Kategori: familj (Sida 1 av 3)

Ledaren

Du måsse lita på mig mamma”, säger Habanero. Lägger en arm på min axel, fixererar mig med blicken, den klara blå, den ständigt obstinata. ”Du måsse säga allt jag säger du ska säga. Måsse göra allt jag säger du ska göra.”
Tre och ett halvt och redan chef. (Eller kanske sektledare). En dag kommer hon att linda vem som helst kring sitt lillfinger. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.

Du måsse sätta dig i soffan”, säger Habanero, tar min hand i sin ena och puffar mig framåt med den andra. ”Sitta här, titta på mig.”
Jag sitter där, jag tittar på henne. Hon tänder lampan i hörnet, som om den vore en strålkastare. Ställer sig på den öppna golvytan framför soffbordet som om den vore en scen.
NU ska vi ha en liten sow”, säger Habanero.
Jaha”, säger jag.
Hon lägger huvudet på sned, ler medlidsamt åt mitt dåliga förstånd, att jag inte begriper vad hon förväntar sig av mig,
Du måsse säga: ’ÅÅÅ JAA SOOOW JA ÄLSKAR SOOOW.”
Åh ja show. Jag älskar show.”
Habanerochefen nickar nöjt åt att jag uppfyllt hennes krav. En dag kommer hon att få vem som helst att vilja ge det lilla extra bara för att se henne så nöjd. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.
NU ska jag sjunga en liten sång. Den heter: TIPP-TAPP-TOMTARNA.”
Jaha.”
Det förbindliga leendet igen. Den pedagogiska spelade besvikelsen.
Du måsse säga: ’ÅÅÅÅÅ JAAAA TIPP-TAPP-TOMTARNA JA ÄLSKAR TIPP-TAPP-TOMTARNA!!!”
Jag gör henne till lags. Hon uppträder för mig med ett slags miltärmarschversion av Tomtarnas julnatt, där hon travar fram och tillbaka över scenen i taktfast stampande medan hon gastar MIDNATT RÅDER TYST I HUUUUUUUUSEN som om detta vore slutstriden och ingen morgondag fanns. Det är svårt att inte bli hänryckt. Så svårt att jag, medan jag vilt applåderar till sluttonerna och den lika vilt bugande lilla guldlockiga gestalten framför mig, inte kan vänta på nästa instruktion om vad jag ska säga.
Mera!”, ropar jag således, helt spontant, ”mera show! Mera sång!”
Habanero plirar överraskat på mig. Ett eget initiativ, utan instruktioner? En hyllning utan att hon lett mig till den, ord för ord? För något ögonblick kommer hon av sig. Man kan se hur det snurrar i hjärnans kugghjul.
Och sedan kommer hon på svar på tal, medan hela det runda ansiktet spricker upp i det mest infernaliska av leenden:
Ja. Du kan få mera sow. Men du måsse säga: ’snälla, snälla, snälla!’”
Och hur skulle jag kunna göra annat än att be om mer.

1 comments

Femårsdagen

I dag har jag varit hans mamma i fem år. Lilla gubben.
Mitt andra barn, min ende son, min lilla tänkare.

Jag minns hur det var att promenera in till förlossningen (jo jag gick in, vi bodde så nära, det tog tre värkar) den där snöfallsnatten i mellandagarna när ingen annan människa var ute.
Minns hans bebissnarkningar som var som en hel mans, hur de vibrerade genom lägenheten så man trodde att det var en mobiltelefon som ringde.
Minns hur han lärde sig gå innan han lärt sig att göra någon form av riskbedömning, hur han ständigt snavade och slog sig, hur vi satte på honom en sådan där mjuk liten bebishjälm för att han inte skulle göra sig illa.
Minns våren då han aldrig sov.

Minns hur han brukade sätta sig under rutschkanan, när hans syster (och senare systrar) åkte ovanpå. Ta med sig någon av lekplatsens skatter och studera dess konstruktion därunder, i lugn och ro.

Jag minns hur det var när han inget sa, inte fick fram det budskap han ville, otillräckligheten i att inte kunna veta vad ens barn så gärna vill berätta. Jag känner fortfarande stoltheten när han med nogsam exakthet formulerar sina omvärldsobservationer.

Jag minns allt det där som tagit mig från att vara mamma till den lilla mellandagsbebisen i mina armar till att få vara mamma till den här stora pojken.
Jag minns allt som var kärlek och längtan och stolthet och jag minns allt som var krångel och oro och bekymmersamt, som det kan vara ibland, och kanske extra mycket om den där bebisen var särskilt känslig.

Och jag tänker på allt som varit, och hur långt vi har kommit, när han sätter sig bredvid mig i soffan, när jag frågar om han vill ha en kram. Och han ser på mig med forskande mörka ögon, frågar:
”Men varför vill du egentligen ge mig en kram? Just nu?”
Och jag stryker över det lilla huvudet med de stora tankarna, säger att jag älskar honom,  att många människor gärna kramar folk de älskar.
Han nickar som om detta är en livsvisdom. (Det kanske det är).
”Åh. Okej. Då tycker jag att det är en bra idé. Då vill jag gärna ha en kram.”
Och det får han förstås. Alltid.

 

Liknande inlägg:
Stjärnpojken
Tre år
Dagen D.

 

6 comments

Sjuårsdagen

Idag har jag varit mamma i sju år.
Det är en lång tid – och ändå känns det så märkligt att det inte pågått längre. Jag är på många sätt någon annan än nittonåringen som satt med det nyfödda barnet i famnen och ammade medan snöstormen rasade utanför.
Ett annat land, annat boende, annan sysselsättning, annan inkomst. Ett annat sätt att föra sig, att tänka, att våga.
Men det är samma barn.

Ibland tänker att hon och jag genomgått en liknande metamorfos. Har båda haft grunddrag som man anade redan från början, där i begynnelsen, men tiden har fått förfina dem.
Det var mitt ansvar att hjälpa henne att växa upp från bebis till barn. Men på samma gång växte jag upp till den jag knappt vågade drömma om att jag kunde bli.

Jag älskar att ha en sjuåring. Som är stor nog för att skrattande säga att jag är pinsam när jag dansar i hotpants medan jag diskar, men liten nog för att ännu säga det med kärlek. Stor nog för att gå själv till kompisar men liten nog för att komma hem tidigare än vi bestämt eftersom jag saknade din famn mamma, jag vill få sitta med dig en stund. Stor nog för att bli förälskad, viska hemligheter i mitt öra för att inga syskon ska få höra. Liten nog för att jag inte ska våndas över om hennes hjärta kommer att krossas.

När jag tänker på min sjuåring tänker jag på vetgirighet och värme. Dragen som alltid funnits där men som finslipats genom åren. Det robusta omvärldsintresset, den skarpa blicken för människorna omkring.

Tänker på hur hon kom hem en gång, i sommarkvällen, och sa:
”Ursäkta att jag är lite sen, jag träffade en mamma med två bebisar, de promenerade på vägen, så vi pratade litegrann. Jag var trevlig förstås, jag frågade först om vi kunde prata litegrann, hon sa att det var okej.”
”Jaha”, sa jag, ”och vad pratade ni om då?”
”Bebisar. Barn. Hur det är att vara mamma, såna saker.”
Och jag tänkte att just det – hur det är att vara mamma, såna saker – kan jag prata om i ett helt liv.

Liknande inlägg:
– Begynnelsen

– teveshopsungarna

– Tiden T.

 

2 comments

Radarparet

Deras liv innebär att ständigt förhålla sig till varandra. Habanero. Lilla Gubben. Den ena tre och ett halvt, den andra snart fem.
Kanske är det så att vara syskon, kanske är det extra mycket så om man bara har ett och ett halvt år emellan. Att man är varandras ständiga motpoler.
Och vilka poler sedan.

Från baksätet i bilen, när rödljuset är på väg att slå om till gult. Habaneros presidentstämma, den sortens sätt att tala som ingen skulle säga är för bossigt eftersom det redan är så självklart att det kommer från en boss:
”Kör pappa! KÖR BARA KÖR!”
Och sedan, flera minuter senare, när det redan blivit grönt, när trafikljuset redan är långt bakom oss. Den eftertänksammas välartikulerade stämma:
”Man kan krocka med bilar om bilen kör för snabbt. Faktiskt.”

När vi pysslar på med vårt därhemma, jag och barnen, och han fångar henne i farten för att prata om siffror. (Han älskar siffror). Rättar till glasögonen på näsroten, rätar på ryggen, förhör henne på tal.
”Bebis! Vad är ett plus sju?”
Hon stannar upp. Ger honom en hastig blick, som för att snabbt mäta hans styrka, svarar sedan standardsvaret, samma vilket tal han än ger henne:
”Elva!”
Skrattar som om han är dum som inte begripit att det är svaret på livets alla frågor, rusar sedan vidare på nya äventyr. Medan han ropar på mig och indignerat klagar över att hon inte ens försöker räkna rätt.

På väg hem från dagis, bredvid varandra i vagnen. Den storas arm tryggt om den lilla. Den lillas ljusa lockar virvlande genom luften när hon spontant headbangar för att hon har fått feeling.
”GANN GANN GANN!”, skriker hon så fort hon ser något som ens med lite fantasi skulle kunna tolkas som ett barrträd. För man måste inte kunna säga r för att fatta att julgranar är en helt säsongsadekvat besatthet.
”Mamma”, säger Lilla Gubben, rynkar mörka ögonbrynen. ”När hon säger ’gann’, då låter det som ’gun’, och det betyder pistol, faktiskt. Då blir jag rädd.”
Och Habanero vänder blicken mot detta plötsligt bekymrande störningsmoment. Spänner blicken i honom, med klara blå ögon. Låter hjärnan jobba några sekunder, och skiner sedan upp.
”JULGANN JULGANN JULGANN”, förtydligar hon.
Och bekymmersrynkan slätas ut. Lilla Gubben tar handen ur vanten, stryker henne över kinden med bara fingrar.
”Tack”, säger han sakta, ”det var snällt gjort av dig.”
Och sedan rör vi oss vidare genom samexistensen.

 

 

1 comments

kärleken alltid

Jag hackar rödkål och lyssnar på Clouds, med Børns. Det finns ingen låt jag lyssnat på så mycket som den under 2018, jag undrar hur många timmar jag hört den totalt. Varje gång jag slår på den tänker jag att den inte är så beroendeframkallande som jag mindes, men när den sedan är slut slår jag på den en gång till utan att någonsin kunna låta bli. Den låter som att vara förälskad när man är tonåring, får mig att tänka på att vara fjorton-femton år och så kär att man inte kan andas, att vandra gata upp och gata ned genom julihettan i ett Uppsala som är sommartömt på studenter, att tänka tusen tankar man ännu inte lärt sig dela med någon annan och

clouds are rolling by
I open my mouth and I breathe them right in
I forget about time and space
But I can’t stop thinking ’bout your face

En gång när jag var femton år och förälskad på Clouds-sättet hade vi ett praktiskt prov i hjärt-lungräddning på skolidrotten. Man blev indelade i par och en skulle spela medvetslös i en liten skrubb där provet utfördes och den andra skulle komma in i rummet och visa hur man hanterar en livlös människa – lyssna efter ens andning, känna på ens puls. Lägga en i framstupa sidoläge om man andades och hade puls och annars påbörja hjärt-lungräddning på en docka som låg bredvid.
Jag minns hur jag låg i det där lilla rummet och spelade livlös och jag visste inte vem som skulle göra provet på mig och jag tänkte på en femtonårings vis att om det är HAN då dör jag nu, då kommer jag inte att andas och inte ha någon puls för då överlever jag inte den beröringen. Och sedan kom han in genom dörren, och hade sitt ansikte bara centimetrar från mitt när han skulle lyssna om jag andades, och fingrarna över min handled, den fjäderlätta beröringen, och på en femtonårings vis tänkte jag att det här är mitt liv, det här kommer alltid att vara mitt liv: att vilja så mycket och att vara så nära, att vara så nära att jag bara är en halv decimeter ifrån, och ändå inte få det jag vill ha.

*

Jag river rödbetor och lyssnar på Fuck it I’m a flower med Crying Day Care Choir, jag tänker att kanske är det den näst mest lyssnade låten 2018 för mig. Jag lyssnar inte på den ofta längre, men jag minns den från varenda julimorgon, varenda julinatt. Den är så fånigt fylld av självförtroende att jag aldrig hade kunnat lyssna på den om den inte gick i moll, men nu har den sin ton av melankoli, fuck it I’m a flower growing taller everyday, fuck it I’m a flower I don’t care what people say och jag minns hur lycklig jag var i sommarnatten till den där låten, hur orimligt lycklig jag var i den tropiska hettan på en stugtrapp i Finland med min man som jag älskade och vetskapen om att barnen var hos sin farmor och farfar och hade det lika bra som vi hade, jag minns sjövatten kring huden och vattenmelon i gräset och takeawaykaffe i bilen under vår roadtrip och jag minns hur vi sa till varandra tänk att man kan känna såhär efter nästan nio år tillsammans det måste ändå vara helt orimligt och jag tänker på hur viktigt det är att kunna spara sådana minnen, med musik eller med en doft, att kunna kapsla in minnet av en sommar inom sig.
Kapsla in det så att man kan plocka fram det också den gråaste novemberdag.

*

Jag skivar potatis och lyssnar på L’amour tojours med Gigi D’Agostino och tänker att kanske är detta den låt jag lyssnat mest på genom hela livet. Tänker att jag har älskat den sedan första gången jag hörde den och alltid därefter och att det finns stunder då man, om man har den på repeat, kan känna sig som att man faktiskt närmar sig stjärnhimlar och evigheter och det största i kärleken bara genom att vrida upp volymen
och så har jag känt hela mitt liv.

Hade jag fortfarande varit en femtonåring hade jag sagt att det här är låten jag skulle vilja spelas på min begravning, med samma självupptagna fixering vid mitt liv och vid min död som när jag i just den åldern brukade säga att om jag dör ung vill jag att ni begraver mig i en prickig kista.

Och jag lyssnar på den där låten och minns hur det är att vara sjutton och precis ha blivit ihop med min man och upptäcka hur vi båda älskar trance, och se det som ett tecken på att det måste vara vi, som om ingen annan i världen någonsin älskat den där musiken,

att ligga på hans säng i den där lägenheten i centrala Umeå och lyssna på melodierna när de byggs upp och säga ja här här här är det så jävla bra
att möta upp honom på Renmarkstorget efter hans kampsportsträning och gå till Konsum och köpa tre för tio-bullarna på halva priset efter klockan nitton för det var ett lifehack för köpte man tre för tio blev det inte bara halva priset utan kassaapparaten fick flipp och man fick de där bullarna för typ två spänn totalt
att gå där genom vinternatten se röken av våra andedräkter blanda sig med varandra och få ena hörluren från hans iPod i mitt öra och gå tätt intill hans axel och lyssna på den där sortens musik tillsammans, i Norrlandskyla och med en doft av snöfall på väg och av hans svett efter träningen och
I still believe in your eyes
there is no choice
I belong to your life

Och det är nio år sedan och det är en evighet men inte en obegriplighet, det obegripliga tänker jag ibland är att vi levde separata liv en gång, att det finns många år av liv som vi inte delade, trots att vi kan varandras historier utan och innan vid det här laget, och jag vrider upp volymen och jag tänker allt det där och jag

jag skjuter undan skärbrädan, med potatisen.

Ropar på honom, vinkar honom till mig.
Tar ur en hörlur ur mitt ena öra.
Lockar honom nära, som man gör om man vill flörta med någon på en fest, som om målet är att alltid komma en halv decimeter ifrån varandra men också faktiskt få det man ville ha, och
hörluren in i hans öra, mina händer som snuddar vid hans ansikte när jag stoppar in den där, och jag säger:
Lyssna på den här låten nu, visst är den så sjukt bra?
Lyssna på den här låten nu, stå här intill mig och lyssna.
Jag tror den är nåt av det bästa vi vet.

*

(bild från Davi MoreiraUnsplash)

7 comments

Vykort från Åland, september

Nu blåser det igen.
Den första hösten vi bodde här hände det att att jag vaknade på natten, trodde att vinden var någon som bankade på fönstren.
Väldiga vindar, den ständiga påminnelsen om att man bor på en ö. Havet så nära.

När man går jour på akuten står sökorsaken bredvid patienternas namn i journalsystemet. En sköterska fyller i det när de anmäler sig. Det kan stå bröstsmärta eller tungandning eller blodiga kräkningar. En gång stod det helt sonika blåst omkull.

Jag försöker minnas vad folk kom till akuten för i Umeå, jag tror inte att de blåste omkull lika mycket.
Men det var fler skoterolyckor.

Jag cyklar genom blåsten och försöker komma på vad jag ska bli när jag blir stor (större).
Lyssnar ständigt på Mix Megapol och varje gång en ny låt börjar vill jag vråla till någon MEN DET HÄR ÄR JU VÄRLDENS BÄSTA LÅT JAG ÄLSKAR JU DEN HÄR LÅTEN! men det finns ingen att ropa till där i blåsten.
Kanske har alla redan blåst omkull och åkt till akuten.

I våras gick jag igenom alla inlägg i den här bloggen, rensade arkivet från sådant som inte kändes hemligt när jag var femton men kanske känns hemligt nu.
I all denna impulsiva massiva mängden text kunde jag urskilja tre teman:
1. Croissanter (så goda att äta, så goda att tänka på. Ibland, i februari, utbytt mot fantasier om semlor istället).
2. Alla låtarna på radion och hur jag älskar dem
3. Ett envist ältande av att nu är min ungdom över och vad har jag egentligen gjort med mitt liv (och det här ältandet har alltså pågått sedan typ fjorton års ålder).

Det kändes tryggt att veta att ingen upplevelse i mitt liv är ny under solen. Att tydligen har jag vandrat runt på olika platser i tio års tid och knaprat croissanter, krisat över tidens förgänglighet och skriksjungit till Shania Twain.
Och i slutändan, uppenbarligen, klarat mig alldeles utmärkt.

 

Jag cyklar genom blåsten till Ytternäs skolas gymnastiksal för att träna med Ålands nystartade Friskis&Svettis.
Ligger på trägolvet, känner magmusklerna svida, ser mörkret sänka sig ovanför trädtopparna utanför gymnastiksalsfönstren, sådana där som sitter högt uppe vid taket.

Jag minns när jag såg ut genom fönstren till vattengympasalen på IKSU i Umeå, sommaren 2015, betraktade kallblåst duggregn medan vi trampade vatten till YMCA och min mage var enorm och jag kände mitt yngsta barns sparkar i magen och tänkte: det här är underbart, jag kan vara gravid för alltid.

Jag minns hur jag satt i bubbelpoolen på samma gym och såg snöstormen yra utanför fönstren bortom de öde simlängderna, dagen före julafton 2013, och min mage var enorm och min son rumlade runt i magen och jag tänkte kommer den här graviditeten aldrig att ta slut.

Jag minns hur jag var höggravid i december 2011 men då satt jag inte på något gym. Jag gick promenader längs Umeälven, lyssnade på radio, undrade hur många croissanter jag skulle kunna äta när jag ammade, såg ned på den enorma magen, tänkte: är min ungdom redan över.

Det känns som om det hände i ett annat liv.
Och ändå – det livet var också mitt.

Jag cyklar genom blåsten till stan, om helgen. Sitter på Café Bagarstugan, dricker kaffe med påtår, skriver krönikor.
Jag skriver om åländsk identitet för Nya Åland. Jag skriver om litteratur och autofiktion för Folkbladet Västerbotten. Jag skriver om samtalskonst för Läkartidningen.
Ibland flyter orden så jag får gåshud av mitt flow. Ibland blir texten bara duglig. Men jag tvivlar aldrig på textens tillräcklighet. Jag tvivlar aldrig på att jag kommer att få ihop något som fungerar.
Jag tänker ofta att om jag kunde vara lika förvissad över min egen tillräcklighet i resten av livet som jag är i mitt skrivande, då skulle det inte finnas någon oro kvar.

Jag cyklar hem genom blåsten till hud och skratt och stök.
Det räcker med att vara borta en timme för att få komma hem igen som en kunglighet. Kramar till alla ungar och skvaller om vad syskonen gjort för bus när jag var borta och någon som slagit ett ben och någon som byggt en stridsvagn i Duplo som måste inspekteras och någon som formulerat en fråga kring livet som måste besvaras och inte gör jag det alltid så bra som jag borde, men jag tänker: det här måste också vara tillräckligt.

Det här jag gör, så gott det går, det måste också få duga.

Den här tiden. Det här livet.
I slutändan kommer jag ju, uppenbarligen, att klara det alldeles utmärkt.

9 comments

Balkongtankar

 
 
Klara höga sensommardagar i hörnet på min balkong. Utsikt över min trädgård. Långa stunder när barnen leker med varandra, när min tid är utan avbrott. Dricker te som smakar tryffel säger de på förpackningen och inte vet jag om det smakar tryffel och i så fall vilket slag, sånt som svinen bökar upp ur jorden eller den där krämiga sortens chokladnjutning, men det är dovt och mustigt och hett.
Det smakar som en omfamning av någon som vill en väl.
 
Ovanför mig flyger sjukhushelikoptern och när jag hör ljudet är den första tanken samma som alltid: jag undrar vem som har jouren på akuten, undrar om det är mycket idag.
 
Det är lätt att ha en känsla av att sitta ihop med sjukhuset även när man är ledig. Jag kan uppleva ansvar även när ansvaret inte är mitt och på vissa sätt kanske det är ofrånkomligt. Läkaryrket handlar på så många sätt om att ta det yttersta ansvaret.
 
 
 
Det är många dagar på balkongen när helikoptern far där ovanför som jag tänker på det. Mitt läkaryrke. Det är ett jobb där stegen i karriären kan verka oerhört utstakade. Först blir man klar på universitetet. Sedan arbetar man som AT-läkare, enligt en viss mall med tydliga steg för hur många månader man ska vara på olika kliniker. Därefter förväntas man specialisera sig, också det enligt utstakade mallar beroende på vilken specialitet man väljer.
 
Men för varje steg kommer nya frihetsgrader. Allt handlar om hur långt från den väg alla andra går man vågar sträcka sig. Med det här yrket i botten har jag många friheter och snart är det dags för mig att välja riktning igen. När hösten övergår i vinter kan jag på allvar designa hur jag vill att den här tillvaron ska se ut egentligen. Hur jag vill jobba och hur jag vill vara ledig och vilket innehåll jag vill fylla min tid med.
På balkongen med mitt tryffelte planerar jag det där. Gör listor och beräkningar och tänker tusen tankar klart.
 
 
En dag börjar Storasystern skolan. Också ett nytt steg i mitt liv. 
Ryggsäcken på och stadiga steg, matteläxa vid köksbordet om kvällen. Fåordigheten när jag vill veta allt om hennes dag och hon bara vill rusa vidare till en kompis. Litenheten de gånger allt stort och duktigt rasar och hon vill vara en liten flicka i en mammas famn. Insikten om att de tillfällena kommer att komma mer och mer sällan.
 
På sådana saker tänker jag också, när jag blåser hettan av tevattnet och försöker tänka färdigt alla tankar. 
Att jag vill bygga mitt liv så att jag kan vänta ut henne, när det behövs. Nu när hon inte längre är någon småunge som berättar alla hjärtats hemligheter så fort man bara tittar på henne.
Vill bygga mitt liv så att jag har tiden att stå och pyssla med något bredvid henne, där vid köksbordet och matteläxan, tills hon inser att det finns sånt hon vill berätta.
Bygga livet så att jag har energin att lyssna noga på orden när de kommer.
 
Om sådana saker handlar tankarna, sensommardagar på balkongen, om sådant handlar mina beräkningar.
Om bara några månader är det inte tankar, bara handling. 

 
 
 
 
3 comments

Storasystern

 
Plötsligt står hon i dörröppningen och gäspar. Sommarnatten är fuktig genom det öppna fönstret. Hennes småsyskon ålar och fnissar i sina sängar. Någon kryper över till någon annans säng och det var alltid den andras fel.
 
”Jag är trött”, säger hon i dörren. Stora storasyster. Alltings ursprung.
När hon talar lystrar syskonen. Något förhäxande för dem med någon som också är ett barn men ändå så oändligt mycket större.
”Men gå och lägg dig i ditt rum”, säger jag, ”så kommer jag sen och stoppar om dig.”
”Nej tack”, säger Storasystern, med det där förfinat hövliga hon tycker om att lägga sig till med ibland, ”jag vill stanna här och lägga bebisarna. Även om jag är trött. Det är viktigt. Att jag och bebisarna får lite tid tillsammans.”
Och sedan, med rösten plötsligt i barnpratarfalsett:
”Visst vill ni det, BEBISAR? Ha er STORASYSTER här hos er?”
Och uppståndelse och eufori utbryter.
 
 
Jag ville ge henne ett eget namn, här på bloggen. Som de andra fick bli Lilla Gubben och Habanero.
För att låta deras googleträffar vara deras egna att skapa.
För att skapa en tydlighet, kanske främst inför mig själv, om att berättelserna jag skriver är mina, inte deras.
 
En dag kommer de att kunna berätta sina egna historier om det här livet vi levde och säkert kommer de att låta annorlunda.
Så jag ville ge henne ett namn. Men jag visste inte vad jag skulle kalla henne.
 
Och där i rummet, om kvällen:
skymningen lägger sig och ”bebisarna” lugnar sig och doften av regnvåt asfalt strömmar in i rummet och storasystern stryker deras kinder när de somnat, säger godnatt till mig och travar stadigt iväg till sitt eget rum.
Och jag blir liggande kvar och lyssnar till ljudet av de andras andetag och tänker att det är klart att hon är Storasystern.
Klok och välordnad men med beredskap för det oväntade. En organisatör och en ledare. Någon som kan samla in de mest spretiga och oförutsägbara element till en helhet – föra samman oroliga och vilda själar till tryggheten i sin stora famn.
 
Men jag undrar också, där jag ligger.
Hur det blir att vara den som alltid tar om hand, den som förväntas veta bäst, kunna mest, sköta sig.
 
 
Jag går in till henne, där hon sitter på sängen i sitt rum. Ordnar sina dockor i rader, munnen lite öppen när hon koncentrerar sig som mest.
”Du vet att man inte måste vara stor”, säger jag. ”Du är störst av alla barnen men du är ändå ett barn. Vår lilla bebis, vår första lilla bebis som -”
Hon rycker på axlarna, allt jag säger är gamla nyheter, hon säger:
”Ja mamma. Jag vet.”
Stryker håret rätt på den sista dockan, vänder sig mot mig, möter min blick med den där självklarheten hon har och gäspar igen.
”Men nu mamma är det dags att vi sover. Annars kanske vi blir trötta imorgon.”
Och då gör vi så, för det blir ju så, med storasystrar:
man lyssnar på vad de har bestämt.
 
 
10 comments

Helsingforshistorier, del 2: Mormor Nettelblad

 
Vad vi gör i Helsingfors?
Promenerar.
 
Kring Tölöviken i duggregn. På Skatudden med solen nästan rakt över våra huvuden och svett som fuktar håret längs tinningarna. Längs Mannerheimvägen med turister som vänder sig om efter barnen och finlandssvenska kulturdamer i Marimekko som ler stort åt ungarna men ännu större åt oss när de ser vad de tror är ett par välartade lesbiska tvåbarnsmorsor. Alla tror att vi är ett lesbiskt par i den här staden. Kanske för att barnen åker i samma barnvagn. Kanske är det något med vårt planlösa strosande, det oansträngda i vårt umgänge. Som ett par som promenerat många dagar tillsammans. Inte som vänner som måste kasta sig över tiden, fånga in den tillsammans.
 
Ibland ökar vi på takten. Jagar genom ett köpcentrum efter lämplig lokal för att åtgärda en blöjläckagekatastrof. Ibland står vi hopkurade under ett träd med taktjockt lövverk för att gömma oss från ett spöregn.
Ofta talar vi.
Ofta är vi tysta.
 
Och jag blir mormor Nettelblad.
 
 
Mormor Nettelblad är som gamla tiders och alla filmstereotypers äldre kvinna.
En självutnämnd räddaren-i-nöden med massiv barnvana. Kastar sig över varje möjlighet att ta över en unge så att en morsa kan få lite livsrum.
Kombinerar med livsvisdomar. Inga käcka råd om blöjsort eller ersättningsblandande från just den här mormodern.
Men alla reflektioner hon någonsin haft om föräldraskapet.
 
”Vi lever i en tid där barn inte är en självklar del av livet utan ett aktivt val”, säger mormor Nettelblad med en niomånaders skumpande på höften och år efter år av barnavyssjande i blodet och nostalgins alla virvlar i huvudet.
”Ett självförverkligande. Och det driver konsumtion, det är klart att det gör, alla barnprylsproducenterna skrattar hela vägen till banken. För om ens barn är en del av ens identitet, hur ska de då kunna använda någon annan unges avlagda grejer?
De grejerna är ju en del av någon annans självförverkligande familjeskapande.
Det ska vara rätt färg, rätt inriktning, rätt berättelse om varumärket.
Men det är ju bara grejer som en unge ska ha.”
 
I famnen, i händerna medan han övar på att gå.

Visserligen har jag med mig en egen unge också, men det är skillnad på att vara tre år och att vara nio månader. Framförallt om treåringen är Habanerobebisen.
Sköter sig själv om bara äventyret är tillräckligt stimulerande. Skickar slängkyssar till turisterna från sin plats i vagnen som om hon vore en kunglighet i en kortege de alla väntat på.
Fäller själv ned vagnsufletten när hon är trött och vill sova en stund.
 
”De säger att i studier har man låtit föräldrar skatta hur lyckliga de är”, säger mormor Nettelblad. ”Och sedan jämfört det med hur lyckliga de skattar sig vid enskilda tidpunkter över en dag. Då ser man att föräldrarna tycker de är lyckliga, men frågar man dem vid de här olika tidpunkterna är de mycket olyckligare än vad de sagt.
Man tar det som ett bevis för att det finns en myt om att föräldraskapet ska göra oss lyckliga. Men kan man verkligen beräkna äkta lycka genom att summera enskilda ögonblick i vårt liv? Handlar inte lycka också om meningsfullhet? Kan det inte byggas av två komponenter – meningsfullheten och njutningskickar i enskilda ögonblick, och därför är föräldrarna lyckliga även om de enskilda ögonblickens njutning är låg?”
 
Mormor Nettelblad, ibland går hon överstyr.
Vad ska nu en vän svara på sådana utläggning.
Vad ska nu någon svara på någon som sprider sitt föräldraskaps visdomar medan hon kidnappar ens bebis.
 
Men min vän har varit med när jag babblat förut. Hon kan göra det som är klokast.
Luta sig bak, dricka sin kaffe, och njuta av det verkligt viktiga i situationen.
Att just nu är det någon annan som kånkar på bebisen.
 
 
Mer Helsingforshistorier:
 
3 comments

Helsingforshistorier, del 1: Happy place

 
Mitt happy place är i hytten på en Finlandsfärja. Ni vet, om man mediterar. Man skaffar sig en plats i sin fantasi dit man kommer för att få lugn och ro. Så kan man meditera att man är där och på så sätt kan man meditera sig lycklig.
Blondinbella brukade ha ett rum med vita lädersoffor, högst upp i en skyskrapa. Jag låtsas att jag ligger i överslafen på en färjehytt. Det dova brummandet av motorerna. Lakan som doftar opersonligt rent. Havet som vaggar mig. Ingen täckning på mobilen, ett WiFi som jag aldrig aktiverar.
 
Jag behövde lite happy, jag behövde några dagar på ett annat place. Det blev jag och en vän och hennes barn och ett av mina. En hytt ombord färjan till Helsingfors. Och som alltid i rörelse började jag tänka större och friare tankar, som alltid i rörelse var det självklarare än någonsin att skriva ned dem.
 
Så jag låg där i överslafen, en måndagsnatt i juli, jag var exakt tjugofem år och sju månader gammal. Jag stirrade i taket och försökte fånga en tanke i taget.
Lyssnade till de sömntunga andetagen från en treåring, utslagen och nöjd efter att ha provat hyttelefonen, försökt städa toaletten med hjälp av bidén och tittat på bilder av färjans olika drinkar som kvällslektyr. Lyssnade till min väns bebis som inte ville sova.
Tänkte på alla platser som jag upplevt genom att vandra med en unge på kroppen. I sele, i sjal, i famn. På magen och på ryggen. Att vara nitton, tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra och alla gånger ha en unge under ett års ålder. Fram och tillbaka genom tågvagnar och upp och ned för båttrappor och runt runt runt i den där hyreslägenheten vi bodde i en gång i tiden, den som var som gjord för att röra sig i cirklar.
 
Hur ungar kan bli som en rytm i blodet, en vaggande gungning i rörelserna. Hur de sätter sig på kroppen som en andra kropp.
 
Jag tänker på hur vi har börjat röra oss in i en annan tid av livet. 
Fortfarande föräldrar, men en annan sorts. Barn som är sex, fyra, tre. Sakta börjar man göra andra saker. Köpa en fin säng, den sorten vuxna människor sover i tillsammans utan barn. Ha krukväxter på barnhöjd.
Inte ha näsan precis över vattenytan, ibland lyfta upp hela huvudet, blicka ut och se öppet hav. 
 
Tänker att kanske kommer jag aldrig igen att ha ett så litet liv så tätt inpå mig.
 
Tänker att kanske vaknar jag upp en dag och inser att jag måste ha, lite mer. Att jag bara måste få göra allt det där igen.
 
Tänker: än finns det tid, än finns det rum. Just nu måste jag inte veta. Just nu måste jag inte göra någonting särskilt alls.
För just nu är jag ju här.
Här är ju mitt happy place.
0 comments

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén