Nettelblad

skrivande, läsning och tre små barn.

Kategori: att skriva (Sida 1 av 15)

Halvtimmen

Bokmanus och tekopp en sommarkväll

Tropisk natt nu, sägs det. Dessa kvällar på min balkong. Det är först till kvällen jag kan skriva, först till kvällen jag kan tänka. I hettan grumlas huvudet.

Pepparmynta-chokladte. Doften av gräs och hav, ljudet av skratt någon annanstans ifrån, kanske har grannarna fest och spelar musik, kanske skriker ett barn från en trädgård bredvid. Kanske lyssnar jag på min skrivspellista. Kanske läser jag text högt, ett rytmiskt mummel för mig själv, provar meningar för att se om studsen bär.

Det går inte fort, men så är det inte heller bråttom.
Går inte fort, men går framåt.
Jag sitter där en halvtimme om dagen. På vissa vis är den halvtimmen mer värdefull än vad många timmar hade varit.
En halvtimme som inger hopp. En halvtimme kan man alltid skaka fram, tänkte jag skriva, men det är inte sant: det finns tider i livet när inte ens en halvtimme kan skakas fram, åtminstone inte en man kan njuta av och fokusera under.

Men en halvtimme kan jag skaka fram. Också när sommaren är över. När både nätter och dagar är svala. När livet rullar i ett annat tempo.
Och är det något jag vill med min sommars skrivande är det att inte låta det ta slut.

 

0 comments

Sinnena

Dofterna är tång och torka och salt och syren. Nyklippt gräs och fuktigt hår. Vitlök och basilika, det nästan metalliska som dröjer sig kvar på fingertopparna när man rört vid sina tomatplantor. Lukten av varmt altanträ och nybryggt kaffe hos en vän, barnhuvud vid läggdags.

Ljuden är snarkningar från en femåring som somnat i soffan, ljudet av stänk när vattenytor spräcks, ett skratt genom skymningen, cykeldäck mot grus, barnröster som talar sinsemellan när de spelar Monopol – Habanero som efter varje förflyttning säger YES!!!!!! KÖP KÖP KÖP! och Lilla Gubben som harklar sig och suckar åt att han ska behöva förklara detta, igen: Men du KAN inte köpa. Du har ju inga pengar.

Smakerna är pepparmynta-chokladte om kvällen på balkongen, räkfrossa efter en springtur, potatissallad med citrondressing, det faktum att all mat smakar bättre utomhus.

Känslorna är vattnets kyla och solens värme, ett sommarregns överväldigande smattrande mot huden under en cykeltur, en femårings varma andedräkt mot huden när man bär henne från soffan till sängen, fukten hos en puss mot kinden,  junikvällens ljumhet mot bara axlar.

Och efter all dagens överflöd av sinnesupplevelser kommer kvällsstunderna.
Kvällsstunderna som är mina. (Om inte femåringen vaknar i det där bärandet bara, redo för rond nummer två i läggningskampen). Som jag äntligen har lyckats styra till att skriva bok igen, efter att halvår av att vara utan.
Besöker med alla sinnen den här andra verkligheten jag skapat, läser andäktigt, den där anspänningen som alltid kommer av att återvända till gammal text, orolig för vad man egentligen ska hitta.
Tycker om vad jag läser. Tycker om att skriva i det. Vet inte om jag någonsin njutit så mycket av att befinna mig i en text som med det här projektet.
Är så glad att vi hittade tillbaka till varandra, just den texten och jag, som en teveserie där det omöjliga paret får varandra i sista säsongen.
Happily ever after och det var det här som skulle bli.

 

2 comments

En inledning till en roman

Hej.
Här sitter jag och skriver, en grådisig onsdagsmorgon innan resten av familjen har vaknat. Tidiga morgnar är min bästa skrivtid. Kanske är tidiga morgnar över huvud taget den bästa tidpunkt jag vet. Det finns utrymme för så många förhoppningar i en dag som inte fått chansen att göra sig själv besviken.

Just den här morgonen tänkte jag att jag skulle dela inledningen till det jag håller på och skriver. Det är en roman som är nästan klar, som jag borde se till att bara göra klart och släppa iväg till någon annan, låta stå på egna ben ett tag, försöka flyga även om vingslagen kommer att vara vingliga till en början.
Istället drar jag ut på det, kanske för att jag har svårt att släppa taget, för att jag trivs så bra i den där romanens universum och språkdräkt, kanske för att allt det där inte känns lika viktigt längre, det viktiga är bara att få skriva.
Men i alla fall. Jag tänkte att idag delar jag inledningen till den där boken, de allra första sidorna, som ett steg för mig själv. Det är dags att släppa taget, lilla bok, det är dags att börja öva på att flyga.

 

Inledningen

Pappas hår måste ha varit rött. Rött och vilt och fullständigt oregerligt. Jag vet det, för mitt var likadant. Vet det, för att jag såg det i mammas blick när hon fastnade. Fastnade, med kammen i mitt vilda röda trassel. Fastnade, i håret och i tanken och i rörelsen, blev stående där med handen krampaktigt kring den vita plastkammen som fungerade utmärkt i hennes tunna silkeslena skandinaviska hår, men aldrig i mitt vilda. Hur hennes blick först mörknade inför den här ungens omöjlighet, och sedan veknade, bleknade, in i något annat. I hennes ögon glimrade minnen som skärvor glittrar i ljus, som det där fatet med silverfärg hon kastade i golvet en gång när hon blev rädd för demoner jag inte kunde begripa och lät marsljuset spräcka världen i tusen bitar och jag stod i dörröppningen och inte vågade säga någonting men tänkte på hur vackert det var. I hennes blick anade jag någonting hon hade älskat, någonting hon hade saknat, och ibland, i det där mjuka, tänkte jag: kanske någonting hon fortfarande älskade. Det fanns en del av honom i mig och den delen kunde hon älska. Det fanns en del av honom i mig och kanske skulle han ha kunnat älska den, om han träffat mig, om jag hade fått visa den för honom.

Mitt ansikte var vitt, som äggskalsfärgade tapeter. Och precis som äggskalsfärgade tapeter var det neutralt, som en bakgrundsfond för något vackert att få existera intill, som vad som helst hade kunnat få existera intill och blomma ut intill utan att själva ansiktets utseende hade stört. Jag hittade tanken om de äggskalsvita tapeterna i en krönika i en inredningstidning min mamma köpte en gång när hon reste in till Staden (det tog bara en timme med färjan men kändes så avlägset, som om hon hade med sig artefakter från en annan värld). Min mamma läste texten högt för mig, sent i vårt kök om natten, det var den sortens sommar när det eviga ljuset höll henne uppe och luften aldrig blev kall. Krönikan handlade om människor och deras äggskalsfärgade tapeter, människor och deras elfenbensvita lister, människor och deras smutsvita kökshanddukar. Den handlade om hur en människas själlöshet kan representeras av tusen nyanser av vitt, kanske någon gång med en accentfärg av grått och beige. I ett sådant hem, skrev krönikören, kan man tänka vilken sorts tankar som helst, i ett sådant hem kan vad som helst formas för fonden är så neutral att där finns ingen personlighet som kan störa.

Min mamma förstod textens ironi. Hon skrattade medan hon läste. Slog näven i bordet ibland, som hon gjorde den sortens nätter, när hon strålade av samma ljus som morgonnattens gryningssol i havet när vi gick ut på promenader tillsammans. Dunkade näven i bordet, och sa att det här var sanning av en alldeles särskild sort. Det var den sortens natt då hon drack kamomillte, litervis, för att det skulle vara lugnande, men då hon aldrig blev lugn. Med pärlor av svett längs tinningarna. Glansiga ögon. Men mjuka smekningar över min hjässa, när hon var på det humöret. Och jag förstod inte alls textens ironi.
Jag hörde bara:
en fond för vad som helst
en fond för att bli vem som helst
tänkte:
om jag gjort mig av med det vilda håret,
hade jag då kunnat bli vad som helst?

”Vad ska man göra av ett sånt här hår”, sa min mamma, när ytterligare en tagg av kammen gick sönder. Mitt bleka ansikte i spegeln. Mina neutrala ansiktsdrag, sådana man kunde glömma i samma ögonblick man såg dem. Badrummet som luktade salt och hav och övinter, fuktigt trä, barr. Hon brukade klippa grenar från granar och ställa i vaser i badrummet som dekoration när hon var lycklig, tänkt som en kreativ inredningsdetalj men mest såg det ut som en skog i ett hus.
”Vad ska man göra med ett sådant hår”, sa min mamma, jag skulle minnas hur trött hennes röst lät, som någon som tappat nyckeln i en brunn och vet att allt som finns kvar är mörkret man stirrar ned i. Minnas det, trots att jag skulle glömma så många andra saker, att minnena skulle spräckas när tiden förvandlades till ett före och ett efter, och all tid som var före skulle bli ett dis, fragment av det som bara var verkligheten som den en gång var men som på den tiden var allt jag visste.
Utanför huset rasade vinterstormar och havets dån och väldiga vindar som aldrig blåste iväg mig fast jag trodde att det var – att det måste vara – det de försökte göra.
”Man kanske bara borde ha klippt av det, alltihop”, sa hon, och i hennes ord fanns aldrig verklig mening, verklig avsikt. Men jag såg in i mitt äggskalvita bortglömbara ansikte och jag visste att hon hade rätt.
Rensa bort något av sig själv för att något annat skulle kunna gro.
Som när hon steg upp och rensade maskrosblad ur rabatten i sommarnatten för att släppa fram rosorna.

Att sitta intill henne, dricka kamomillte, höra henne läsa. Sitta intill henne och tänka att bredvid henne fanns den sortens ljus jag ville stanna i, som jag ville suga åt mig det på samma sätt som det torra träet på verandtrappen sög i sig färgen, en annan sommar när vi skulle måla om, de torra delarna intensivare än de fuktiga så att färgen blev ojämn och hon svor och fräste och vägrade att måla färdigt.
”Laura”, kunde hon säga, stryka ut den blanka tidningssidan med smala långa eleganta fingrar, som om fingrarna i sig var en del av en föreställning, ”Laura, du måste läsa den här texten! Deras vita värld, Laura! Och man måste slå sig fri.”
Och hon drog fram en cigarett ur fickan på sitt sidennattlinne, det puderrosa, det som föll kring den magra kroppen som en prinsessrumsflickdröm.

Andra gånger, andra tider. När hon sov som förstenad, månader i sträck, utan att kunna vakna.
Då brukade jag gå in i hennes sovrum, leta i garderoben, stryka med mina fingertoppar över puderrosa siden.
Och leta efter farliga föremål i fickorna.
Tidigt i livet lärde jag mig att var tid bär på sina bekymmer.

 

*

psst! bilden överst i inlägget kommer från  Unsplash.

 

 

5 comments

2020

Decenniets första dagar ägnar jag åt att plocka pinnar i skogen bakom mina föräldrars hus. Barnen bygger en koja, jag samlar material. Blöta fingervantar, en råkall fukt kring kinderna, doften av mossa och gran och löv och jord. Jag undrar varför jag alltid glömmer hur mycket bättre man tänker i skogen. Varför jag alltid glömmer hur mycket lugnare man blir, i skogen.

När jag kommer in skriver jag. På mitt projekt som jag lyft och släppt, lyft och släppt och nu förvånad kan se på och märka att här har jag det ju igen, omarbetat till något som är helt annorlunda än den bok som en gång var (och refuserades) men som jag är så oändligt mycket mer nöjd med. Och för första gången på väldigt länge har jag ett längre skrivprojekt att få lägga sista handen vid, putsa på, och släppa in någon annan att se.
Få saker gör mig lugnare än att ha det.
Ja det skulle väl vara skogen då.

2019 var ett märkligt år, och väldigt långt. Nyåret och decennieskiftet kom med blandade känslor. Mycket har att göra med saker långt bak i tiden. Jag minns nyårsafton 2009/2010 väldigt väl. Hur vi firade och vad jag lovade mig själv. En av de jag firade med då är död. I maj gick jag på hans begravning.
Men löftena har jag hållit.
Det skiftet där, då, förra gången det blev ett nytt decennium, vid just den tiden i mitt liv hände många saker som blev livsavgörande, eller åtminstone livsförändrande. Och det här året har jag ofta haft en känsla av att 2019/2020 kommer att vara ett skifte jag minns på samma sätt. Som tiden då något i mig förändrades och jag kom ut ur det som någon annan.

Det finns så många trådar att dra i för att berätta historien om det här året att jag inte riktigt vet hur jag skulle foga samman den berättelsen, skapa den strukturen.
Inte måste man ju tänka på hela verkligheten som en dramaturgisk konstruktion, förstås.
Men samtidigt är det ju just det jag tycker om med skrivandet. Att man ur den kaos och slump som är vardag och verklighet skapar enhetlighet och begriplighet. Som att sortera legoklossarna i färgordning, finhacka lök, lägga pussel.

Men den berättelsen kommer när jag är klar med den.
Så är det med det skrivna ordet. Det blir inte sämre av att man tänker klart för.
Kanske börjar jag skriva mer här igen, sen, när jag vet hur jag vill formulera tankarna igen.

Så länge tänker jag på det jag har lovat mig själv att göra 2020:
redigera det sista på min bok och skicka in den till förlag.
Fotografera mer.
Gå ut i skogen och bygga kojor.
Och så har jag lovat mig, att varje gång jag sprungit långt, badat kallt eller något riktigt bra och härligt har hänt, ska jag lyssna på den här låten.

Som ett sätt att kapsla in sånt som är ren och skär lycka, ett lyckopiller på 2 minuter 45 sekunder.

Vi hörs.

0 comments

Att skriva krönikor, del 3: Språk och gestaltning

Det här är tredje delen i min inläggsserie om att skriva krönikor. Här är del 1, om att hitta ämnesidéer för sin krönika. Här är del 2, som handlar om struktur och dramaturgiska principer när man skriver krönikor.

Idag kommer jag att skriva om språk och gestaltning. Det jag tar upp i den här delen har man stor nytta av för att lyfta alla möjliga typer av texter. Att vara skicklig på att gestalta är något man har nytta av oavsett om man skriver tal, krönikor eller romaner. Men det finns några aspekter av gestaltandet och språket som gäller särskilt för krönikor.

”SHOW, don’t tell – vad är gestaltning?”

Show, don’t tell är ett standardtips till den som vill berätta något. Det innebär Att visa en läsare (eller tittare, eller lyssnare) det man vill berätta, istället för att bara skriva folk på näsan. Och det är detsamma som gestaltning.
Att skriva på näsan är att skriva ”hon blev väldigt arg”, att gestalta är att skriva ”hon reste sig, lyfte tallriken från middagsbordet och slängde den i golvet så att plastmattan täcktes av krossat porslin och spagetti.” Att skriva på näsan är att skriva ”det var en vacker dag på stranden”, att gestalta är att berätta om doften av salt, skavet av sand mellan tårna, hur solen gnistrade i vågorna. Gestaltning är det som lyfter en text från att vara bara ord till att bli en berättelse att sjunka in i. I en krönika har man ofta ont om plats, och gestaltning kan kräva fler ord än att skriva någon på näsan. Men ett väl gestaltat innehåll, eller ett väl gestaltat argument, är alltid mer effektivt än hundra rader av påståenden.

 

konkreta tips för gestaltning i olika situationer

Skulle kunna skriva en hel bok om bara gestaltning. Och kanske gör jag det en dag. Tills dess får ni några konkreta tips på hur ni kan använda er av gestaltning i olika situationer som kan uppstå när man skriver en krönika:

  • Om du vill försöka övertyga andra om din ståndpunkt kan du gestalta den med en personlig berättelse. Exempelvis kan du, istället för att skriva att ”det är farligt med bristen på vårdplatser på svenska sjukhus”, väva samman dina argument med berättelsen om Berit som behövde läggas in på sjukhus men blev hemskickad i brist på plats. Då får läsaren en bild att hänga upp dina argument på.
  • Om du vill skildra en miljö är det effektivt att använda andra sinnen än bara synen. Dofter, ljud och känsel är starka sinnen för att väcka bilden. I den här krönikan om att vara AT-läkare på Åland använder jag mig till exempel av både doft och känsel i textens sista stycke.
  • Om du vill skriva om en känsloupplevelse – fundera på vilka fysiska reaktioner den väcker och vilket kroppsspråk den leder till. Sitter ledsenheten som en klump  i magen, en tyngd i kroppen, ett surr av tankar som aldrig tar slut? Var glädjen som ett rus eller att kroppen kändes lätt? Med sådana detaljer dras läsaren med mycket starkare i din text.

konsten att stryka – vikten av att fatta sig kort

Krönikor är korta till sin natur. Det är en av sakerna som gör dem svåra att skriva. Problemet är sällan att fylla sitt utrymme. Däremot kan det vara svårt att fylla det med det som verkligen hör till ens text – och inte sväva ut.

För att bli bra på krönikor behöver man öva på att korta ned sina texter. På det viset är krönikor en utmärkt skola för att lära sig redigera även andra typer av texter. Det mesta som skrivs vinner nämligen på att kortas ned jämfört med det första utkastet.

Om en text behöver kortas mycket behöver man stryka något innehåll – ta bort det svagaste argumentet eller den tråkigaste anekdoten. Behöver den bara kortas litegrann räcker det ofta att skärpa till stringensen i språket. Stryk småord som ”ju”, ”verkligen”, ”faktiskt. Byt längre ord till kortare. Våga göra meningar mer ofullständiga.

Jämför till exempel dessa varianter:
1. ”Jag har verkligen aldrig gillat hundar. Jag har alltid tyckt att de är rätt överskattade.”
2. ”Jag har aldrig gillat hundar. Alltid tyckte de är överskattade.”
3. ”Har aldrig gillat hundar. Överskattade djur!”

Ingen variant är rätt eller fel, men teckenlängden skiljer sig rejält. Dessutom dras tempot upp, det blir mer schvung i texten, ju mer man kortar sina meningar.

Hur mycket ska man stryka?

Hur mycket som behöver kortas i en krönika beror förstås på vad man har för teckenbegränsning och hur långt ens första utkast är. Men jag rekommenderar starkt att skriva ett för långt första utkast, så man har en del att skära bort. Mina sämsta krönikor är de där jag har haft för tunt med material, och skrivit mina 3000 tecken redan i första utkastet. De blir ofta väl pladdriga. I julas fick jag i uppdrag att skriva en krönika på 5000 tecken. Det blev en helt okej text om att jobba inom sjukvården under helgdagar – men i efterhand har jag tänkt att det är tydligt att jag brukar skriva kortare krönikor. Det är en text som vunnit i styrka på att kortas sisådär 2000 tecken för att få lite driv.

skrivövning till nästa gång

Plocka fram krönikeutkastet du skrev efter förra delen, eller någon annan text. Det kan vara en text du skrivit, eller någon annans, men du bör ha den digitalt så du enkelt kan räkna antalet texter.

Stryk 10% av teckenmängden. Läs originaltexten och den nedkortade, jämför, vad blir skillnaden?

 

 

 

Så, det var allt för den här gången. Kommentera gärna om ni har frågor, sprid om ni gillar det, och ha roligt när ni skriver!
kyssar&kärlek och glad vår.

 

(samtliga bilder från Unsplash – klicka på bilden för att komma till fotografen).

 

 

 

11 comments

Att skriva krönikor, del 2: Struktur

Hej hej!
Det här är det andra inlägget i inläggsserien om att skriva krönikor. Här finns del 1, om att hitta sina idéer.

Idag kommer jag att skriva om att vidareutveckla sin idé och om struktur. Om hur man med en mall eller form för sin krönika kan ge den mer driv. Innan vi börjar ska jag bara säga två saker:

  1. Ibland när man läser om tekniken bakom skrivande, får det som konsekvens att man inte skriver alls. För att man tänker att man ska göra allt tekniskt bra och snyggt. Om det blir konsekvensen av att läsa den här guiden ska du genast sluta och sätta dig och skriva istället. Sedan läser du igenom den här inläggsserien när du redan har skrivit en text, för inspiration om hur du kan göra den ännu bättre. Men det går inte att förbättra en text som aldrig blir skriven.
  2. I det här inlägget kommer jag använda en egen krönika som exempel – den här om tröst, för Läkartidningen. Läs den gärna om ni inte har gjort det så blir det lättare att hänga med.

ATt vidareutveckla sin idé

Idéer är tankefrön, att vidareutveckla dem är att sätta ned dem i jorden och hjälpa dem att börja växa. Eller så kan man se idén som den första attraktionen man känner till en annan människa, och vidareutvecklingen är som att göra slag i saken och börja dejta. Man undersöker om här finns något att bygga vidare på.

Mina tidiga idéer är lösa tankar, associationer, ett intresse för ett ämne. När jag vidareutvecklar dem försöker jag sammanfatta ungefär vad jag tror att jag vill säga. Ibland är det tydligt för mig på ett tidigt stadium. När jag skrev krönikan om tröst  visste jag att jag ville skriva något om känsloreglering, och jag visste jag att jag ville ha berättelsen om min sons tårar som utgångspunkt. Min vidareutvecklade idé blev något i stil med Krönikan handlar om människors behov av att bli tröstade på olika sätt, och olika förmågor att berätta om det, med utgångspunkt i berättelsen om min son. Den vidareutvecklade idén är en sammanfattning av budskapet, en riktning för att påminna mig när jag skriver om vad jag egentligen vill säga.

Ibland går det snabbt att inse vad som är min poäng, min vidareutvecklade idé. Ibland måste jag prova att skriva några utkast till krönikor på det ämne jag tänker mig för att komma på vad jag egentligen vill säga. Men jag har de som en trygghet att jag någon gång i processen sammanfattar för mig själv vad krönikan egentligen handlar om.

krönikans struktur – DE tre delarna

När jag har min vidareutvecklade idé är det dags att faktiskt skriva en krönika. (Som sagt, ibland skriver jag krönikan först och får idén klar mig sedan, men då brukar jag skriva ett nytt utkast när jag faktiskt vet vad som hör till texten och vad som inte passar in).

När jag skriver krönikan tänker jag att den består av tre delar. Det är ganska basic dramaturgi, så det är inte direkt en innovation jag kommer med, men det är jäkla nyttigt att ha i ryggmärgen. Man kan kalla de här delarna lite olika saker – jag tycker början, mitten och slutet är enkelt och bra. Kan man sin början-mitt-slut kan man strukturera och förmedla nästan vilken typ av berättelse som helst på ett sätt som får andra att vilja ta del av den.

början

En bra början ska suga tag i läsaren, ge en känsla för vad texten kommer att handla om, sätta den språkliga tonen för texten, och få läsaren att vilja läsa vidare. (Ingen lätt uppgift, jag vet!)

Det blir ofta bra att börja i det personliga, det nära. Om du skriver om världshändelser kan din början vara att zooma in på ett enskilt människoöde i det stora politiska. Skriver du om ditt eget liv kan du börja med en anekdot därifrån. Jag tänker att man börjar med en inzoomning och sedan använder sin mittendel till att vidga perspektivet.

Ett klassiskt trick är att inleda med en personlig berättelse, men lämna den oavslutad för att återkomma till den i slutet av krönikan. Det ger lite spänning och driv i texten och knyter också fint ihop början med slutet.

Ett annat trick är att skriva början en gång till när man skrivit hela sin text, eftersom det kan vara svårt att sätta allt som en bra början innehåller första gången man skriver den.

Början i min krönika om tröst är helt enkelt anekdoten om min son.

mitten

Mitten är fördjupningen, det vidgade perspektivet. Efter den fängslande början ska läsaren vara fast och då kan man börja med lite tyngre, mindre cliffhangeraktiga grejer. Det är i mitten man öser på med argumenten, lägger in fakta om världshändelserna, berättar bakgrundshistorien till den inledande anekdoten. Här har man stor nytta av att ha vidareutvecklat sin idé – mitten är till för att berätta om det du egentligen vill säga!

I min tröstkrönika tänker jag att mitten utgörs av de två första patientberättelserna. De är olika sätt att gestalta min huvudtes: att behovet av tröst kan te sig olika, och att trösten behöver ges på olika sätt.

slutet

Här når texten ett klimax, några rader där den är som mest intensiv och träffande. I en argumenterande text kan det vara ens huvudbudskap, till exempel. I min text är klimax stycket om att träffa patienter med självskadebeteende och försöka möta deras behov av tröst. Där illustreras min tes allra bäst, och där är också språket och berättandet som intensivast.

Efter klimax kommer en avrundning, den sista efterklangen i texten. Några rader att andas ut och få smälta krönikans budskap, gärna med en punchline eller sista tanke att ta med sig och fundera på efteråt. I avrundningen är det perfekt att knyta an till krönikans inledning. Det kan man exempelvis göra genom att avsluta en berättelse man inlett sin krönika med, eller att låta den sista meningen likna den första. I tröstkrönikan avslutar jag med en ny berättelse om min son, som både påminner om den i inledningen och vidgar budskapet. Om inledningshistorien visar att man kan behöva olika sorters tröst, blir slutklämmen hur viktigt det är att få lära sig som barn att berätta vilken tröst man behöver.

skrivövning till nästa gång

Plocka fram din idé som du fick genom förra delens skrivövning. Försök sammanfatta vad du vill få sagt i en eller ett par meningar. Är det svårt, prova att skriva lite olika tankar och reflektioner kring ditt ämnen och försök plocka fram ett huvudbudskap från de tankarna.

Skriv ett första utkast utifrån din vidareutvecklade idé. Försök få till en början, mitt och ett slut. Det behöver inte vara snyggt skrivet och det behöver inte vara fullständigt. Tvärtom ska det gärna vara ett lite stökigt råutkast. För det är just hur man gör ett första utkast lite tjusigare, lite bättre, som vi ska prata om i nästa del. Då är det nämligen dags för redigering!

 

Tack för idag, tack för att ni läser, och om ni gillar den här inläggsserien  – lämna gärna en kommentar eller dela inlägget vidare!

Allt gott, tack och hej.

 

(PS Samtliga bilder i dessa inlägg är från Unsplash  – klicka på dem för att komma till fotografen).

2 comments

Dimensioner

(Bild från Unsplash)

En dag blir jag med rum.
I en egen del av huset, långt bort från ljuden av barns lek och gråt och diskmaskiner som ska fyllas och tömmas och klädhögar att sortera och leksaker att trampa på.
Väggarna är mörkt gröna, luften torr och sval. Tystnaden oändlig. Jag har önskat mig en arbetsplats, och ändå har jag inte förstått hur betydelsefull den skulle kännas.

Som att jag först skaffade mig tiden, och sedan skaffade mig rum.
Att tänka tankar färdigt. Få tänka dem så långt att jag kan börja utforska vad som finns där de tar slut, bygga nya saker jag annars inte kunnat föreställa mig.
Här, vid mitt skrivbord, vid mitt fönster, med utsikt över trädgården. Björkar och tallar som rör sig för blåsten. Enstaka kråkor och kajor som sätter sig på grenarna och ser ut på samma saker som jag. Tunga vita drivor, snöflingor som singlar ned.
En behaglig utsikt, på sättet jag behöver, men monoton, på sättet jag verkligen behöver.

I det här rummet, tänker jag, kommer det att hända saker.
Kanske kommer drömmarna jag uppfyller på den här platsen visa sig vara annorlunda än vad jag föreställt mig. Jag kan redan ana det, som en kittlande förväntan – att drömmen om mitt skrivande kanske kommer att ta sig annorlunda uttryck än vad jag en gång trodde.
Att jag kanske redan är i det skrivande jag behöver.
Tiden och rummet, att få tänka tankar färdigt och att få formulera dem på det sätt jag vill. Är inte det själva kärnan i vad jag har längtat efter?

Tänker: här kan jag få bygga ifred. Här kan mina idéer få slå rot. Växa i stillhet, få sticklingar. Här jordar jag mig mot golvet, här får jag en bas.

Tänker: här kommer jag att få se årstider komma och gå, här kan jag göra kväll, göra morgon, göra klart.

Och sedan bara gå upp för trappan igen, tillbaka till världen utanför mina tankar, den jag behöver för att inte fastna i dem för länge, för att hålla dem skarpa, för att de inte ska trassla in sig i varandra.

Leva mina två liv, intill varandra, i samma hus, i samma tid.

7 comments

Att skriva krönikor, del 1: Idéer

Jag har tänkt länge att jag skulle skriva något om hur man skriver krönikor, men varje gång jag börjat har jag backat.
Dels har jag inte hittat tonen för det jag vill säga. Dels har jag nog inte tyckt att jag har så mycket att lära ut om det hela. Jag ser inte mitt krönikeskrivande som särskilt framgångsrikt. Tänker att jag skriver lite texter, att de publiceras ibland, att de håller helt okej kvalitet och att det får väl duga så men inte är det direkt något att lära ut.
Men det är förstås en perfektionists sätt att se på saken.

Egentligen skriver jag ju minst två krönikor i månaden, ibland tre. Arvoderade uppdrag, och även om pengar inte är allt här i världen så betyder det ju trots allt att någon annan tycker att de där helt okej-kvalitets-texterna är värda att betala för. Och att ytterligare andra tycker att de är värda att läsa. Och så har det varit i snart sex år nu. Så med det mandatet att uttala mig om saken tänkte jag berätta i några inlägg om hur jag gör när jag skriver mina krönikor.

Det är ingen fullständig guide till hur man skriver krönikor, för någon heltäckande manual för det är jag inte kapabel att skapa. Men det blir en del uppslag om hur just jag gör, och kanske kan det inspirera någon som försöker hitta sitt eget sätt att göra det på.

Det är verkligen en konst att hålla sig lagom kort utan att bli för basic, att vara tillräckligt konkret utan att snurra in sig för mycket i sina egna metoder, att vara uppmuntrande utan att bli klämkäck. Jag får finslipa det där med tiden genom den här serien. Och om ni känner att det här inlägget ger er något – berätta gärna det! Jag glider på lite hal is här.
Nu kör vi.

Vad är en krönika?

En krönika är en kort text med utgångspunkt i det personliga. Behöver inte vara superprivat, det beror ju verkligen på vad man skriver om, men den är till sin natur subjektiv snarare än objektiv. Skribenten bakom en bra krönika ska märkas i texten, genom sitt sätt att tänka eller sitt sätt att skriva eller gärna både och.

Hur kort ska den här korta texten vara då? Det beror förstås på vem man skriver för. Nästa alla mina krönikor är 3000 tecken.

Hur blir man krönikör?

Jag kommer att skriva mer om hur man kan få sina krönikor publicerade längre fram. Men jag tror att första steget om man vill skriva krönikor, åtminstone om man vill skriva regelbundet, är att lära sig att hitta på idéer.

Det finns många människor som kan skriva medryckande texter när de har inspiration, det finns betydligt färre som kan skapa ens helt okej texter om olika ämne varje månad, med deadline. Därför handlar den första delen av de här inläggen om just att hitta idéer och ämnen för krönikor.

Vad ska man skriva om då?

Vad just du som läser vill skriva om vet förstås bara du.
Jag själv har skrivit om allt möjligt. Har dels haft uppdrag där jag får skriva typ vad som helst – och verkligen skrivit om vad som helst, från städning till barn till minimalism till språk till dramaturgi. Har också haft mer nischade uppdrag, där temat för mina texter alltid varit detsamma.

Just nu gör jag både och. För Nya Åland skriver jag om vad som helst, för Läkartidningen skriver jag om reflektioner kring läkaryrket och för Västerbottens Folkblad skriver jag om litteratur och skrivande.

Man skulle kunna tro att det är lättare att komma på ämnen för krönikor om man får skriva om vad som helst, men min erfarenhet är att det är tvärtom. Begränsningarna föder kreativitet. Å andra sidan har jag älskat mina uppdrag där jag har haft full frihet – det har varit en otrolig skola för att lära mig vilken typ av texter och ämnen jag gör allra bäst.

Alltså: fundera gärna om du har en nisch, det kan göra det lättare att komma på ämnen och även lättare att pitcha just dina texter för en uppdragsgivare. Men har du inget sånt är det utmärkt att prova sig fram. När du skriver om allt möjligt kommer du med stor sannolikhet att börja hitta särskilda hjärteämnen, texter just du gör särskilt bra.

Hur kommer man på ämnen för sin krönika?

Oavsett om man har en nisch eller skriver om allt möjligt måste varje enskild krönika handla om något. Det är en av de stora utmaningarna med regelbundet krönikeskrivande – man producerar så många korta texter och varje text måste ha en egen grundidé. Det är också en av tjusningarna med regelbundet krönikeskrivande – man blir duktig på att hitta en vinkel, en berättelse i det mesta.

Jag har skrivit krönikor såpass länge att jag har mina känslospröt ute för ett bra ämne. När jag läser en bok, lyssnar på en podd, talar med en vän, leker med barn, promenerar i skogen, ser på film med min man. En formulering eller ett resonemang eller en anekdot blir ett tankefrö som kan växa till en text. Jag brukar låta det där tankefröet ligga och gro i bakhuvudet i några veckor, och sedan sätter jag mig vid datorn och skriver en krönika. Då är det mesta jobbet redan gjort, i huvudet. Det är förstås ett behagligt sätt att skriva på, men för opålitligt att ha som enda metod. Men för den som vill hjälpa tankefrön att växa rekommenderar jag att utsätta sig för mycket influenser från olika håll. Prata med olika sorters människor, läs böcker inom helt olika genrer, lyssna på helt nya podcasts om ämnen du inte alls trott dig vara intresserad av. Jag upplever att kreativitet kommer lättare när jag utsätts för något oväntat.

Om deadline närmar sig och jag inte har något tankefrö som växt till sig fint av sig själv, brukar jag använda olika brainstormingmetoder för att få fram ämnen istället. Den enklaste, och den jag använder oftast, är helt enkelt att sätta en timer på fem minuter. Under den tiden ska jag komma på så många olika möjliga ämnen för en krönika jag bara kan. Ju knäppare desto bättre, målet är antal och inte kvalitet.
När de fem minuterna gått brukar jag oftast ha hittat åtminstone någonting som går att spinna vidare på, eller flera olika tankespår som tillsammans blir ett intressant ämne.
Då är det dags att gå vidare och vidareutveckla idén till en krönika. Och just mer om hur jag vidareutvecklar en idé, bygger struktur i en krönika, och skapar ett första utkast på texten tänkte jag skriva om i nästa del. Så stay tuned (till exempel genom att följa mig på Bloglovin’) om ni vill läsa mer om det.

EN SKRIVÖVNING till nästa vecka

I väntan på nästa del får ni en skrivövning. Eller kanske mer en hitta-idéer-övning. Det är exakt samma grej som jag beskrev här ovanför. Enkelt men ofta användbart – och ger en idé som ni kan använda för att öva vidareutveckling av idéer när ni läser nästa del.

  1. Sätt en timer på 5 minuter
  2. Skriv upp så många krönikeämnen du bara kan under den tiden
  3. Kika på idéerna. Fundera om någon slår an hos dig. Gå och lura på på den. Låt tankefröet börja gro.

Sådär, det var den första delen i den här lilla serien om krönikeskrivande. Om ni hade nytta av den, dela gärna med er av den. Om ni har synpunkter, kom gärna med dem. Om ni har frågor, ös på.
Och om ni bara vill skriva – skriv. Det är trots allt det enda sättet att göra det på.

 

(Psst! Alla bilder i det här inlägget kommer från Unsplash. Klicka på bilderna för att komma till fotografen.)

4 comments

Växa ifred

(klicka på bilden för källa)

På den här platsen finns minnen av ungdomsår. Mest hans, men också mina.
Hemma hos min mans föräldrar i Dalarna. Första julen i Sverige sedan vi flyttade till Åland. Tjocka lager av snö, insjöar och bergshöjder, barrskog. Och runt knuten, vart man än går, alltid en anekdot om livet den jag älskar hade före mig. Att där och där och där är platsen där allting hände.
I alla berättelser är han sig så påfallande lik att man måste le.

Men här finns också minnen av att vara ett tonårigt jag. Första gången jag kom hit var på gränsen mellan två decennier. Vi firade nyåret här mellan 2009 och 2010 och jag hade just fyllt sjutton och vi hade varit ihop en månad och jag minns hans arm om min axel i midnattskylan bland fyrverkerierna, minns mina löften till mig själv, inte bara om det här året utan om decenniet som skulle komma.

Jag minns att vara nitton år här en sommar, sitta barbent på trappen till gäststugan på gården och skriva novellen som skulle vinna Lilla Augustpriset. Doften av solvarmt trä, kaffe, mina förhoppningar.

Den där novellen förändrade mycket och samtidigt ingenting. När jag vann priset hade jag hunnit fylla tjugo. Då hade jag skrivit ned mina berättelser i sexton år. Jag skrev redan och jag skulle fortsätta skriva. Inga tävlingar förändrar det. Kanske dröjer det sexton år till innan jag får bekräftelse på det viset igen.

Men det var skönt med ett alibi. När folk frågade om ens skrivande. Folk försöker så ofta luska ut om ens skrivande är något värt eller bara en navelskådande självupptagenhet. Jo det går bra jag vann det där priset, kunde jag säga. Och sedan få trava på med mina andra projekt utan att behöva beskriva dem desto mer.

Nuförtiden får krönikorna fylla samma funktion. Någonting som ger skrivandet en legitimitet. Så att de osynliga projekten kan få växa ifred.

På alla platser jag besöker, som jag besökt förut, finns minnen av berättelser som fått växa och gro ifred.

Jag minns hur jag tänkte den där nyårsnatten, när vi stod inför ett nytt decennium, att nästa skulle bli bättre. Jag minns att jag lovade mig själv hur. Och även om jag inte alltid lyckades. Även om vägen var lång att gå (vägen är alltid så mycket längre att gå än vad man vågade föreställa sig till att börja med, för om man vågade föreställa sig det skulle man inte våga gå den).
Även om jag tvekade, snubblade, vände, förirrade mig.
Nog har det varit ett bra decennium.
Och än är det inte över.

 

21 comments

Vykort från Åland, juli

 

Träden är rodnade av torka.
Jag kastar mig i vattnet vid Lilla Holmen, lyfter huvudet ur tjugogradigt hav och ser upp mot träden och det ser ut som oktober.

Barnen cyklar längs vår gata om kvällen, så fina tillsammans nu, kan leka tillsammans nu, och asfalten är så het att jag inte kan gå barfota.
Jag tänker på berättelser jag hört om platser i Australien där det blir så varmt att asfalten smälter.
Jag tänker på att jag hela tiden blir äldre men för varje år jag åldras blir också barnen ett år rikare på förmågor och berättelser och kanske finns det något ovärderligt i den upplevelsen.

Jag tänker på att i Australien är det vinter nu och jag undrar hur det är att leva på ett annat halvklot än de som skapar de mest synliga berättelserna.
Känner man sig i otakt då?

Friskis&Svettis kommer till Åland.  Jag har längtat nästan ett decennium efter att bo i en stad med ett Friskis, ända sedan jag flyttade från Uppsala.
De har utegympa på en gräsmatta nära vattnet om måndagskvällarna och i takt med musiken vaknar kroppen och leendena till liv.
Och sedan, på rygg, blicken mot skyarna, himlen så blå, björkarnas gulnande löv i kontrast, doften av salt och vågor och torkat gräs.

Efteråt badar jag i havet.
Det finns så mycket vatten här.

Så mycket vatten, Stadsbiblioteket har en balkong, man kan sitta på den och blicka ut över bilar och över hav. En dag köper jag med cappucino från Bagel Bee och sitter där med min skruttiga dator med dallrande hetta och lukt av avgaser, pizzeria och havsdoften som alltid är närvarande här i stan och i det ögonblicket händer det något.
Mitt i något slags semesterparadislugn som just nu faktiskt är mitt liv, är min värld, mitt i det här hittar jag tillbaka till någonting som jag saknat.
Trevande och hals-över-huvud på samma gång, som när man kastar sig in i kärlek igen efter ett uppbrott.

Ett skrivande jag inte visste om jag skulle börja med igen.
En berättelse jag trodde var död.
Mitt i torkan börjar den att gro.

 

31 comments

Sida 1 av 15

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén