Nettelblad

skrivande, läsning och tre små barn.

Författare: Ulrika (Sida 2 av 199)

Radio Barn

Ljudet av barnen är som att ha på radion i bakgrunden. Ett bakgrundssorl man ibland lyssnar på, glider in och ut i medvetandet. I en meditation på en meditationspodcast jag brukar lyssna på ibland (Meditation Minis) säger hypnotherapist Chel Hamilton att man ska lyssna på hennes röst som man hör ljudet av teven om man somnar framför den någon gång. Ett brus som sakta glider in och ut genom ens medvetna, ner i det undermedvetna, blandar sig med ens drömmar.
Jag undrar vad som händer med mitt undermedvetna liv om jag gör samma sak med Radio Barn.

På väg hem från dagis, Habanero i cykelvagnen.
”Mamma”, brusar hennes röst på Radio Barn, ”är det här höger? Det här vänster?”
”Mmm”, svarar jag med ett medvetande som redan somnat framför teven.
”Så den där mannen?”, fortsätter bruset, ”ja han i blå jacka där borta, han på en cykel, han är PÅ VÄNSTER?”
”Mhmmm”, snarkar mitt medvetande, utan att se den annalkande katastrofen.
”AHA!”, utropar Habanero, högt som en jingel redo att ta oss vidare till nästa inslag, kanske är det reklamen, för nu vrids volymen upp så att till och med jag vaknar till liv, ja det är nog faktiskt ingen som kan undgå att höra vad hon vrålar över gatan, än mindre mannen i blå jacka tjugo meter framför oss. ”SÅ DEN DÄR MANNEN! DEN DÄR MANNEN? HAN I BLÅ JACKA DÄR? HAN CYKLAR PÅ VÄNSTER SIDA? HAN ÄR I TRAFIKEN PÅ EN CYKEL PÅ VÄNSTER SIDA MEN VAD HAR DU SAGT MAMMA? VILKEN SIDA HAR DU SAGT MAMMA ATT MAN SKA CYKLA PÅ?”
Önskar ibland att man kunde byta kanal.

På kvällen, medan jag plockar undan middagsdisken.Barnens diskussioner är snillen spekulerar på hög nivå. Storasystern och Lilla Gubben sitter vid marsvinsburen, har varsitt djur i knäet. Det brukar vara en bra stund för samtal dem emellan, som gamla tiders lägereld. Stryka över mjuk päls, berätta livssanningar.
”Vet du varför man kan dö om det regnar?”, säger Storasystern.
”Åh”, säger Lilla Gubben, förskräckelse i rösten över att han saknar denna livsvisdom, ”nej.”
”Om man går i regnet och blir kall”, säger hon, med trovärdigheten i rösten som bara går att ha om man är åtta år och blåljuger men kommer undan med allt för att man är äldst, kommer undan med allt som storasystrar alltid gör. ”Om man går i regnet och blir kall kan vatten fastna i lungan och då blir den tung och trillar ut.”
”Trillar ut?”, säger Lilla Gubben, ”men håller inte HUDEN kvar den i kroppen?”
Storasystern rycker på axlarna, här tog vetenskapsdokumentären på Radio Barn slut, vill man veta mer får man väl låna en bok i ämnet.

Och medan jag stoppar gafflar i bestickkorgen och torkar smulor från bordet och planerar för morgondagen och helgen och nästa veckas matplan och vad ska vi göra i sommar säger en röst i bakhuvudet att här hör jag något som de definitivt inte lärde oss på läkarutbildningen, men sorlet brusar bort, försvinner bland tankarna, tills nästa gång vi ska ut när det regnar och Lilla Gubben står och tvekar för att sätta ned foten i sin gummistövel, ser på mig med mörka avgrundsmelankoliska ögon och mumlar:
”Men mamma, jag vill faktiskt inte dö idag.”

Och sedan, mer död, i det här hemmet är det alltid döden döden döden, är det någonstans man ska ventilera den obegripligheten så är det väl med sina nära och kära. Återigen på vägen hem från dagis, det är på vägen hem från dagis de stora samtalen hade kunnat hållas, om jag bara inte haft tankarna på annat håll.
”Vi kommer att dö”, säger Habanero plötsligt.
”Mhm”, säger jag och tänker på att jag måste svänga undan cykeln så att jag inte kör på glassplittret från en flaska någon krossat mot asfalten, det vore så eländigt att få punktering exakt just nu.
”Kommer jag ATT DÖ IMORGON?”, säger Habanero.
”Nä, inte riktigt”, säger jag, upp på trottoaren, snabbare tramptag hem, ikväll ska vi laga tomatsoppa, visst hade jag två konservburkar hela tomater kvar i skafferiet eller måste vi handla?
”Kommer jag ATT DÖ IKVÄLL?”, säger Habanero, alltid redo att vrida upp volymen ett snäpp om hon inte får den reaktion hon söker.
”Nä, när du är gammal.”
”När jag är jättejättegammal?”
”Otroligt gammal.”
”Kommer jag att säga sådär, som när jag lägger mig? Kommer jag säga SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och buljongtärningar, det vore bra, det finns nog tre kvar, men att köpa en förpackning till så vi har, jag ska skriva det på inköpslistan, och kanske är det dags att köpa mer lördagsgodis, och –
”KOMMER JAG DET MAMMA? SÄGA INTE DÖ NU SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och lite kokosmjölk. Det vore bra.
”Öh, nä, du kommer att va beredd.”
Så vänder hon sig mot mig, spänner klarblå ögon i mig, suger in mig i den här stunden exakt just nu och plötsligt hör jag vad radion säger.
”Så först är man ett litet barn och sen blir man en vuxen mamma och sen blir man jättejättegammal och DÅ ÄR MAN BEREDD ATT DÖ?”

Och jag vet att jag har skapat en mina åt mig själv.
Den här ungen som frågar varenda människa hon träffar om saker. hur gammal är du var bor du BOR DU DÄR SJÄLV har du några barn.
Jag förstår ju att det bara är en tidsfråga tills hon går fram och frågar någon just detta:
ÄR DU SÅ GAMMAL ATT DU ÄR BEREDD ATT DÖ?
Och hastigt kommer jag utropa Nu avbryter Radio Barn sin sändning för ett akut trafikmeddelande!
Och hoppas att ingen riktigt lyssnade.

 

 

 

 

 

 

6 comments

Söndagsplock vecka 20

Hej. Söndag kväll. Mitt kök doftar kardemumma. Utanför fönstret strålar majsolen, den bedrar. Solen värmer men vindarna är fortfarande kalla. Märkte det på vår söndagsutflykt. Lämnade jackan hemma. Sedan gick solen i moln och blåsten kom. Det blåser nordliga vindar nu, sa Lilla Gubben.
Sannerligen, gubben, sannerligen.

Här kommer, precis som förra veckan,  några tips på saker jag gillat på sistone. Bilderna i inlägget kommer från Unsplash och har inget med inlägget att göra mer än att de är fina. Klicka på dem för att komma direkt till fotografen.

En podcast
Podcasts som både är intressanta att lyssna på och sköna att somna till har en särskild plats i mitt hjärta. RikaTillsammanspodden kvalar in på den beskrivningen. Jan Bolmesson som bloggat om privatekonomi i över ett decennium och hans fru Caroline som nördar ned sig i allt från fonder till guldköp till statistik om sparande till hur man garanterar sin partners trygghet om man själv skulle gå bort. Det är snusförnuftig och ordentligt och varmt på ett sätt som känns oerhört tryggt i oroliga tider. Här finns inga frågetecken och inga lösa knutar. Gillar dessutom att dynamiken mellan Jan och hans fru är så fin, ibland far han iväg och supernördar ner sig och då skrattar hon lite och säger ”Men nu tror jag inte lyssnarna förstår, Jan” och föser in honom i fållan igen. Jag gillade avsnittet om döden skarpt, men så gillar jag ju också att prata om mörka ämnen.

Ett recept:
Bakade dessa kardemummabullar ikväll. SUCCÉ.
Tycker för övrigt att kanel är så överskattat jämfört med kardemumma. Antar att det är för att kanel liksom är lite… lättare? Kardemumma ställer större krav men utdelningen är också därefter. Sympatiserar med kardemumma, det är okej att vara lite svår.

Ett blogginlägg:
Linnea Brännström har ett väldigt lyhört skrivande, tror stenhårt på hennes ord. Det här inlägget om att besöka det barndom hon adopterades från som liten berörde mig massor.


En aktivitet:
Ibland om jag känner att livet rusar ifrån mig i ett pärlband av vardagsögonblick som aldrig riktigt lyfter, ställer jag klockan en kvart tidigare på morgonen och börjar dagen med att läsa bok i sängen. Tycker genast det känns lite som att man är på semester. Kombineras förslagsvis med att välja en bladvändare, så att man liksom längtar lite på kvällen till att få fortsätta nästa dag. Den mer extrema tar också på sig ett par solglasögon och vänder blicken mot sänglampan medan man läser, då känns det som att man ligger i en solstol på en strand.

En spellista:
Jag är ledsen att jag tipsade om den där barnspellistan i förra söndagsinlägget.
Lika schysst som att ge er länkar till diverse virusgenererande hemsidor, typ. Öppnade min Discover Weekly för första gången på några veckor, nämligen, och minst en timmes lyssnande på vår familjelista varje dag har gjort en del med tipsen. Plötsligt är alla mina tips i den här stilen.
Så rekommenderar er något helt annat den här veckan, något jag vårdar ömt, min spellista som jag lyssnar på när jag skriver just nu. Också väldigt bra om man vill känna något, något som rister till, lite mer än kom ut som bananofil.


Så. Det var det. Nu kastar vi oss in i nästa vecka.
kyssar&kärlek tack och hej.

 

 

 

 

7 comments

Ett äventyr, en gång: #Kaamos Getaway

En gång, det var i slutet på januari, åkte jag på äventyr. Man gjorde sådant på den tiden, har jag hört. Jag gick på en färja på kvällen, sov som en gris i min hytt (jag gillar ju att åka färja).
Vaknade upp med en timme kvar till Helsingfors. Åt frukostbuffé och tänkte på text. Såg på havet utanför och tänkte att båt måste vara det värdigaste sättet att färdas.

Jag skulle till ett retreat i skogen, jag skulle åka i en bil tillsammans med några andra kursdeltagare, de skulle avgå från området där en av deltagarna bodde. 8 km från centrum sa Google Maps. När jag reser själv, alltså som i utan barn, utgår jag från att allt under en mil är gångavstånd tills motsatsen är bevisad. Jag tycker så mycket om att promenera mig igenom en plats. Det förlänger upplevelsen av en resa tycker jag. Platsen krymper, upplevs mer i sin detalj. Väntetid blir upptäcksfärd.

Åt på en vegansk restaurang som heter Loving Hut och tydligen är en del av något slags kedja. Den verkar sektrelaterad. Wikipedia säger att kedjan grundades av Ching Hai, ”whose followers call her ’Supreme Master'”. På de flesta av restaurangerna sänds tevekanalen Supreme Master TV. Återigen enligt Wikipedia ska den sända 24 timmar positiva nyheter varje dag. Det var mycket text och sång på olika språk. Klipp mellan olika platser i världen där massor av människor stod samlade, tätt intill varandra. Det var före corona. Alla samlades smittnära varandra och gladdes åt supreme master och den veganska matens kärlek.

Jag var ensam på restaurangen. Jag njöt av att de enda ljuden var surret från fläktarna, jublet från folkmassorna på Supreme Master TV och ibland ljuden från en teveserie som ägarinnan satt och såg på inne i köket. När jag gick in i köket för att be att få köpa till vegan banana split and vegan ice cream 🙂 satt hon där bekvämt vid ett litet rangligt bord med laptopen uppställd framför sig, drack en kopp te, plöjde sin teveserie, reste sig långsamt.
Att följa the supreme master verkade göra henne gott.


Den sista kilometern mötte jag ett ösregn och en urladdad mobil. Utan Google maps och lite virrig avseende gatornas detaljer på en plats jag aldrig befunnit mig försökte jag gå in på ett Subway och fråga kassörskan om hon kände till gatan. Hon försökte lyssna på min engelska, tvekade sedan och sa:
”Yeees. Do you want chicken in your bread?”
Jag gav upp och gick till det närliggande biblioteket, kopplade in min mobilladdare och kommunicerade med min bilskjutsare direkt istället. Här ovan en selfie för att visa hur jag ser ut så de skulle känna igen mig. Försökte se sympatisk ut. Misslyckades möjligen men blev nöjd med att mina ögon matchar min jacka.

Sedan reste jag med fyra främlingar i en bil en timme eller så. Vi mötte solnedgången och trafikstockning.
När vi kom fram var det mörkt, för det var januari, lika lätt som man glömmer att det fanns en tid när man fick träffa en massa främlingar nära nära glömmer man att det fanns en tid när inte kvällarna var så otroligt ljusa.
Något fantastiskt med människan, är det inte, att varje tillstånd har sin tid, att man glömmer och skapar nytt och vänjer sig.

Platsen vi kom till var i alla fall den här.

Här skulle vi vara på ett skriv- och yogaretreat. Arrangörer var Kugge-skriver-Kugge och yogaläraren Laura Liefveld. Husen som kursen hölls i tillhör Kugges familj (den som ville se mer ser dem ofta på hennes blogg, till exempel här) och förutom att omgivningarna i sig var oerhört vackra gav det något alldeles särskilt till stämningen. Det kändes lite som att få vara ett barn och åka hem till någon och bli omhändertagen.
Lägga sig i soffan, skriva, och aldrig aldrig vara hungrig utan att lyfta ett matlagningsfinger. Har levt sämre liv.

Det hände något med samtalen, och med orden, på den där platsen.
Mjuk i kroppen av morgonyoga. Alla där för att göra något annat än det vi vanligtvis gjorde. Främlingar, på en plats som inte var hemma men kändes som ett hem. Vi delade med oss av berättelser som till varandra som man i andra sammanhang inte gör till främlingar. Livshistorier.

Och det hände något med mig i samtalen, för en gångs skull kände jag inte ett behov att göra intryck, avtryck, presentera en bild av mig själv för de andra värd att komma ihåg.
Det fick bara vara.
Jag lunkade mest på.
Nyyogad, nyskriven och alltid mätt.

Sedan, efter två dagar, var det slut. Jag satte mig på en finsk landsortsbuss med ett block fullt av ett idéer och ett huvud med tankar som inte snurrade fullt så vilt som annars. Utanför fönstret skymtade granar, tallar, sjöar. Efter en dryg timme var jag i Åbo (platsen för retreatet ligger mittemellan Åbo och Helsingfors, så jag valde ankomst och avreseort efter färjetider). Jag promenerade längs Auraån till hamnen och tänkte på  hur mycket jag älskar mina varma vintervantar i finläder efter år av att frysa om händerna. Och på text.

Och det var min berättelse om ett äventyr, i all stillsamhet, i en tid som känns länge sedan men som var nästan alldeles nyss.

 

10 comments

En inledning till en roman

Hej.
Här sitter jag och skriver, en grådisig onsdagsmorgon innan resten av familjen har vaknat. Tidiga morgnar är min bästa skrivtid. Kanske är tidiga morgnar över huvud taget den bästa tidpunkt jag vet. Det finns utrymme för så många förhoppningar i en dag som inte fått chansen att göra sig själv besviken.

Just den här morgonen tänkte jag att jag skulle dela inledningen till det jag håller på och skriver. Det är en roman som är nästan klar, som jag borde se till att bara göra klart och släppa iväg till någon annan, låta stå på egna ben ett tag, försöka flyga även om vingslagen kommer att vara vingliga till en början.
Istället drar jag ut på det, kanske för att jag har svårt att släppa taget, för att jag trivs så bra i den där romanens universum och språkdräkt, kanske för att allt det där inte känns lika viktigt längre, det viktiga är bara att få skriva.
Men i alla fall. Jag tänkte att idag delar jag inledningen till den där boken, de allra första sidorna, som ett steg för mig själv. Det är dags att släppa taget, lilla bok, det är dags att börja öva på att flyga.

 

Inledningen

Pappas hår måste ha varit rött. Rött och vilt och fullständigt oregerligt. Jag vet det, för mitt var likadant. Vet det, för att jag såg det i mammas blick när hon fastnade. Fastnade, med kammen i mitt vilda röda trassel. Fastnade, i håret och i tanken och i rörelsen, blev stående där med handen krampaktigt kring den vita plastkammen som fungerade utmärkt i hennes tunna silkeslena skandinaviska hår, men aldrig i mitt vilda. Hur hennes blick först mörknade inför den här ungens omöjlighet, och sedan veknade, bleknade, in i något annat. I hennes ögon glimrade minnen som skärvor glittrar i ljus, som det där fatet med silverfärg hon kastade i golvet en gång när hon blev rädd för demoner jag inte kunde begripa och lät marsljuset spräcka världen i tusen bitar och jag stod i dörröppningen och inte vågade säga någonting men tänkte på hur vackert det var. I hennes blick anade jag någonting hon hade älskat, någonting hon hade saknat, och ibland, i det där mjuka, tänkte jag: kanske någonting hon fortfarande älskade. Det fanns en del av honom i mig och den delen kunde hon älska. Det fanns en del av honom i mig och kanske skulle han ha kunnat älska den, om han träffat mig, om jag hade fått visa den för honom.

Mitt ansikte var vitt, som äggskalsfärgade tapeter. Och precis som äggskalsfärgade tapeter var det neutralt, som en bakgrundsfond för något vackert att få existera intill, som vad som helst hade kunnat få existera intill och blomma ut intill utan att själva ansiktets utseende hade stört. Jag hittade tanken om de äggskalsvita tapeterna i en krönika i en inredningstidning min mamma köpte en gång när hon reste in till Staden (det tog bara en timme med färjan men kändes så avlägset, som om hon hade med sig artefakter från en annan värld). Min mamma läste texten högt för mig, sent i vårt kök om natten, det var den sortens sommar när det eviga ljuset höll henne uppe och luften aldrig blev kall. Krönikan handlade om människor och deras äggskalsfärgade tapeter, människor och deras elfenbensvita lister, människor och deras smutsvita kökshanddukar. Den handlade om hur en människas själlöshet kan representeras av tusen nyanser av vitt, kanske någon gång med en accentfärg av grått och beige. I ett sådant hem, skrev krönikören, kan man tänka vilken sorts tankar som helst, i ett sådant hem kan vad som helst formas för fonden är så neutral att där finns ingen personlighet som kan störa.

Min mamma förstod textens ironi. Hon skrattade medan hon läste. Slog näven i bordet ibland, som hon gjorde den sortens nätter, när hon strålade av samma ljus som morgonnattens gryningssol i havet när vi gick ut på promenader tillsammans. Dunkade näven i bordet, och sa att det här var sanning av en alldeles särskild sort. Det var den sortens natt då hon drack kamomillte, litervis, för att det skulle vara lugnande, men då hon aldrig blev lugn. Med pärlor av svett längs tinningarna. Glansiga ögon. Men mjuka smekningar över min hjässa, när hon var på det humöret. Och jag förstod inte alls textens ironi.
Jag hörde bara:
en fond för vad som helst
en fond för att bli vem som helst
tänkte:
om jag gjort mig av med det vilda håret,
hade jag då kunnat bli vad som helst?

”Vad ska man göra av ett sånt här hår”, sa min mamma, när ytterligare en tagg av kammen gick sönder. Mitt bleka ansikte i spegeln. Mina neutrala ansiktsdrag, sådana man kunde glömma i samma ögonblick man såg dem. Badrummet som luktade salt och hav och övinter, fuktigt trä, barr. Hon brukade klippa grenar från granar och ställa i vaser i badrummet som dekoration när hon var lycklig, tänkt som en kreativ inredningsdetalj men mest såg det ut som en skog i ett hus.
”Vad ska man göra med ett sådant hår”, sa min mamma, jag skulle minnas hur trött hennes röst lät, som någon som tappat nyckeln i en brunn och vet att allt som finns kvar är mörkret man stirrar ned i. Minnas det, trots att jag skulle glömma så många andra saker, att minnena skulle spräckas när tiden förvandlades till ett före och ett efter, och all tid som var före skulle bli ett dis, fragment av det som bara var verkligheten som den en gång var men som på den tiden var allt jag visste.
Utanför huset rasade vinterstormar och havets dån och väldiga vindar som aldrig blåste iväg mig fast jag trodde att det var – att det måste vara – det de försökte göra.
”Man kanske bara borde ha klippt av det, alltihop”, sa hon, och i hennes ord fanns aldrig verklig mening, verklig avsikt. Men jag såg in i mitt äggskalvita bortglömbara ansikte och jag visste att hon hade rätt.
Rensa bort något av sig själv för att något annat skulle kunna gro.
Som när hon steg upp och rensade maskrosblad ur rabatten i sommarnatten för att släppa fram rosorna.

Att sitta intill henne, dricka kamomillte, höra henne läsa. Sitta intill henne och tänka att bredvid henne fanns den sortens ljus jag ville stanna i, som jag ville suga åt mig det på samma sätt som det torra träet på verandtrappen sög i sig färgen, en annan sommar när vi skulle måla om, de torra delarna intensivare än de fuktiga så att färgen blev ojämn och hon svor och fräste och vägrade att måla färdigt.
”Laura”, kunde hon säga, stryka ut den blanka tidningssidan med smala långa eleganta fingrar, som om fingrarna i sig var en del av en föreställning, ”Laura, du måste läsa den här texten! Deras vita värld, Laura! Och man måste slå sig fri.”
Och hon drog fram en cigarett ur fickan på sitt sidennattlinne, det puderrosa, det som föll kring den magra kroppen som en prinsessrumsflickdröm.

Andra gånger, andra tider. När hon sov som förstenad, månader i sträck, utan att kunna vakna.
Då brukade jag gå in i hennes sovrum, leta i garderoben, stryka med mina fingertoppar över puderrosa siden.
Och leta efter farliga föremål i fickorna.
Tidigt i livet lärde jag mig att var tid bär på sina bekymmer.

 

*

psst! bilden överst i inlägget kommer från  Unsplash.

 

 

5 comments

Söndagsplock

Hej. Söndag kväll. Därute regnar det. Jag älskar regn. Ofta när det regnar drabbas jag av samma samvetstyngda instinkt att gå ut och njuta av vädret som man gör om man sitter inne en solig dag.
Jag dricker myntate. Just lagt barnen. Jag hör dem prata fast de tror de är diskreta. Fnissen avslöjar dem, fniss är aldrig tysta.
Snart är det dags att börja planera, lägga saker i ordning, ny vecka, dagis igen, utebyxor och vantar, allting redo, allt det där.

Tänkte bara visa några saker som jag tyckt om på sistone först. Vet att det, för många av oss, behövs än mer ljusglimtar i vardagens monotoni än förr.

En podcast:
Podcasten Kapitalet lyckas alltid hitta intressanta ämnen om hur världens kugghjul snurrar, utan att det blir tungt. Här lärde jag mig om maffian som tjänar pengar på avokado som de tjänar pengar på knark, om hur flygbranschen kan existera trots att resorna är så billiga och om varför asfalt är den perfekta produkten om man vill bilda en kartell. Avsnitt som ger perfekt med lagom oväntad info för att man ska kunna låta intressant när man småpratar.

(Nämen kolla, är det your’s truly som sitter och matplanerar med stans piggaste blick! Portionen under tians första kokbok på bilden, förresten. Köp den. Gör det bara.)

En maträtt:
Barnen har varsin dag i veckan då de får önska maträtt och sedan hjälpa till att laga den. Smart och idylliskt tänkte jag, tills veckan då alla önskade samma sak och vi följaktligen åt pannkakor måndag/tisdag/onsdag. (Efter det har vissa restriktioner i valet införs. Som i all skendemokratier finns ett starkt inslag av auktoritär fascism under ytan). Men ska man laga pannkakor 24/7 är det ju tur att det finns sådana med lite mer mättnad och andra näringsämnen. Som de här plättarna med gömda linser till exempel.


Ett blogginlägg:
Skrivs så himla mycket bra blogg nu va? Det bästa med världsläget, typ. Men blev väldigt svag för Egentligen skulle vi köpa en björnbärsbuske av Katarina Wohlfart på Äntligen Vilse. Katarinas blogg har länge inspirerat mig eftersom jag ser den som en bättre version av samma genre jag vill närma mig i min blogg – att utnyttja bloggformatet till max, dess möjlighet till längre texter, ett litterärt berättande om livet. Dessutom med ljuvliga, mäktiga bilder. Katarina är alltid bra men nu när bloggen lever igen är det som om hon har blivit ännu bättre. Läs och njut.



En bok:
Tycker Maria Brobergs debut Bakvatten, en komplex berättelse i glesbygd och i flera tidsplan, är så imponerande bra. Äkta romanhantverk som sitter. Kräver sitt fokus dock. Rekommenderar ej att man läser som jag försökte göra när bilden togs, det vill säga på en picknickfilt medan barn kommer springande till en från sin skogslek, drar i ens jacka och säger SKA MAN FÅ EN TILL PIROG ELLER???????


( Jamen titta där var your’s truly IGEN!  Som sitter uppkrupen i ett hotellfönster i Åbo och läser Jeanette Winterson.)

En spellista:
Vi gjorde en Spotifylista med låtar som hela familjen tycker är härliga att dansa till. En sjukt trevlig idé faktiskt, för man blir alltid på bra humör av den, och så är det som att vi har något mysigt projekt tillsammans. Man hör någon bra låt och då kan ett barn ropa  den här måste vi ha till familjelistan!, till exempel.
Sedan kan jag ju önska att det var jag som hade lagt till en låt med La Roux, och åttaåringen som lagt till Copacabanana med Sean Banan, och inte vice versa. Men man kan inte va creddig i allt, det har jag ju skrivit om förut. Brukar lyssna på Sean Banan på vägen in till sjukhuset om jag är jour och blir inringd typ 4 på morgonen. Behöver nåt som ruskar om mig då och sätter mig i annan stämning än att allt jag vill är att sova.

En uppfinning:
Nedan ser ni ett armskydd, tillverkat av en halverad toalettpappersrulle. Uppfinnaren demonstrerar användningen på bilden. ”Man kan använda det om man är en mamma, som har varit väldigt otrevlig mot sitt barn. Då kanske barnet vill hålla ihop sin hand, såhär, och slå på mamman väldigt hårt! Då tänker mamman: haha! jag har ett JÄTTEVACKERT armskydd!!!”
Jag tror detta kan bli årets julklapp 2020.

ps Jag tror det ska gå att kommentera igen nu. Fast jag modererar kommentarerna, så det kan dröja ett slag innan de kommer upp. Det blev ju så mycket spam annars, ni vet.

Men släng iväg en rad vetja, nu när det går! älskar sånt. ds

 

6 comments

Söndagsutflykten

Att åka på en söndagsutflykt

Vissa har Barnen-i-Bullerbyn-drömmar för hur livet med barnen ska se ut, och det kan man ju ha, men jag har insett att vi mer kommer att vara som en film med Bröderna Marx. Den sortens humor som bygger på en blandning av starka personligheter, ordlekar, missförstånd och ibland bara komiska fysiska skador, som till exempel att steka lök och råka röra om så häftigt i grytan att en lökbit skuttar upp i ögat så att man rycker till och ramlar av chocken. (Tyvärr true story om min egen matlagning, inte barnens).

Om vår söndag hade varit en Bröderna Marx-film hade den hetat En dag på jakt efter jordgubbsplantor eller Galakväll på cykeln.
Det började med att jag fick reda på att en bekant skulle ge bort några jordgubbsplantor. Gratis mot avhämtning. Jag hade länge funderat på om i år blir året då vi planterar jordgubbar i trädgården (jag tänkte att det kunde sammanfalla med att bli året då vi börjar rensa ogräs). När en sådan möjlighet föll i mitt knä var det förstås omöjligt för mig att inte ta emot den. Vi bestämde snabbt att söndagsutflykten skulle bli en cykeltur till stan.

ditfärden

Ditfärden gick bra, ditfärder går oftast bra. Solen sken. Lilla Gubben ville leka en lek med ord som han själv kommit på och som han döpt till ABC-leken. Han väljer kategori, till exempel mat, och sedan ger jag honom första och sista bokstaven för ett ord i den kategorin och han ska lista ut ordet. Till exempel ”c och n” och han utropar ”citron!”. Habanero hejade på genom att slänga ur sig alla möjliga löst relaterade ord.  Storasystern trampade otåligt på, kom för långt före.
”Jag ska prata med henne när vi kommer ikapp henne”, muttrade jag, vi ska ju vara hela gänget tillsammans.”
”MAMMA KOMMER ATT PRATA MED DIG!!!”, gastade Habanero, ”DET ÄR HELA GÄNGET TILLSAMMANS!!!”
Men annars, lugnt.

Hemfärden

Hemvägen var värre, som hemvägar ibland är. Jordgubbsplantorna var hämtade och så kul var väl inte det, tyckte barnen. Hela dagens stadiga solsken ombyttes i massivt ösregn, och än mindre kul var det, tyckte barnen. Åtminstone de två som cyklade själva, Habanero drog bara över regnskyddet på sin cykelvagn som en drottning som drar sig undan från allmänheten efter ett kortvarigt offentligt uppträdande.
Med håret stripigt av regnet gav Storasystern mig en blick som kunnat döda och trampade ännu snabbare för att få lite avstånd till oss.
”NÄ NÄ NÄ! HELA GÄNGET TILLSAMMANS”, vrålade Habanero så det ekade över Mariehamns öde gator.
”Det här var inte en väldigt bra utflykt”, sa Lilla Gubben ynkligt.

”Vet du vad”, sa jag till Lilla Gubben, ”det här blev en tuff dag. Vi gör nåt lyxigt när vi kommer hem. En liten belöning.”
”BELÖNING?”, sa Habanero. ”TILL MIG?”
”Något gott”, sa jag. ”Börjar på b, slutar på e.”
Lilla Gubbens ögon blev stora.
”BULLE!?!?!? Jag måste berätta för henne!”
Han trampade iväg snabbare, i ett försök att komma ikapp sin storasyster.
”Vänta! VÄNTA!”, vrålade han. Nya ekon på Mariehamns öde gator. Sexåringens desperata trampande genom ösregnet. Storasystern ouppnåeligt långt framför honom. ”JAG HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG!”
”HAN HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG!”, vrålade Habanero.

Medan han desperat försökte komma ikapp henne för att berätta om de väntande kanelbullarna där hemma och hon bara skrek  jag vill inte cykla med er tillbaka, kände Habanero att det var dags för följdfrågor.
”Så vi får bulle”, sa hon. ”Bara EN?”
”Ja. Bara en.”
”För att det har varit en tuff dag?”
”Ja, med regnet och allt.”
Hon var tyst en stund.
”Jag har många tuffa dagar”, sa hon sedan. ”VÄLDIGT många tuffa dagar i mitt liv. Jag måste gå till dagis… jag måste ta på mig strumpor. Det är faktiskt  jättetufft för mig.”

avrundningen

Det var en lång färd hem, som hemfärder ibland är.
Blöta och ruggiga hoppade vi av våra cyklar, vi såg faktiskt ut som en svartvit film, allting övertydligt för att verkligen synas. Alla utom Habanero som drog undan regnskyddet och hoppade ur sin cykelvagn torr och färgglad.
”OJ OJ”, sa hon, ”det här var verkligen JÄTTEJOBBIGT!”
Syskonen stirrade på henne.
”Du gjorde ju ingenting”, sa Storasystern.
”Ja!”, sa Lilla Gubben, bröstade upp sig. ”Du satt bara och CHILLADE hela vägen!”
Habeneros mun till ett förskräckt runt litet o. Detta var motstånd hon inte hade räknat med. Snabbt riktade hon ett finger mot mig.
”Men jag var tvungen att LYSSNA PÅ HENNE hela vägen! Jag blev SÅ trött.”

Men sedan var det på med torra kläder, in i filtar framför film, varsin börjar-på-b-och-slutar-på-e, och som efter alla utflykter sänkte sig ett trötthetens lugn över huset.
Och jag gick ut i min trädgård, där solen glittrade i det blöta gräset och världen doftade jord och nysköljd grönska.
Och i tystnad som endast bröts av fågelkvitter planterade jag mina jordgubbsplantor.

 

 

 

0 comments

Glimtar

Läxläsning på balkongen.

Kärlekskonst.

Pannkakslagning.

Så mycket kul, så lite tid.

Picknick.

Åttaåringens smartphone.

Cykelgänget.

Äventyrssegling i leksakslådebåt med sopkvaståror.

0 comments

Blood, toil, tears and ketchup

Hon hade knappt fyllt fyra när hon beskrev för mig hur jag skulle gråta vid hennes barnagrav i skogen.
Jag hade just sagt åt henne att det räckte med ketchup nu. Jag är inte fanatisk, mina barn får ta ketchup på all mat, men när det är så mycket ketchup att man inte längre ser vad vi faktiskt äter, där går en gräns.
Så hon satte ned ketchupflaskan på bordet.
Spände blicken i mig. Ögonens gnistrande blå.
”Du kanske bara vill ha två barn i den här familjen”, sa hon.
Flyttade ketchupflaskan, så att den hamnade mellan oss.
”Du kanske tänker att det är bättre att jag DÖR”, sa hon.
Späd röst, men med bestämdhet utan pardon.
”Du kanske vill gå ut i skogen. Gräva en grop där. Kalla den MIN GRAV.”
Hennes blick som inte släppte mig, som följde varje reaktion för att se hur orden landade, som granskade mig som för att mäta precis hur stort mitt motstånd var i denna episka ketchupkamp.
Och obehaget ryste ju i mig, vid orden, och hon såg det, blev exalterad, började gestikulera och höjde tonläget ett snäpp till.
”Du kan sätta en sten vid min grav. Du kan rita en hjärta på den.”
Nu stod hon nästan på stolen, en talare i sitt esse, i have a dream och ich bin ein berliner och we shall fight on the beaches och min mamma vill inte ge mig ketchup så hon vill nog se mig död.
Hon riktade ett knappt fyraårigt pekfinger rakt mot mig.
”Vill du gå dit och gråta då, varje dag? Ska du gråta där och komma ihåg din lilla flicka? Eller GÅR DU INTE DIT.”
Tystnad, ridå, väntan på applåderna.
Sensommarsolens glimmande i det ljusa håret. Det lilla pekfingret. Och jag, som alltid sitter med svar på tal, för ett ögonblick brädad. På näthinnan bilden av den lilla hjärtbeprydda gravstenen och en oändlighet av tårar.
Sedan samlade jag mig, och påminde mig om det jag redan börjat ana, det jag skulle få se så mycket mer av under året som skulle komma.
Att hon bara var ett litet barn. Men med ord och tankar som egentligen var för stora för det lilla barnets känslor. På ett sådant sätt att man, om man inte tänkte sig för, skulle kunna börja behandla hennes om ett mycket äldre barn än en fyraåring.
”Nä”, sa jag till slut, ”det låter väl dumt att gräva en grav. Vi äter middag istället.”
Demagogen blängde på mig för några ögonblick, övervägde fredsförslaget.
”Okej”, sa hon sen. Men jag ska sitta i ditt knä.”

1 comments

I detta, nu

Om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag, idag, plantera mitt äppelträd, sjöng vi i kanon i barnkören för vad som känns som en evighet sedan och citerade på samma gång Martin Luther, eller åtminstone tillskrivs citatet honom men Wikipedia säger att det inte är autentiskt, men vad är egentligen autenticitet i slutändan, om det är orden man vill åt och inte personen bakom dem.

Jag tyckte melodin var vacker men i hemlighet förstod jag inte orden. Jag förstod att de hade en klang som fick dem att beröra, och att det var ord som ingav vuxna människor hopp, men då, när jag var tretton-fjorton-femton år med den sortens svartvita tänkande som kan genomsyra hela tillvaron i den åldern,  begrep jag verkligen inte varför.
Varför skulle man vilja plantera ett träd som inte blir nåt?
Varför skulle man vilja göra något, över huvud taget, om man vet att det ändå bara ska ta slut?

Den sortens tankar man kan tänka innan vuxenblivandet kommit ifatt, mognaden hunnit ikapp, frontalloberna vuxit färdigt.
Innan man får reda på hemligheten som alla som kommit längre i livet hade kunnat berätta för en, men som man kanske ändå inte skulle ha lyssnat på:
Det tar alltid slut.
Det kommer alltid att vara ändligt.
Vår tröst är inte att det kommer att vara för evigt. Vår tröst är att just nu, i detta ögonblick, är det i alla fall inte över.

Och i alla dessa ögonblick som pågår innan det slutar bildas en tillvaro, alla dessa ögonblick tillsammans bildar en tid som är liv. Utanför rasar en värld och som genom en glasruta ser vi den hända, men här, mellan oss, är det ju fortfarande bara liv. Samma sort som alltid.
Här lär sig en sexåring läsa, sitter på golvet och ljudar med läpparna, rättar till glasögonen och fnissar till när han stöter på något särskilt spännande ord.
Här bär jag en snorig femåring i famnen när hon bråkat i sina storasyskons koja i sådan grad att hon blivit utkastad, känner hennes små fingrar snurra in sig i håret i min nacke, hennes tårar falla mot mitt nyckelben.
Här lagar jag mat med min åttaåring, rödbetssaft som blod över skärbrädan, ljudet av lök när den fräser i stekpannan, hennes mun som hon håller öppen när hon koncentrerar sig, hennes visslingar när hon känner att hon börjar få rutin, hon är en mästare på att vissla min åttaåring, hon visslar som en hel vuxen karl.

Här planterar jag inget äppelträd, men jag hittar en gammal skrumpnad chilifrukt längst bak i kylen, plockar ut fröna, googlar: odla chili hemma.
Det står att i mitten av mars är i senaste laget för att börja odla chili, då får man mogen frukt så sent på säsongen.
Jag tänker: jag har nog tid att vänta.

Och inget av de här ögonblicken kommer att gå till historien.
Det är just det som gör dem så värdefulla.

 

1 comments

2020

Decenniets första dagar ägnar jag åt att plocka pinnar i skogen bakom mina föräldrars hus. Barnen bygger en koja, jag samlar material. Blöta fingervantar, en råkall fukt kring kinderna, doften av mossa och gran och löv och jord. Jag undrar varför jag alltid glömmer hur mycket bättre man tänker i skogen. Varför jag alltid glömmer hur mycket lugnare man blir, i skogen.

När jag kommer in skriver jag. På mitt projekt som jag lyft och släppt, lyft och släppt och nu förvånad kan se på och märka att här har jag det ju igen, omarbetat till något som är helt annorlunda än den bok som en gång var (och refuserades) men som jag är så oändligt mycket mer nöjd med. Och för första gången på väldigt länge har jag ett längre skrivprojekt att få lägga sista handen vid, putsa på, och släppa in någon annan att se.
Få saker gör mig lugnare än att ha det.
Ja det skulle väl vara skogen då.

2019 var ett märkligt år, och väldigt långt. Nyåret och decennieskiftet kom med blandade känslor. Mycket har att göra med saker långt bak i tiden. Jag minns nyårsafton 2009/2010 väldigt väl. Hur vi firade och vad jag lovade mig själv. En av de jag firade med då är död. I maj gick jag på hans begravning.
Men löftena har jag hållit.
Det skiftet där, då, förra gången det blev ett nytt decennium, vid just den tiden i mitt liv hände många saker som blev livsavgörande, eller åtminstone livsförändrande. Och det här året har jag ofta haft en känsla av att 2019/2020 kommer att vara ett skifte jag minns på samma sätt. Som tiden då något i mig förändrades och jag kom ut ur det som någon annan.

Det finns så många trådar att dra i för att berätta historien om det här året att jag inte riktigt vet hur jag skulle foga samman den berättelsen, skapa den strukturen.
Inte måste man ju tänka på hela verkligheten som en dramaturgisk konstruktion, förstås.
Men samtidigt är det ju just det jag tycker om med skrivandet. Att man ur den kaos och slump som är vardag och verklighet skapar enhetlighet och begriplighet. Som att sortera legoklossarna i färgordning, finhacka lök, lägga pussel.

Men den berättelsen kommer när jag är klar med den.
Så är det med det skrivna ordet. Det blir inte sämre av att man tänker klart för.
Kanske börjar jag skriva mer här igen, sen, när jag vet hur jag vill formulera tankarna igen.

Så länge tänker jag på det jag har lovat mig själv att göra 2020:
redigera det sista på min bok och skicka in den till förlag.
Fotografera mer.
Gå ut i skogen och bygga kojor.
Och så har jag lovat mig, att varje gång jag sprungit långt, badat kallt eller något riktigt bra och härligt har hänt, ska jag lyssna på den här låten.

Som ett sätt att kapsla in sånt som är ren och skär lycka, ett lyckopiller på 2 minuter 45 sekunder.

Vi hörs.

0 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén