Nettelblad

skrivande, läsning och tre små barn.

Kategori: familj (Sida 1 av 3)

Karamellerna

De glimrar till ibland. Ögonblicken när föräldraskapet känns som en förälskelse. Bilder som dröjer sig kvar, som varma bollar i magen, som jag bär med mig genom allt som är vanlig vardag. Mellan maskiner med smutstvätt och femåringar som vägrar sova och med armarna i sidan förkunnar Du säger att jag ska gå och lägga mig men VARFÖR SITTER DU SJÄLV HÄR VAKEN PÅ DIN STOL??? Mellan försenad till dagis och åh-nej-en-ingrediens-till-middagen-saknas.
En dag när det är för varmt. En dag när det är för grått. Jag plockar fram små minnesbilder som karameller och suger på dem längre.

Marsvinens första utevistelse, barnen som publik som om detta vore ett storslaget arrangemang de knappt hann knipa biljetter till. Intensiva konversationer om varje steg de där djuren tar. Nu äter han ett maskrosblad, maskrosblad passar honom bra. Nej nej lille du! Åt höger, åt höger, där finns det mer maskrosblad! Nej höger säger jag! Han kan inte höger och vänster. Maskrosbladen är snart slut i hagen. Spring fort och hämta mer!
Och Lilla Gubben som rusar iväg genom trädgården, fort som om det är en akututryckning, som om livet hänger på detta, för att plocka mer.

När jag säger till Lilla Gubben när han bryter ett bråk med sin syster genom att dela med sig istället: Vad duktig du är, vad stolt jag blir över dig nu.
Och han ser upp på mig med de mörka ögonen, stryker fukt från havet ur de långa ögonfransarna, säger:
Du är också väldigt duktig mamma, tycker jag. Vad stolt jag är över DIG.

Storasystern som lärt sig att brodera, sitter där med nål och tråd kvällar och helgmorgnar igenom. När vi går på en hälsokontroll tar hon med sig sin lilla broderikasse, för att ha något att göra i väntrummet. Det passar henne så väl att sitta sådär, skapa egna mönster och egna världar medan hon konverserar med mig om diverse observationer. Det är så mycket äldre tiders kyrkkaffestant över henne – broderiet i knäet och kollen på människor och deras samverkan och bestämda åsikter kring vad som är ett gott äktenskap, korrekt barnuppfostran och vad som kännetecknar äkta kärlek.


De där stunderna som börjat komma nu och som förändrar vår tillvaro tillsammans.
De långa stunderna när de själva sysselsätter sig med sådant de tycker om. Läser böcker, ritar, pysslar.
Och jag sitter i närheten, och gör sådant jag tycker om. Läser. Skriver.
Tillsammans fast var och en i sitt.
Kanske den bästa sortens umgänge.

4 comments

Sinnena

Dofterna är tång och torka och salt och syren. Nyklippt gräs och fuktigt hår. Vitlök och basilika, det nästan metalliska som dröjer sig kvar på fingertopparna när man rört vid sina tomatplantor. Lukten av varmt altanträ och nybryggt kaffe hos en vän, barnhuvud vid läggdags.

Ljuden är snarkningar från en femåring som somnat i soffan, ljudet av stänk när vattenytor spräcks, ett skratt genom skymningen, cykeldäck mot grus, barnröster som talar sinsemellan när de spelar Monopol – Habanero som efter varje förflyttning säger YES!!!!!! KÖP KÖP KÖP! och Lilla Gubben som harklar sig och suckar åt att han ska behöva förklara detta, igen: Men du KAN inte köpa. Du har ju inga pengar.

Smakerna är pepparmynta-chokladte om kvällen på balkongen, räkfrossa efter en springtur, potatissallad med citrondressing, det faktum att all mat smakar bättre utomhus.

Känslorna är vattnets kyla och solens värme, ett sommarregns överväldigande smattrande mot huden under en cykeltur, en femårings varma andedräkt mot huden när man bär henne från soffan till sängen, fukten hos en puss mot kinden,  junikvällens ljumhet mot bara axlar.

Och efter all dagens överflöd av sinnesupplevelser kommer kvällsstunderna.
Kvällsstunderna som är mina. (Om inte femåringen vaknar i det där bärandet bara, redo för rond nummer två i läggningskampen). Som jag äntligen har lyckats styra till att skriva bok igen, efter att halvår av att vara utan.
Besöker med alla sinnen den här andra verkligheten jag skapat, läser andäktigt, den där anspänningen som alltid kommer av att återvända till gammal text, orolig för vad man egentligen ska hitta.
Tycker om vad jag läser. Tycker om att skriva i det. Vet inte om jag någonsin njutit så mycket av att befinna mig i en text som med det här projektet.
Är så glad att vi hittade tillbaka till varandra, just den texten och jag, som en teveserie där det omöjliga paret får varandra i sista säsongen.
Happily ever after och det var det här som skulle bli.

 

2 comments

Quiz

Det är den nettelbladska perfektionismen, den drabbar honom hårt och överväldigande.
När han sitter i soffan och ser på sitt nya favoritprogram, Quiz på SVT Barn.
Frågesport om sådant som SVT Barns olika program, eller om sommaren och påsken. Trealternativsfrågor. Frågor som Vem i Kokobäng får inte veta Inas hemlis? och Vad betyder Tyrannosaurus Rex ordagrant?

Lilla Gubben ser på programmet som om han är i klimax på en film om någon som måste vinna en tevefrågesport för att ha råd att bo kvar i huset med sin älskade familj efter en personlig konkurs på grund av ondsinta omständigheter. Tvekar mellan svaren, biter sig i läppen, fattar ett beslut. Kramar de små nävarna i väntan på domen. Som om det är klara det, vinn den där miljonen, ni älskade ju det där huset, det var ett fantastiskt liv, och precis som om det hade varit den där filmen är det svårt att inte dras med i spänningen.

Han håller andan. Han pustar ut.
Han kan rätt svar och ställer sig upp i soffan och dansar segerdanser.
Han säger fel svar och slår ned med blicken i golvet. Evighetslånga ögonfransar mot de lena kinderna. Skakar på huvudet. Rodnar.
”Tänk. Att jag inte redan visste det.”

Och jag behöver sätta mig bredvid och förklara att ingen vet allt när man är sex år gammal, man vet inte allt när man är tjugosju heller. (Framförallt har jag ingen aning om vem i Kokobäng som inte får veta Inas hemlis).

Senare ber han mig att sitta där bredvid honom, länge.
”Det är ett väldigt roligt program, Quiz. Man kan lära sig många intressanta saker. Och jag har kommit på, att när man inte vet svaret, då kan man ändå säga ett av deras svar som det kanske kan vara, man kan gissa. Även när man gissar kan det hända att man har rätt.”
Ja, även i slumpen får man vissa träffar, det finns hela vetenskapliga teorier byggda på sådana tankar.
Så jag sätter mig bredvid och jag gissar. Tre i rad gissar jag rätt, jag är i en vinnande trend, snart vinner jag miljonerna och berömmelsen och den här filmen har ett lyckligt slut, åskådarmassorna hurrar och familjen får behålla huset.
Sedan kommer bakslaget.
Så fånigt. Några meter fel på hur lång en viss dinosauriearts hals ska vara.
”Åh näääääääääääääääääääää!”, säger jag, som den strålande förlorare jag är. ”JAG GISSADE FEL!!!!!!!!!”
Och Lilla gubben vänder mot sig, de mörkbruna ögonen glittrar till i ljuset av solnedgången genom vardagsrumsfönstret. Han ler så skrattgroparna djupnar, ger mig mina egna ord i repris.
”Men mamma. Det är verkligen inget fel med att gissa fel ibland. Ingen av oss kan veta allting.”
Vänder sig sedan mot teven igen, nickar eftertänksamt åt sitt eget uttalande.
Mycket nöjd med att ha dechiffrerat ytterligare en av alla livets viktigheter.

2 comments

BFF.

Kärleken finns i de små detaljerna.
Storasystern, åttaåringen, och hennes bästaste bästaste vän. Hennes BFF. Hej, har jag hört dem presentera sig i lekparken för andra, vi är BFF.


Det här skulle passa oss perfekt”, säger Storasystern och drar fingrarna över ett halsbandspar på H&M. En blå kedja och en rosa, i båda hänger bokstäverna BFF.  Hon behöver inte specificera vilka ”oss” hon talar om, det finns ju bara en sådan enhet av relevans. ”För jag gillar rosa och hon gillar blått. Det är som gjort för oss.”
Samma sak när vi köper förvaringskorgar till barnrummen.
”Vi kan köpa rosa till mitt rum, men också blått. För du vet, jag gillar rosa och -”
”Och hon gillar blått. Jo.”
”Och vi är BFF så vi är hemma hos varandra. Det passar.”

Den sortens symbiotiska vänskap som är jämförbar med en stor kärlek, den sortens vänskap som är en stor kärlek.
Och som med all stor kärlek, kanske framförallt när det är en av de första: en rädsla att förlora den.
I detaljerna ligger kontrollen. Att väga ord på guldvåg för att se om man är på väg att förlora varandra.

Fröken BFF är hemma hos oss på tacos. Med förtjusning tar hon av chilisåsen, öser över sin köttfärs i floder.
”Chili! Jag ÄLSKAR chili!”
”Jag också”, säger Lilla Gubben, sträcker sig efter såsen, öser floder över sin tacos han med. Det är så spännande med storsasystrars kompisar, det är värt all rysk roulette i världen.
Storasystern lägger huvudet på sned, fnissar till.
”Du kanske älskar chili så mycket att chili är din BFF?”
Det är förklätt som ett skämt men det är fullaste allvar. Som att sätta foten på isen på en vattenpöl för att se om den är bräcklig, men inte våga trycka med sin fulla tyngd. Skört är det ändå.
”Nej”, säger Fröken BFF, hon skrattar inte ens åt skämtförsöket, hon bara ler ömsint. ”Det skulle ju inte gå. Jag har bara en BFF i världen och det är du.”
Lilla Gubben blir högröd i ansiktet av en tacotugga, reser sig sedan, viftar med armarna, försöker svälja sin stolthet men sväljer bara mer chilisås, flämtar efter vatten.
Men de har bara ögon för varandra.

En annan middag.
”Oj, vilken lång spagetti”, säger Fröken BFF.
”Titta! Jag har en ännu långare!”, säger Lilla Gubben.
”Längre”, rättar Fröken BFF och Storasystern med en mun.
Fnittrar till, ser på varandra. Great minds think alike verkar de tänka, och vilka minds sen.
”Jag tänkte säga smurf”, säger Storasystern (som man säger om man sagt ett ord samtidigt, och den som säger smurf först gör den andra förbjuden att prata tills någon säger den andras namn, reds anm).
”… men du kom ihåg….”
”Att vi inte säger smurf till varandra. För det gör inte BFFs mot varann.”
”Jag säger inte heller smurf”, säger Lilla Gubben.
Men ingen hör.

Sedan, när kvällen faller och Fröken BFF ska hem, ber Storasystern att få följa henne hem.
”För man ska inte behöva vara ensam”, säger hon.
Och jag dröjer några ögonblick i dörren, ser dem vandra genom skymningen, nära, djupt försjunkna i konversationer fyllda av gemensamma världar jag ibland bara förstår hälften av.
Och tänker att det är klart.
Ensam ska man inte behöva vara.

6 comments

Radio Barn

Ljudet av barnen är som att ha på radion i bakgrunden. Ett bakgrundssorl man ibland lyssnar på, glider in och ut i medvetandet. I en meditation på en meditationspodcast jag brukar lyssna på ibland (Meditation Minis) säger hypnotherapist Chel Hamilton att man ska lyssna på hennes röst som man hör ljudet av teven om man somnar framför den någon gång. Ett brus som sakta glider in och ut genom ens medvetna, ner i det undermedvetna, blandar sig med ens drömmar.
Jag undrar vad som händer med mitt undermedvetna liv om jag gör samma sak med Radio Barn.

På väg hem från dagis, Habanero i cykelvagnen.
”Mamma”, brusar hennes röst på Radio Barn, ”är det här höger? Det här vänster?”
”Mmm”, svarar jag med ett medvetande som redan somnat framför teven.
”Så den där mannen?”, fortsätter bruset, ”ja han i blå jacka där borta, han på en cykel, han är PÅ VÄNSTER?”
”Mhmmm”, snarkar mitt medvetande, utan att se den annalkande katastrofen.
”AHA!”, utropar Habanero, högt som en jingel redo att ta oss vidare till nästa inslag, kanske är det reklamen, för nu vrids volymen upp så att till och med jag vaknar till liv, ja det är nog faktiskt ingen som kan undgå att höra vad hon vrålar över gatan, än mindre mannen i blå jacka tjugo meter framför oss. ”SÅ DEN DÄR MANNEN! DEN DÄR MANNEN? HAN I BLÅ JACKA DÄR? HAN CYKLAR PÅ VÄNSTER SIDA? HAN ÄR I TRAFIKEN PÅ EN CYKEL PÅ VÄNSTER SIDA MEN VAD HAR DU SAGT MAMMA? VILKEN SIDA HAR DU SAGT MAMMA ATT MAN SKA CYKLA PÅ?”
Önskar ibland att man kunde byta kanal.

På kvällen, medan jag plockar undan middagsdisken.Barnens diskussioner är snillen spekulerar på hög nivå. Storasystern och Lilla Gubben sitter vid marsvinsburen, har varsitt djur i knäet. Det brukar vara en bra stund för samtal dem emellan, som gamla tiders lägereld. Stryka över mjuk päls, berätta livssanningar.
”Vet du varför man kan dö om det regnar?”, säger Storasystern.
”Åh”, säger Lilla Gubben, förskräckelse i rösten över att han saknar denna livsvisdom, ”nej.”
”Om man går i regnet och blir kall”, säger hon, med trovärdigheten i rösten som bara går att ha om man är åtta år och blåljuger men kommer undan med allt för att man är äldst, kommer undan med allt som storasystrar alltid gör. ”Om man går i regnet och blir kall kan vatten fastna i lungan och då blir den tung och trillar ut.”
”Trillar ut?”, säger Lilla Gubben, ”men håller inte HUDEN kvar den i kroppen?”
Storasystern rycker på axlarna, här tog vetenskapsdokumentären på Radio Barn slut, vill man veta mer får man väl låna en bok i ämnet.

Och medan jag stoppar gafflar i bestickkorgen och torkar smulor från bordet och planerar för morgondagen och helgen och nästa veckas matplan och vad ska vi göra i sommar säger en röst i bakhuvudet att här hör jag något som de definitivt inte lärde oss på läkarutbildningen, men sorlet brusar bort, försvinner bland tankarna, tills nästa gång vi ska ut när det regnar och Lilla Gubben står och tvekar för att sätta ned foten i sin gummistövel, ser på mig med mörka avgrundsmelankoliska ögon och mumlar:
”Men mamma, jag vill faktiskt inte dö idag.”

Och sedan, mer död, i det här hemmet är det alltid döden döden döden, är det någonstans man ska ventilera den obegripligheten så är det väl med sina nära och kära. Återigen på vägen hem från dagis, det är på vägen hem från dagis de stora samtalen hade kunnat hållas, om jag bara inte haft tankarna på annat håll.
”Vi kommer att dö”, säger Habanero plötsligt.
”Mhm”, säger jag och tänker på att jag måste svänga undan cykeln så att jag inte kör på glassplittret från en flaska någon krossat mot asfalten, det vore så eländigt att få punktering exakt just nu.
”Kommer jag ATT DÖ IMORGON?”, säger Habanero.
”Nä, inte riktigt”, säger jag, upp på trottoaren, snabbare tramptag hem, ikväll ska vi laga tomatsoppa, visst hade jag två konservburkar hela tomater kvar i skafferiet eller måste vi handla?
”Kommer jag ATT DÖ IKVÄLL?”, säger Habanero, alltid redo att vrida upp volymen ett snäpp om hon inte får den reaktion hon söker.
”Nä, när du är gammal.”
”När jag är jättejättegammal?”
”Otroligt gammal.”
”Kommer jag att säga sådär, som när jag lägger mig? Kommer jag säga SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och buljongtärningar, det vore bra, det finns nog tre kvar, men att köpa en förpackning till så vi har, jag ska skriva det på inköpslistan, och kanske är det dags att köpa mer lördagsgodis, och –
”KOMMER JAG DET MAMMA? SÄGA INTE DÖ NU SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och lite kokosmjölk. Det vore bra.
”Öh, nä, du kommer att va beredd.”
Så vänder hon sig mot mig, spänner klarblå ögon i mig, suger in mig i den här stunden exakt just nu och plötsligt hör jag vad radion säger.
”Så först är man ett litet barn och sen blir man en vuxen mamma och sen blir man jättejättegammal och DÅ ÄR MAN BEREDD ATT DÖ?”

Och jag vet att jag har skapat en mina åt mig själv.
Den här ungen som frågar varenda människa hon träffar om saker. hur gammal är du var bor du BOR DU DÄR SJÄLV har du några barn.
Jag förstår ju att det bara är en tidsfråga tills hon går fram och frågar någon just detta:
ÄR DU SÅ GAMMAL ATT DU ÄR BEREDD ATT DÖ?
Och hastigt kommer jag utropa Nu avbryter Radio Barn sin sändning för ett akut trafikmeddelande!
Och hoppas att ingen riktigt lyssnade.

 

 

 

 

 

 

6 comments

Söndagsutflykten

Att åka på en söndagsutflykt

Vissa har Barnen-i-Bullerbyn-drömmar för hur livet med barnen ska se ut, och det kan man ju ha, men jag har insett att vi mer kommer att vara som en film med Bröderna Marx. Den sortens humor som bygger på en blandning av starka personligheter, ordlekar, missförstånd och ibland bara komiska fysiska skador, som till exempel att steka lök och råka röra om så häftigt i grytan att en lökbit skuttar upp i ögat så att man rycker till och ramlar av chocken. (Tyvärr true story om min egen matlagning, inte barnens).

Om vår söndag hade varit en Bröderna Marx-film hade den hetat En dag på jakt efter jordgubbsplantor eller Galakväll på cykeln.
Det började med att jag fick reda på att en bekant skulle ge bort några jordgubbsplantor. Gratis mot avhämtning. Jag hade länge funderat på om i år blir året då vi planterar jordgubbar i trädgården (jag tänkte att det kunde sammanfalla med att bli året då vi börjar rensa ogräs). När en sådan möjlighet föll i mitt knä var det förstås omöjligt för mig att inte ta emot den. Vi bestämde snabbt att söndagsutflykten skulle bli en cykeltur till stan.

ditfärden

Ditfärden gick bra, ditfärder går oftast bra. Solen sken. Lilla Gubben ville leka en lek med ord som han själv kommit på och som han döpt till ABC-leken. Han väljer kategori, till exempel mat, och sedan ger jag honom första och sista bokstaven för ett ord i den kategorin och han ska lista ut ordet. Till exempel ”c och n” och han utropar ”citron!”. Habanero hejade på genom att slänga ur sig alla möjliga löst relaterade ord.  Storasystern trampade otåligt på, kom för långt före.
”Jag ska prata med henne när vi kommer ikapp henne”, muttrade jag, vi ska ju vara hela gänget tillsammans.”
”MAMMA KOMMER ATT PRATA MED DIG!!!”, gastade Habanero, ”DET ÄR HELA GÄNGET TILLSAMMANS!!!”
Men annars, lugnt.

Hemfärden

Hemvägen var värre, som hemvägar ibland är. Jordgubbsplantorna var hämtade och så kul var väl inte det, tyckte barnen. Hela dagens stadiga solsken ombyttes i massivt ösregn, och än mindre kul var det, tyckte barnen. Åtminstone de två som cyklade själva, Habanero drog bara över regnskyddet på sin cykelvagn som en drottning som drar sig undan från allmänheten efter ett kortvarigt offentligt uppträdande.
Med håret stripigt av regnet gav Storasystern mig en blick som kunnat döda och trampade ännu snabbare för att få lite avstånd till oss.
”NÄ NÄ NÄ! HELA GÄNGET TILLSAMMANS”, vrålade Habanero så det ekade över Mariehamns öde gator.
”Det här var inte en väldigt bra utflykt”, sa Lilla Gubben ynkligt.

”Vet du vad”, sa jag till Lilla Gubben, ”det här blev en tuff dag. Vi gör nåt lyxigt när vi kommer hem. En liten belöning.”
”BELÖNING?”, sa Habanero. ”TILL MIG?”
”Något gott”, sa jag. ”Börjar på b, slutar på e.”
Lilla Gubbens ögon blev stora.
”BULLE!?!?!? Jag måste berätta för henne!”
Han trampade iväg snabbare, i ett försök att komma ikapp sin storasyster.
”Vänta! VÄNTA!”, vrålade han. Nya ekon på Mariehamns öde gator. Sexåringens desperata trampande genom ösregnet. Storasystern ouppnåeligt långt framför honom. ”JAG HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG!”
”HAN HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG!”, vrålade Habanero.

Medan han desperat försökte komma ikapp henne för att berätta om de väntande kanelbullarna där hemma och hon bara skrek  jag vill inte cykla med er tillbaka, kände Habanero att det var dags för följdfrågor.
”Så vi får bulle”, sa hon. ”Bara EN?”
”Ja. Bara en.”
”För att det har varit en tuff dag?”
”Ja, med regnet och allt.”
Hon var tyst en stund.
”Jag har många tuffa dagar”, sa hon sedan. ”VÄLDIGT många tuffa dagar i mitt liv. Jag måste gå till dagis… jag måste ta på mig strumpor. Det är faktiskt  jättetufft för mig.”

avrundningen

Det var en lång färd hem, som hemfärder ibland är.
Blöta och ruggiga hoppade vi av våra cyklar, vi såg faktiskt ut som en svartvit film, allting övertydligt för att verkligen synas. Alla utom Habanero som drog undan regnskyddet och hoppade ur sin cykelvagn torr och färgglad.
”OJ OJ”, sa hon, ”det här var verkligen JÄTTEJOBBIGT!”
Syskonen stirrade på henne.
”Du gjorde ju ingenting”, sa Storasystern.
”Ja!”, sa Lilla Gubben, bröstade upp sig. ”Du satt bara och CHILLADE hela vägen!”
Habeneros mun till ett förskräckt runt litet o. Detta var motstånd hon inte hade räknat med. Snabbt riktade hon ett finger mot mig.
”Men jag var tvungen att LYSSNA PÅ HENNE hela vägen! Jag blev SÅ trött.”

Men sedan var det på med torra kläder, in i filtar framför film, varsin börjar-på-b-och-slutar-på-e, och som efter alla utflykter sänkte sig ett trötthetens lugn över huset.
Och jag gick ut i min trädgård, där solen glittrade i det blöta gräset och världen doftade jord och nysköljd grönska.
Och i tystnad som endast bröts av fågelkvitter planterade jag mina jordgubbsplantor.

 

 

 

0 comments

Glimtar

Läxläsning på balkongen.

Kärlekskonst.

Pannkakslagning.

Så mycket kul, så lite tid.

Picknick.

Åttaåringens smartphone.

Cykelgänget.

Äventyrssegling i leksakslådebåt med sopkvaståror.

0 comments

Februari, mars

En dag, på väg från ett tandläkarbesök, ramlar min Habanero på isen. Det är fortfarande februari och överallt så halt. Om dagarna värmer solen både ansikten och snön, om nätterna fryser smältvattnet på. Hennes stadiga näve i min var visst inte tillräcklig för att hindra henne från att falla. Jag piper till på sättet man bara piper när man är en mamma som tror att ens barn kan vara skadat. Böjer mig ned tätt intill mot den lilla ungen som ligger där blickstilla på marken med ansiktet mot snön, inte ens en gråt, inte ens ett skrik.
”Åh lilla vännen”, säger jag, ”åh lilla älsklingen, hur gick det?”
Tre sekunders tyst blickstillhet. Sedan slår hon ut med armarna, som om hon skulle göra en snöängel fast på mage, vänder kisande upp det runda ansiktet mot februarisolens värme, och bränner av det nöjdaste av Habaneroskratt.
”Mamma, jag är OKEJ. Det här var baaaaara KUL.”
Och så kan man väl halka sig igenom en vårvinter, om man är lagd åt det hållet. Låta varje möjligt fall också vara ett möjligt bergochdalbanekittel i magen.

Jag tänker att jag ska skriva om februari, men dagarna går, och jag gör andra saker. Åker med en sjuåring till fotbollsträningen och sitter kvar och tittar, för att jag har lovat, fast jag är rädd för bollar. Dricker päronte och skriver krönikor och ser på snöstormen utanför mitt arbetsrum. Bränner tungan för att jag är för otålig. Gömmer texter långt bort i hemliga mappar för att de inte är bra nog.

Äter en hembakt fastlagsbulle på Svarta Katten för att fira goda nyheter, känner brödets kompakta stabbighet och gräddens sötma värma själen lika mjukt som en vänlig smekning över kinden. Lyssnar på säkert tjugo avsnitt av This American Life. Börjar gråta åt ett av dem, när en kvinna läser en berättelse ur sitt liv om när hon födde ett barn och adopterade bort det. Fångar snöflingor på tungan. Halkar. Reser mig igen.

Jag tänker att jag ska skriva om mars, men dagarna går, och jag gör andra saker. Pratar med en femåring som vill att jag ska berätta hur vi hamnade på den här planeten. Förhandlar med en tre-och-ett-halvtåring som egentligen alltid bara tar ett förslag till förhandlingsbordet – Habanero way or no way.  Dricker pepparmyntste.  Börjar arbeta på psykiatrin. Skriver fler krönikor, bland annat om just det. 

Tänker på mediciners verkningsmekanismer och på korrekt diagnostik. På hur man kan hjälpa den som är i det mörkaste mörka, men också den som är i det alltför klart lysande ljusa. Tänker på allt som kan göra ont i en människa även innan det har fått ett namn. Tänker på vilken nytta man ibland kan göra genom att sätta på ord på det någon annan ville berätta, men inte lyckades formulera.

På makten hos berättelser, styrkan i ord.

Och plötsligt – hastigt och oväntat, lika snabbt som fallet på fläcken – är det vår.
Och det är OKEJ.

 

(Bild från Shawn Ang på Unsplash)

 

34 comments

Ledaren

Du måsse lita på mig mamma”, säger Habanero. Lägger en arm på min axel, fixererar mig med blicken, den klara blå, den ständigt obstinata. ”Du måsse säga allt jag säger du ska säga. Måsse göra allt jag säger du ska göra.”
Tre och ett halvt och redan chef. (Eller kanske sektledare). En dag kommer hon att linda vem som helst kring sitt lillfinger. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.

Du måsse sätta dig i soffan”, säger Habanero, tar min hand i sin ena och puffar mig framåt med den andra. ”Sitta här, titta på mig.”
Jag sitter där, jag tittar på henne. Hon tänder lampan i hörnet, som om den vore en strålkastare. Ställer sig på den öppna golvytan framför soffbordet som om den vore en scen.
NU ska vi ha en liten sow”, säger Habanero.
Jaha”, säger jag.
Hon lägger huvudet på sned, ler medlidsamt åt mitt dåliga förstånd, att jag inte begriper vad hon förväntar sig av mig,
Du måsse säga: ’ÅÅÅ JAA SOOOW JA ÄLSKAR SOOOW.”
Åh ja show. Jag älskar show.”
Habanerochefen nickar nöjt åt att jag uppfyllt hennes krav. En dag kommer hon att få vem som helst att vilja ge det lilla extra bara för att se henne så nöjd. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.
NU ska jag sjunga en liten sång. Den heter: TIPP-TAPP-TOMTARNA.”
Jaha.”
Det förbindliga leendet igen. Den pedagogiska spelade besvikelsen.
Du måsse säga: ’ÅÅÅÅÅ JAAAA TIPP-TAPP-TOMTARNA JA ÄLSKAR TIPP-TAPP-TOMTARNA!!!”
Jag gör henne till lags. Hon uppträder för mig med ett slags miltärmarschversion av Tomtarnas julnatt, där hon travar fram och tillbaka över scenen i taktfast stampande medan hon gastar MIDNATT RÅDER TYST I HUUUUUUUUSEN som om detta vore slutstriden och ingen morgondag fanns. Det är svårt att inte bli hänryckt. Så svårt att jag, medan jag vilt applåderar till sluttonerna och den lika vilt bugande lilla guldlockiga gestalten framför mig, inte kan vänta på nästa instruktion om vad jag ska säga.
Mera!”, ropar jag således, helt spontant, ”mera show! Mera sång!”
Habanero plirar överraskat på mig. Ett eget initiativ, utan instruktioner? En hyllning utan att hon lett mig till den, ord för ord? För något ögonblick kommer hon av sig. Man kan se hur det snurrar i hjärnans kugghjul.
Och sedan kommer hon på svar på tal, medan hela det runda ansiktet spricker upp i det mest infernaliska av leenden:
Ja. Du kan få mera sow. Men du måsse säga: ’snälla, snälla, snälla!’”
Och hur skulle jag kunna göra annat än att be om mer.

7 comments

Femårsdagen

I dag har jag varit hans mamma i fem år. Lilla gubben.
Mitt andra barn, min ende son, min lilla tänkare.

Jag minns hur det var att promenera in till förlossningen (jo jag gick in, vi bodde så nära, det tog tre värkar) den där snöfallsnatten i mellandagarna när ingen annan människa var ute.
Minns hans bebissnarkningar som var som en hel mans, hur de vibrerade genom lägenheten så man trodde att det var en mobiltelefon som ringde.
Minns hur han lärde sig gå innan han lärt sig att göra någon form av riskbedömning, hur han ständigt snavade och slog sig, hur vi satte på honom en sådan där mjuk liten bebishjälm för att han inte skulle göra sig illa.
Minns våren då han aldrig sov.

Minns hur han brukade sätta sig under rutschkanan, när hans syster (och senare systrar) åkte ovanpå. Ta med sig någon av lekplatsens skatter och studera dess konstruktion därunder, i lugn och ro.

Jag minns hur det var när han inget sa, inte fick fram det budskap han ville, otillräckligheten i att inte kunna veta vad ens barn så gärna vill berätta. Jag känner fortfarande stoltheten när han med nogsam exakthet formulerar sina omvärldsobservationer.

Jag minns allt det där som tagit mig från att vara mamma till den lilla mellandagsbebisen i mina armar till att få vara mamma till den här stora pojken.
Jag minns allt som var kärlek och längtan och stolthet och jag minns allt som var krångel och oro och bekymmersamt, som det kan vara ibland, och kanske extra mycket om den där bebisen var särskilt känslig.

Och jag tänker på allt som varit, och hur långt vi har kommit, när han sätter sig bredvid mig i soffan, när jag frågar om han vill ha en kram. Och han ser på mig med forskande mörka ögon, frågar:
”Men varför vill du egentligen ge mig en kram? Just nu?”
Och jag stryker över det lilla huvudet med de stora tankarna, säger att jag älskar honom,  att många människor gärna kramar folk de älskar.
Han nickar som om detta är en livsvisdom. (Det kanske det är).
”Åh. Okej. Då tycker jag att det är en bra idé. Då vill jag gärna ha en kram.”
Och det får han förstås. Alltid.

 

Liknande inlägg:
Stjärnpojken
Tre år
Dagen D.

 

11 comments

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén