Kategori: familj (Sida 3 av 3)

Bubbel

 ,

 
Hej.
Här har ni en idolbild på undertecknad, komplett med tummen upp, solsken-genom-persiennerna-stråk av ljus över hår och ansikte och något slags sömnbrist i ögonen.
Mer trötthet än jag själv förstår, i de där ögonen, det är något märkligt med amningen och barnet om nätterna och kanske det faktum att min graviditetsklåda på slutet gjorde att sömnbrist sedan innan var mitt naturliga tillstånd. Jag är inte särskilt trött, tror jag, inte i huvudet och kanske inte i tankarna. Tills jag vandrar iväg i hjärnan mitt i en konversation eller lägger mig för att vila lite och plötsligt kollapsar i en sömn som närmast känns hypnotisk.
 
 
 
Hon är min tredje lilla unge, så på ett sätt är ju ingenting nytt.
Och på ett annat är allting så annorlunda. För på det här sättet har jag ju aldrig varit mamma förut, till ett så litet barn. Med de andra har jag ju börjat plugga direkt efter, har haft den roll som papporna har i de flesta familjer. Har aldrig varit föräldraledig och har aldrig tagit nätter, till exempel.
Jag är fortfarande inte föräldraledig – mitt CSN ska snart börja flöda in – men en uppsatsskrivartermin är något helt annat när det gäller hur mycket tid jag kan tillbringa med det här barnet. Den här gången är det som om vi är två föräldrar, hemma tillsammans.
Det är ett ganska briljant upplägg.
Framförallt när det redan finns två andra barn i huset.
Framförallt efter den vår vi haft, efter de senaste år vi haft. Det har varit en del ett tag nu.
 
,

 
 
Jag är i en bebisbubbla med solskenspromenader och kaffedrickandee och nattmatning och dagsmatning och silkeslent spädbarnshår under fingertopparna. Det mest produktiva jag gör är att gå till biblioteket några timmar ibland, med vagnen bredvid ett skrivbord vid fönstret och dator och skrivblock framför mig. Skriva några krönikor, peta i min bok, studera folk som rör sig därinne och där utanför när jag tror att de inte ser.
 

 
Kanske är det både en bebisbubbla och en skrivbubbla.
Det sitter ihop, för mig. Känslorna av förundran för ett nytt liv, de smittar av sig i text. För första gången på länge hittar jag en nerv i texterna, åtminstone om jag ger det lite tid. Detta drömska sanslösa glider in i mina fiktiva världar och ord jag kämpat med i månader lägger sig på rätt plats som om de aldrig hade velat något annat.
 
Jag tror det blir en vacker höst.

 
 
2 comments

34 veckor

På måndag har jag gått trettiofyra hela veckor. Då stoppar de inte förlossningen om den kommer igång för tidigt. Barnet kan andas med bara sina egna lungor utanför livmodern. Inte för att jag tror att det är ett barn på väg den närmaste tiden. Mina barn kommer 40+6, nästan en vecka efter beräknat förlossningsdatum, det har de gjort båda gångerna.
Det känns inte som att det spelar så stor roll den här gången.
Kanske har jag blivit lite mindre otålig med åldern. Kanske är det sommarljuset och mildheten i luften. Eller kanske är jag bara inte tillräckligt höggravid än för att ha tröttnat.
Här är min mage, en måndagsmorgon på mitt forskningsjobb. Jag dricker inte kaffe för den här graviditeten är jag så koffeinkänslig att varje kopp låter mig betala med en sömnstörd natt, och det förtar något av tjusningen.
Istället dricker jag blåbärs/vaniljte (roiboos, från Friggs). Hela mitt lilla kontor doftar sött av det, nästan orientaliskt.
Jag drack litervis av det där teet i början av graviditeten också. När jag tentapluggade och kräktes om vartannat och gjorde praktiskt prov med en kräkpåse gömd i sjukhusklädesfickan bara för säkerhets skull. Att jag fortfarande älskar att dricka det är väl således ett mirakel, men jag ska erkänna en anledning för er (om ni inte lätt blir äcklade, då skippar ni det): det är ett av få livsmedel som smakade likadant på vägen upp som på vägen ner. Dessutom luktade kräkset inte kräks, utan blåbär. Och vanilj. Och var alldeles rött, som de eldigaste tonerna i en solnedgång.
Kunde inte låta bli att älska en sådan grej.
 
Annat jag gjort under veckan är:
att sitta såhär och tänka, tänka, tänka.
Försöka programmera litegrann. Få hjälp med det. Lagt fram förslag, fått dem ratade eller godkända. Slagits med min egen prestationsångest. Vunnit så mycket att jag åtminstone motat in den i ett litet hörn av hjärnan, där den inte får göra mig handlingsförlamad.
 
Suttit på en lekplats och fått skräpbitar som presenter med motiveringen du är en väldigt vacker mamma du SKA få den här tårtan.
Läst Den tomma stolen av J.K Rowling och blivit imponerad. Det är sällan jag får den där riktiga läsupplevelsen, när annat bleknar. Framförallt nuförtiden, när jag hela tiden ser tekniken bakom orden, studerar hantverket och tappar magin.
Men i det här sögs jag verkligen in. Sedan grät jag ett hav när jag läste ut den, nyttiga tårar, sådana som behövde komma ut. I fosterställning på sängen, förbannad över världens orättvisor, och att en bok väckte sådant engagemang hos mig gjorde mig inte mindre imponerad.
 
 
Hängt med coolaste kidsen i stan. Givetvis.
(Eget val av skor, kan tilläggas, ingen någon förfäras över unga föräldrars fattigdom/slarv/bristande färgseende).
 
 
0 comments

Triss

Så ledsen jag var, när jag var femton-sexton år.
Så livrädd för vad verkligheten skulle göra av mig. Och ännu räddare för allt den inte skulle göra av mig.

Jag minns en natt, jag var på ett hotellrum i Paris av alla platser, jag kunde inte sova. Någonstans nedanför och utanför, på gatorna och kanske i lägenheter i huset intill, rasade en fest. Musiken dunkade i väggarna och skratten glittrade utanför fönstret och jag låg mellan hotellrumslakan som jag drog upp över ansiktet och det luktade nytvättat och bortrest och ensamt.

Den där outgrundliga ensamheten, när jag lyssnade på den festen.
Tänkte att jag skulle aldrig bli en sådan som blev bjuden på sådana fester. Tänkte att vad värre var, det spelade ingen roll om jag blev bjuden. Jag skulle ändå aldrig trivas.

 
Och om man inte ens är lycklig på ett hotellrum i Paris, tänkte jag. Då är jag väl aldrig lycklig någonstans.
 
Så mycket jag trodde att jag visste, när jag var femton-sexton år.
 
Men vad var egentligen oddsen för att det skulle sluta som det gjorde?
Var inte det bara en som en trisslott jag råkade skrapa utan att veta att jag ens köpt den. En miljonvinst jag drog hem utan att inse hur jag borde jubla av lycka.
Många ensamma människor tror att de träffar den stora kärleken när de är sjutton.
Och en del kärleksbarn blir till på det sättet, också. Att man är kär kär kär och kanske lika förälskad som man är i kärleken blir man i tanken på att någon vill dela den med en.
Men om det finns hundra sätt en sådan historia kan sluta så är ju nittionio sätt inte på mitt sätt. Och jag tror att alla de andra sätten är mycket sorgligare.
Kanske mycket ensammare, också. Så att man sitter där ensam igen. Med ett litet kärleksbarn, visserligen, men utan kärleken.
 
Att bli gravid när man är arton och väldigt förälskad är kids don’t try this at home på hög nivå. Så jag menar allvar, gör det inte hur som helst, ni är inte vuxna nog och blablabla.
Men när han den där pappan till barnen får mig att kikna av skratt. När hon det där lilla kärleksbarnet tar mig i handen, stryker undan håret ur min panna och säger Mamma, älskar dig också utan att jag sagt ett knyst. När hennes bror fnissar tills han trillar omkull av igenkänningshumorn när man läser honom böcker om vilda busbarn som klättrar på möbler.4
Då blir det omöjligt att påstå något annat än att jag vann högvinsten.
2 comments

Sida 3 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén