Kategori: sånt jag läser (Sida 1 av 3)

Lyssna, läsa, laga

Hej hej, det var länge sedan.
Saker jag gjort på sistone istället för att skriva någonting här: skrivit tre krönikor, mailat tusen jobbmail, genomlidit en förkylning, läst massa läxor med min sjuåring. Och tagit en ny bylinebild att skicka med texter jag skriver. Det sistnämnda var  definitivt det svåraste. Har skjutit på det i flera år.

Nå. Egentligen tänkte jag bara tipsa om sådant jag lyssnat på, läst om och lagat på sistone, som jag gjorde en gång för länge sedan ni vet.

att lyssna på

– Boken First we make the beast beautiful av australiensiska journalisten Sarah Wilson.  Naket och vackert om hennes ångest och bipolaritet men kanske framförallt intelligent och empatiskt om själslig smärta ur ett vetenskapligt, filosofiskt, existentiellt perspektiv. Dessutom välskrivet som satan. Lyssnade som ljudbok och gillade författarinläsningen mycket. Årets bästa bokupplevelse hittills.

– Låten Life support med Keyra. Mörkt och pondusfyllt med en melodi som man aldrig slutar sjunga på. (Vilket är olämpligt för jag kan inte gå runt och sjunga I’LL TAKE YOU OFF LIFE SUPPORT, det känns smaklöst med tanke på mitt läkaryrke). Gjord av cool tjej som jag tror kan bli hur stor som helst, minns var ni hörde det först.

Podcasten P3 Dystopia. Välproducerat dokumentärt om scenarion för hur världen som vi känner den kan rasa samman. Antibiotikaresistens, havsnivåhöjning, krigets ankomst och mycket mer. Älskar ämnesvalen, älskar musikvalen, älskar att de inledande dramatiseringarna är från en massa olika svenska städer och inte bara samma Stockholm hela tiden. Extra svag för avsnitt som börjar i Umeå, som det om AI till exempel.


(Bild från Unsplash)

att läsa

– 22-åriga Linnea Brännströms blogg är sedan en tid tillbaka en av mina favoritplatser på internet. Här finns samma typ av bloggskrivande som jag själv vill skapa – berättande, personligt, ett ställe där texten får ta plats. Ämnena är allt från Umeåskildringar (älskar det!) till kärlek, till att söka sina rötter som adopterad och vilka känslor det kan väcka. Oavsett ämne är det så välskrivet att det händer att jag får gåshud.
Just nu är det extra mörkt här inne och det gör så ont att läsa, men jag tror att den som själv gått igenom något tungt kan hitta tröst i de smärtsamt vackra beskrivningarna av hur livet kan kännas när det värker.

– Här önskar jag att jag hade kunnat tipsa om någon sjukt bra bok också. Men har inte fastnat för något jag läst på sistone. Börjar jag bli för gammal och cynisk eller hittar jag bara inte rätt böcker? Vad ska jag läsa om jag vill bli hänförd? Tipsa gärna i kommentarerna.

att laga

(Bävar för den dag då jag börjar se på teveserier istället för att laga mat. Hur ska jag då kunna bibehålla allitterationen i de här inläggen? lyssna läsa ligga-på-soffan?)

– Har lagat jättemycket mat från kokboken Mega vego (som är en samlingsbok med alla recept från de tidigare böckerna Mera vego och Ännu mera vego). Underfundiga, lättlagade, goda recept som passar hela vår familj. Gillar särskilt matvetepytten, rödbetspastan med honungsrostade kikärtor, belugabolognesen. Finns även som app som jag har hört ska vara jättebra.

Japp. Det var det för idag.
kyssar&kärlek till er alla.

 

 

 

 

9 comments

Tre böcker

(klicka på bilden för källa)

Andra halvan av 2018 började jag att läsa igen. Kanske är det ett av årets bästa beslut (det finns några andra beslut som också svävar kring förstaplatsen på topplistan, men mer om dem en annan dag).

Läsandet har gett mig en kontakt med språk och text i en tid av mitt liv när jag varit så oerhört ambivalent inför mitt eget skrivande. Det har varit ett sätt att få begrava sig i det skrivna ordet utan att det hänger på de egna prestationerna. Och lämna allt annat omkring för en stund.

Läsningen är att hela tiden röra sig framåt, i avgränsbara enheter som inte kräver något av mig. Internetvärldar och stressmoment tar aldrig slut, men böcker gör det. Det finns en tilltalande begriplighet i det.

Under resten av det här året och hela nästa hoppas jag fortsätta läsa. Och skriva om böckerna ibland. Här är tre jag läste under hösten.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag har starka minnen av att läsa En komikers uppväxt-trilogin. Inte så mycket på grund av böckerna i sig som för tiden då jag läste dem. En tid i livet som på många vis liknade vad jag är i nu, brytpunkter mellan nytt och gammalt. Då som nu stod jag inför omvälvning, då som nu började jag mitt i alla förändringar att läsa som en besatt. Kanske är böcker en stabilitet när allt annat förändras. Kanske lämpar sig Gardells böcker särskilt väl för livskrisbokslukeri.

Just den här boken då? Den handlar om Gardells mamma. Men också om liv och död och demens, om mobbning och syskon och om svensk historia. Den inleds med att författaren ”Jonas Gardell” dör i en bilolycka, och berättelsen därefter är en fiktiv biografi över den avlidna författaren.
Det greppet är bara en av bokens många lekar med sanning och fiktion, med själva berättandets konstruktion. Det är imponerande väl genomfört, och jag sträckläste. Men trots att den var välskriven och fängslade mig för stunden är det inget som i efterhand dröjt sig kvar. Vet inte vad det egentligen var fel på – mig, Gardell eller livet omkring.

Rekommenderar den i alla fall för den skrivande människan som vill studera en berättare med full kontroll över sin historia i en snirklig dramturgi, och för den läsande människan som vill få en slukvänlig läsning.

En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin

Det ska sägas direkt: jag kan egentligen inte recensera den här boken. Det finns flera anledningar till det. En är att mina förväntningar från start var höga, eftersom jag älskat Déa Solins skrivande sedan jag började läsa hennes blogg. Dessutom  känner vi numera varandra personligen, eftersom vi har träffats efter att under lång tid just följt varandras bloggar.

Men framförallt finns det för mycket här som påminner om mitt eget skönlitterära skrivande. Bloggläsaren känner kanske inga starka likheter, men den som läst mina gamla bokmanus från när jag var sjutton-tjugo-tjugotvå skulle definitivt göra det. Och därför läser jag också boken på ett sådant sätt – som om det vore jag själv som skrivit den. Myser åt sådant som är särskilt bra, griper tag i pennan redo att stryka när jag ser meningar att finslipa. Och fascineras över hur man kan känna en sådan koppling till en text som man faktiskt inte skrivit.

En spellista för sömnlösa nätter är i alla fall berättelsen om nittonåriga Bel, vars flickvän just har dött. Mitt i sorgen träffar hon Audrey, blir förälskad men vågar inte riktigt släppa in kärleken mitt i sin rasande mörka sorgeprocess.
Det som jag faller för, och det som får mig att läsa vidare, är  dock inte Bels och Audreys kärlekshistoria. Snarare är det hela världbyggandet, miljöerna. En spellista för sömnlösa nätter är långt från alla debutuppväxtromaner om den egna hålan. (Inget fel på dem, de kan vara fantastiska om de är utförda på rätt sätt – men de är inte så ovanliga.) Den här berättelsen rör sig genom en fiktiv storstad, mellan skyskrapor och nattöppna bokhandlar, hav och hotell, genom festivaler och nattliga bilturer under ständig sömnlöshet. Det känns självklart, säkert och suggestivt.
I stil och dramaturgi finns potential för utveckling (åtminstone tänkte jag så när redigeringspennan åkte fram och jag fick för mig att det var min egen bok jag satt med), men jag ser början på ett författarskap jag tror att jag kommer att älska. Här finns stordåd att vänta.

Rekommenderas till den skrivande människan som vill läsa en författare med full kontroll över sin fiktiva värld, och till den läsande som vill ha något annorlunda (och vara först på Solin-bollen innan hon blir megakänd).

 

Patricia – Monika Fagerholm

En liten pärla som kom till mig när jag som bäst behövde den. I ett hörn på Mariehamns Stadsbibliotek, där den inte såg mycket ut för världen.

Har älskat Monika Fagerholms författarskap sedan jag av en slump fick Diva i mina händer som tioåring. Det släppte fram något i mitt eget skrivande som jag alltid ville, men inte vågade, skriva.

Patricia är en samling av kortare prosatexter/noveller från Monika Fagerholms tidiga författarskap, innan hon skrivit någon roman. Här finns definitivt både högt och lågt, men kärnan i det jag älskar i hennes senare böcker är tydlig redan här. Det poetiska blandat med det råa, de aviga personerna, hur hon rör sig i ett gränsland där man befinner sig i det vardagligast vardagliga men samtidigt ser det med en utifrånblick.

Brukar låna om den här boken när jag behöver våga slå mig loss i mitt eget skrivande. (Och den nördiga Nettelblad-läsaren kan notera hur jag parafraserat inledningsmeningen ni ser på bilden från boken i både det här inlägget om en Helsingforsresa och det här inlägget om att få tid för sitt skrivande).

Rekommenderas till både skrivande och läsande som gillar Fagerholm.

 

*

Så. Nu ska jag lägga mig i en säng i Dalarna, njuta av att mina barn leker med sin farmor och farfar, och läsa en god bok.

God jul, vi hörs på andra sidan julafton!

8 comments

Och hjärtat, det var mitt (en recension)

 

Det finns många välskrivna berättelser om unga melankoliska kvinnor som skriver. Där det vackra språket är en central del av berättandet och skeendena drömskt flyktiga. Och det finns många sådana böcker jag har älskat.
Älskat känslan de fångar, hur de berättar om något som kunde ha varit mitt liv. Att vara ung och drömsk och skrivande och ensam.

Men samtidigt som jag älskat dem har jag längtat efter att läsa om skrivande och melankoli i ett liv som liknar mitt. Berättelser som handlar om mitt liv som det blev, inte som man hade kunnat tro att det skulle vara.

Kanske är det en självklar konsekvens av ovanliga livsval: att det finns få andra som varit i samma situation. De flesta andra mammor jag träffar som var trebarnsmorsor när de var tjugotvå undrar inte hur de ska hinna skriva romaner. De flesta tjugofemåringar jag träffar som också skriver har inte ett barn i skolåldern de måste komma ihåg att packa gympapåsen åt.

Sedan läste jag Och hjärtat det var mitt av den finlandssvenska förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm. Och när jag läste den kände jag mig lite mindre ensam (trots att det fortfarande inte handlar om ett liv som är som mitt.) Medan jag läste tänkte jag att kanske behöver jag inte få exakt min egen berättelse berättad för mig, kanske räcker det att jag skriver den själv. Men jag har saknat berättelser om skrivande som handlar om annat än att vara en ung lite melankolisk kvinna som skriver. Jag har velat läsa om en vuxen lite melankolisk kvinna som skriver istället.

Jag har velat läsa om att sitta i sitt vuxna liv, med sina vuxna åtaganden, sitt vuxna ansvar, sina vuxna tankar.
Och ändå fortsätta skriva, och fortsätta känna, bara under något mer kontrollerade former än om man inte haft allt det där.

Och hjärtat det var mitt är en essäsamling om många saker. Att skriva på en balkong i Rom, att kyssas på ett tak i Helsingfors, att läsa på alla möjliga platser. Om flerspråkighet och finlandssvensk identitet och en massa andra saker jag aldrig upplevt.
Och om att vara mor till fyra barn, och om att vilja skriva. Om kontrasten mellan det självuppoffrande och det självförverkligande.

Det finns en precision, en välavvägdhet hos Ehnholm-Hielm som man ofta ser hos skribenter som läser lika passionerat som de skriver. En kontroll över språket som jag kan avundas. Intelligenta texter med värme. Hon skriver på ett sätt jag skulle vilja skriva men inte kan, låter språket få vara subtilt men kärnfullt. När jag släpper mitt språk fritt blir det all over the place och alla känslor är överallt. När jag försöker begränsa det, konstruera det, tappar det hela andemeningen.

Och hjärtat det var mitt är en stillsamt vacker liten pärla. En bok som tål att läsas långsamt, någon text i taget, som en dyr ruta mörk choklad till kaffet. Jag rekommenderar den till den läsande mäniskan för att få läsa om att läsa, till den skrivande människan för att få läsa om att skriva.
Och till den vuxna liten melankoliska mamman som skriver, för att hon ska få läsa några rader om sig själv.

 *

PS 1. Sedan sist skrev jag en krönika i Läkartidningen som jag fick fantastiskt fina mail kring och som blev min mest delade krönika någonsin. Alla som spred den vill jag tacka, jag blev så himla glad.

PS 2. På lördag klockan 14.30 medverkar jag på den åländska bokmässan på Alandica och pratar om skrivande och Ålands kulturliv sett ur ett utifrånperspektiv. Samt läser den här texten högt. Kom gärna dit, då blir jag också jätteglad.

kyssar&kärlek vi hörs.

3 comments

Skuggan över stenbänken (en recension)

 
Jag har saknat det här. Jag märker det redan på första sidan.
Den här våren, när jag hittade tillbaka till mitt läsande igen, började jag med att läsa ikapp sådant jag hört att jag borde tycka om. Nya svenska böcker. Jag läste Isabelle Ståhls Just nu är jag här. Läste Tove Folkessons trilogi: Kalmars Jägarinnor och Sund och Ölandssången.
Jag såg språket göra hänförande krumbukter och tog del av samtidsskildringar som var bra på att göra just det: skildra vår tid.
 
Sedan blev jag mätt. På att läsa något träffande om samtiden, att ta del av sådant där en del av behållningen är att man kan känna igen sig, den där känslan av att det-kunde-nästan-ha-varit-jag-för-jag-rörde-mig-vid-samma-platser-vid-samma-tidpunkt.
 
Och plötsligt, samtidigt som jag började känna mig mätt, började jag höra överallt om Maria Gripe igen.
Jag hade nästan glömt bort henne.
Kanske är det för att Skuggan-böckerna har kommit i en nyutgåva. Kanske är det för att man sällan är särskilt unik och när språket och det tidstypiskt träffande tagit plats en tid svänger väl  pendeln efter det, man vill drömma sig bort igen, inte märkligare än att folk börjar ha höga jeans efter att de varit rumpskårelåga. 
 
Kanske just Gripe, också, för att vi är många som minns hennes böcker från barndomen på samma sätt. Något kittlande i maggropen vid tanken, att man kom åt någonting som på ytan handlade om barn och tonår men på djupet rymde mycket mer än annan litteratur vi kom i kontakt med i den åldern.
 
Jag kunde inte minnas detaljerna i handlingen, men jag mindes känslan. Och vemodet. Och att de där böckerna påverkade mitt skrivande för lång tid framöver.
 
Skuggan över Stenbänken är alltså inledningen på en serie om fyra böcker. De utspelar sig i början av 1900-talet och rymmer både familjedrama och mystiska inslag. Grundhandlingen i boken är enkel (om än inte simpel). Huvudpersonen Berta är fjorton år och lever i en välbärgad familj. En ny jungfru kommer till familjen – Caroline. Hon är karismatisk men med ett mystiskt förflutet. Berta blir allt mer konfunderad över vem hon egentligen är.
 
Under ytan av denna raka handling ryms mycket mer. Psykologiska spänningar inom familjen, bihandlingar som sakta vecklar ut sig, filosofi och mystik (även om det inslaget förstärks ännu mer i senare böcker i serien). 
 
Och här finns också en skildring av en tid.
Samtidhistorien kring bokens gestalter vävs in med sådan självklarhet, i allt från reaktioner på Titanic-katastrofen till diskussioner om kvinnlig rösträtt.
Jag ser fram emot att läsa vidare i serien och se Gripe hantera kommande stora händelser under 1900-talets början (det finns ett första världskrig att vänta, exempelvis).
 
För den skrivande människan rekommenderar jag Skuggan över stenbänken för att studera karaktärsskildring och konsten att bygga skarp intrig med både huvud- och bihandlingar.
 
För den läsande människan rekommenderar jag den till alla som längtar efter det jag saknat.
Att få uppslukas av en annan verklighet. Få besöka en annan tillvaro. 
Och inte kunna sluta vända blad.
3 comments

Ögonblick i juli

 
Jag kommer hem från Helsingfors, går till frisören och ber henne att göra mitt långa mörka hår blont. Ibland behöver man lite happy, ibland behöver man bara något nytt.
 
Har inte varit hos frisören på sju år.
Jag får en latte och små godsaker på fatet.
Dricker lyxkaffet och tänker på att överlämna kroppen i någon annans händer.
Tuggar på en jordgubbe, tänker på hur en förändring i livet kan börja med ett hår. Hur man kan skrapa på ytan för att gräva sig mot djupet.
Smaskar på en chokladbit från Fazer, tänker på kemin i att bleka ett hårstrå. Hur man bleker och det blekta blir gult och hur man sedan tonar för att få det kallare. Spränga sönder pigment. Spränga fram något annat. 
 
Tänker på en novell jag tror mig ha läst i Joyce Carol Oates novellsamling Faithless – tales of transgression. Om blont hår. Några rader i den jag minns så tydligt. Men när jag bläddrar genom boken hittar jag dem aldrig. Kanske blandar jag ihop dem med något ur Blonde. Kanske blandar jag ihop det med något jag själv har skrivit, vid samma tidpunkt, det måste ha varit lika länge sedan som sist jag var hos en frisör.
 
Kanske har jag skrivit så mycket, läst så mycket att orden smälter samman.
Att de bildar ett eget universum av språk, en parallell värld av upplevelser som aldrig har skett.
 
Jag ser in i spegeln och mitt hår tar aldrig slut. Lager efter lager penslas i blå kräm och klappas in i aluminiumfolie.
Jag undrar om alla tänker såhär många tankar hos frisören.
Hur orkar man då gå oftare än vart sjunde år?
 
 
 
Lånar Skuggan över stenbänken av Maria Gripe. 
Har inte läst den på femton år men minns den som hänförande.
 
Som barn tyckte jag inte om barnböcker.
Men Maria Gripe sa att hon inte skrev barnböcker, hon skrev böcker om barn för alla åldrar. Och den sortens litteratur har jag alltid älskat. Gripe, Fagerholm. Det finns en melankoli och ett mysterium i barndomens världar som bara vissa författare är kapabla att förmedla.
 
En litterär agent sa en gång att ett manus jag skrivit förde tankarna till en ny Monika Fagerholm.
Det är länge sedan nu och folk säger så många saker.
Men en del av alla saker folk säger kan man väl få spara, som skatter? 
 
 
 
 
 
Jag står med en snart-treåring i en lekpark. Min lilla Habanerobebis.
”Det är dags att gå hem”, säger jag. ”Vi ska äta middag.”
”Nej”, säger Habanero, med händerna i sidorna, ”har inte tid. Inte tid att gå min pappas hus, inte tid att gå min mammas hus, inte tid” – och ett litet skratt, som för att understryka det bisarra i tanken – ”äta en MIDDAG. Måste leka. Leka en dag, leka en natt.”
Tropisk dallrande hetta kring våra kroppar. En kväll som alla andra kvällar. En dag kommer jag att ha glömt bort det här och sedan plötsligt känna en doft, en värme som påminner om denna, och alla minnen kommer att skölja över mig, rubba mig i sin intensitet.
”Det finns vattenmelon”, säger jag.
Då fattar hon om min hand, utan ett ord, och vi vandrar hemåt längs asfaltsväg som luktar sommar. 
 
”Jag älskar dig”, säger jag till Habanero.
”Okej okej”, säger Habanero. ”Och jag älskar vattenmelon.”
 
 
 
 
Och andra kvällar cyklar vi till havet.
Lukten av salt och av tång. Solnedgångsvärme över min hud nakna hud. Vattenstänk från barnen när de rusar mot vågorna. Långgrunt till förbannelse,.
Ingen tid att passa, ingen vän att svara, inga liv att förbättra, bara våra minuter och våra timmar, tillsammans.
 
Det är så nära här, så enkelt här, så tryggt.
Så lätt att glömma bort det.
 
Trots allt har det aldrig funnits någon evolutionär fördel med att nöja sig. Vi är drivna av årtusendena till att sträva.
Men de här ögonblicken. Av att vara nöjd. Av att vara här. Av att vara nära.
Små lyckoskärvor av evolutionära undantag.
 
 
 
Ny här?
 
7 comments

Boklistan

Blev utmanad av Hanna att göra denna lista om böcker. Det ville jag såklart – även om jag gått kan tillstå att jag läste betydligt mer för några år sedan. (2007-2008 någon gång läste jag 1-2 böcker i veckan, det händer ju inte längre, men så pendlar jag inte längre 40 min enkel resa varje dag och plötsligt har jag två barn mer än vad jag hade då…)
1. Vad var den senaste boken du läste klart?
Som jag vill vara av Katarina von Bredow, om en femtonåring som blir gravid. En del av en generell drive jag haft på sistone med ungdombsböcker. Påminde mig om att det är rätt nice att ha en treåring och inte en tonåring – små barn, små problem, stora barn stora problem liksom.
 
 
2. Har du böcker liggandes bredvid sängen? I sådana fall: vilka?
Nej, alltså, de massakreras av en tiomånaders och en snart-treåring ihop. Men jag har böcker jag läser dekadent utspridda över huset istället. En skönlitterär som heter Incompetence, en fackbok om matematik i The Simpsons och så tusen skolböcker jag läser i titt som tätt.
 
 
3. Vilken är den i särklass sämsta boken du läst? Varför?
Oj. Vill inte att någon ska googla sig själv och sin bok, hamna här och bli ledsen. Men den här läste jag och tänkte hur i helvete kan någon få debutera med sådan här skit. Minns att jag var så bitter och bara pratade om vilket skräp jag tyckte att det var hela tiden. Sedan såg jag intervjuer med henne senare och tänkte samma sak igen fast med bitterheten mer riktad mot förlaget än mot författaren – det är inte snällt att släppa igenom sådant som så uppenbart kommer att bli sågat. Att ett förlag antar ett manus tänker jag ska vara en trygghet för författaren också, att någon har sagt att det här är tillräckligt för att ges ut. Det var inte den boken och jag tänker mig att hon kanske var för ung för att behöva ta all den kritik hon fick.
 
4. Om du skulle rekommendera en bok till någon som hatar att läsa, vilken skulle det vara då?
En bok den personen är intresserad av att läsa. Det finns inte en bok som kan få alla att läsa, det tror jag är en myt.
Och alla måste inte läsa, heller. Det är okej att göra andra saker med sitt liv. Om man blir gladare av att sitta på Facebook ska man sitta på Facebook, ingen värdering lagd. Jag mår bättre av att prioritera mitt läsande, därför gör jag det.
 
 
5. Om du fick bo i en bok, vilken skulle du då välja?
Alltså en bra historia innehåller ju en konflikt, så de flesta böcker har ju rätt obehagligt innehåll. Hade gärna bott i Harry Potter-böckerna minus Voldemort och alla-dör-runt-omkring mig, liksom bara äta massa mat. Fast hade sannolikt varit asdålig på de praktiska bitarna av trolleri och sörjt att det inte är en mer teoretisk utbildning, i och för sig.
6. Vilken bokkaraktär skulle du kunna tänka dig att gifta dig med?
Oj. Giftermål är ju seriösa grejer. Men jag har varit lätt förälskad i jag-personen i The Beach (obs boken, inte filmen, den är sämst) av Alex Garland och huvudpersonen i Man kan inte säga allt av Peter Pohl.
 
 
7. Har du läst mest manliga eller kvinnliga författare?
Mina favoriter har nog varit kvinnor, de som skrivit saker som verkligen dröjt kvar hos mig. Typ Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson, J.K Rowling. Men jag fastnar oftare på enskilda böcker än författarskap.
8. Vilken bok beskriver bäst hur ditt hem är inrett?
Om man är snäll Harry-Potter-böckernas beskrivningar av hur det ser ut hemma hos familjen Weasley. Stökigt till tusen men fyllt av värme och massa spännande saker.
9. Är det viktigt att läsa böcker?
Inte om man gör det för att det är viktigt att läsa böcker.
 
10. Förklara i en mening varför din favoritbok är din favoritbok!
För att den är hypnotisk i sin beskrivning av begåvning som ett sätt att överleva sitt eget mörker. (Om Joyce Carol Oates Blonde). Fast jag har ett gäng böcker som jag läst typ tusen gånger, var och en av dem har något särskilt och representerar något för mig. Vissa är inte ens bra som en helhet, jag bara fastnar för enskilda komponenter i skrivandet eller historien – sannolikt för att jag skriver så mycket själv, så jag lär mig tekniken genom att läsa och läsa om igen.
 
Sedan ska man skicka vidare den här utmaningen, fast med tio nya frågor. Jag utmanar alla som har lust (Sandra kanske?) med dessa frågor:

1. Vilken bok du har läst har gjort störst intryck på dig?
2. Vad går du på när du blir intresserad av att läsa en bok? (Baksidestext, omslag, recensioner i tidningar etc).
3. Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?
4. Läser du helst facklitteratur eller skönlitteratur?
5. När läser du helst böcker?
6. Nämn en författare som gjort stort intryck på dig.
7. Har du någon gång läst en bok och tänkt det här kunde jag ha gjort bättre? I så fall, vilken?

8. Vilken bok skulle du själv ha velat skriva, och varför?
9. Bästa filmatiseringen av en bok?
10. Vilken var din favoritbok när du var barn? Tycker du fortfarande om den?

Ni kan väl kommentera och länka om ni gör listan.
/Mvh hon som för tillfället läser några minuter varje morgon på bussen på väg till vårdcentralen där hon passionerat hänger sig åt att operera nageltrång snarare än att läsa (och älskar det lika mycket).

 
2 comments

Harry Potter and me

 
Det här har varit min titta-på-när-barnen-somnat-dokumentär de senaste dagarna. Kanske var det bara var jag befinner mig i livet just nu, eller möjligtvis vilka nivåer mina könshormoner befinner sig på just nu, men den fick mig att gråta eller nästan-gråta flera gånger om.
När J.K Rowling berättar om hur hon mådde de där åren då hon kämpade med boken, när hon berättar om hur hon bara kände att hon måste ge den en rättvis chans fast hon förstås aldrig kunde veta att den skulle lyckas. När de sa till henne från Bloomsburys håll att don’t quit your normal job och sedan den sjuka framånghistorien efter det. Hon berättar så naket, så ärligt, och så roligt, och jag sitter med gåshud och ler.S
5 comments

Bokfamiljen

 
 
En vän till mig säger att en av höjdpunkterna med att komma på besök till vår familj är att studera böckerna som ligger på vårt vardagsrumsbord.
Jag hoppas att det inte är den enda höjdpunkten, men nog håller jag med om att de är representativa för den brokiga blandning som är vår familj. Alla intressen och diskussioner som flödar i det här hemmet representeras liksom av de där böckerna.
 
Jag gjorde ett litet stilleben av några böcker på vardagsrumsbordet en vanlig stökig dag (och fotogoraferade dem i köket, för i vardagsrummet är det uselt ljus). Låt oss titta, uppifrån och ned och från vänster till höger:

2666 av Roberto Bolaño. Litterärt, mustigt, extremt och bombastisk. Skönlitteratur som är svårtillgänglig men samtidigt lämnar mig andlös. Läses av mamman i vår familj, och har lästs under oändligt lång tid eftersom dottern drog ut bokmärket två gånger och en stor del av boken bygger på upprepningar (vilket gör det hopplöst svårt att hitta tillbaka dit man var).

Infektionsmedicin från Säve förlag. Estetiskt tilltalande men utan bilder. Läses av mamman i familjen, men niomånadersgossen försökte fånga in den och dregla i kanten här om dagen.

 
Terror och dröm – Moskva 1937 av Karl Schlögel. Tysk historiker skriver om Stalins godtyckliga arresteringar och avrättningar i Sovjetunionen. Faktamyllrande och supernördig. Läses av pappan i familjen.

Hadith of Bukhari – från förlaget Forgotten Books. Hadither är berättelser om Profeten Muhammeds liv, som ska läsas som ett komplement till koranen för att förstå islam. Eftersom Muhammed anses vara en gudomlig profet är hans handlingar en förebild för alla muslimer, och dessa berättelser om hur han agerat blir därför lika viktiga som hans uppenbarelser i sig för att förstå hur man ska agera. Haditherna är dessutom fascinerande eftersom de är uppbyggda ungefär som vittnesmål – samma berättelse kan återkomma flera gånger, från olika källor, och ju fler som berättar samma sak desto starkare (trovärdigare) hadith är det. Denna bok läser mamman i familjen för pappan medan han diskar och städar, och så diskuterar vi kring den. Fast nu hittade vi en hadith-app som innehåller alla hadither någonsin (den här boken är bara en bråkdel) så vi kommer nog köra på den istället.

 
En mamma blir till – Malin Wollin. Var en del av välkomstpaket när jag började prenumerera på tidningen Mama, men gud vad bra och rolig den är. Malin Wollin är en knivskarp skribent när det gäller humor. Väldigt feel good. Läses av mamman i familjen.
 
Min lillebror – från Kärnan förlag. Handlar om det titeln antyder. Läses med fördel på repeat, när mamman i familjen vill sova och dottern inte vill det. Läses även en aning av familjens egen lillebror, som fångar in boken och slår på den som en trumma. Robust bok som klarar sådana omilda behandlingar.
 
Jamen det var vi. En ordinär barnfamilj i våra bästa år.
klart slut och trevlig vecka!
2 comments

Läsning

 
Det här läser jag just nu: en bok om neurovetenskaplig forskning och dess påverkan på samhället och kursboken (fast gammal upplaga) för dermatologi och venerologi. Det vill säga hudsjukdomar och könssjukdomar, på vanlig svenska. Snart är det dock dags att växla till boken om infektionssjukdomar i stället, och börja plöja antibiotikasorter och bakteriers egenskaper snarare än eksemtyper och kortisonkrämer.
En märklig termin läser vi, med mer än tio olika småämnen som ingår. Men allmänbildande. Det börjar kännas att jag gått så lång tid på det här programmet nu, framförallt när jag träffar ”vanliga” människor, de som inte tillbringar stora delar av sina veckor på ett sjukhus för att ständigt lära sig mer om allt som kan hända med våra kroppar. Då märker jag plötsligt – på frågorna jag får, på hur jag kan besvara dem – att jag faktiskt kan något.

Mamma doktor, förklarar min dotter om någon frågar vad jag gör på dagarna. Och nog är alltihop på upphällningen nu – snart är det faktiskt sant.
0 comments

inte så mycket att säga…

Annat än att Monika Fagerholm nog är den skickligaste svenskspråkiga författare jag vet.

0 comments

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén