Kategori: att skriva (Sida 1 av 15)

Att skriva krönikor, del 3: Språk och gestaltning

Det här är tredje delen i min inläggsserie om att skriva krönikor. Här är del 1, om att hitta ämnesidéer för sin krönika. Här är del 2, som handlar om struktur och dramaturgiska principer när man skriver krönikor.

Idag kommer jag att skriva om språk och gestaltning. Det jag tar upp i den här delen har man stor nytta av för att lyfta alla möjliga typer av texter. Att vara skicklig på att gestalta är något man har nytta av oavsett om man skriver tal, krönikor eller romaner. Men det finns några aspekter av gestaltandet och språket som gäller särskilt för krönikor.

”SHOW, don’t tell – vad är gestaltning?”

Show, don’t tell är ett standardtips till den som vill berätta något. Det innebär Att visa en läsare (eller tittare, eller lyssnare) det man vill berätta, istället för att bara skriva folk på näsan. Och det är detsamma som gestaltning.
Att skriva på näsan är att skriva ”hon blev väldigt arg”, att gestalta är att skriva ”hon reste sig, lyfte tallriken från middagsbordet och slängde den i golvet så att plastmattan täcktes av krossat porslin och spagetti.” Att skriva på näsan är att skriva ”det var en vacker dag på stranden”, att gestalta är att berätta om doften av salt, skavet av sand mellan tårna, hur solen gnistrade i vågorna. Gestaltning är det som lyfter en text från att vara bara ord till att bli en berättelse att sjunka in i. I en krönika har man ofta ont om plats, och gestaltning kan kräva fler ord än att skriva någon på näsan. Men ett väl gestaltat innehåll, eller ett väl gestaltat argument, är alltid mer effektivt än hundra rader av påståenden.

 

konkreta tips för gestaltning i olika situationer

Skulle kunna skriva en hel bok om bara gestaltning. Och kanske gör jag det en dag. Tills dess får ni några konkreta tips på hur ni kan använda er av gestaltning i olika situationer som kan uppstå när man skriver en krönika:

  • Om du vill försöka övertyga andra om din ståndpunkt kan du gestalta den med en personlig berättelse. Exempelvis kan du, istället för att skriva att ”det är farligt med bristen på vårdplatser på svenska sjukhus”, väva samman dina argument med berättelsen om Berit som behövde läggas in på sjukhus men blev hemskickad i brist på plats. Då får läsaren en bild att hänga upp dina argument på.
  • Om du vill skildra en miljö är det effektivt att använda andra sinnen än bara synen. Dofter, ljud och känsel är starka sinnen för att väcka bilden. I den här krönikan om att vara AT-läkare på Åland använder jag mig till exempel av både doft och känsel i textens sista stycke.
  • Om du vill skriva om en känsloupplevelse – fundera på vilka fysiska reaktioner den väcker och vilket kroppsspråk den leder till. Sitter ledsenheten som en klump  i magen, en tyngd i kroppen, ett surr av tankar som aldrig tar slut? Var glädjen som ett rus eller att kroppen kändes lätt? Med sådana detaljer dras läsaren med mycket starkare i din text.

konsten att stryka – vikten av att fatta sig kort

Krönikor är korta till sin natur. Det är en av sakerna som gör dem svåra att skriva. Problemet är sällan att fylla sitt utrymme. Däremot kan det vara svårt att fylla det med det som verkligen hör till ens text – och inte sväva ut.

För att bli bra på krönikor behöver man öva på att korta ned sina texter. På det viset är krönikor en utmärkt skola för att lära sig redigera även andra typer av texter. Det mesta som skrivs vinner nämligen på att kortas ned jämfört med det första utkastet.

Om en text behöver kortas mycket behöver man stryka något innehåll – ta bort det svagaste argumentet eller den tråkigaste anekdoten. Behöver den bara kortas litegrann räcker det ofta att skärpa till stringensen i språket. Stryk småord som ”ju”, ”verkligen”, ”faktiskt. Byt längre ord till kortare. Våga göra meningar mer ofullständiga.

Jämför till exempel dessa varianter:
1. ”Jag har verkligen aldrig gillat hundar. Jag har alltid tyckt att de är rätt överskattade.”
2. ”Jag har aldrig gillat hundar. Alltid tyckte de är överskattade.”
3. ”Har aldrig gillat hundar. Överskattade djur!”

Ingen variant är rätt eller fel, men teckenlängden skiljer sig rejält. Dessutom dras tempot upp, det blir mer schvung i texten, ju mer man kortar sina meningar.

Hur mycket ska man stryka?

Hur mycket som behöver kortas i en krönika beror förstås på vad man har för teckenbegränsning och hur långt ens första utkast är. Men jag rekommenderar starkt att skriva ett för långt första utkast, så man har en del att skära bort. Mina sämsta krönikor är de där jag har haft för tunt med material, och skrivit mina 3000 tecken redan i första utkastet. De blir ofta väl pladdriga. I julas fick jag i uppdrag att skriva en krönika på 5000 tecken. Det blev en helt okej text om att jobba inom sjukvården under helgdagar – men i efterhand har jag tänkt att det är tydligt att jag brukar skriva kortare krönikor. Det är en text som vunnit i styrka på att kortas sisådär 2000 tecken för att få lite driv.

skrivövning till nästa gång

Plocka fram krönikeutkastet du skrev efter förra delen, eller någon annan text. Det kan vara en text du skrivit, eller någon annans, men du bör ha den digitalt så du enkelt kan räkna antalet texter.

Stryk 10% av teckenmängden. Läs originaltexten och den nedkortade, jämför, vad blir skillnaden?

 

 

 

Så, det var allt för den här gången. Kommentera gärna om ni har frågor, sprid om ni gillar det, och ha roligt när ni skriver!
kyssar&kärlek och glad vår.

 

(samtliga bilder från Unsplash – klicka på bilden för att komma till fotografen).

 

 

 

11 comments

Att skriva krönikor, del 2: Struktur

Hej hej!
Det här är det andra inlägget i inläggsserien om att skriva krönikor. Här finns del 1, om att hitta sina idéer.

Idag kommer jag att skriva om att vidareutveckla sin idé och om struktur. Om hur man med en mall eller form för sin krönika kan ge den mer driv. Innan vi börjar ska jag bara säga två saker:

  1. Ibland när man läser om tekniken bakom skrivande, får det som konsekvens att man inte skriver alls. För att man tänker att man ska göra allt tekniskt bra och snyggt. Om det blir konsekvensen av att läsa den här guiden ska du genast sluta och sätta dig och skriva istället. Sedan läser du igenom den här inläggsserien när du redan har skrivit en text, för inspiration om hur du kan göra den ännu bättre. Men det går inte att förbättra en text som aldrig blir skriven.
  2. I det här inlägget kommer jag använda en egen krönika som exempel – den här om tröst, för Läkartidningen. Läs den gärna om ni inte har gjort det så blir det lättare att hänga med.

ATt vidareutveckla sin idé

Idéer är tankefrön, att vidareutveckla dem är att sätta ned dem i jorden och hjälpa dem att börja växa. Eller så kan man se idén som den första attraktionen man känner till en annan människa, och vidareutvecklingen är som att göra slag i saken och börja dejta. Man undersöker om här finns något att bygga vidare på.

Mina tidiga idéer är lösa tankar, associationer, ett intresse för ett ämne. När jag vidareutvecklar dem försöker jag sammanfatta ungefär vad jag tror att jag vill säga. Ibland är det tydligt för mig på ett tidigt stadium. När jag skrev krönikan om tröst  visste jag att jag ville skriva något om känsloreglering, och jag visste jag att jag ville ha berättelsen om min sons tårar som utgångspunkt. Min vidareutvecklade idé blev något i stil med Krönikan handlar om människors behov av att bli tröstade på olika sätt, och olika förmågor att berätta om det, med utgångspunkt i berättelsen om min son. Den vidareutvecklade idén är en sammanfattning av budskapet, en riktning för att påminna mig när jag skriver om vad jag egentligen vill säga.

Ibland går det snabbt att inse vad som är min poäng, min vidareutvecklade idé. Ibland måste jag prova att skriva några utkast till krönikor på det ämne jag tänker mig för att komma på vad jag egentligen vill säga. Men jag har de som en trygghet att jag någon gång i processen sammanfattar för mig själv vad krönikan egentligen handlar om.

krönikans struktur – DE tre delarna

När jag har min vidareutvecklade idé är det dags att faktiskt skriva en krönika. (Som sagt, ibland skriver jag krönikan först och får idén klar mig sedan, men då brukar jag skriva ett nytt utkast när jag faktiskt vet vad som hör till texten och vad som inte passar in).

När jag skriver krönikan tänker jag att den består av tre delar. Det är ganska basic dramaturgi, så det är inte direkt en innovation jag kommer med, men det är jäkla nyttigt att ha i ryggmärgen. Man kan kalla de här delarna lite olika saker – jag tycker början, mitten och slutet är enkelt och bra. Kan man sin början-mitt-slut kan man strukturera och förmedla nästan vilken typ av berättelse som helst på ett sätt som får andra att vilja ta del av den.

början

En bra början ska suga tag i läsaren, ge en känsla för vad texten kommer att handla om, sätta den språkliga tonen för texten, och få läsaren att vilja läsa vidare. (Ingen lätt uppgift, jag vet!)

Det blir ofta bra att börja i det personliga, det nära. Om du skriver om världshändelser kan din början vara att zooma in på ett enskilt människoöde i det stora politiska. Skriver du om ditt eget liv kan du börja med en anekdot därifrån. Jag tänker att man börjar med en inzoomning och sedan använder sin mittendel till att vidga perspektivet.

Ett klassiskt trick är att inleda med en personlig berättelse, men lämna den oavslutad för att återkomma till den i slutet av krönikan. Det ger lite spänning och driv i texten och knyter också fint ihop början med slutet.

Ett annat trick är att skriva början en gång till när man skrivit hela sin text, eftersom det kan vara svårt att sätta allt som en bra början innehåller första gången man skriver den.

Början i min krönika om tröst är helt enkelt anekdoten om min son.

mitten

Mitten är fördjupningen, det vidgade perspektivet. Efter den fängslande början ska läsaren vara fast och då kan man börja med lite tyngre, mindre cliffhangeraktiga grejer. Det är i mitten man öser på med argumenten, lägger in fakta om världshändelserna, berättar bakgrundshistorien till den inledande anekdoten. Här har man stor nytta av att ha vidareutvecklat sin idé – mitten är till för att berätta om det du egentligen vill säga!

I min tröstkrönika tänker jag att mitten utgörs av de två första patientberättelserna. De är olika sätt att gestalta min huvudtes: att behovet av tröst kan te sig olika, och att trösten behöver ges på olika sätt.

slutet

Här når texten ett klimax, några rader där den är som mest intensiv och träffande. I en argumenterande text kan det vara ens huvudbudskap, till exempel. I min text är klimax stycket om att träffa patienter med självskadebeteende och försöka möta deras behov av tröst. Där illustreras min tes allra bäst, och där är också språket och berättandet som intensivast.

Efter klimax kommer en avrundning, den sista efterklangen i texten. Några rader att andas ut och få smälta krönikans budskap, gärna med en punchline eller sista tanke att ta med sig och fundera på efteråt. I avrundningen är det perfekt att knyta an till krönikans inledning. Det kan man exempelvis göra genom att avsluta en berättelse man inlett sin krönika med, eller att låta den sista meningen likna den första. I tröstkrönikan avslutar jag med en ny berättelse om min son, som både påminner om den i inledningen och vidgar budskapet. Om inledningshistorien visar att man kan behöva olika sorters tröst, blir slutklämmen hur viktigt det är att få lära sig som barn att berätta vilken tröst man behöver.

skrivövning till nästa gång

Plocka fram din idé som du fick genom förra delens skrivövning. Försök sammanfatta vad du vill få sagt i en eller ett par meningar. Är det svårt, prova att skriva lite olika tankar och reflektioner kring ditt ämnen och försök plocka fram ett huvudbudskap från de tankarna.

Skriv ett första utkast utifrån din vidareutvecklade idé. Försök få till en början, mitt och ett slut. Det behöver inte vara snyggt skrivet och det behöver inte vara fullständigt. Tvärtom ska det gärna vara ett lite stökigt råutkast. För det är just hur man gör ett första utkast lite tjusigare, lite bättre, som vi ska prata om i nästa del. Då är det nämligen dags för redigering!

 

Tack för idag, tack för att ni läser, och om ni gillar den här inläggsserien  – lämna gärna en kommentar eller dela inlägget vidare!

Allt gott, tack och hej.

 

(PS Samtliga bilder i dessa inlägg är från Unsplash  – klicka på dem för att komma till fotografen).

2 comments

Dimensioner

(Bild från Unsplash)

En dag blir jag med rum.
I en egen del av huset, långt bort från ljuden av barns lek och gråt och diskmaskiner som ska fyllas och tömmas och klädhögar att sortera och leksaker att trampa på.
Väggarna är mörkt gröna, luften torr och sval. Tystnaden oändlig. Jag har önskat mig en arbetsplats, och ändå har jag inte förstått hur betydelsefull den skulle kännas.

Som att jag först skaffade mig tiden, och sedan skaffade mig rum.
Att tänka tankar färdigt. Få tänka dem så långt att jag kan börja utforska vad som finns där de tar slut, bygga nya saker jag annars inte kunnat föreställa mig.
Här, vid mitt skrivbord, vid mitt fönster, med utsikt över trädgården. Björkar och tallar som rör sig för blåsten. Enstaka kråkor och kajor som sätter sig på grenarna och ser ut på samma saker som jag. Tunga vita drivor, snöflingor som singlar ned.
En behaglig utsikt, på sättet jag behöver, men monoton, på sättet jag verkligen behöver.

I det här rummet, tänker jag, kommer det att hända saker.
Kanske kommer drömmarna jag uppfyller på den här platsen visa sig vara annorlunda än vad jag föreställt mig. Jag kan redan ana det, som en kittlande förväntan – att drömmen om mitt skrivande kanske kommer att ta sig annorlunda uttryck än vad jag en gång trodde.
Att jag kanske redan är i det skrivande jag behöver.
Tiden och rummet, att få tänka tankar färdigt och att få formulera dem på det sätt jag vill. Är inte det själva kärnan i vad jag har längtat efter?

Tänker: här kan jag få bygga ifred. Här kan mina idéer få slå rot. Växa i stillhet, få sticklingar. Här jordar jag mig mot golvet, här får jag en bas.

Tänker: här kommer jag att få se årstider komma och gå, här kan jag göra kväll, göra morgon, göra klart.

Och sedan bara gå upp för trappan igen, tillbaka till världen utanför mina tankar, den jag behöver för att inte fastna i dem för länge, för att hålla dem skarpa, för att de inte ska trassla in sig i varandra.

Leva mina två liv, intill varandra, i samma hus, i samma tid.

7 comments

Att skriva krönikor, del 1: Idéer

Jag har tänkt länge att jag skulle skriva något om hur man skriver krönikor, men varje gång jag börjat har jag backat.
Dels har jag inte hittat tonen för det jag vill säga. Dels har jag nog inte tyckt att jag har så mycket att lära ut om det hela. Jag ser inte mitt krönikeskrivande som särskilt framgångsrikt. Tänker att jag skriver lite texter, att de publiceras ibland, att de håller helt okej kvalitet och att det får väl duga så men inte är det direkt något att lära ut.
Men det är förstås en perfektionists sätt att se på saken.

Egentligen skriver jag ju minst två krönikor i månaden, ibland tre. Arvoderade uppdrag, och även om pengar inte är allt här i världen så betyder det ju trots allt att någon annan tycker att de där helt okej-kvalitets-texterna är värda att betala för. Och att ytterligare andra tycker att de är värda att läsa. Och så har det varit i snart sex år nu. Så med det mandatet att uttala mig om saken tänkte jag berätta i några inlägg om hur jag gör när jag skriver mina krönikor.

Det är ingen fullständig guide till hur man skriver krönikor, för någon heltäckande manual för det är jag inte kapabel att skapa. Men det blir en del uppslag om hur just jag gör, och kanske kan det inspirera någon som försöker hitta sitt eget sätt att göra det på.

Det är verkligen en konst att hålla sig lagom kort utan att bli för basic, att vara tillräckligt konkret utan att snurra in sig för mycket i sina egna metoder, att vara uppmuntrande utan att bli klämkäck. Jag får finslipa det där med tiden genom den här serien. Och om ni känner att det här inlägget ger er något – berätta gärna det! Jag glider på lite hal is här.
Nu kör vi.

Vad är en krönika?

En krönika är en kort text med utgångspunkt i det personliga. Behöver inte vara superprivat, det beror ju verkligen på vad man skriver om, men den är till sin natur subjektiv snarare än objektiv. Skribenten bakom en bra krönika ska märkas i texten, genom sitt sätt att tänka eller sitt sätt att skriva eller gärna både och.

Hur kort ska den här korta texten vara då? Det beror förstås på vem man skriver för. Nästa alla mina krönikor är 3000 tecken.

Hur blir man krönikör?

Jag kommer att skriva mer om hur man kan få sina krönikor publicerade längre fram. Men jag tror att första steget om man vill skriva krönikor, åtminstone om man vill skriva regelbundet, är att lära sig att hitta på idéer.

Det finns många människor som kan skriva medryckande texter när de har inspiration, det finns betydligt färre som kan skapa ens helt okej texter om olika ämne varje månad, med deadline. Därför handlar den första delen av de här inläggen om just att hitta idéer och ämnen för krönikor.

Vad ska man skriva om då?

Vad just du som läser vill skriva om vet förstås bara du.
Jag själv har skrivit om allt möjligt. Har dels haft uppdrag där jag får skriva typ vad som helst – och verkligen skrivit om vad som helst, från städning till barn till minimalism till språk till dramaturgi. Har också haft mer nischade uppdrag, där temat för mina texter alltid varit detsamma.

Just nu gör jag både och. För Nya Åland skriver jag om vad som helst, för Läkartidningen skriver jag om reflektioner kring läkaryrket och för Västerbottens Folkblad skriver jag om litteratur och skrivande.

Man skulle kunna tro att det är lättare att komma på ämnen för krönikor om man får skriva om vad som helst, men min erfarenhet är att det är tvärtom. Begränsningarna föder kreativitet. Å andra sidan har jag älskat mina uppdrag där jag har haft full frihet – det har varit en otrolig skola för att lära mig vilken typ av texter och ämnen jag gör allra bäst.

Alltså: fundera gärna om du har en nisch, det kan göra det lättare att komma på ämnen och även lättare att pitcha just dina texter för en uppdragsgivare. Men har du inget sånt är det utmärkt att prova sig fram. När du skriver om allt möjligt kommer du med stor sannolikhet att börja hitta särskilda hjärteämnen, texter just du gör särskilt bra.

Hur kommer man på ämnen för sin krönika?

Oavsett om man har en nisch eller skriver om allt möjligt måste varje enskild krönika handla om något. Det är en av de stora utmaningarna med regelbundet krönikeskrivande – man producerar så många korta texter och varje text måste ha en egen grundidé. Det är också en av tjusningarna med regelbundet krönikeskrivande – man blir duktig på att hitta en vinkel, en berättelse i det mesta.

Jag har skrivit krönikor såpass länge att jag har mina känslospröt ute för ett bra ämne. När jag läser en bok, lyssnar på en podd, talar med en vän, leker med barn, promenerar i skogen, ser på film med min man. En formulering eller ett resonemang eller en anekdot blir ett tankefrö som kan växa till en text. Jag brukar låta det där tankefröet ligga och gro i bakhuvudet i några veckor, och sedan sätter jag mig vid datorn och skriver en krönika. Då är det mesta jobbet redan gjort, i huvudet. Det är förstås ett behagligt sätt att skriva på, men för opålitligt att ha som enda metod. Men för den som vill hjälpa tankefrön att växa rekommenderar jag att utsätta sig för mycket influenser från olika håll. Prata med olika sorters människor, läs böcker inom helt olika genrer, lyssna på helt nya podcasts om ämnen du inte alls trott dig vara intresserad av. Jag upplever att kreativitet kommer lättare när jag utsätts för något oväntat.

Om deadline närmar sig och jag inte har något tankefrö som växt till sig fint av sig själv, brukar jag använda olika brainstormingmetoder för att få fram ämnen istället. Den enklaste, och den jag använder oftast, är helt enkelt att sätta en timer på fem minuter. Under den tiden ska jag komma på så många olika möjliga ämnen för en krönika jag bara kan. Ju knäppare desto bättre, målet är antal och inte kvalitet.
När de fem minuterna gått brukar jag oftast ha hittat åtminstone någonting som går att spinna vidare på, eller flera olika tankespår som tillsammans blir ett intressant ämne.
Då är det dags att gå vidare och vidareutveckla idén till en krönika. Och just mer om hur jag vidareutvecklar en idé, bygger struktur i en krönika, och skapar ett första utkast på texten tänkte jag skriva om i nästa del. Så stay tuned (till exempel genom att följa mig på Bloglovin’) om ni vill läsa mer om det.

EN SKRIVÖVNING till nästa vecka

I väntan på nästa del får ni en skrivövning. Eller kanske mer en hitta-idéer-övning. Det är exakt samma grej som jag beskrev här ovanför. Enkelt men ofta användbart – och ger en idé som ni kan använda för att öva vidareutveckling av idéer när ni läser nästa del.

  1. Sätt en timer på 5 minuter
  2. Skriv upp så många krönikeämnen du bara kan under den tiden
  3. Kika på idéerna. Fundera om någon slår an hos dig. Gå och lura på på den. Låt tankefröet börja gro.

Sådär, det var den första delen i den här lilla serien om krönikeskrivande. Om ni hade nytta av den, dela gärna med er av den. Om ni har synpunkter, kom gärna med dem. Om ni har frågor, ös på.
Och om ni bara vill skriva – skriv. Det är trots allt det enda sättet att göra det på.

 

(Psst! Alla bilder i det här inlägget kommer från Unsplash. Klicka på bilderna för att komma till fotografen.)

4 comments

Växa ifred

(klicka på bilden för källa)

På den här platsen finns minnen av ungdomsår. Mest hans, men också mina.
Hemma hos min mans föräldrar i Dalarna. Första julen i Sverige sedan vi flyttade till Åland. Tjocka lager av snö, insjöar och bergshöjder, barrskog. Och runt knuten, vart man än går, alltid en anekdot om livet den jag älskar hade före mig. Att där och där och där är platsen där allting hände.
I alla berättelser är han sig så påfallande lik att man måste le.

Men här finns också minnen av att vara ett tonårigt jag. Första gången jag kom hit var på gränsen mellan två decennier. Vi firade nyåret här mellan 2009 och 2010 och jag hade just fyllt sjutton och vi hade varit ihop en månad och jag minns hans arm om min axel i midnattskylan bland fyrverkerierna, minns mina löften till mig själv, inte bara om det här året utan om decenniet som skulle komma.

Jag minns att vara nitton år här en sommar, sitta barbent på trappen till gäststugan på gården och skriva novellen som skulle vinna Lilla Augustpriset. Doften av solvarmt trä, kaffe, mina förhoppningar.

Den där novellen förändrade mycket och samtidigt ingenting. När jag vann priset hade jag hunnit fylla tjugo. Då hade jag skrivit ned mina berättelser i sexton år. Jag skrev redan och jag skulle fortsätta skriva. Inga tävlingar förändrar det. Kanske dröjer det sexton år till innan jag får bekräftelse på det viset igen.

Men det var skönt med ett alibi. När folk frågade om ens skrivande. Folk försöker så ofta luska ut om ens skrivande är något värt eller bara en navelskådande självupptagenhet. Jo det går bra jag vann det där priset, kunde jag säga. Och sedan få trava på med mina andra projekt utan att behöva beskriva dem desto mer.

Nuförtiden får krönikorna fylla samma funktion. Någonting som ger skrivandet en legitimitet. Så att de osynliga projekten kan få växa ifred.

På alla platser jag besöker, som jag besökt förut, finns minnen av berättelser som fått växa och gro ifred.

Jag minns hur jag tänkte den där nyårsnatten, när vi stod inför ett nytt decennium, att nästa skulle bli bättre. Jag minns att jag lovade mig själv hur. Och även om jag inte alltid lyckades. Även om vägen var lång att gå (vägen är alltid så mycket längre att gå än vad man vågade föreställa sig till att börja med, för om man vågade föreställa sig det skulle man inte våga gå den).
Även om jag tvekade, snubblade, vände, förirrade mig.
Nog har det varit ett bra decennium.
Och än är det inte över.

 

21 comments

Vykort från Åland, juli

 

Träden är rodnade av torka.
Jag kastar mig i vattnet vid Lilla Holmen, lyfter huvudet ur tjugogradigt hav och ser upp mot träden och det ser ut som oktober.

Barnen cyklar längs vår gata om kvällen, så fina tillsammans nu, kan leka tillsammans nu, och asfalten är så het att jag inte kan gå barfota.
Jag tänker på berättelser jag hört om platser i Australien där det blir så varmt att asfalten smälter.
Jag tänker på att jag hela tiden blir äldre men för varje år jag åldras blir också barnen ett år rikare på förmågor och berättelser och kanske finns det något ovärderligt i den upplevelsen.

Jag tänker på att i Australien är det vinter nu och jag undrar hur det är att leva på ett annat halvklot än de som skapar de mest synliga berättelserna.
Känner man sig i otakt då?

Friskis&Svettis kommer till Åland.  Jag har längtat nästan ett decennium efter att bo i en stad med ett Friskis, ända sedan jag flyttade från Uppsala.
De har utegympa på en gräsmatta nära vattnet om måndagskvällarna och i takt med musiken vaknar kroppen och leendena till liv.
Och sedan, på rygg, blicken mot skyarna, himlen så blå, björkarnas gulnande löv i kontrast, doften av salt och vågor och torkat gräs.

Efteråt badar jag i havet.
Det finns så mycket vatten här.

Så mycket vatten, Stadsbiblioteket har en balkong, man kan sitta på den och blicka ut över bilar och över hav. En dag köper jag med cappucino från Bagel Bee och sitter där med min skruttiga dator med dallrande hetta och lukt av avgaser, pizzeria och havsdoften som alltid är närvarande här i stan och i det ögonblicket händer det något.
Mitt i något slags semesterparadislugn som just nu faktiskt är mitt liv, är min värld, mitt i det här hittar jag tillbaka till någonting som jag saknat.
Trevande och hals-över-huvud på samma gång, som när man kastar sig in i kärlek igen efter ett uppbrott.

Ett skrivande jag inte visste om jag skulle börja med igen.
En berättelse jag trodde var död.
Mitt i torkan börjar den att gro.

 

31 comments

ta det inte som en utmaning

 

”Du får inte ta det här som en utmaning nu”, säger hon. ”Men jag tror inte att du kan sluta skriva.”
Hon tar en klunk av sin öl. Doppar en sötpotatispommesfrites i tryffelmajonäsen.
Jag tänker att hennes hår är så fint. Varje gång vi träffas blir det så, först. Att jag tänker på henne som om vi fortfarande var typ tio år.

 

Kanske har ingen (utom mamma och pappa) kunnat mig så utan och innan under så lång tid som hon.
Och ingen (utom mamma och pappa) följt mitt skrivande under så lång tid som hon.
Och ingen (utom ovanstående) skrattat så hjärtligt igenkännande åt det min fröken på dagis sa om mig på ett utvecklingssamtal en gång: Sätter man Ulrika i bäcken så flyter hon motströms.

 

Hettan drar in genom dörren till restaurangen. Ljummen luft som doftar förväntan. Jag är i Uppsala bara en kväll och en dag. På en kurs. Stan är fylld av minnen. Det blir så med en plats där man tillbringat ändlösa tonårstimmar men aldrig levt som en vuxen människa. 
Jag har sällan åkt hem, fick så många barn så tidigt i livet. Det blev enklare att få besök än att åka hem.

 

Jag vill inte hålla på med nåt som inte blir nåt.”
Såklart att du inte vill”, säger hon.
Hon biter av en pommes frite och jag tänker: varför har jag aldrig sett sådär världsvan ut när jag äter.
Jag skulle ju ändå klottra ned grejer i mariginalen. Skriva bloggen. Jag skulle inte sluta helt.”
Klart du inte skulle.”
Jag vill bara få göra nåt slags offentligt uttalande, ja inte för att nån över huvud taget bryr sig, men du vet. Att jag inte skriver skönlitterärt längre. Att jag inte har några ambitioner att göra det mer. Så ingen tror att jag försöker. Med nåt som inte blir nåt”
Och hon ser upp på mig. Ser igenom mig. Och ler.
Det är klart att du vill.”

 

Det är ett negativt besked från ett förlag. Det är tröttheten efter läggningar när barnen aldrig somnar. Det är doften av syrener i fuktig hetta, smaken av pistageglass, iskallt hav kring avklädd hud, det är tanken att all denna världens ljuvlighet borde vara tillräcklig.
A
tt nu borde jag nöja mig.
Att kanske missar jag all denna ljuvlighet om jag inte nöjer mig.

 

Jag trodde hon skulle säga att det här är ett klokt beslut.
Och istället sitter hon här och säger att säkert är det genomtänkt, men det spelar ingen roll.
Jag kommer ändå inte klara att låta bli.

 

När jag kommer tillbaka till hotellrummet börjar jag skriva på det där blogginlägget.
Det som skulle handla om att inte skriva fiktiva berättelser mer. Det där inlägget som inte skulle spela roll för någon annan, men som skulle innebära ett avgörande ögonblick för mig.
Men jag hittar inte orden.

 

Jag går fram till panoramafönstret. Drar undan gardinerna. Utsikt över centralstationen. Långt där nere ser jag människorna stiga av och på tågen, jag ser dem kyssas och gråta och skynda och strosa och över allting faller solnedgångens sista värmande gyllene sken.
Och jag blir stående och betraktar dem. Människorna. Deras rörelser. Deras liv.
Medan mina tankar, obönhörligt, börjar väva samman berättelser.

 

 

 

 

Mer om att skriva:

Mina bästa inlägg om skrivande

34 comments

Mina bästa inlägg om skrivande

Jag tycker det är svårt att skriva om skrivandet.
Det blir lätt en text som tar sig själv på för stort allvar.
Jag försöker hitta ett sätt att göra det på som får fram vad jag faktiskt ville säga. Jag är väl inte riktigt där än.
Men det här är mina bästa texter om skrivande just nu.
MINA BÄSTA INLÄGG OM SKRIVANDE
– Ta det inte som en utmaning.  ”Ta det inte som en utmaning”, säger hon. ”Men jag tror inte att du kan sluta skriva.”
Smältning. Samma scen igen, den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
Ambitioner. Nära skjuter ingen hare, kanske måste haren inte dö.
Passageraren. Du har andats mig i nacken ett tag nu, du har sagt att det är dags att ge sig av.
– Sjutton år sjutton år i staden. tidens ändlösa seghet, som kola när käkarna mal, att tro på sin egen berättelse.
Köpa tid. Det är min tid, jag har betalat för den.
– Början. Ännu en gång tänker jag: men bara en gång till.
Uncut. Alla de första utkasten som blev. De var inte förgäves.
0 comments

Smältning

 
 
Samma scen igen. Den här berättelsen har hänt tusen gånger förut.
Jag skriver det här på en Ålandsfärja. Utanför ligger isen i uppspruckna ojämna flak. Ibland så tätt att de nästan smälter samman. Ibland med stora hålrum emellan.
Den ser så tunn ut.

Skriver för hand. Bläck och block.
Alltid glömmer jag hur få eluttag det finns på de här båtarna.

Detta att vara i rörelse.
Hur mina ord ändå håller mig stabil och stilla.

Pennan som rör sig, musiken i hörlurarna, mina ord, och här smälter alla mina verkligheter samman:

jag är åtta år, jag är tolv år, jag skriver i baksätet när vi bilar genom Europa, jag skriver på hotellbalkonger i solvarm skymning som luktar cigarettrök från gästerna under oss

jag är femton år gammal och sitter i ett nedsläckt hotellrum i Beijing och allt som finns här är datorskärmens sken och de blå neonljusen utanför och smattret från mina fingrar mot tangenterna medan mina föräldrar och mina syskon är borta och badar i hotellpoolen men jag –

jag är sjutton år gammal och åker mellan Uppsala och Umeå om och om igen för jag har träffat kärleken däruppe och sista sträckan är det buss jag köper kaffe av tågvärdinnan, kaffe och nötter, jag sätter mig längst fram på andra våningen för att få se världen bre ut sig framför mig även om världen bara är norrländsk motorväg och fram med blocket ned med orden för jag –

 
jag är tjugo år gammal och jag sitter på ett hotellrum i Stockholm och knattrar på en novellsamling och det fladdrar i magen för dagen därpå kommer jag att vinna Lilla Augustpriset men det vet jag inte säkert än och –

jag är tjugotvå år gammal och jag sitter på en färja mellan Umeå och Vasa och min son är i bärsele på min mage och medan han sover skriver jag, alltid medan de här barnen sover har jag skrivit och –
 
jag är tjugofem år gammal på Eckerölinjens båt en grå afton i februari, när jag lämnat ett barn hos sin mormor och morfar och jag åker ensam hem och jag äter köttbullar i restaurangen och folk talar högt omkring mig tills jag kör in musik i öronen för att inte få huvudvärk
och jag skriver.
Och nästa gång jag ser upp är isflaken borta.
Allt jag ser är öppet vatten.
 
48 comments

Början

Jag har försökt sluta så många gånger.
Frågan är inte längre varför jag skriver. Det är varför jag inte har lagt av.  Varifrån besattheten kommer.
Av detta egoistiska, olönsamma och krävande.
Jag tänker på det, allt oftare. Hur bekvämt det hade varit att bara kunna låta bli.
Jag skrev ett bokmanus hösten innan jag började läkarprogrammet. Det är mitt sista försök att skriva större projekt, sa jag, man måste passa på. Sedan när man blir läkarstudent kommer man inte ha tid. 
Det blev refuserat av förlagen. Några skrev snälla saker. Jag sparade deras ord, deras uppmuntran, vissa formuleringar minns jag fortfarande utantill.
Och sedan skrev jag skrev ett till, sommaren året efter, när jag var gravid med mitt första barn.
Det är nog sista gången, sa jag, man måste ju passa på. Sedan när man får barn ändras prioriteringarna. Då gör man inte sådana saker.
Min bok refuserades, någon skrev några fina ord, sedan blev det höst, det var året när min största skulle fylla ett. Och plötsligt vann jag Lilla Augustpriset. Med en novell som var hämtad från en novellsamling jag börjat skriva på, i hemlighet, om kvällarna.
Jag skickade in den till några förlag. De sa några fina saker. Men det är så svårt med noveller, sa de. Nästan ingen som köper.
Sedan blev jag gravid med det andra barnet. Och en dag satt jag höggravid, det var hösten när min första skulle fylla två, och jag tänkte:
Okej då. Inte noveller. Men nu då.
Nu ska jag göra det. Men nu är det sista gången. Lovar och svär.
För när man blir tvåbarnsmamma, då har man inte tid. Då slutar man med sånt här, gör riktiga saker som vuxna gör.
Och så skrev jag en roman.
Och förlagen skrev fina saker, finare än de gjort förut.
Och ett förlag sa det finns något i den här berättelsen. Det når inte hela vägen fram, i den här versionen. Men vi vill se vad det kan bli. 
Så jag arbetade om den där boken. Flera vändor fram och tillbaka med det där förlaget. Med långa pauser ibland i processen. Som månaderna när jag låg nygravid med mitt tredje barn och bara kräktes, som den där våren när min mellanunge bara skrek hela nätterna igenom.
Till slut skickade jag in det sista och det bästa jag kunde göra av den där boken.
Och:
Inte just den här berättelsen, trots allt, sa de. Den håller inte hela vägen.
Men vi tror på det du skriver. 
Vi skulle vilja se vad det kan bli om du skriver något annat än just det här.
Nu har jag något annat, i byrålådan och långt bak i huvudet.
Nu räknar jag ned dagarna.
Tills jag ska ge mig i kast med att skriva något långt, något nytt.
Det där som är något annat än just den där berättelsen som inte höll
Ännu en gång undrar jag om jag inte snart måste släppa det här. Nu när jag har ett riktigt jobb. Ett riktigt liv. En riktig liten familj som vill ha mig, så mycket det bara går.
Ännu en gång tänker jag:
men bara en gång till. 
44 comments

Sida 1 av 15

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén