Kategori: familj (Sida 2 av 3)

Helsingforshistorier, del 1: Happy place

 
Mitt happy place är i hytten på en Finlandsfärja. Ni vet, om man mediterar. Man skaffar sig en plats i sin fantasi dit man kommer för att få lugn och ro. Så kan man meditera att man är där och på så sätt kan man meditera sig lycklig.
Blondinbella brukade ha ett rum med vita lädersoffor, högst upp i en skyskrapa. Jag låtsas att jag ligger i överslafen på en färjehytt. Det dova brummandet av motorerna. Lakan som doftar opersonligt rent. Havet som vaggar mig. Ingen täckning på mobilen, ett WiFi som jag aldrig aktiverar.
 
Jag behövde lite happy, jag behövde några dagar på ett annat place. Det blev jag och en vän och hennes barn och ett av mina. En hytt ombord färjan till Helsingfors. Och som alltid i rörelse började jag tänka större och friare tankar, som alltid i rörelse var det självklarare än någonsin att skriva ned dem.
 
Så jag låg där i överslafen, en måndagsnatt i juli, jag var exakt tjugofem år och sju månader gammal. Jag stirrade i taket och försökte fånga en tanke i taget.
Lyssnade till de sömntunga andetagen från en treåring, utslagen och nöjd efter att ha provat hyttelefonen, försökt städa toaletten med hjälp av bidén och tittat på bilder av färjans olika drinkar som kvällslektyr. Lyssnade till min väns bebis som inte ville sova.
Tänkte på alla platser som jag upplevt genom att vandra med en unge på kroppen. I sele, i sjal, i famn. På magen och på ryggen. Att vara nitton, tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra och alla gånger ha en unge under ett års ålder. Fram och tillbaka genom tågvagnar och upp och ned för båttrappor och runt runt runt i den där hyreslägenheten vi bodde i en gång i tiden, den som var som gjord för att röra sig i cirklar.
 
Hur ungar kan bli som en rytm i blodet, en vaggande gungning i rörelserna. Hur de sätter sig på kroppen som en andra kropp.
 
Jag tänker på hur vi har börjat röra oss in i en annan tid av livet. 
Fortfarande föräldrar, men en annan sorts. Barn som är sex, fyra, tre. Sakta börjar man göra andra saker. Köpa en fin säng, den sorten vuxna människor sover i tillsammans utan barn. Ha krukväxter på barnhöjd.
Inte ha näsan precis över vattenytan, ibland lyfta upp hela huvudet, blicka ut och se öppet hav. 
 
Tänker att kanske kommer jag aldrig igen att ha ett så litet liv så tätt inpå mig.
 
Tänker att kanske vaknar jag upp en dag och inser att jag måste ha, lite mer. Att jag bara måste få göra allt det där igen.
 
Tänker: än finns det tid, än finns det rum. Just nu måste jag inte veta. Just nu måste jag inte göra någonting särskilt alls.
För just nu är jag ju här.
Här är ju mitt happy place.
28 comments

Midsommarafton (och alla andra aftnar)

 
 
Här skulle det ha kommit ett annat inlägg. Om helt andra saker. Att vara mamma till ett nästan-skolbarn och om tid och otillräcklighet.
Sedan kom jag på att det är midsommar. En sällsamt dålig dag för att skriva en text om man vill att den ska bli läst.
 
Och i stället mindes jag en tid när jag aldrig tänkte på de där dagarna. På röda dagar, helger, högtider.
För att jag ändå alltid ville göra samma saker. Vilken tid, vilken dag det än var. Drivkraften till att gör sådant större än min förmåga till anpassning.
 
Allt jag gjorde, alla dagar: skriva text. Studera sådant som intresserade mig. Fastna i en konversation med någon, men bara den sortens konversationer som var så intensiva att det kändes som om de aldrig hade en början eller slut, bara ett pågående flöde.
 
Jag minns en julafton när jag var sexton och satt och skrev på ett romanprojekt tills paketöppningen. Jag minns lördagskvällarna när jag brukade slå på förfestspecial på Rix FM för att det var musik jag älskade att plugga matte och ryska till. Jag minns juliförmiddagar, hur jag gick upp om morgnarna trots sommarlovet, luften fortfarande sval ute på altanen, morgonteet starkt och varmt.
Och hur jag skrev.
 
Jag minns att jag njöt av att låta all min tid smälta samman, jag minns att jag led av det.
För jag undrade nog varför jag inte bara kunde bete mig som folk.
Varför jag så obstinat måste konstruera min verklighet utifrån en alldeles egen ordning.
 
Så jag tänker på det, tusen år senare eller åtminstone tio.
När jag har tre barn och ett jobb och en lunk jag aldrig hade vågat drömma om.
Medan jag handlar midsommarmat. Medan jag städar. Medan jag betraktar det yrande iskalla duggregnet som viner i min alldeles egna trädgård, utanför fönstret i mitt alldeles egna hus.
 
Jag tänker på alla de som inte firar den här dagen som man tror att man borde.
På att det kan vara alldeles utmärkt, det också.
Tänker på alla de som inte firar som man borde men drömmer om någonting annat. Som undrar om det kan bli något annat än det här.
 
Jag vill hälsa dem att man aldrig har någon aning om vilka överraskningar som väntar runt hörnet.
Hälsa dem att allting är föränderligt.
Att den enda livskonstanten, det är det dåliga midsommarvädret.
 
 
4 comments

Lilla Gubben

 

Lilla Gubben sitter rak i ryggen.
Gaffeln i handen men utan att äta.
Jag kallar honom Lilla Gubben för att han ser ut som en sådan. Inte som Pippihästen. Men som en liten herre.
”Om man äter jättemycket mat, mamma. Då kan man spricka. Kommer det mycket blod då?” Han rynkar pannan. Sträcker på sig. ”Kommer det mycket blod i köket då? Så att man måste städa sen?”

 

Det är inte lätt att vara en liten gubbe. Framförallt inte när man bara är fyra och ett halvt år gammal. Finns så många stora tankar som inte får rum i den lilla kroppen. Så många funderingar som man ännu inte kan formulera.
Så många bestämda uppfattningar om hur världen borde vara. 
Men trots att Lilla Gubben vet hur han vill ha sin värld, envisas världen med att vara på sitt eget sätt.

 

”Man spricker inte om man äter för mycket”, säger jag. ”Man blir nog bara lite sjuk.”
Han greppar om gaffeln igen. Spetsar en bit korv. Tar små tuggor. Betraktar utsikten utanför köksfönstret, som om han vore en pensionär på kryssning.
”Så att man kräks? Jättemycket? I hela köket? Så att man måste städa sen?”

Lilla Gubben vill ha regler. För han vill ju bara göra rätt.
Men inte är det alltid så lätt att förstå hur reglerna ser ut.
Mamma har sagt att man får bli arg, det vet Lilla Gubben. Och ändå hörde han henne be Habanerobebisen om ursäkt för att hon blev så arg när Habanerobebisen dragit fram en köksstol till ett skåp, klättrat upp och fått tag i allt lördagsgodiset.
”Man får bli arg”, föreslog således Lilla Gubben som en regel när mamma bad om ursäkt,”bara inte på min lillasyster?”

 

Lilla Gubben har sitt eget språk. Ända sedan han började tala gör han det på sitt alldeles egna gubbiska vis.
”Mamma, det är så”, börjar han kanske en mening. ”Och se!”, fortsätter han ofta. Blandar upp det med ord från filmer han sett på youtube. Och förstås vandlas som är förvandlas och splodera som är explodera.
Kanske säger han: ”Mamma, det är så. Jag vill visa dig ett trick. Och se! Jag kan hoppa! Sen vandlas jag till en ghostbuster, jag skjuter med mitt slime! Och sen, se! Jag sploderar!”

 

Lilla Gubben har ett öga för detaljer. När han snurrar runt i luften och skjuter med laser ur sina fingrar och snavar över sina egna fötter och faller ihop intill soffan. Då ser han plötsligt: leksaker som gömt sig i skrymslen. Fläckar ingen märkt. Revor, sprickor, bitar av sådant som varit helt.
Ge honom en bild, och han ser vad som saknas. Ge honom en liten bit, och han hittar var den ska sitta för att någonting ska bli helt.

 

”Man brukar inte äta så mycket att man kräks”, säger jag. ”Man blir ju mätt innan dess. Men det finns annat man kan behöva städa sen. Smulor, sådana saker.”
Lilla Gubben rättar till sina glasögon igen. Lägger ifrån sig gaffeln en stund. Han äter som de säger i den där bantningsboken att fransyskor gör. Njutningstuggor för smakens skull.
”Åh”, säger han. Huvudet på sned. Borstar undan en smula från sin kind. Rynkar pannan, låter tankar snurra, skapar nya hållpunkter för världsordningen.
”Mamma, det är så”, säger han sedan, ”man FÅR äta mycket. Men man måste äta så försiktigt, så man inte spiller. Och man måste städa sen.”
Det är en regel vi kan enas om.

47 comments

Klubben

 
 
Solvarmt trä under mina bara lår på trappen till den lilla stugan i trädgården, kaffekoppen så varm i mina händer, luftens dallrande hetta, rösten från min pojke när han sjunger en sorglig sång, allt allvar som kan rymmas i en fyraåring.
Min minsting som ålar sig upp i min famn. En snorig näsa i mitt hår. Lukten av solkräm. Svetten längs mina tinningar. Att blunda och njuta av hennes kropp i min famn, att känna hur hennes fingrar försöker trycka upp mina ögonlock, mamma WAKE UP, inte SOVA, det är MORRON NU.
 
 
 
 
Allt detta med vuxenlivet som väller över mig.
Ansvaret tungt på axlarna, dessa tusen beslut man måste fatta, dessa dagar som löper in i varandra och som är ens liv men ens liv händer inte per automatik och ingenting kommer som en självklarhet och allting måste skapas om man ska få vad man egentligen ville ha.
 
Om de bara visste, de där ungarna, tänker jag ibland. Om de bara visste vilken process som ständigt pågår i bakgrunden för att skapa en tillvaro de tar för självklar.
 
 
 
 
 
Det är som en hemlig klubb. Den här föräldraskapsklubben. Den man tillhör när man är den som skapar ramarna för någon annans verklighet.
Kanske är det först när jag har dessa egna ungar att vårda som jag fattar vilket jobb av kärlek som ligger i hela min egen uppväxt.
 
Klubben, det är ett ansvar som inget annat.
Klubben, det är en spektakulärt fenomenal jäkla upplevelse.
 
 
 
 
Och ljuden av grannbarn som leker i en annan trädgård och av mopeder som accelererar i andra änden av kvarteret och smaken av snabbkaffe och gräset mjukt mot mina barfotafötter.
Treåringen som ålar sig ur min famn, springer mot sin bror, dansar till hans sång.
 
Och jag lutar mig mot husväggen bakom, kisar mot solen, drar djupa andetag.
Väntar på att någon ska behöva mig. 
 
Och vilar där.
 
 
 
 

 
 
 
 
 
22 comments

Habanero

 

”Nej nej!”, skriker storebror till lillasyster. ”Inte inte! Det är STARKT för bebisar!
Rösten fylld av förskräckelse. Storebror är fyra år gammal. ”Bebisen” är två och ett halvt. Han blev en stor pojke innan han ens var två, hon kommer att vara söndergullad ett helt liv. Och nu sitter hon med locket till en tacosåsburk i handen. Habanerosåsen, den där som bränner i munnen så att mina ögon tåras. Och på locket sitter intorkade rester av såsen kvar. Hennes tunga är utsträckt, redo att slicka. 

Bebisen ler. Hon fixerar oss med blicken, förvissar sig om att vi båda ser på. Det glimmar i de blå ögonen. Så lutar hon sig fram och slickar på locket. Sakta. Njutningsfullt.
”Gott”, säger hon, med eftertryck men utan att röra en min. ”MM så jättejättegott.”

För hon är en sådan sort, min habanerobebis. 
Den sorten som kräver starka smaker, starka åsikter, ett starkt och stadigt travande genom livet. 
Hon tuggar på en rå gul lök med samma förtjusning som andra smaskar på ett äpple. (Trots storebrors förundrade anmärkning – ”Vaa? En bebis som äter LÖK?”). 

En sådan som svarar på varje fråga hon hör, oavsett om den är ställd till henne eller ej. Om storasyster frågar om hon får gå till en kompis är det habanerobebisen som bestämt säger nej. Om jag frågar min man om han kan ta barnen så jag kan gå iväg och skriva är det habanerobebisen som svarar att det går naturligtvis inte alls.
 

En sort som rusar framåt genom världen utan fruktan. Som springer ifrån mig i lekparken. Många långa meter innan hon vänder sig om och ger mig en hastig blick. Det ljusa håret som ett yrväder kring huvudet, det glittrar i solnedgången. Hon skrattar mot mig, hon vinkar avmätt, som en kunglighet mot pöbeln.
Och insikten som kommer hugger i bröstet, rycker i hjärtat, pulserar under huden: snart behöver hon mig inte mer.

Mitt minsta lilla barn, min habanerobebis. Som blir mer habanero och mindre och mindre bebis.
Hon behöver mig redan så mycket mindre än förr.

Och här står jag, mitt i vårkvällen, med alla känslor samtidigt. Bland doften av torrt gräs och grillrök, i jackan som börjar bli för tunn när solen viker undan, med dessa Ålandsvindar som drar genom mitt hår.

Jag, som är av en annan sort. Som tycker att till och med vanlig minttandkräm är för stark. Som inte travar bredbent genom livet, jag som mer krumbuktar mig fram. Snurrar och smyger.
Här står jag med min längtan och min kärlek och min nostalgi och mina drömmar och min oro och mina förhoppningar och mina minnen av alla mina barn och hur de bodde i min mage och hur de låg vid mitt bröst och hur de lekte med fingrarna i mitt hår när de skulle somna om kvällarna.
Och ser henne springa ifrån mig.

Tills hon plötsligt vänder.
Upp i min famn, händerna över mitt ansikte, blöta pussar över mina kinder, och den där rösten, så ljus och så bestämd.
”Kom nu mamma. Dags att gå hem. Äta tacos.”
Så då går vi hem. Jag plockar fram habanerosåsen. Jag skär upp en rå lök. Jag har henne i min famn. Jag snusar på hennes hår.
Och ännu är hon min.

51 comments

Hänt

 

 
Hej.

Detta har hänt:
vi firade fem år som gifta, lämnade barnen med svärföräldrarna, åkte på roadtrip genom Finland. Pratade om livet, åt getostpizza i bilen, betraktade Österbottens platta vidder.

 

 

Jag jobbade. Med olika saker.
Träffade en massa patienter. Lärde mig en massa psykofarmaka. Hade fina samtal. Hade svåra samtal. Kände att jag gjorde en insats. Kände att jag inte nådde fram. Drack många koppar kaffe. Åt många Dumlekolor. Såg ut på Svibyviken från fönstret på mitt kontor, såg isen smälta, såg solljuset glittra i vattnet. 
Skrev krönikor. Om kvällarna. Om helgerna.
Bland annat en krönika för Läkartidningen om möten i läkaryrket.

 

 

Jag köpte en kamera. Jag tänkte: vad märkligt att köpa någonting till mig själv bara för att jag vill ha det.
Inte för att jag behöver det inom ett område där jag är professionell.
För det är ju mest det jag lägger pengar på annars (förutom barnen förstås) – sådant jag behöver för mitt skrivande, sådant jag behöver för mitt läkarjobb.

Jag bär runt på den med stolthet, den lilla tyngden över axeln som en ständig påminnelse. Du ska ha den där Ulrika, tänker jag, som man gör med en present till någon man älskar, bara för att du gjort dig förtjänt av något kul.

 

Jag skrev en massa text på något som ännu inte är klart.
Sedan skickade jag det till någon som jobbar med böcker, som läst annat jag skrivit och gillat det och sa:
vill du läsa det här och säga vad du tror?
Så just nu ligger mina ord mest i någon annans händer.

 

Och jag gjorde allt det här som är små bitar av ett liv:
lagade den här spenatpastan, blundade och stönade för att den är så sjukt god, satt i lekparken och kände ljumma vindar mot mitt ansikte, promenerade till havet och drog in lukt av salt och sand och tång.

Jag låg vaken om natten och oroade mig, jag sov tunga och drömlösa timmar, jag kysste någon jag älskar.
Lyssnade på My House med Florida tills de enda tankar jag tänkte var citat från den menlösa låttexten, läste Bockarna Bruse tjugo gånger på raken, sa åt en kull av oregerliga ungar med min mörkaste röst att nu räcker det, bad de oregerliga ungarna om ursäkt, hörde min fyraåring säga men mamma, man FÅR vara arg, man får ha alla känslor.

Så jag hade alla känslor. Jag grät och jag log och jag drömde och jag längtade och jag var så nöjd och jag var så frustrerad,
jag sjöng Halo och wailade som en tok och trodde att jag var Beyoncé medan jag tömde diskmaskinen och jag duschade efter träningen tills allt som fanns kvar i min kropp var hetta och sedan kysste jag någon jag älskar en gång till.

Och mitt i allt detta blev det plötsligt – och äntligen! – vår.

 

 
 
 
(PS. Så nu är jag väl tillbaka här igen, skriver på den här platsen, igen. Om ni gillar det: tryck på det lilla hjärtat, följ mig på Facebook och på bloglovin, dela det här inlägget om ni tyckte det var fint, tipsa en kompis. Såna små saker som man kanske inte tänker på men som gör stor skillnad för den som skriver. Kyssar&kärlek på er alla).
37 comments

Ljudet, ljuset, smaken, tanken

 
 
Ljudet är barnens röster från lekrummet medan jag ligger på soffan i vardagsrummet.
Sexåringen som talar med en generals stämma till småyskonen. Ikväll kallar hon dem tydligen för Baby One (det är fyraåringen) och Baby Two (hon som är två och ett halvt).
Baby One!”, mässar sexåringen. ”VILL du få sova med din lilla syster i sängen?”
Ja, det vill ju jag”, säger Baby One med rösten full av drömsk längtan.
Då måste du städa vårt rum.”
Men det vill jag ju INTE”, säger Baby One, med rösten full av den där komma-i-klämmigheten som mellanbarn kan drabbas av. 
Jag hör på hans röst hur djup rynkan mellan hans ögonbryn är nu. 
Jag hade kunnat bli blind i morgon och ändå alltid veta vilket ansiktsuttryck de här ungarna har när de talar.
Men VILL du sova med din lilla syster i sängen? Med Baby Two?”
Ja jag vill, jag vill.”
Då måste du städa vårt rum, bädda din säng och göra dig vacker.”


Ljuset
är det som väller in genom de stora fönstren i vardagsrummet, väller mot mig när jag ligger här i soffan. Dagens sista sol. Att det fortfarande kan vara ljust den här tiden.
En föraning som suger till i maggropen, skvallrar om att snart är aprilkvällarna här, snart huttrar man på balkongen och luften doftar rök när någon bränner fjolårslöv och kvällspromenaderna är uppfyllda av nostalgiskt melankoliska förhoppningar.

Smaken är vaniljte och bitter mörk choklad.

 

Tanken handlar om inledningsscenen till mitt bokprojekt. Hur jag putsade och ansade och pyntade och liksom målade den häromdagen. Som om alla scener jag skrivit hittills är väggarna i ett hus och nu har jag åtminstone ett rum där jag satt upp alla tapeter och ställt in alla möbler och är klar.
Och det blev precis som jag ville ha det.

Jag har haft en vision om hur jag ville att meningarna skulle flyta, hur samtidshistorien skulle smälta in i berättelserna, hur miljöerna skulle vara lika hypnotiska som förälskelsen jag vill skildra.
Jag läser de där första sidorna och tänker: H
är händer min vision. Här blir det som jag ville ha det.
Det är den sällsammaste av njutningar.

Det blir en känsla som stannar i mig, följer mig genom mina dagar, som en förälskelse, en värme att finna ro i när jag är fast i helt andra sysslor.
Som att städa mitt rum.
Bädda min säng.
Göra mig vacker.

 
(Bild från Unsplash)
6 comments

En helg i februari 2018

 

På fredgaskvällen lagar vi en sötpotatisgryta. Det är bara jag och min son. Mitt känsliga mellanbarn som är allt annat än mittemellan. I de här stunderna – när han får fokusera i lugnet, utan andra barn omkring – blommar en annan pojke fram. Noggrann, tankfull, lillgammal.

Jag försöker bygga de här ögonblicken i vår vardag. Mellan dagishämtningar och akutjourer. Små ögonblick som blir våra.
Hans hand är så mjuk när jag tar tag om den, hjälper honom att röra i den stora grytan. Ansiktsuttrycket så högtidligt.

Till middag äter två barn av maten, ett ber om yoghurt, någon avslutar måltiden med att lägga en såsig bit paprika på sitt ljusa huvud och utbrista prinsessa, KRONA!
Innan läggdags badar de i duschen, jag hör plasken från badrummet, hör hur de sjunger. Alla tre varsin text, varsin melodi, späda röster som ekar mot kaklet. 
Jag dricker kvällste vid köksbordet, det smakar kryddor och vanilj.
Jag lämnar hälften av disken till morgondagen.

På lördagen arbetar jag på akuten. Från nio till arton. Jag följer mitt eget system med post-it-lappar på skrivbordet för att minnas vad som är nästa steg för alla patienter. Dricker forest fruits-te, ni vet det där från Lipton, hela läkarexpeditionen doftar sött av bär. 
Alla som någon gång känt doften av just det teet vet vad jag menar. Det luktar på ett sådant sätt att människor stannar upp och drar in doften. 
Det blir många kopppar, många samtal till bakjourer för att rådfråga, många berättelser om andra människor som dröjer sig kvar långt efteråt.

När jag lägger min son om lördagskvällen, precis när han är på väg att somna, vänder han sig om och ser på mig.
”Men vad gjorde du idag, mamma, vad hände på din dag?
De långa, mörka ögonfransarna. Klipper allt saktare när han försöker hålla fast mig med blicken fast sömnen är så nära.
”Jag var doktor. Man gör olika saker. Träffar kanske nån som har slagit sig, nån som har ont i magen.”
Och sedan faller de tunga ögonlocken ihop, hos min spetiga lilla pojke, huvudet tungt mot kudden, och han ler:
”Åh mamma. Jag har också ont i magen. Men jag är inte sjuk. Jag åt bara för mycket mat.”
Sedan snarkar han snart.

 

På söndagen vill barnen att vi ska spela in en film. De spelar en teater och jag sitter i soffan och dokumenterar med iPadens kamera. Sexåringen är en flicka som har blivit föräldralös. Som man naturligt gör vid plötsliga dödsfall i familjen ger hon sig ut i skogen för att leta efter hundar. Hon hittar två stycken som får följa med henne hem.
Fyraåringen och tvååring är oerhört in character, de kryper på golvet och svarar inget annat än VOFF VOFF i tjugo minuter.

Vid tvåtiden kramar jag mina ungar hejdå och går till akuten. Jag ska jobba till tio. Jag har med mig en bok ifall det blir lugnt, det händer faktiskt vissa gånger. Den här kvällen lyfter jag den inte ens ur väskan. På ett sätt är de här upptagna kvällarna lättare. De värsta kvällarna är de när ingenting händer. Då är jag utlämnad till min fantasi om vad som skulle kunna dyka upp.

När jag går hem genom natten är den klar och kall. Tårna domnar, jag är på väg att hacka tänder, trots att det bara tar fem minuter att gå. Jag har vant mig av med råkylan från mina Umeåår, har slutat klä mig för Norrlandsnätter.
Men stjärnorna syns så tydligt på himlen, jag måste ändå stanna upp.
Jag har blivit så svag för natthimlarna.

Alltings väldighet.
Min egen litenhet.
Att detta bara är en millimeter i tiden, ett nålstick i evigheten, att till och med i mitt egna lilla liv är det här bara några få dagar, i en kort tid av livet.
I en tillvaro jag en dag kommer att ha glömt bort.

 

Liknande inlägg och texter:
Min helg. nettelblad edition.
–  Den här krönikan om att vara förälder och läkare, och den här om livet som AT-läkare, kvällar på akuten och tid som rinner mellan fingrarna.

20 comments

Ljuset

 

Det är att gå hem en lördagskväll från eftermiddagspasset på akuten och det är skymning, inte mörkaste natt. Att vakna om morgonen och ana sol mellan persiennerna. Att promenera längs vattnet och isen och höra fågelsång.
Det är lukten av böckerna jag bläddrar i på biblioteket, hallonte som värmer strupen en ruggig dag, smaken av gräddtårta och starkt kaffe, det bittra mot det milda söta.

 

Det är att använda min ihopjobbade tid till att skriva, som i höstas. Timmar av ostördhet, chansen att göra färdigt.
Att försöka skapa mina andrum i verkligheten, att försöka bygga mitt liv så att drömmarna ryms, att hämta orken i allt som är ljust. 

 

För det är också: min svåra sorgsna son, under soffan vid läggdags. Han som vägrar att komma fram om vi har släckt lamporna i fel ordning, lagt leksaker på fel ställe, missförstått hans egna system för världen.
Det är att vakna före gryningen och ångra en handläggning av någon patient.
Det är förkylningar som går i ett, en sur röst mot barnens vänligt ställda frågor, det är dessa eviga väldiga vindar.

 

Det är alltihop och allting samtidigt: solstrålar som gnistrar i snön och slask som tränger in i skorna tills fötterna är dyngsura. Kyssar och influensa. Stinkande blöjor och mamma jag älskar dig viskat i örat av tre barn inom loppet av tre minuter.

 

Det är ljuset och det är mörkret och det är ett liv, är väl vad jag förmår, får väl räcka gott så.
Och runt hörnet väntar alltid något, även om man inte ser det än.
Om så än bara en sommar som vill bre ut sig. 

 
(Bilder av Mario Azzi på Unsplash)
4 comments

Rädsla och konsten att hitta hem

https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2008/254_17612489.jpg
 
Jag brukade vara så rädd för allting, att jag till slut inte var rädd för någonting.
När jag var fjorton, femton, sexton, sjutton, arton. Övertygad om att jag inte skulle klara de mest grundläggande sysslor. Beställa en kaffe, starta en diskmaskin, byta en glödlampa.
Folk pratade om att man måste skilja på självförtroende och självkänsla. Att det ena är tilltron till att man kan fixa det mesta, och det andra känslan av att man är värdefull oavsett vad man klarar av.
Det spelade ingen roll för mig på den tiden. Jag hade inget av dem.
 
*
I den där känslan, den där rädslan, föddes gränslösheten.
Så rädd för allting, att jag helt enkelt inte kunde vara rädd för någonting. Började tvinga mig att göra allting jag var rädd för. Och de små och stora sakerna, det var ingen skillnad.
Hjärtklappning inför att köpa en cappucino eller att spela låtar på en scen framför massa människor, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.
Prestationsångesten inför att byta en glödlampa eller inför att lära mig undersöka en människokropp, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.
Allting som verkade svårt, dessa omöjliga vatten-över-huvudet-uppdrag, alla livsval som liksom var where no woman has gone before – jag bara körde.
Fort, fort, och aldrig stanna, aldrig våga se mig om.
 
*
 
När jag var liten brukade jag spela snake på en mycket högre svårighetsnivå än vad jag klarade av. Som en övning, för att sedan gå ned till en nivå jag nästan klarade av, och plötsligt skulle den medelsvåra nivån kännas lätt.
Och det är väl vad jag gjorde med den här delen av livet. Mitt unga bli-vuxen-liv, jag spelade de åren på svåraste nivån. Kanske hade det varit klokare att ta det lugnare, men jag tror inte det alternativet fanns. Mitt alternativ var att bli stillastående, paralyserad av mina egna rädslor.
Men nu. I år blir jag tjugofem år gammal, alla populärvetenskapliga texter säger att det är då hjärnan växer färdigt. Nu. Det börjar bli dags att vrida ned hastigheten. Äntligen tror jag att jag kan.
Till något vanligt. En medelnivå. Stanna upp och förvalta allt det här magnifika jag råkade skapa. Känna stolthet bränna i bröstet, för omväxlingens skull.
Det är dags att snusa i nackar, kyssa älsklingsläppar, drivas av flow.
 
*
 
Men det jag mest vill säga är att kom ihåg det här:
det finns jävligt många vägar till att hitta hem.
 
http://ulrikanettelblad.se/wp-content/uploads/2014/06/june4_53a2b085e087c31b3afd6712.jpg
6 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén