ska hänga upp äggen på dörrhandtaget till hennes rum, om ni älskar mig, för att visa hur mycket ni älskar mig, och plötsligt är hela dörrhandtaget fyllt av små ägg, fem och sex och sju och åtta stycken.

Jag dricker kaffe på balkongen och läser en bok jag ska recensera för lokaltidningen. Drar in doften av fuktigt gräs och jord, sol, hav. Tar kvällspromenader och tänker på finsk grammatik. Handlar kläder för en begravning och tänker på alltings ändlighet. Gömmer påskägg. Läser sagor. Medlar i ständiga syskonkonflikter.

Tänker att nu, just dessa dagar, är det visst ovanligt stillsamt.
Här kastar sig inte livet framåt som en tornado, här trampar det tålmodigt på nästan samma fläck.
Och nog var det på tiden.

 

Liknande inlägg:
Rödbetor
25
Recap
Presentationen
2015

22 comments

Att lära sig finska: Leverbiffen, korvsoppan och rågbrödet

Del 1 – Utmaningen: att lära sig flytande finska

En dag visade det sig att jag skulle ha stor nytta i mitt arbete av att lära mig flytande finska. Generellt är det inget man behöver på Åland, som ju är en av de mest svenskspråkiga platserna på jorden. Men för mig skulle det öppna upp en del möjligheter, så jag bestämde mig för att försöka. Nåt måste man ju ändå göra av sitt liv.

Till min hjälp hade jag: 30 högskolepoäng nybörjarfinska jag läste en gång inför ett sommarutbyte i Åbo under läkarutbildningen. En finsk-svensk ordbok. En app där jag ständigt matar in nya glosor. Finskspråkiga podcasts (hur många avsnitt av Afterwork kan man höra på raken?) En årsprenumeration finska hälsotidningar. En Harlequinroman på finska (vi ska återkomma till den i ett framtida inlägg). Mitt jävlaranamma. Min besatthet av språk. Det faktum att om jag är stressad, sömnlös, orolig, vilsen, förfärad, längtansfylld, förbannad, förtvivlad kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att döva allt som känns svårt än att hålla på med språk.

Och, kanske viktigast av allt: jag hade KOTIRUOKARYHMÄ.

Del 2: Matlagningsgruppen

KOTI betyder hem, RUOKA mat, och RYHMÄ grupp och KOTIRUOKARYHMÄ (jo, i versaler) är namnet på en av de största finskspråkiga Facebookgrupperna. Jag hittade den just så, genom att googla finlands största facebookgrupp på finska, och slumpmässigt gå med i allt jag hittade. Det var efter att jag redan valt finska som standardspråk på min Facebook (och råkat förstöra ett gäng inställningar på Facebooksidan jag har för mitt skrivande innan jag fattade vad alla ord betydde). Det var dags för nästa steg i processen att göra allt mitt slö-internetscrollande till ett språkbad. Och i den här vardagsmatlagningsgruppen med dryga 120 000 medlemmar har jag fått språkträning så det räcker och bli över.
Det jag inte var fullt lika förberedd på var kulturchocken.

Del 3: Leverbiffsburgaren och korvsoppan

Jag hörde någon säga att en av fördelarna med att lära sig ett språk riktigt bra är chansen att komma en kultur nära – och upptäcka att skillnaderna oss emellan trots allt inte är så stora.

Och nog hade jag hade en föreställning om att när jag väl lärt mig att dechiffrera språket, skulle känslan i KOTIRUOKARYHMÄ vara som i vilken svensk matlagningsgrupp på Facebook som helst. Men när jag lärt mig mina hundratals nya glosor och lyssnat på lika många timmar finsk podcast, när jag började förstå vad som skrevs i gruppen kände jag mig inte så kulturellt närliggande.

Det första inlägget i KOTIRUOKARYHMÄ som jag förstod i sin helhet handlade om leverbiffshamburgare. En bild på en mörk massa i ett hamburgerbröd kompletterades med texten (fritt översatt, och fritt från minnet): leverbiffsburgare. Toppad med saltgurka, rostad lök och rikliga mängder ketchup. Bilden är inte vacker, men smaken är delikat!
Och jag kände ingen omdelbar lockelse att tillreda detsamma i mitt eget kök.

Nästa diskussion jag såg var den om korvsoppan. Inlägget hade över tusen reaktioner och hundratals kommentarer. Är jag den ENDA, undrade trådstartaren, som hackar rotfrukterna SJÄLV till min korvsoppa? Tycker det smakar så mycket bättre. Bland kommentarerna fanns en del stöd – de frysta, färdighackade rotfrukterna på påse ger inte alls samma färska smak till en korvsoppa, hävdades det. Å andra sidan sjöng också vissa de frysta, hackade rotfrukternas lov, och kom även med exportidéer: Här i Sverige där jag bor är det sådär man MÅSTE göra om man vill göra en soppa, kommenterade någon. Man hackar alltid grönsakerna och rotfrukterna själv!!! Det finns inte frysta rotfruktspåsar. En annan exilkorvsoppeätare svarade engagerat att det inte existerade heller i det sydeuropeiska land där hen hade bosatt sig, och föreslog att en driftig finne måste ta sitt ansvar och satsa på utlandslansering av rotfruktspåsarna – dags att exportera denna livsnödvändiga bestsellerprodukt som resten av världen ännu inte lyckats uppfinna.

Del 4: Rågbrödskonspirationen

Mer hemma kände jag mig när konspirationsteorierna dök upp. De har trots allt en plats i alla Facebookgrupper.

Det började med en bild på flera kilo torkat rågbröd i mitt Facebookflöde. Jag har fått flera kilo torkat rågbröd gratis, skrev en fundersam finskspråkig hemmatlagare, vad ska jag göra med det?
Förslagen var många och sträckte sig från mat till hästarna via rågbrödssoppa till rågbrödslasagne. (Mjukgör de torra rågbrödsskivorna genom att dränka dem i köttspad och använd dem därefter som lasagneplattor. Många middagsgäster har sagt att det är godare än originalet!) Fyrtio kommentarer senare anlände dock en vaksam och kunnig vän av ordning med en skarp riskanalys. Jag skulle vara mycket försiktig. Om man har ”fått” torkat rågbröd ”gratis” har det sannolikt varit mögligt innan torkning. Dessutom finns många undermåliga produkter där rågen är utblandad med potatismjöl.

Och som med alla Facebookgruppskonspirationer får jag en kittling i magen, känner något hisnande, en önskan att veta mer. Vilka är de här finska onda makterna som delar ut förfalskat mögelrågbröd gratis? Varför vill de utsätta sitt folk för sådana onda gärningar?

Del 5: Slutsatsen

Min finska är ännu inte flytande, men jag är över tröskeln när ljuden är en obegriplighet och de skrivna orden en massa av bokstäver utan innehåll. Jag vet mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra om hur man bäst tillreder en korvsoppa.
Och jag vill ha mer.

Men lite mer avantgarde, lite mindre och exklusivare, lite early adopter och känna att man redan är på nästa steg.
Så när jag hittar spin-off-gruppen KOTIRUOKARYHMÄ (uncensored) tvekar jag inte en sekund innan jag går med.

Färden in i det okända har aldrig varit mer spännande.

 

 

(Bild från Toa Heftiba på Unsplash)

27 comments

Februari, mars

En dag, på väg från ett tandläkarbesök, ramlar min Habanero på isen. Det är fortfarande februari och överallt så halt. Om dagarna värmer solen både ansikten och snön, om nätterna fryser smältvattnet på. Hennes stadiga näve i min var visst inte tillräcklig för att hindra henne från att falla. Jag piper till på sättet man bara piper när man är en mamma som tror att ens barn kan vara skadat. Böjer mig ned tätt intill mot den lilla ungen som ligger där blickstilla på marken med ansiktet mot snön, inte ens en gråt, inte ens ett skrik.
”Åh lilla vännen”, säger jag, ”åh lilla älsklingen, hur gick det?”
Tre sekunders tyst blickstillhet. Sedan slår hon ut med armarna, som om hon skulle göra en snöängel fast på mage, vänder kisande upp det runda ansiktet mot februarisolens värme, och bränner av det nöjdaste av Habaneroskratt.
”Mamma, jag är OKEJ. Det här var baaaaara KUL.”
Och så kan man väl halka sig igenom en vårvinter, om man är lagd åt det hållet. Låta varje möjligt fall också vara ett möjligt bergochdalbanekittel i magen.

Jag tänker att jag ska skriva om februari, men dagarna går, och jag gör andra saker. Åker med en sjuåring till fotbollsträningen och sitter kvar och tittar, för att jag har lovat, fast jag är rädd för bollar. Dricker päronte och skriver krönikor och ser på snöstormen utanför mitt arbetsrum. Bränner tungan för att jag är för otålig. Gömmer texter långt bort i hemliga mappar för att de inte är bra nog.

Äter en hembakt fastlagsbulle på Svarta Katten för att fira goda nyheter, känner brödets kompakta stabbighet och gräddens sötma värma själen lika mjukt som en vänlig smekning över kinden. Lyssnar på säkert tjugo avsnitt av This American Life. Börjar gråta åt ett av dem, när en kvinna läser en berättelse ur sitt liv om när hon födde ett barn och adopterade bort det. Fångar snöflingor på tungan. Halkar. Reser mig igen.

Jag tänker att jag ska skriva om mars, men dagarna går, och jag gör andra saker. Pratar med en femåring som vill att jag ska berätta hur vi hamnade på den här planeten. Förhandlar med en tre-och-ett-halvtåring som egentligen alltid bara tar ett förslag till förhandlingsbordet – Habanero way or no way.  Dricker pepparmyntste.  Börjar arbeta på psykiatrin. Skriver fler krönikor, bland annat om just det. 

Tänker på mediciners verkningsmekanismer och på korrekt diagnostik. På hur man kan hjälpa den som är i det mörkaste mörka, men också den som är i det alltför klart lysande ljusa. Tänker på allt som kan göra ont i en människa även innan det har fått ett namn. Tänker på vilken nytta man ibland kan göra genom att sätta på ord på det någon annan ville berätta, men inte lyckades formulera.

På makten hos berättelser, styrkan i ord.

Och plötsligt – hastigt och oväntat, lika snabbt som fallet på fläcken – är det vår.
Och det är OKEJ.

 

(Bild från Shawn Ang på Unsplash)

 

31 comments

Lyssna, läsa, laga

Hej hej, det var länge sedan.
Saker jag gjort på sistone istället för att skriva någonting här: skrivit tre krönikor, mailat tusen jobbmail, genomlidit en förkylning, läst massa läxor med min sjuåring. Och tagit en ny bylinebild att skicka med texter jag skriver. Det sistnämnda var  definitivt det svåraste. Har skjutit på det i flera år.

Nå. Egentligen tänkte jag bara tipsa om sådant jag lyssnat på, läst om och lagat på sistone, som jag gjorde en gång för länge sedan ni vet.

att lyssna på

– Boken First we make the beast beautiful av australiensiska journalisten Sarah Wilson.  Naket och vackert om hennes ångest och bipolaritet men kanske framförallt intelligent och empatiskt om själslig smärta ur ett vetenskapligt, filosofiskt, existentiellt perspektiv. Dessutom välskrivet som satan. Lyssnade som ljudbok och gillade författarinläsningen mycket. Årets bästa bokupplevelse hittills.

– Låten Life support med Keyra. Mörkt och pondusfyllt med en melodi som man aldrig slutar sjunga på. (Vilket är olämpligt för jag kan inte gå runt och sjunga I’LL TAKE YOU OFF LIFE SUPPORT, det känns smaklöst med tanke på mitt läkaryrke). Gjord av cool tjej som jag tror kan bli hur stor som helst, minns var ni hörde det först.

Podcasten P3 Dystopia. Välproducerat dokumentärt om scenarion för hur världen som vi känner den kan rasa samman. Antibiotikaresistens, havsnivåhöjning, krigets ankomst och mycket mer. Älskar ämnesvalen, älskar musikvalen, älskar att de inledande dramatiseringarna är från en massa olika svenska städer och inte bara samma Stockholm hela tiden. Extra svag för avsnitt som börjar i Umeå, som det om AI till exempel.


(Bild från Unsplash)

att läsa

– 22-åriga Linnea Brännströms blogg är sedan en tid tillbaka en av mina favoritplatser på internet. Här finns samma typ av bloggskrivande som jag själv vill skapa – berättande, personligt, ett ställe där texten får ta plats. Ämnena är allt från Umeåskildringar (älskar det!) till kärlek, till att söka sina rötter som adopterad och vilka känslor det kan väcka. Oavsett ämne är det så välskrivet att det händer att jag får gåshud.
Just nu är det extra mörkt här inne och det gör så ont att läsa, men jag tror att den som själv gått igenom något tungt kan hitta tröst i de smärtsamt vackra beskrivningarna av hur livet kan kännas när det värker.

– Här önskar jag att jag hade kunnat tipsa om någon sjukt bra bok också. Men har inte fastnat för något jag läst på sistone. Börjar jag bli för gammal och cynisk eller hittar jag bara inte rätt böcker? Vad ska jag läsa om jag vill bli hänförd? Tipsa gärna i kommentarerna.

att laga

(Bävar för den dag då jag börjar se på teveserier istället för att laga mat. Hur ska jag då kunna bibehålla allitterationen i de här inläggen? lyssna läsa ligga-på-soffan?)

– Har lagat jättemycket mat från kokboken Mega vego (som är en samlingsbok med alla recept från de tidigare böckerna Mera vego och Ännu mera vego). Underfundiga, lättlagade, goda recept som passar hela vår familj. Gillar särskilt matvetepytten, rödbetspastan med honungsrostade kikärtor, belugabolognesen. Finns även som app som jag har hört ska vara jättebra.

Japp. Det var det för idag.
kyssar&kärlek till er alla.

 

 

 

 

16 comments

En vecka i januari 2019

131 dagar efter riksdagsvalet får landet jag bodde i en gång en statsminister.
Jag går hemma med sjuka barn på måndagen, onsdagen, torsdagen och fredagen den här veckan. Det finns mycket tid att lyssna på radioinslag och podcasts i ett försök att förstå de praktiska konsekvenserna av de politiska förvecklingarna i ett samhälle jag inte längre lever i.

Jag frågar några vänner som bor i Sverige om de kan förklara tydligare vem som egentligen får makt och vad det kommer att leda till. De flesta rycker på axlarna, säger att det är för krångligt, att ingen riktigt vet. Som folk brukar göra åt samhällsfenomen som kräver för mycket nörderi för att begripa. Bankkriser, mellanösternkrig, den egna regeringsbildningen.

Det är så lugnt här, på den här ön, det är så lugnt här, på den här platsen i livet. Som om jag sprängt mig en ö också i tillvaron, ett hål i tiden för att få utrymme att tänka. Medan de sjuka barnen leker med varandra rör jag mig genom huset och ställer saker i ordning. Rensar ut. Gör plats för nytt. Känner efter.

Utanför faller snön i evighetssjok, det tar aldrig slut. Utanför kryper minusgraderna allt lägre, nåt bitande och vasst i luften, en påminnelse om mina Umeåvintrar. Här inne finns barnrösterna när de förhandlar med varandra, min favorittröjas mjuka tyg mot handlederna, välbehaget i att inte titta på klockan på flera timmar.

Jag lyssnar på Puzzel med Little Jinder och lagar tomatpasta med rostade kikärtor. Jag lyssnar på Sämst i världen med Solen och lagar ugnspannkaka. Jag lyssnar på New Year’s eve med MØ och lagar linsstroganoff.
Det är barnens favoriträtt. Storasystern kommer hem och frågar vad det är till middag och jag svarar att det är hennes favoriträtt och genast, som ett brev på posten, kommer Lilla Gubbens mörka blick, den förnärmade:
”Mamma, varför sa du inte att det är MIN favoriträtt också? Mamma, har du GLÖMT mig?”

Åh Lilla Gubben, vad lika vi är. Lilla Gubben, vad jag vet hur lätt det är att känna sig försakad. Men Lilla Gubben, man är aldrig så bortglömd som man kan få för sig.

Jag läser Fanny Ambjörnssons Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik och delar inte alla slutsatser men uppskattar ämnesvalet. Jag börjar läsa en novellsamling av Tove Jansson men hinner inte längre än till förordet innan en unge gastar att den har blivit slagen i sitt huvud och en annan skräckslaget stammar att det var självförsvar, FAKTISKT. Jag läser S-markets kundtidning Samarbete, vars kulturfrämmande aspekter jag skrivit om tidigare både här och här, och tänker på kulturskillnaderna mellan det svenska och det åländska och det finlandssvenska och det finska.

Jag försöker läsa om det finska riksdagsvalet som är nu i höst. Jag funderar över det exotiska i att bo i ett land där mitt modersmål talas av en minoritet av befolkningen och drivkraften att bevara det egna språkets och den kulturella gruppens rättigheter är så stor att nästan alla svensktalande röstar på samma parti. 

Jag skriver en krönika om Fanny Ambjörnssons bok. Jag skriver anteckningar om blogginlägg jag vill skriva senare. Jag skriver nästan ingen skönlitteratur och är ganska nöjd med det. Jag börjar känna att omvärlden är så fascinerande, att det finns historier utanför mig snarare än inom mig som jag skulle vilja berätta.

Jag sitter i mitt arbetsrum, ser ut över den klara himlen, de snötunga träden, i det här öriket i Östersjön, en isolerad plats och samtidigt en smältdegel för allting.
Tänker: är det här känslan som kommer av att vara någon som flyttat runt? Att aldrig riktigt tillhöra en grupp fullt ut.

Eller är det tvärtom? Att jag alltid varit för nyfiken på precis alla perspektiv samtidigt, att det alltid varit omöjligt för mig att foga mig?
Att det är sådana som jag som sitter löst i sin kulturella förankring?
Att det är sådana som jag som ger sig av.

 

(Bild av Samuel Zeller, via Unsplash. Och ett av mina favoritfotografier).

4 comments

Vykort från Åland, januari 2019

(klicka på bilden för källa)

 

En dag drabbar stormen Åland. Genom natten viner ljudet av väldiga vindar starkare än någonsin förr. Färjorna blir inställda. Stora delar av befolkningen drabbas av strömavbrott.
Mina barn är hos sin farmor och farfar i Sverige, blir kvar där en extra dag eftersom de inte kan resa hem i ovädret. I jämförelse med många andras situation är det ingenting.
Träd vräks ned av stormen och river ned kablar, telefonnät sviktar liksom viss radio. Vi uppmanas att inte ge sig oss ut på vägarna med tanke på framkomligheten. Sjukhuset intar beredskapsläge ifall bemanningsbehovet skulle öka när personal inte kan ta sig till jobbet samtidigt som risken för skada och olyckor är förhöjd.

Och jag sitter där hemma, utan barn men med ström. Telefonen påslagen ifall jag skulle behövas. Med tacksamhet över både min värme och mitt kaffe och mitt oskadda hus när Facebookflödet fylls av de som är utan allt det där.

Och sedan går det över, utan att vara över. Stormar lugnar sig alltid. De värsta av vindar drar förbi. Efteråt är havet spegelblankt, trädkronorna stilla.
Men kvar finns strömlöshet. Trasiga hus och bilar. Rotvältor som barnen ska hålla sig undan. Ett ständigt röjningsarbete för att återställa samhällsfunktioner. Och påminnelsen om livets och samhällets sårbarhet.

Jag tänker på hur tryggt vi lever i den moderna tiden. Hur lätt det är att uppfatta tillvaron som både förutsägbar och kontrollerbar. På att det ökar utsattheten om något väl händer. På hur värdefullt det kan vara att förbereda sig lite extra för att man kan bli utan det vi tar för givet. Att äga ett spritkök, kunna tappa upp extra vatten, ha en radio med extra batterier. Fundera kring vad man gör om telefon, radio eller internet inte fungerar. Vara förberedd, som privatperson och som samhälle. (För den som vill lära sig mer om sådant rekommenderar jag hemsidan 72timmar som en början).

Men jag tänker också på hjälpsamhet. Omkring mig ser jag hur människor öppnat sina hem, bjuder på vad de har med given självklarhet. Hur Sittkoffska gården höll öppet hela natten och erbjöd människor att komma dit och sova om de inte hade någon varm plats att vara på.

Jag tänker att det är något människor behöver, inte bara nu men också alla andra dagar. Att få vara flockdjur. Att kanske borde vi oftare blotta våra svagheter, be om hjälp när det skaver. Få komma in i andras värme.

För i det där moderna livet som vi tror är så kontrollerbart och förutsägbart lever vi ofta så ensamma. Men livet är ju aldrig förutsägbart. Man kan alltid behöva en klan, och en kram.
Under stormen, och efter den.

 

Fler Vykort från Åland:
Vykort från Åland, september 2018

Vykort från Åland, juli 2018

Vykort från Åland, juni 2018

4 comments

2018

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Var mamma till ett skolbarn, packade gympapåsar och läste läxor och gick på utvecklingssamtal. Höll i en skrivkurs. Reste på en roadtrip genom Finland och sov i bilen. Löneförhandlade. Gick hem längs med havet i gryningsljuset en morgon i maj.

Genomdrev du någon stor förändring?
Blev klar med min AT-tjänstgöring vilket gör att jag kan styra över min tid på ett sätt jag velat länge. Men det hände alldeles nyss, jag tror inte jag har fattat än vad det kommer att innebära, är bara på väg att bygga min nya tillvaro.
Och så förändrades mycket bara av att barnen blivit så mycket större. Men jag tror inte jag kan vara självgod nog att påstå att det är jag som genomdrivit den förändringen.

Blev några av dina vänner föräldrar i år?
Inte i år, väl?
Nu kanske jag måste skämmas för alltid för att jag glömmer någon. Men om 2017 var riktig baby boom så har 2018 varit ett år när vännerna upptäcker livet som småbarnsförälder, antar jag. Och precis som jag skrev om förra året är jag lika mycket i otakt som alltid, jag som trodde att jag skulle känna mig som en i gänget när alla började få barn. På väg in i en annan sorts liv på så många sätt.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?
Mindes inte förra årets datum när jag läste min gamla lista, så förhåller mig försiktig till datum jag ”alltid kommer att minnas”. Huvudet börjar väl bli fullt.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, det var bara samma gamla vanliga död som är mitt jobb att hantera men som ändå kryper under huden och in i själen ibland.

Vilka platser besökte du?
Helsingfors för en kurs och sedan Helsingfors igen på en resa tillsammans med Habanero, och min kompis och hennes barn.
Österbotten, två gånger. En massa obskyra finska orter under vår roadtrip. Falun för att fira jul. Uppsala några gånger för att gå på kurs och träffa familj. Linköping för en stor släktträff.

Bästa köpet?
Min egen domän och webbhotell för den för att kunna bygga den här hemsidan. Kameran.
Annars är det bästa nog allt jag inte köpte. Att kunna gå på utflykt i världen utan att målet är någon form av konsumtion. Uppfattar det som vilsamt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att ha fått den här hemsidan klar, att den här krönikan om tröst blev så spridd, att Friskis&Svettis kom till Åland, att Lilla Gubben växt till sig så mycket under året och blivit en mycket nöjdare pojke, vissa patientmöten som jag bär med mig, att sitta på en stugtrapp med min man och äta vattenmelon och lyssna på tystnaden, att bada i havet hela familjen, att äta hemlagad saffransglass, att se min Habanerobebis ställa sig bredbent med armarna i sidorna och säga what the HECK???, att läsa läxor med Storasystern, att ligga i hytten på olika färjor och stirra i taket.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?
Ett milt temperament.

Vad önskar du att du gjort mer?
Haft överseende och låtit va.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Skjutit upp. Surat.

Favoritserie från året som gått?
The dawns here are quiet (som är en serieversion av en prisbelönt sovjetisk 70-talsfilm). Grät som ett barn till sista avsnittet.

Bästa boken du läst i år?
Skuggan över stenbänken av Maria Gripe.
Och hjärtat, det var mitt av Sara Ehnholm Hielm. 

Största musikaliska upptäckten?
Børns. Vet inte hur många gånger i år jag lyssnat på Clouds? På American Money? På Fool’s Gold? På God save our young blood? Tillräckligt mycket för att knappt veta om jag tycker musiken är bra längre, den är bara inkapslade minnen. Av en bubblande frihetskänsla och sommarhetta, av att trampa genom novembermörker på väg till träningen, av jobb och av längtan, av insikter och beslut.
Skrev mer om låtar från året (men mest om kärlek) här.

Största framgång på det privata planet?
Slutet på en epok och början på en ny när barnen blev äldre och mitt arbetsliv ett annat.

Största misstaget?
2017 års svar säger allt med sådan precision att jag inte kommer att ändra en bokstav: ”Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.”

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare?
Höga toppar och djupa dalar.
Men överlag var jag nog gladare, faktiskt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Köper så lite. Men lite fix med huset antar jag. Fika på stan om söndagarna ibland. Personalmatsalslunch, precis som förra året.

Något du önskade dig och fick?
Snälla barn.

Något du önskade dig och inte fick?
Miljonvinst på Triss.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018?
Väcktes av sång från mina barn. Tog det lugnt. Filosoferade över livet.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja.

Vad fick dig att må bra?
Träna, läsa, kramas. 

Vem saknade du?
Min man, barnen, när jag var bortrest.

De bästa nya människorna du träffade?
En hel drös, på de mest oväntade ställen.

Mest stolt över?
Att jag rodde allt i hamn.

Högsta önskan just nu?
Att tillvaron förändras på sättet jag strävar efter.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Organisera mera.

 

Tack för alla ni som följt med under det här året, tack för alla nya som strömmat till. Tack för att ni kommenterar och delar eller helt enkelt läser i tysthet. Jag är så glad att ni hänger med. Vi ses på andra sidan nyåret!

(och här är min sammanfattning av 2017)

29 comments

Alltings början

Hej.

Nu ska jag börja blogga på den här platsen i stället. Det gör mig så glad att jag inte ens vet vad jag ska skriva. Firar istället med att publicera en av mina favoritbilder, på tre av mina favoritpersoner. Kanske borde jag ha börjat med en bild på mig själv istället. Men jag har ju nästan inga. Det är ett mål för 2019. Att ta bilder på mig själv som jag kan visa i texter som handlar om mig.

Nya läsare – läs mer om mig här, eller bläddra blanda mina bästa inlägg.

För den som är gammal – välkommen hit, välkommen tillbaka.
Vad roligt det är att ha er här. Vad mycket fint vi ska ha på den här platsen. Vad mycket text och tankar jag vill dela på den här platsen. Det känns som jag äntligen har byggt mig ett utrymme där orden kan få ta plats som jag vill. Jag hoppas att ni ska uppleva detsamma.

Nya som gamla –följ mig på Bloglovin’ för att inte missa några inlägg. Ge mig gärna synpunkter på buggar eller konstigheter på den här hemsidan om ni hittar dem. Den här ju helt min egen, och jag erkänner villigt att jag är duktigare på att skriva än att bygga något sådant här.

Tror detta kan bli så sjukt bra. Och är så glad att jag inte vet hur jag ska avsluta, så jag avslutar med en annan favoritbild.  Som faktiskt är på mig, men tre år gammal. Den påminner mig om allt som var underbart med att ha tre små barn samtidigt, alla under fyra års ålder: att ständigt ha en unge i sin famn. Att det är självklart att den som inte just nu har en unge i famnen ska kunna ligga på soffan bredvid och sova med hörselskydden på. Att fotografen till bilden är en tre-och-ett-halvtåring som behövde underhållning.  Att man är en MAMMA som bara har ögon för sin bebis, och att bebisen är så mycket minsting, nu och fortfarande, som bara har ögon för en sak: storasyskonen.
Man kan ju bli snörvlig av nostalgi för mindre.

Men mer om den berättelsen, och andra, en annan dag. Nu kör vi.

46 comments

Knyta tråd

Vad jag gör i november?
Knyter samman lösa trådar.
Avslutar sådant som är färdigt, smakar på sådant som är nytt.

Vi hörs i slutet av november, då händer det grejer, skrev jag för ett tag sedan.

Och lämnade en ofrivillig cliffhanger, den där sortens ledtråd folk slänger ut sig på internet när de ska ge ut böcker, föda barn, flytta till Paris.

Inte ska ju göra något sådant, inte nu.
Men ibland är det när det händer grejer mer ett sinnestillstånd än en livsmilstolpe.
Ibland är händer grejer att man får göra något man vill, på sättet man vill, i en tillvaro man skapat.

I slutet av november blir jag äntligen klar med min AT-tjänstgöring. De där åren efter läkarexamen då man visserligen jobbar, men regler och formaliteter bestämmer var och hur och hur mycket man kan vara ledig.
Just nu pluggar jag inför den tenta som avslutar hela tjänstgöringen. Efter det är tiden min. Jag kan styra den som jag vill ha den.

Jag ska börja med tre månader av att göra annat än läkarjobb. Av att skriva mer och hänga mer med mina barn. Att få göra skrivjobb dagtid istället för helgkvällar. Av att laga middag i lugn och ro och fylla diskmaskinen lite oftare. Av att fotografera mer och se om jag någonsin kan lära mig att själv skapa den sortens bilder jag vill ha.

Av att ge den här bloggen en egen domän istället för att ligga på blogg.se, bygga en sida som är precis som jag vill ha den och lägga ut många fler texter här som är precis vad jag ville berätta.

Ibland, de här senaste åren, har det känts som om jag aldrig skulle nå den här friheten i mitt liv.
Och nu är det plötsligt bara dagar kvar.
Sedan ska jag ge mig ut och njuta av novemberljuset, decemberljuset, januariljuset, februariljuset.
Bara för att jag vet att jag kan.

 

 

 

(Bild från Amy ShamblenUnsplash)

 

 

 

 

32 comments

Sida 1 av 178

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén