Kategori: att skriva (Sida 3 av 15)

Det där livet man lever

 
Så mycket nu, som vanligt. Går två veckor på lungavdelning/lungmottagning nu i början av augusti, sedan är jag äntligen klar med all praktik jag missade i samband med lillpojkens ankomst.
Och så skvallras det av att vi börjar första dagen på termin 8 med att ha undervisning till 18… Uff, uff, uff.
 
I alla fall, jag tror inte jag länkade den men här är den senaste krönikan jag skrev på Läkartidningens hemsida. Ska komma upp ett par till i höst, vi får se när det blir.
 
Och annars?
Tja, det här är den vackraste årstiden. ÄLSKAR hösten, den tidiga, den som fortfarande är fylld av förhoppningar och potential och krispigt sval luft.
 
Och inom tre veckor, sa bokförlaget, inom tre veckor skulle jag ha besked.
Säger de nej har jag en diger lista med namn, mailadresser, nummer.
För jag är ju inte den som ger mig. Det är, så att säga, min livsfilosofi.
1 comments

På G

Förresten!
Skickade byline-bild för en rolig krönikegrej häromdagen. Synnerligen exalterad över detta, känns som precis rätt utrymme för vad jag vill skriva nu (förutom boken).
Stay tuned, ni får snart veta mer.
 
PS Det är inte bylinebilden som är bilden i det här inlägget. Kanske borde kört på den istället, den skulle ju se väldigt sympatisk och ändå tuff ut liksom.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 comments

Sedan barnsben inskolad

 
Igårkväll hittade hon ett hopskrynklat papper på vardagsrumsbordet.
”Åhå!”, sa hon, den där triumferande ljusa tvååringsrösten. ”Bok! Min bok!”
Jag såg upp från min bok, den jag redigerar.
”Jaha, har du en bok att läsa?”
Vilda huvudskakningar. Medlidsam min. Den där mamman, hon fattar ju ingenting.
”Inte läsa. Skriva!”
Paff några ögonblick. Men bara några ögonblick. Självklart snappar hon upp att man kan skriva böcker, inte bara läsa dem. Små grytor har också öron, allt det där, hon hör ju allt vi säger.
”Vad handlar den om?”, frågar jag.
”Monster biter mamma. Mamma slår… benet! Mamma gråter. Och… monster biter bilen! OJ! Bilen sönder!”
”Men mamma då”, säger jag för nog har berättelsen vissa lösa trådar, ”vad hände med mamman? Och hennes ben.”
Svaret dröjer inte ens en sekund. Det är en hårdkokt story, minst sagt.
”Benet sönder. MYCKET sönder. Mamma ledsen”
 
Och där slutar hennes berättelse, som en grekisk tragedi, dramaturgisk struktur innan den västerländska civilisationens fåniga happy endings.
Blir lätt konfunderad när jag sedan ska återgå till min roman. Den är inte riktigt lika rafflande.
Men den är åtminstone lika fantasifull.
 
 
 
1 comments

25 000 och 39 och HLR

25 000 ord roman, så halvvägs genom den där novemberutmaningen nu. 39 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum för bebisen, så det projektet har hunnit lite längre. Tolv skoldagar kvar tills jag tar lite ledigt inför förlossningen, så även där har nedräkningen börjat. Nästa vecka och veckan efter det ska jag vara på kardiologen, så det blir klinik in i det sista. Därefter går resten av min grupp till njuravdelningen, men jag stannar hemma och tentapluggar och bebisväntar i stället. Någonstans måste man ju ta sig en paus, liksom.
 
Annars då? Tja. Har övat hjärt-lungräddning nu i vecka 35, det gick över förväntan. Är svag i mina kompressioner men helt ärligt är jag ganska svag även utan en gigantisk bebismage som vill slå sig i golvet, typ, så mitt rådande tillstånd kändes egntligen inte som det största hindret. Även om jag blir andfådd lättare nu än annars, förstås.
Förra gången jag var i den här veckan övade vi också HLR förresten, fast på sådana där smådockor som bara är en torso. Tydligen tajmar jag och utbildningen alltid varandra så att jag ska ha en kula när jag står böjd på knä och pressar ner bröstkorgar.
0 comments

Fiktion

Allt salt i mina sår

”Så om jag säger att Gud har svikit mig, om jag säger att Gud har svikit mig så jävla grovt, tror du mig då?”
Hon slängde med håret så att det som en gång varit lockar och nu var ett sönderplattat gytter gled över hennes axlar, gled över nyckelbenen, gled över skelettstrukturer jag hade velat kyssa en fyrtiondels livstid redan men som jag fortfarande tvivlade på att jag någonsin ens skulle få beröra med mina tjocka små korvfingrar.

En fyrtiondels livstid. Om man räknar med att man lever i ett I-land och att man är något slags blandning mellan man och kvinna så man lever ungefär åttio år, statistiskt sett. Åttio år, en livstid, om man då tänker att man hade varit kär i henne i två års tid, två åttiondelar, en fyrtiondel, och jag var tretton år gammal och alldeles för gammal för siffrorna i min ålder och mina fingrar var knubbiga av allt för mycket billiga doughnuts som såldes av kurden som hade Sverigeflaggor som tapetserade väggarna i hela hans kiosk. 3 för 10, doughnuts, och jag åt aldrig lunch utan bara om eftermiddagarna dessa klistrigt flottiga fenomen som lämnade mitt ansikte ingrott av sockerpärlor och fett i flera timmar efteråt. Och lämnade mina fingrar, knubbiga, i slutändan. Knubbfingrar som aldrig skulle vidröra hennes skelettstrukturer. Och hennes sönderplattade hår, när hon kastade med det, och jag kunde knappt andas nu när jag ändå stod så nära henne och hon drog in ytterligare ett bloss från cigaretten och hon talade till mig, hade redan talat till mig och nu pratade hon igen och hon sa:

”Lyssnar du Edith? För i helvete.”

Så jag fick hastigt vända bort blicken från mina knubbfingrar, hastigt vända bort blicken från hennes glittrande hår, harkla mig, säga med min röst, min välartikulerade lillgamla röst (min röst var aldrig tretton år gammal. Ingenting hos mig hade någonsin varit tretton år gammalt):

”Jaha, Gud. Jag visste inte att du var troende. Jag trodde… jag tänkte…”

”Trodde jag knullar för mycket?”

Jag skakade på huvudet. Jag pressade mina fingrar mot varandra, på det där tics-artade viset jag alltid gjorde i situationer när det inte passade sig. Hade inte ljudet från trafiken nedanför vägbron dränkt alla små ljudnyanser hade man hört knastrandet av socker mellan mina fingrar när det maldes sönder i ännu mindre bitar. Jag var fortfarande mitt i doughnut-ruset. Annars hade jag nog inte ens vågat stå här, vågat tala med henne.

”Men du har fan rätt, sötnos”, mumlade hon och fimpade sin halvrökta cigarett mot cementen i vägbrons räcke. ”Tror inte på Gud längre, vet du. Har knullat alldeles för jävla mycket. Har blivit sviken, alldeles för jävla grovt.”

Jag rynkade min panna, som jag alltid gjorde alldeles för intensivt när jag inte förstod saker och framför allt när jag var nervös så att jag redan satt igång med klämma-ihop-fingrarna-ticsen.

”Hur kan han svika dig om du inte tror på honom?”

”Va?”

Hon vände ansiktet mot mig, långsamt, som en sömngångerska. Jag tänkte, att för att vara någon som redan förkastat all religion var hon sällsamt transcendental.

”Kan han svika dig utan att existera?”

Hon stirrade på mig. Liksom, yrvaket.

”Gud vad du tänker på saker, darling.”

Jag svarade inte. Det var en mening som upprepat omkring mig så många år att det inte ens var värt att ange i åttiondelar av livstider, och jag hade fortfarande aldrig hittat något rimligt svar.

”Men alltså du måste bara fatta”, sa hon och lutade sig så nära mig att jag kunde känna lukten av rök och bränt hår och parfymen som kurden sålde i Sverigekiosken för fyrtio spänn flaskan, ”att du aldrig igen kan stå här och prata om att du tror att jag är perfekt. Att mitt liv, du vet, skulle vara… perfekt. Han har svikit mig. Så jävla grovt. Inget av det är så snyggt som du tror.”

Lät fingrarna glida över mitt hår. Hennes magra fingrar, över mitt flottiga hår. Alltid flottigt var det, mitt hår, som om doughnutfrityren gått in genom huden, cirkulerade i blodbanan och sedan gled ut igen på väl valda ställen. Jag undrade vem av oss som egentligen blivit sviken av Gud.

Hon höll händerna några sekunder kring min hals, nästan som ett strypgrepp, och jag trodde att jag skulle kissa på mig av ren upphetsning.

”Fattar du?”, väste hon i örat på mig.

Jag nickade.

”Jag förstår.”

Hon lutade sig tillbaka, gav mig en blick, uppifrån och ned, nedifrån och upp. Inte nödvändigtvis ogillande, inte nödvändigtvis totalt utdömande.

Sedan sprack hennes ansikte upp i ett leende, långsamt, trevande, som om muskulaturen nästan glömt hur leenden skapas.

”Du har…”, sa hon, ”… du har något kring munnen. Socker?”

Så böjde hon sig fram och strök bort det, med en smal, ren och silkeslen tumme.

Det var det ditintills mest erotiskt fulländade ögonblicket i mitt liv.

Jo, jag skrev en text igen. Som ni kanske märker. Egentligen är den en del av ett längre projekt, som typ allt annat jag skriver, men det skiter vi i.

0 comments

Frustrationen

Idag ska jag studera. Någonstans längst bak i huvudet är jag frustrerad. Bokförlaget som sitter på mitt mästerverk har fortfarande inte hört av sig. I somras fick jag ju personlig respons från dem, vilket är ovanligt, på en tidigare bok jag skickat in – positivt i allmänhet om mitt författarskap, även om de inte ville ge ut just den boken. Så jag hade hoppats att det skulle öka mina chanser med den här nya, som jag såklart tycker är fem miljoner gånger bättre än den första eftersom jag skrev den här flera år senare.

Eller jag vet inte vad jag hoppades eller trodde på.
Bara någon form av respons. Inom två månader, säger de på sin hemsida. Jamen nu har det ju gått det. Jag sitter ju här med mina lumpna författardrömmar och undrar om jag ska skicka vidare till något annat förlag eller ej. Kontakt, kom igen! Jag väntar andlöst.

0 comments

Romanskrivande

Snart är det november och National Novel Writing Month drar igång igen. Ni vet, den fina grejen då man ska skriva 50 000 ord på en månad, alternativt hänga i forum och ha ångest för att det inte går bra att skriva 50 000 ord på en månad.
Jag deltar inte i år, naturligt nog, eftersom jag befinner mig i en konstant tentapluggsperiod sedan typ september som inte kommer att vara över förrän 3 december (magiskt datum! fatta vad världen kommer att kännas underbar och vacker för några sekunder när det är över). Men även om jag haft lite mer tid… Jag vet inte. Det blir ju inte samma känsla av spännande utmaning när jag redan har skrivit en bok som jag faktiskt är nöjd med, skrivit den över en sommar och haft en ordproduktion på 4000 ord om dagen ett tag. Nästan lite frustrerande, även om det förstås egentligen mest är något jag är stolt över – förut var den stora utmaningen i vägen och drömmarna mot författande att över huvud taget prestera något vettigt att skicka in, något att visa för förlagen.
Man är mindre utlämnad när man inte ens har något som man kan bli avvisad på grund av. När alla texter man har bara är fragmentariska fraser sammansatta på en halv sida eller något – då är det lätt att visa begåvning, men utan att behöva fundera på hur långt den kan ta en (om ens någonstans).

Jag vet inte. Vad jag försöker säga är väl bara att när jag hade målet att skriva en bra bok, en bok jag kunde stå för, då var det så uppenbart vad jag höll på med. Skriva skriva kämpa kämpa studera hantverket läsa läsa och fundera. Nu… jag vet inte vad jag gör liksom. Sitter och väntar. Samlar pengar till ny utskrift av romanen ifall det förlag som sitter på den inte vill ha den. (De borde höra av sig i början av november om de ska hålla sig inom sin gräns).
Glömmer bort att jag någonsin har skrivit. Glömmer bort att jag någonsin velat skriva.

Och undrar vad jag gör om inget förlag vill ha den, någonsin. Kanske skriver jag en ny. Det vore i sig inget problem. Men det känns pinsamt, nästan lite patetiskt, att sitta där om somrarna och skriva nytt på nytt på nytt för en läsekrets jag inte har.

Nåväl, jag har ganska trevliga fallback-karriärer. Läkare, flerbarnsmor… det är ju ganska trevligt, det också.

0 comments

Oktober, vad du sprakar

Det doftar något särskilt om hösten. Det är en doft av fukt, av löv, av gräs när det blöts av nattliga regn, av gräs när det torkar och vissnar bort i oktobersol, men allra mest, i alla fall under mina promenader i villaområden där jag spionerar på barnfamiljer om eftermiddagarna och undrar hur det vore att ha ett eget hus och en egen trädgård och ett eget liv på riktigt och hisnar vid tanken på att det kanske är det jag faktiskt är på väg att skaffa mig fast för mig kommer det alltid att vara så mer fyllt av magi i många andras, i alla fall allra mest doftar det nog under mina eftermiddagsvillaområdespromenader äpplen.
Fallfrukt.
Den söta doften, och sura doften, men absolut inte sötsura doften, när de mognar för varje sekund på träden och faller med dova dunsar och frestar mig så att jag mitt i mitt spionage drabbas av oemotståndlig lust att palla några.
De där barnfamiljsföräldrarna jobbar ju ändå livet ur sig, och barnen spelar ändå bara tevespel och förstör alla illusioner om äkta idyll, så det är ju ingen som kommer att plocka de där äpplena.

Och jag är gravid och besatt av näringslära och bekämpningsmedel i en salig kombination, och en av mina största sorger i livet just nu är att jag inte kan köpa ekologisk frukt så mycket som jag skulle vilja.

En lördag promenerar vi genom oktoberspraket, han och jag, den där mannen som fick för sig att befrukta mig (och, eh, att stanna med mig – många män kan nog gärna delta i själva befruktningsprocessen, men det gör kanske inte att de är så pepp på eventuella följder av den), och luften biter i mitt ansikte men bara lagom och det blåser genom mitt hår och hösten är vacker så att det skär någonstans inne i bröstet för som allting som är så vackert är den också skrämmande för den tar ju slut så snabbt.
Mitt huvud snurrar av nociceptiv och neuropatisk smärta (på det teoretiska planet), av ögats histologi och örats anatomi och embryonalutvecklingen av hjärnan någonstans i periferin och vi har bara någon timme tillsammans innan jag ska tillbaka och slita med studierna igen, många timmar till, kanske resten av dagen.
Och jag vill mest att det ska vara för evigt, alla sekunder som bara handlar om att gå här och prata om saker jag senare inte ska minnas och göra allt det där som är varje dag, var dag, och just därför så mycket mer svårfångat viktigt än allt det extraordinära som senare ska tros utgöra några hållpunkter i livet fast allt som var livet var det där mittemellan.

Det doftar höst i luften, en doft av fukt men mest av äpplen. Vi passerar ett flerfamiljshs, en trävilla som de gjort om till lägenheter inuti, och i deras trädgård står ett äppelträd och marken är översållad av fallfrukt.
Vi ringer på dörren i lägenheten längst ner och vi säger att vi såg deras fina äppelträd och fallfrukten på marken och vi undrar om de kommer att vilja ha allt.

Det är en gammal dam som öppnar och hon ler, nästan förtjust som överraskad över att vi inte vill något jobbigt och kommer med en så enkel fråga, hämtar en påse ur sitt kök och säger åt oss att plocka.

Så sitter jag på en pall i trädgården och tittar på när en man plockar alldeles närproducerade och ickebesprutade och solmognade svenska äpplen ur det fuktiga gräset medan hösten gnistrar så att den nästan känns krispig och jag önskar att man kunde frysa världen, bara stanna den för alltid i magiska ögonblick, ligga i dem som man kan flyta på en luftmadrass i en pool oändliga stunder om sommaren och aldrig, aldrig gå därifrån.

 

Jag äter mycket äpplen dessa dagar.

1 comments

aowaoaoaoa

… det var ju det här med disciplin. Jag är lite för av och på, med många saker, för svartvit. Älska/hata, känna/stänga av alla känslor, få saker gjort/ligga hela dagen och stirra i taket. (Nåväl, det har jag inte gjort, jag har lagat matlådor, sovit lite, skickat viktiga mail). Sov dåligt och blev tvungen att omprioritera sådant som uppstigningstider och sätta-igång-med-skrivandet-tider på grund av vila som krävdes, och sedan matlagning som krävdes, och nu är jag frustrerad för att hela planen är ruckad och har därför svårt att inse att när klockan är drygt tolv är dagen inte slut, allt är inte över, och det är fullt möjligt att dra till Medicinska Biblioteket (där jag sitter i tomma lokaler och fixar sluttampen av bokhelvetet) nu och stanna där ända till 22 om jag så skulle vilja. Stanna där till 16, och jag har fortfarande fått fyra timmars arbete gjort jämfört med inget arbete gjort, vilken är en skillnad.

så upp
ur
stolen
dumma
Ulrika-rumpa

och få lite skit gjort.

Så. Nu. Hejdå.

0 comments

med ljuset på

Ibland skriver jag dikter. Inte så ofta längre, men någon gång i början av augusti producerades i alla fall de här.

Pneumoni

jag blev aldrig någon stor poet
för jag smittades aldrig av tuberkulos
trots ryssarna som hostade den eländiga dag i december

när mina axlar sjönk i armar under en resa över havet av vilken man senare mest skulle minnas
räkpizza
och förnedring

jag längtar efter dig
så att jag rasar inuti
det bor en avkomma där, de
säger att den är din

ibland vaknar jag om morgonen och minns inte att det är sant
jag vet fortfarande inte om det är min längtan
eller min trygghet
som bor där inne

kyss mig tills jag faller när du kommer hem för jag klarar inte mer

mina lungor är tumörer av alla ord jag aldrig sa
innan tiden hann ikapp oss

för det bävar jag.


—————————————–

Midnatt
jag tror att ett återkommande tema brukade vara
att orden saknades
och om det försökte jag skriva
i världen
utan formuleringar

de har saknats så
många år
ända sedan
jag
dog

jag kom visst aldrig
igen


—————————————–

De byter månad nu och jag är bitter

jag hatar dem,
de vackra kvinnorna för de

smakar ångest i käften och vodka i strupen och
whiskey i juiceflaskor tillsammans med annan nödvändig utrustning
som ett
självmords-kit

på den tiden då jag tyckte så mycket om saker

som grupperades efter kategori

 

jag hatar hur de bränner i bröstet när jag är för bitter för att älska

när orden sviker och sanningen svider

och saknaden smider långa rankor av evighetstankar som bankar

en stank här som

drar och förnedrar

 

jag hatar alla ord som vi spelar

 

jag hatar alla försök till spontanitet som om

vi båda bara lekte den perfekta kontaktannonsen JOVISST

kan vi båda skrika

vi älskar höstpromenader
det goda livet

och spontanitet men

ingen människa är ju det där

 

ingen människa är en

kontaktannons

bara en unken representant för sig själv

som desperat försöker

odla sitt eget varumärke

som de säger i

karriärcoachingsartiklarna

i tidningen

 

jag har inget varumärke

min näsa var alltid för stor och

på det viset föll all möjlig image

all stolthet i kvinnlig skönhet

och jag tappade förmågan

att ta livet av mig för att bli en legend

någon gång samtidigt som jag blev det där de kallar

lycklig


—————————————–

Septembersaliv

kanske har tiden runnit ifrån dig igen men

vad jag har hört

tillhörde den dig aldrig ens

 

vi slappnar av och hoppas att cancern

i våra huvuden

sprakar sönder

 

men jag har dina läppar under huden och jag kunde aldrig förneka dem

 

ett crescendo som aldrig upphör

en andlöshet

som pulserar

inuti

varje sekund vi

älskar

 

linda in dig i mig tills jag springer sönder hjärtat

smek mig som syskonskaror

rör mig i magen så att marken gungar

sälj mig som gamla varor

 

för mig i förtid från frätta färger

fira fingerade fester

säg alla saker jag aldrig säger

svälj mig som gamla

rester.

0 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén