Kategori: att skriva (Sida 2 av 15)

Mellan fingrarna

 

Andedräkt mot min kind, den pustande sucken när någon somnar, fingrar som slingrar varje test av mitt hår.
Lukten av småbarnshuvud, rundkinder under fingertopparna, pussläppar mot nästippen.  
Hemligheter i örat, viskningar om natten – mamma jag är rädd, mamma jag är ensam, mamma jag tror jag är kär.

Lekparken en söndag, kaffet blev för starkt, bränner i halsen, men gräset doftar färskt, majfåglar låter som majfåglar gör.
Hur många vårar har jag inte hört majfåglar sjunga.
Hur många gånger har jag inte hört dem, och ändå kunnat svära på att jag aldrig hört något så vackert förut.

Solen dränker allt, speglar sig i vattnet tills allt smälter samman, himmel som hav.
Ögonblicken faller mellan fingrarna.
Jag längtar så starkt att jag glömmer efter vad, älskar så hårt att jag inte får fram det, räknar min tid tills den plötsligt har passerat.

Det här är våren 2017.
Aldrig kommer den igen.

.

21 comments

Melankolikerna

 

Vår familj är byggd på två motpoler: melankoliker och solstrålar.
Melankolikerna är i minoritet. Det är jag och min son. Vi ser allt livets mörker med en gråtonad realism. En dag såg min son en bild på ett traktorhjul i en pekbok om fordon. Åh nej, kved han med sorg i blicken, sönder!
För ser man ett ensamt hjul, betyder det givetvis att någonstans kör en desperat traktor som bara har tre. 

När han var mindre, fortfarande sov om dagen, började han alltid gråta när han vaknade igen.
Herregud. Hur många morgnar hade man inte velat göra samma sak.

Solstrålarna skrattar sig genom dagarna. De vaknar med känslan av att livet är ett äventyr, skuttar ur sängen och rusar rakt mot det. Varje främling är en vän man ännu inte mött, varje dag en upptäcktsfärd i en vidunderlig verklighet.
En melankoliker frågar sig varje morgon: vad kommer jag egentligen att göra för den här världen.
Mina solstrålar frågar sig: vad kommer den här lustiga världen att göra för mig?

Jag är så glad idag, säger femåringen om morgnarna, glad glad!, ekar tvååringen och tjuter av skratt vid åsynen av sin storasyster.
Sonen betraktar dem med mörka ögon, pannan rynkad, ögonen tårade över någon oförrätt som vi andra inte ens förstår att vi begått.
Och sedan mjukar de upp honom. Så vackert det är när de mjukar upp honom. Att se hur även den mörkaste melankoliker kan smälta under solens värme.

Kanske är min känslighet och min ledsenhet samma sak, kanske är det därför jag ibland lyckas skriva något som berör.
Kanske är det helt separata fenomen – att det enda som skapat mitt skrivande är tiotusen timmar av fanatism och passion. Alla hundratusentals ord jag skrivit på alla platser jag befunnit mig. Baksätet i en bil i Sydeuropa, ett hotellrum i Beijing, biblioteket i Mariehamn med havsutsikten framför mig. Pennan mot pappret och fingrarna mot tangenterna, kanske var det den hängivenheten som lade grunden för allt jag skriver.
Inte alls min håglösa längtan. Inte suget efter någonting som känns, ångesten över när det känns för mycket.

Kanske är melankolin lika användbar som ett återkommande eksem.
Man lever igenom det, ibland bleknar det, ibland blossar det upp igen.
Allt som gör ont måste inte ha en funktion. Man kan leva igenom det ändå.

Vi har sådan tur, vi melankoliker i familjen. 
Min son, att han fick just sådana systrar. Som drar honom på äventyr. Fyller hans hem med nya vänner. Älskar honom med den kärlek de är så till brädden fyllda av att den svämmar över.
Jag, att jag fick just en sådan man.
Som kittlar mig under hakan när jag sitter med rynkad panna begravd i mina egna funderingar.
Kanske säger han: lighten up babe, varför så dyster? 
och kanske svarar jag men känner du inte bara ibland att det är så mörkt, så svårt, så ohanterligt komplicerat, bara det här med livet?
Och han plirar på mig några sekunder. Flinar tills skrattgroparna djupnar.
Brister ut i gapskratt, och säger:
”Nej. Aldrig någonsin.”

42 comments

eat pray write

 
Hej.
Det här har jag tänkt mycket på den senaste tiden:
 
1. Framgång.
Och hur det är precis som alla säger – att det är inte i nivån av framgång känslan av otillräcklighet bestäms. Kan sitta i fikarum och vilja krypa under bordet för att jag inte vet hur jag ska hantera att människor blir imponerade av mig när de luskar ut hur gammal jag är och att jag har tre ungar. Och bara vilja skrika att men jag snubblar ju jämnt över mina egna skosnören och när jag äter mat äter jag upp allt som finns på tallriken oavsett om jag är mätt eller inte och jag glömmer jämnt att klippa mina tånaglar, hur kan ni ens få för er att jag skulle vara något slags övermänniska?
För att det här är grejen med framgång: man vaknar inte upp en dag och tror att man är bättre än alla andra, bara för att saker börjar gå bra. Även läkarkrönikörernas skit luktar bajs, även multimödrarnas tånaglar ser misskötta ut vid en viss längd.
 
 
2. Mediation.
Som i små meditationspodcasts från amerikanska healers.
Ungefär samtidigt som jag kom på att framgången inte kommer att vara det som grundar min lycka. Jag tar pauser mitt i vardagens stress, låser in mig på toaletten och lyssnar på guidade mediationer där jag badar jacuzzi eller kastar stenar i bergssjöar to acess that place of deeper calm and clarity. Tänker att jag kanske åldras vackrare om jag fyller mig själv med lite mer självhjälpslugn.
 
 
3. Att skriva.
Mer specifikt: hur himla mycket enklare det hade varit om jag kunnat låta bli.
Bara velat ägna mig åt endast det här underbara, mångfacetterande, stimulerande, självutvecklande yrket jag nu utbildat mig till. En passionerad läkare, en passionerad mamma, hade det inte kunnat räcka där?
Men jag vet ju hur det funkar. Jag kan ju inte låta bli. Varje gång jag slutar gror orden under huden på mig, bygger rötter och hela ekosystem som kräver att välla ut.
Det ligger en bok hos ett förlag igen, bollen ligger hos dem. Jag håller tummarna och snälla gör det ni också, men samtidigt vet jag ju vad som händer om de inte vill ge ut. Jag kommer att tänka att det här var sista gången jag försökte, i kanske en halv dag, och sedan gör jag om och gör igen. Att skriva skönlitteratur är som något slags tics; jag försöker vänja mig av med det men det är mitt självklara inprogrammerade mönster.
 
Och ni förresten, när det gäller att skriva.
Senaste krönikan för Läkartidningen är ute nu. En rekryteringssaga, kan man säga. Läs den HÄR och dela den på alla sociala medier och sånt ni ungdomar håller på med om ni gillar.
 
 
 
3 comments

”Aldrig så skör som i augusti”

http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2014/11/img_4879_546876c32a6b2244a0756dfd.jpg
 
Hej mina vänner.
Min senaste krönika publicerades i Folkbladet i tisdags.
Om hudlöshet, andlöshet och ljuset när det faller i särskilda vinklar. Och om det där nya barnet, också, det kan liksom inte bli på något annat vis.
Här hittar ni den.
 
(De har ju plustjänst nuförtiden, man kan få tillgång till allt deras material i 24 h för en tjuga.)
 
Annars då?
Barnet äter.
Jag skriver.
Om ett år är jag läkare, det börjar märkas i omgivningens framtidsångest och i landstingens intresse för oss.
 
Helt enkelt inget nytt under solen.
29 comments

Skrivskolan del 3: Karaktärer

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/547_34209682.jpg
 
Hej och välkommen till Nettelblads skrivskola, del 3.
Idag ska vi prata om hur man skapar sina karaktärer, hur man befolkar sitt mästerverk med människor som läsaren minns långt efteråt.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/718_43480045.jpg
 
En inledande disclaimer: vad jag förstått är ”karaktärer” en anglifiering som ursprungligen inte är korrekt svenska, dvs. man har tagit det engelska ordet för samma sak och börjat använda det på svenska. Mer korrekt är kanske att säga ”personerna i boken” – jag säger själv spontant ”huvudperson” och skulle aldrig säga ”huvudkaraktär”, till exempel. Men ordet används så ofta nuförtiden så jag tänker på det som en fackterm, som gör det entydigt vad jag syftar på.
Så. Då kör vi.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/865_59595002.jpg
 
Karaktärer. För mig är det här allting börjar. Eller i alla fall nästan. Allra första början kommer med en mening eller två. Jag bara sätter mig och skriver något, klottrar det i mariginalen på mina föreläsningsanteckningar, skriver med bläck på en servett på något café (ja, jag har gjort det, många gånger, och varje gång känns det som att jag måste vara på väg att göra något genialiskt eftersom servettklotter innebär att man har något så brljant på gång att det helt enklet inte kan vänta).
Route 66 började helt enkelt med att jag skrev ”Jag drack tre koppar kaffe varje vardag, och varje fredagskväll åt jag en pizza.” Allt jag visste om berättelsen då var att den skulle ingå i en novellsamling med ett särskilt tema som jag arbetade på, och att huvudpersonen skulle vara lesbisk.
När jag skrev min roman, den som åkt fram och tillbaka mellan mig och en förläggare sedan juni, var det samma sak. Jag skrev ”En morgon i slutet av maj låg en död katt på min mors veranda. Jag behövde bara betrakta den ett ögonblick för att förstå att det rörde sig om ett mord.”
Så det är väl egentligen med meningarna allt börjar, men då vet jag ingenting. Jag har bara några ord som målar en bild som dröjer sig kvar.
Sedan kastar jag mig över karaktärerna, och det är då det börjar på riktigt, det är då det kan bli något.
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2008/03/shower_1206295024_4272077.jpg
 
För mig är det teater, det här att skapa gestalter till en ny bok eller novell. Oavsett om jag ska skriva i tredje person (han/hon) eller första person (jagform) handlar det om att hitta språket, världsbilden, det unika för den här personen. Jag vill ner i mina huvudpersoners skor och jag vill vandra där många mil. I förberedelsearbetet är det här jag lägger mest krut, men så är också genom att utforma karaktärer som jag över huvud taget hittar handlingen till mina böcker. Visst använder jag mig av de dramaturgiska principerna jag skrev om i del 2, men det är senare i processen, när jag vill börja forma min berättelse och fundera över hur handlingen ska struktureras i själva boken. För mig kommer idéerna till det av sig självt när jag skapat mina karaktärer. Att bygga dem och lära känna dem är som att casta folk till big brother, sedan när det är klart låter jag det bara rulla framför kamerorna.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/435_25782794.jpg
 
Okej men hur GÖR man då? vrålar kören av otålighet.
Det beror på vem man är. Vissa vill ha sorterad information om varenda person som dyker upp i boken, typ kartotekskort. De vill veta vad namnet på varenda faster och moster i karaktärernas släkt och vad de helst äter till frukost och vilken deras favoritfärg är. (Väldigt ofta dyker ”favoritfärg” upp i listor jag läser över ”bra-att-veta-grejer-om-karaktärer-när-man-skriver”. Jag fattar inte varför, för jag förstår inte hur min bok kommer att bli annorlunda ifall min huvudperson föredrar blått eller grönt).
Gillar man struktur är struktur bra. Se upp bara, precis som jag sa i förra delen, så att strukturererandet inte blir ett sätt att undvika att någonsin komma igång. (Om det är komma igång du vill, du kanske inte vill skriva? Utan bara hitta på folk i ditt huvud? Tro mig, det är okej. Att man måste skriva en roman bara för att man gillar att fantisera är bullshit, det är som att påstå att du måste bli sexarbetare bara för att du gillar att onanera).
 
Ska du strukturera enligt någon särskild mall – se över vad du känner är relevant att veta om dina huvudpersoner. Vad brukar göra det lättare för dig att förstå människor i verkliga livet? Vad vill du veta om människor för att tycka att du känner dem på djupet och kan förstå deras handlingar bättre? Favoritfärg kommer i alla fall långt ner på min lista. Högre upp sätter jag sådant som barndomshändelser som påverkat en starkt, hur ens relation till föräldrar ser ut, om man är en introvert eller extrovert person, vad man drömmer om i livet och vad man är rädd för. Nyckelordet för mig är drivkrafter. Är det här en människa som längtar desperat efter något? Eller vill hon tvärtom desperat bort? Sådant ger uppslag till konflikter i berättelsen.
 
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/335_21259419.jpg
 
Själv skrev jag en gång i tiden listor, där jag bockade av varenda punkt. Var personen var född, vad föräldrarna hette, deras religösa uppfattningar. Det var säkert användbart då, nu skriver jag mer på fri hand. Jag sätter mig helt enkelt ned och börjar spåna rätt löst om personen. Sättet jag skriver är fritt, pladdrigt, och inte med avsikt att producera något material jag ska kunna använda rakt av eller ens ha som referens senare. Om Ebba i Route 66 skrev jag säkert något i den här stilen (eftersom det här bara är ett sätt för mig att lära känna personerna sparar jag inte det jag skrivit):
Vem är hon?
Ebba, de där kopparna kaffe varje morgon, pizzan – rutiner. Rutinerna är viktiga för henne. Som ett sätt att hitta tryggheten, eller kanske snarare som ett sätt att fly från det otrygga? Hon har blivit bränd förut, hon har längtat efter kärleken men det har varit svårt och kanske finns det ett utanförskap också, i hur hennes attraktion inte varit som den hos de hon vuxit upp med.
hon bor centralt, fin lägenhet, bra jobb där man tjänar bra men ändå praktiskt — elektriker?? – gillar att äta mycket, det blir tongivande, hon är ganska lång och stor, kraftig, gillar söta tjejer, kanske hamburgergrejen kan användas? –
Idé  – konflikten huvudsakligen mellan hennes rutinbehov och hennes längtan efter kärleken (som hon är rädd för) – kanske träffar hon en tjej som är yngre, vill ha äventyr…
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/514_30583558.jpg

Som ni ser är texten plottrig, för en utomstående stundtals obegripbar (eftersom vissa saker syftar på sådant bara jag vet att jag använt i tidigare skrivande och sedan kastat bort, ”hamburgergrejen” till exempel). Det hoppar mellan högt och lågt, från Ebbas potentiella utanförskap i uppväxten till var hon bor. För mig är detta ett sätt att verkligen bara spåna, att släppa loss kraven på struktur och släppa fram kreativiteten istället. Mitt enda krav på mig själv är att jag hela tiden försöker skriva något som handlar om personen jag försöker skapa.
För mig kan det bli några A4 i Word om varje viktig person i boken när jag skriver så här. Men då är de sidorna ofta uppblandade, ibland idéer på nyckelscener, små fragment av dialog för att få en känsla för hur personen pratar.
Det är en rörig process, men fruktbar – när jag arbetat mig igenom alla personer på det här sättet har jag en stabil grund, fylld av uppslag om hur berättelsen kan drivas framåt.
 
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/425_25303558.jpg
 
Allra mest tycker jag att man ska gå på instinkt när man skapar sina karaktärer. Instinkten för vad man tycker är intressant att skriva om. En roman tar tid, innebär arbete – det måste vara personer du är intresserad av att leva med en lång tid. Du behöver inte gilla dem, men du ska fascineras av dem. Jag fascineras oerhört av alla mina karaktärer, och känner mycket med dem, även när de gör osympatiska saker. Också för att jag har lagt en grund där jag vet varför de är sviniga när de är det.
Men något jag ändå vill slå ett slag för är att skriva om folk som inte är som du själv. Det är ett av de mest konkreta tips jag kan ge. Framförallt när du skriver kortare texter, när du övar. Jag skriver inte om tjugo-någonting tvåbarnsmammor som pluggar till läkare. Jag skriver om lesbiska elektriker och sovjetiska konståkningsprinsessor, jag skriver om deprimerade medelålders matematiker och äventyrslystna bergsklättrare.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/42_19858171.jpg
När jag var i tonåren var det mer bara jag-jag-jag över alla mina texter. Jag behövde det säkert, men det gjorde texterna sämre.
Det här gäller även om du lever världens mest spännande liv. För anledningen att jag råder dig att inte skriva om dig själv är inte att du är så tråkig, det vet jag inget om. Det är för att du är så självklar för dig själv. Ska du skriva om någon som är väldigt lik dig, är risken att du inte kan kommunicera till läsarna varför man ska känna sympati med personen, varför den är intressant, och varför den beter sig som den gör. Ju längre bort du går från dig själv när du skapar dina personer, ju mer kan du skapa någon som du ser med en läsares ögon, en person du ser från första gången. Då märker du också vilka delar av personen som ska skildras i din text.
 
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/305_19402297.jpg
 
Så. Det får bli veckans tips, och veckans övning:
Skriv om någon som är så långt från dig själv som det kan vara. Gärna någon du själv tror du skulle tycka illa om eller ha svårt att umgås med.
Det behöver inte bli bra text, bara skriv om den personen. Hela den här veckan. Skriv några rader varje dag om vad den personen skulle ha gjort idag, vad han eller hon tänkte om det, vad som var svårt och vad som var lätt, vad som var ångestväckande och vad som var njutningsfullt.
 
Sedan, när veckan är slut eller du tröttnat på övningen, skriv en scen där den här personen får ett dödsbesked. Du bestämmer hur dödsbeskedet ska lämnas, på telefon eller direkt, och vem det gäller, men döden ska in i alla fall.
Hur reagerar din person? Hur blir scenen?
Och för allt i världen, posta gärna era texter här om ni får lust. Ni kan göra det anonymt, jag skvallrar inte om IP-adresser.
 
Allt gott skriv på.

/Er guru

PS. tidigare delar hittar du här:
Del 1 – Att komma igång
Del 2 – Att strukturera sin berättelse

 
2 comments

Medan ni väntar

 
Jaa, jag vet. Allt ni gör denna lördag är ju självklart att drömma om nästa del av Nettelblads skrivarskola. Men den kommer ju inte förrän imorgon! Som tur var har jag tips på läsning åt er ändå. Nästa del kommer att handla om hur man bygger upp handlingen när man skriver skönlitterärt (skriva synopsis eller inte planera alls? hur får man någon att vilja läsa vidare? och så vidare). Som exempel kommer jag att använda novellen jag vann Lilla Augustpriset med – jag tycker det är lättare att utgå från något jag skrivit själv, och dessutom en kortare text som alla lätt kan läsa för att hinna med. 
Så har ni inte läst den ska ni gå in här. Route 66 heter den och vad den handlar om får ni se (och läsa mer om imorgon, när jag dissekerar den i detalj för att förstå dramaturgiska strukturer…)
 
ps bilden är från när jag satt på hotellrummet där vi bodde inför Augustgalan, försökte vila upp mig inför kvällen och låtsas att jag inte alls var nervös till tusen. Vi var ju fem stycken nominerade personer och man visste inte innan galan vem som skulle vinna. Så sjuk grej egentligen, alltihop, fattar fortfarande inte att det hände.
 
 
15 comments

Skrivskolan, del 1: Att komma igång

(Det första avsnittet av skrivarskolan är det minst handfasta, minst konkreta. Men det är ett viktigt ämne, och det bästa ämnet att börja med.)
 
Hej och välkommen till Nettelblads skrivarskola.
Här kommer ni få en crash course i berättarteknik, i hur man gestaltar karaktärer, i hur man gör miljöbeskrivningar, i hur man redigerar sin roman till förbannelse och hur man redigerar den till ett riktigt jävla mästerverk.
 
 
 
 
Men för att ha en chans att göra allt det där, måste man ju ha något skrivet.
Om man aldrig formulerar några meningar är det ingen idé att veta hur man skulle ha kunnat formulera dem bättre, eller hur?
Vilket osökt för oss till en av de vanligaste frågor jag får om skrivande: hur kommer man egentligen igång?
Jag önskar att jag kunde ge er en trollformel som svar på den frågan.
Tyvärr funkar det inte så. Är det någon här som har en magisk formel kan ni gärna tipsa, det kommer göra arbetet med bok nummer två sjukt mycket lättare när man väl blir publicerad.
 
 
Jag säger såhär: börja med att fundera om detta är vad du verkligen vill. Och framförallt – är det verkligen författare du vill bli? Är det viktitg att skriva en hel bok? Eller vill du helt enkelt bara skriva?
Jag skulle vilja jämföra det med att springa: bara för att du gillar att springa ibland, betyder inte det att du bör satsa på att löpa maraton. Och även om du lyckas med ett maraton, betyder det inte att du måste lägga alla andra karriärsplaner på hyllan och bestämma dig för att bli professionell löpare.

På samma sätt kommer du inte att skriva en roman bara för att du gillar att skriva ibland. Och om du skriver en roman, betyder det inte att den ska bli utgiven och att du ska försörja dig på det. Det är inget fel på dig om den inte blir det. Om du tycker det är kul att skriva romaner, gör det. Om folk får springa fem timmar i veckan utan att någon höjer på ögonbrynen trots att de inte tjänar pengar på det – varför ska du inte kunna få skriva?
 
Kanske råkar du bli bestsellerförfattare. Precis som du kanske vinner på triss eller börjar dejta en oljeshejk och aldrig behöver jobba mer. Jag säger bara att om ditt mål är att bli rik och berömd, rekommenderar jag något med bättre utsikter än författarskapet. Om du ska skriva ska du göra det för att du måste. För att du inte kan låta bli. För att det, även om du ibland sliter ditt hår och undrar vad i helvete du håller på med och tycker att varje ord är veritabel skit, är den mest stimulerande sysselsättningen du kan tänka dig.
För att om du slutar skriva, och sedan börjar igen, känner du att du har hittat hem.
Som ett av-och-på-förhållande som slutar i evig kärlek, som att börja med heroin igen efter att man tagit sig ur det, som en himla runners high om du varit den där maratonlöparen istället. Så ska ditt skrivande kännas när det är som bäst. Då kommer du igång.
 
 
 
Handfasta tips! hör jag nu körer av besvikna läsare vråla. Jag älskar att skriva men jag gör det ju inte, hur ska jag börja?
Mitt svar är: gör det. Då kommer det bli gjort. Har du inte skrivit på länge, börja bara. Planera saker utifrån hur du ska hinna skriva. Låt det vara första prioritet, inte andra eller tredje eller sjuttionde. Min första roman någonsin skrev jag i Beijing. Vi var där och hälsade på min syster som bodde där då. På dagarna promernade vi omkring bland kineser som förberedde sig för ett OS och såg alla sevärdheter som fanns, om kvällarna gick resten av min familj och badade av sig smogen i hotellets lyxiga pool. Jag stängde in mig på hotellrummet och skrev som en galning istället. Jag simmade inga längder, jag satt inte i bastun, jag gick inte ut i staden om kvällen, jag skrev en bok. För att jag hade sommarlov och jag visste att det var det här jag ville göra innan skolan började igen.
Då var jag femton. Det har blivit några romansomrar sedan dess. Jag tycker det är det bästa sättet att lära sig. Att skriva, låta manuset vila, läsa igenom det och märka om det blev fel.
 

Min senaste roman, den som åkt fram och tillbaka mellan en förläggare och mig, med extensiva kommentarer gång på gång, den blev också till genom att jag bara gjorde det. Det var november och jag var höggravid och jag läste första kliniska terminen på läkarprogrammet och hemma hade jag en liten dotter och jag hade den här historien i hjärnan, om en mördad katt och en mystisk, närmast mytisk ö, och om ett triangeldrama och om en defekt barndomsanknytning, och en dag tänkte jag: jag kommer inte ha mer tid att skriva den här i framtiden. Inte på de närmaste tjugo åren i alla fall.

Så varenda rast längre än fem minuter skrev jag på boken. Varenda lunch den månaden åt jag så snabbt jag kunde och sedan satte jag mig och skrev. Om helgerna gick jag till café några timmar och fortsatte.
När november var slut hade jag skrivit en bok. Den var inte perfekt i sin struktur, det är den fortfarande inte, men jag hade någonting där att arbeta med.
 
Det är fortfarande inga handfasta tips, bara självgoda anekdoter! vrålar fortfarande indignerade läsare i panik. Och okej, jag håller med. Här kommer därför:
 
8 handfasta tips till hur du kommer igång:

1. Dra ur ditt internet. Eller ställ in flygplansläge (jag har inget trådlöst internet hemma så jag drar fysiskt ur sladden). Om du inte har världens bästa självdisciplin ever, men då behöver du ju inte läsa den här listan för du är redan inne på ditt femte mästerverk.

2. Skit i teven. Jag har ingen. Folk kan bli sjukt provocerade av det, så älskar du din teve så titta på den då. Jag bryr mig inte, jag är upptagen med att skriva.

 

3. Öva dig att skriva under korta tidsperioder. Sätt en klocka på tio minuter och tvinga dig att skriva någonting, vad som helst, under den tiden. Det behöver inte bli sammanhängande, och definitivt inte bra (även om det ofta blir det). Kort tid är bra för att du alltid har tid – varje dag kan man hitta tio minuter – och för att du dessutom övar upp förmågan att snabbt ”komma in” i skrivandet. Det har du nytta av även om du lyckas frisätta längre tidssjok för skrivandet senare.

 
4. Läs böcker. Massor. Jämnt. Gärna dåliga, så du blir förbannad för att du vet att du skulle kunna göra det bättre.
Hur du ska hinna? Ja, det beror på ditt liv. Gör så mycket du hinner. Jag har börjat läsa pocketböcker istället för att kolla mailen i mobilen hela tiden. Men har jag det för stressigt prioriterar jag skrivandet över läsandet, alla gånger.
5. Sätt ett mål.
Och sätt det löligt lågt till att börja med, så att det inte går att smita undan. Använd ordräknaren i ditt skrivprogram och skriv 100 ord om dagen, till exempel. Hundra ord skönlitteratur om lite vad som helst tar mig ungefär fem minuter att skriva, kanske tio minuter om man har svårt att stänga av sin inre självkritiker. Men är man konsekvent i ett sådant skrivande har man skrivit en halv roman på ett år. 
 
 
6. Skriv först, redigera sen.
Om varje ord ska vara perfekt innan du kan gå vidare, finns risken att du aldrig kommer vidare. Helt okej om perfektionism är vad du gillar att ägna dig åt. Svårare om din dröm är att skriva något längre.
 
7. Följ Nettelblads skrivskola.
Ett succékoncept för alla aspirerande författare.
 
8. Gör det. Nu.
Allvarligt. Det är nu det händer. Varför är du kvar här? Nästa del av skrivarskolan kommer inte förrän nästa vecka. Du har sjuhundra ord eller sjuttio minuter av skrivande kvar tills dess.

 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
3 comments

Livet före döden

Förresten!
Min senaste krönika på Läkartidningen kom upp igår. Handlar om att leva, dö, och andra sådana där vardagsämnen. Ni hittar den här.
25 comments

Om det här med att skriva (en liten skrivskola)

 
Min bok befinner sig ju i ett limbo, just nu. Jag är nästanförfattare men inte riktigt, millimeter ifrån att äntligen bli antagen, jag har tagit mig bort standardrefuseringsbrevssvaren (älskar längden på det ordet!) och fram till de personliga kontakterna, telefonsamtal och möten, smicker och hård men konstruktiv kritik, allt det där. Men jag har inget tryckt, med framsida och titel och baksidestext, som jag kan sätta i handen på vem som helst och säga: Titta. Min bok. Jag skrev den. Jag är FÖRFATTARE NU.

 
 Ändå tror jag mig ha en del att berätta om skrivande. Från hur man omvandlar ett intresse för skrivande till ett faktiskt bokmanus till hur man får det manuset utgivet (om det är vad man vill). Hur det fungerar på ett förlag, vad som är skillnaden på en agent och en förläggare, hur man får andra skribentjobb än just skönlitterärt skrivande och fördelar/nackdelar med det. 
Jag vet vad som har varit framgångsrikt för mig, och vad som varit mer katastrofartat, och jag vet varför jag har gjort vissa val i min ”skrivkarriär” och tackat nej till annat.
 

(I väntan på att Augustgalan skulle börja. Så himla märklig grej det var egentligen, att ta paus från att vara mamma till en ettåring och åka ned på gala istället.)

 
Så jag tänkte att de kommande veckorna kör jag en serie med inlägg här, om just det där. Skrivande.
 
Tanken är att jag kör igång med en första del nästa söndag. Medan ni alla rulla tummarna och hoppar av iver-spänning-längtan tills dess: passa på att önska om det är något särskilt ni skulle vilja veta mer om. Jag har ett kommentarsfält här nedanför, och en epostadress här bredvid. Båda är väldigt användbara kommunikationsmedel. Fast brevduva går också bra, bara den inte skiter ned för mycket.

(Tips nummer 1: handledsskydd från Apoteket om man ska skriva alldeles för mycket på för kort tid i för dålig arbetsställning. kan vara placebo men har räddat mig från smärtande händer många många gånger.)
 
 
 
 
 

 
,

,

,
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
3 comments

Det femte utkastet

 
Och så gick den här helgen till Ulrikas-liv-historien som den helg när jag satte mig och tänkte att jag bara skulle fixa till de värsta strukturella felen innan jag lät någon annan fick titta på mitt bokmanus igen.
Och så råkade jag skriva sisådär femtontusen ord och plötsligt göra boken 25% längre.

Så plötsligt var stressen över att hinna redigera enligt förlagskontaktens anvisningar innan jul, som hon bad mig, eliminerad. När det händer, händer det, jag kan inte jobba på något annat sätt än såhär tror jag.

20 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén