Författare: Ulrika (Sida 1 av 196)

Att lära sig finska: Leverbiffen, korvsoppan och rågbrödet

Del 1 – Utmaningen: att lära sig flytande finska

En dag visade det sig att jag skulle ha stor nytta i mitt arbete av att lära mig flytande finska. Generellt är det inget man behöver på Åland, som ju är en av de mest svenskspråkiga platserna på jorden. Men för mig skulle det öppna upp en del möjligheter, så jag bestämde mig för att försöka. Nåt måste man ju ändå göra av sitt liv.

Till min hjälp hade jag: 30 högskolepoäng nybörjarfinska jag läste en gång inför ett sommarutbyte i Åbo under läkarutbildningen. En finsk-svensk ordbok. En app där jag ständigt matar in nya glosor. Finskspråkiga podcasts (hur många avsnitt av Afterwork kan man höra på raken?) En årsprenumeration finska hälsotidningar. En Harlequinroman på finska (vi ska återkomma till den i ett framtida inlägg). Mitt jävlaranamma. Min besatthet av språk. Det faktum att om jag är stressad, sömnlös, orolig, vilsen, förfärad, längtansfylld, förbannad, förtvivlad kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att döva allt som känns svårt än att hålla på med språk.

Och, kanske viktigast av allt: jag hade KOTIRUOKARYHMÄ.

Del 2: Matlagningsgruppen

KOTI betyder hem, RUOKA mat, och RYHMÄ grupp och KOTIRUOKARYHMÄ (jo, i versaler) är namnet på en av de största finskspråkiga Facebookgrupperna. Jag hittade den just så, genom att googla finlands största facebookgrupp på finska, och slumpmässigt gå med i allt jag hittade. Det var efter att jag redan valt finska som standardspråk på min Facebook (och råkat förstöra ett gäng inställningar på Facebooksidan jag har för mitt skrivande innan jag fattade vad alla ord betydde). Det var dags för nästa steg i processen att göra allt mitt slö-internetscrollande till ett språkbad. Och i den här vardagsmatlagningsgruppen med dryga 120 000 medlemmar har jag fått språkträning så det räcker och bli över.
Det jag inte var fullt lika förberedd på var kulturchocken.

Del 3: Leverbiffsburgaren och korvsoppan

Jag hörde någon säga att en av fördelarna med att lära sig ett språk riktigt bra är chansen att komma en kultur nära – och upptäcka att skillnaderna oss emellan trots allt inte är så stora.

Och nog hade jag hade en föreställning om att när jag väl lärt mig att dechiffrera språket, skulle känslan i KOTIRUOKARYHMÄ vara som i vilken svensk matlagningsgrupp på Facebook som helst. Men när jag lärt mig mina hundratals nya glosor och lyssnat på lika många timmar finsk podcast, när jag började förstå vad som skrevs i gruppen kände jag mig inte så kulturellt närliggande.

Det första inlägget i KOTIRUOKARYHMÄ som jag förstod i sin helhet handlade om leverbiffshamburgare. En bild på en mörk massa i ett hamburgerbröd kompletterades med texten (fritt översatt, och fritt från minnet): leverbiffsburgare. Toppad med saltgurka, rostad lök och rikliga mängder ketchup. Bilden är inte vacker, men smaken är delikat!
Och jag kände ingen omdelbar lockelse att tillreda detsamma i mitt eget kök.

Nästa diskussion jag såg var den om korvsoppan. Inlägget hade över tusen reaktioner och hundratals kommentarer. Är jag den ENDA, undrade trådstartaren, som hackar rotfrukterna SJÄLV till min korvsoppa? Tycker det smakar så mycket bättre. Bland kommentarerna fanns en del stöd – de frysta, färdighackade rotfrukterna på påse ger inte alls samma färska smak till en korvsoppa, hävdades det. Å andra sidan sjöng också vissa de frysta, hackade rotfrukternas lov, och kom även med exportidéer: Här i Sverige där jag bor är det sådär man MÅSTE göra om man vill göra en soppa, kommenterade någon. Man hackar alltid grönsakerna och rotfrukterna själv!!! Det finns inte frysta rotfruktspåsar. En annan exilkorvsoppeätare svarade engagerat att det inte existerade heller i det sydeuropeiska land där hen hade bosatt sig, och föreslog att en driftig finne måste ta sitt ansvar och satsa på utlandslansering av rotfruktspåsarna – dags att exportera denna livsnödvändiga bestsellerprodukt som resten av världen ännu inte lyckats uppfinna.

Del 4: Rågbrödskonspirationen

Mer hemma kände jag mig när konspirationsteorierna dök upp. De har trots allt en plats i alla Facebookgrupper.

Det började med en bild på flera kilo torkat rågbröd i mitt Facebookflöde. Jag har fått flera kilo torkat rågbröd gratis, skrev en fundersam finskspråkig hemmatlagare, vad ska jag göra med det?
Förslagen var många och sträckte sig från mat till hästarna via rågbrödssoppa till rågbrödslasagne. (Mjukgör de torra rågbrödsskivorna genom att dränka dem i köttspad och använd dem därefter som lasagneplattor. Många middagsgäster har sagt att det är godare än originalet!) Fyrtio kommentarer senare anlände dock en vaksam och kunnig vän av ordning med en skarp riskanalys. Jag skulle vara mycket försiktig. Om man har ”fått” torkat rågbröd ”gratis” har det sannolikt varit mögligt innan torkning. Dessutom finns många undermåliga produkter där rågen är utblandad med potatismjöl.

Och som med alla Facebookgruppskonspirationer får jag en kittling i magen, känner något hisnande, en önskan att veta mer. Vilka är de här finska onda makterna som delar ut förfalskat mögelrågbröd gratis? Varför vill de utsätta sitt folk för sådana onda gärningar?

Del 5: Slutsatsen

Min finska är ännu inte flytande, men jag är över tröskeln när ljuden är en obegriplighet och de skrivna orden en massa av bokstäver utan innehåll. Jag vet mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra om hur man bäst tillreder en korvsoppa.
Och jag vill ha mer.

Men lite mer avantgarde, lite mindre och exklusivare, lite early adopter och känna att man redan är på nästa steg.
Så när jag hittar spin-off-gruppen KOTIRUOKARYHMÄ (uncensored) tvekar jag inte en sekund innan jag går med.

Färden in i det okända har aldrig varit mer spännande.

 

 

(Bild från Toa Heftiba på Unsplash)

8 comments

Februari, mars

En dag, på väg från ett tandläkarbesök, ramlar min Habanero på isen. Det är fortfarande februari och överallt så halt. Om dagarna värmer solen både ansikten och snön, om nätterna fryser smältvattnet på. Hennes stadiga näve i min var visst inte tillräcklig för att hindra henne från att falla. Jag piper till på sättet man bara piper när man är en mamma som tror att ens barn kan vara skadat. Böjer mig ned tätt intill mot den lilla ungen som ligger där blickstilla på marken med ansiktet mot snön, inte ens en gråt, inte ens ett skrik.
”Åh lilla vännen”, säger jag, ”åh lilla älsklingen, hur gick det?”
Tre sekunders tyst blickstillhet. Sedan slår hon ut med armarna, som om hon skulle göra en snöängel fast på mage, vänder kisande upp det runda ansiktet mot februarisolens värme, och bränner av det nöjdaste av Habaneroskratt.
”Mamma, jag är OKEJ. Det här var baaaaara KUL.”
Och så kan man väl halka sig igenom en vårvinter, om man är lagd åt det hållet. Låta varje möjligt fall också vara ett möjligt bergochdalbanekittel i magen.

Jag tänker att jag ska skriva om februari, men dagarna går, och jag gör andra saker. Åker med en sjuåring till fotbollsträningen och sitter kvar och tittar, för att jag har lovat, fast jag är rädd för bollar. Dricker päronte och skriver krönikor och ser på snöstormen utanför mitt arbetsrum. Bränner tungan för att jag är för otålig. Gömmer texter långt bort i hemliga mappar för att de inte är bra nog.

Äter en hembakt fastlagsbulle på Svarta Katten för att fira goda nyheter, känner brödets kompakta stabbighet och gräddens sötma värma själen lika mjukt som en vänlig smekning över kinden. Lyssnar på säkert tjugo avsnitt av This American Life. Börjar gråta åt ett av dem, när en kvinna läser en berättelse ur sitt liv om när hon födde ett barn och adopterade bort det. Fångar snöflingor på tungan. Halkar. Reser mig igen.

Jag tänker att jag ska skriva om mars, men dagarna går, och jag gör andra saker. Pratar med en femåring som vill att jag ska berätta hur vi hamnade på den här planeten. Förhandlar med en tre-och-ett-halvtåring som egentligen alltid bara tar ett förslag till förhandlingsbordet – Habanero way or no way.  Dricker pepparmyntste.  Börjar arbeta på psykiatrin. Skriver fler krönikor, bland annat om just det. 

Tänker på mediciners verkningsmekanismer och på korrekt diagnostik. På hur man kan hjälpa den som är i det mörkaste mörka, men också den som är i det alltför klart lysande ljusa. Tänker på allt som kan göra ont i en människa även innan det har fått ett namn. Tänker på vilken nytta man ibland kan göra genom att sätta på ord på det någon annan ville berätta, men inte lyckades formulera.

På makten hos berättelser, styrkan i ord.

Och plötsligt – hastigt och oväntat, lika snabbt som fallet på fläcken – är det vår.
Och det är OKEJ.

 

(Bild från Shawn Ang på Unsplash)

 

10 comments

Att skriva krönikor, del 2: Struktur

Hej hej!
Det här är det andra inlägget i inläggsserien om att skriva krönikor. Här finns del 1, om att hitta sina idéer.

Idag kommer jag att skriva om att vidareutveckla sin idé och om struktur. Om hur man med en mall eller form för sin krönika kan ge den mer driv. Innan vi börjar ska jag bara säga två saker:

  1. Ibland när man läser om tekniken bakom skrivande, får det som konsekvens att man inte skriver alls. För att man tänker att man ska göra allt tekniskt bra och snyggt. Om det blir konsekvensen av att läsa den här guiden ska du genast sluta och sätta dig och skriva istället. Sedan läser du igenom den här inläggsserien när du redan har skrivit en text, för inspiration om hur du kan göra den ännu bättre. Men det går inte att förbättra en text som aldrig blir skriven.
  2. I det här inlägget kommer jag använda en egen krönika som exempel – den här om tröst, för Läkartidningen. Läs den gärna om ni inte har gjort det så blir det lättare att hänga med.

ATt vidareutveckla sin idé

Idéer är tankefrön, att vidareutveckla dem är att sätta ned dem i jorden och hjälpa dem att börja växa. Eller så kan man se idén som den första attraktionen man känner till en annan människa, och vidareutvecklingen är som att göra slag i saken och börja dejta. Man undersöker om här finns något att bygga vidare på.

Mina tidiga idéer är lösa tankar, associationer, ett intresse för ett ämne. När jag vidareutvecklar dem försöker jag sammanfatta ungefär vad jag tror att jag vill säga. Ibland är det tydligt för mig på ett tidigt stadium. När jag skrev krönikan om tröst  visste jag att jag ville skriva något om känsloreglering, och jag visste jag att jag ville ha berättelsen om min sons tårar som utgångspunkt. Min vidareutvecklade idé blev något i stil med Krönikan handlar om människors behov av att bli tröstade på olika sätt, och olika förmågor att berätta om det, med utgångspunkt i berättelsen om min son. Den vidareutvecklade idén är en sammanfattning av budskapet, en riktning för att påminna mig när jag skriver om vad jag egentligen vill säga.

Ibland går det snabbt att inse vad som är min poäng, min vidareutvecklade idé. Ibland måste jag prova att skriva några utkast till krönikor på det ämne jag tänker mig för att komma på vad jag egentligen vill säga. Men jag har de som en trygghet att jag någon gång i processen sammanfattar för mig själv vad krönikan egentligen handlar om.

krönikans struktur – DE tre delarna

När jag har min vidareutvecklade idé är det dags att faktiskt skriva en krönika. (Som sagt, ibland skriver jag krönikan först och får idén klar mig sedan, men då brukar jag skriva ett nytt utkast när jag faktiskt vet vad som hör till texten och vad som inte passar in).

När jag skriver krönikan tänker jag att den består av tre delar. Det är ganska basic dramaturgi, så det är inte direkt en innovation jag kommer med, men det är jäkla nyttigt att ha i ryggmärgen. Man kan kalla de här delarna lite olika saker – jag tycker början, mitten och slutet är enkelt och bra. Kan man sin början-mitt-slut kan man strukturera och förmedla nästan vilken typ av berättelse som helst på ett sätt som får andra att vilja ta del av den.

början

En bra början ska suga tag i läsaren, ge en känsla för vad texten kommer att handla om, sätta den språkliga tonen för texten, och få läsaren att vilja läsa vidare. (Ingen lätt uppgift, jag vet!)

Det blir ofta bra att börja i det personliga, det nära. Om du skriver om världshändelser kan din början vara att zooma in på ett enskilt människoöde i det stora politiska. Skriver du om ditt eget liv kan du börja med en anekdot därifrån. Jag tänker att man börjar med en inzoomning och sedan använder sin mittendel till att vidga perspektivet.

Ett klassiskt trick är att inleda med en personlig berättelse, men lämna den oavslutad för att återkomma till den i slutet av krönikan. Det ger lite spänning och driv i texten och knyter också fint ihop början med slutet.

Ett annat trick är att skriva början en gång till när man skrivit hela sin text, eftersom det kan vara svårt att sätta allt som en bra början innehåller första gången man skriver den.

Början i min krönika om tröst är helt enkelt anekdoten om min son.

mitten

Mitten är fördjupningen, det vidgade perspektivet. Efter den fängslande början ska läsaren vara fast och då kan man börja med lite tyngre, mindre cliffhangeraktiga grejer. Det är i mitten man öser på med argumenten, lägger in fakta om världshändelserna, berättar bakgrundshistorien till den inledande anekdoten. Här har man stor nytta av att ha vidareutvecklat sin idé – mitten är till för att berätta om det du egentligen vill säga!

I min tröstkrönika tänker jag att mitten utgörs av de två första patientberättelserna. De är olika sätt att gestalta min huvudtes: att behovet av tröst kan te sig olika, och att trösten behöver ges på olika sätt.

slutet

Här når texten ett klimax, några rader där den är som mest intensiv och träffande. I en argumenterande text kan det vara ens huvudbudskap, till exempel. I min text är klimax stycket om att träffa patienter med självskadebeteende och försöka möta deras behov av tröst. Där illustreras min tes allra bäst, och där är också språket och berättandet som intensivast.

Efter klimax kommer en avrundning, den sista efterklangen i texten. Några rader att andas ut och få smälta krönikans budskap, gärna med en punchline eller sista tanke att ta med sig och fundera på efteråt. I avrundningen är det perfekt att knyta an till krönikans inledning. Det kan man exempelvis göra genom att avsluta en berättelse man inlett sin krönika med, eller att låta den sista meningen likna den första. I tröstkrönikan avslutar jag med en ny berättelse om min son, som både påminner om den i inledningen och vidgar budskapet. Om inledningshistorien visar att man kan behöva olika sorters tröst, blir slutklämmen hur viktigt det är att få lära sig som barn att berätta vilken tröst man behöver.

skrivövning till nästa gång

Plocka fram din idé som du fick genom förra delens skrivövning. Försök sammanfatta vad du vill få sagt i en eller ett par meningar. Är det svårt, prova att skriva lite olika tankar och reflektioner kring ditt ämnen och försök plocka fram ett huvudbudskap från de tankarna.

Skriv ett första utkast utifrån din vidareutvecklade idé. Försök få till en början, mitt och ett slut. Det behöver inte vara snyggt skrivet och det behöver inte vara fullständigt. Tvärtom ska det gärna vara ett lite stökigt råutkast. För det är just hur man gör ett första utkast lite tjusigare, lite bättre, som vi ska prata om i nästa del. Då är det nämligen dags för redigering!

 

Tack för idag, tack för att ni läser, och om ni gillar den här inläggsserien  – lämna gärna en kommentar eller dela inlägget vidare!

Allt gott, tack och hej.

 

(PS Samtliga bilder i dessa inlägg är från Unsplash  – klicka på dem för att komma till fotografen).

2 comments

Lyssna, läsa, laga

Hej hej, det var länge sedan.
Saker jag gjort på sistone istället för att skriva någonting här: skrivit tre krönikor, mailat tusen jobbmail, genomlidit en förkylning, läst massa läxor med min sjuåring. Och tagit en ny bylinebild att skicka med texter jag skriver. Det sistnämnda var  definitivt det svåraste. Har skjutit på det i flera år.

Nå. Egentligen tänkte jag bara tipsa om sådant jag lyssnat på, läst om och lagat på sistone, som jag gjorde en gång för länge sedan ni vet.

att lyssna på

– Boken First we make the beast beautiful av australiensiska journalisten Sarah Wilson.  Naket och vackert om hennes ångest och bipolaritet men kanske framförallt intelligent och empatiskt om själslig smärta ur ett vetenskapligt, filosofiskt, existentiellt perspektiv. Dessutom välskrivet som satan. Lyssnade som ljudbok och gillade författarinläsningen mycket. Årets bästa bokupplevelse hittills.

– Låten Life support med Keyra. Mörkt och pondusfyllt med en melodi som man aldrig slutar sjunga på. (Vilket är olämpligt för jag kan inte gå runt och sjunga I’LL TAKE YOU OFF LIFE SUPPORT, det känns smaklöst med tanke på mitt läkaryrke). Gjord av cool tjej som jag tror kan bli hur stor som helst, minns var ni hörde det först.

Podcasten P3 Dystopia. Välproducerat dokumentärt om scenarion för hur världen som vi känner den kan rasa samman. Antibiotikaresistens, havsnivåhöjning, krigets ankomst och mycket mer. Älskar ämnesvalen, älskar musikvalen, älskar att de inledande dramatiseringarna är från en massa olika svenska städer och inte bara samma Stockholm hela tiden. Extra svag för avsnitt som börjar i Umeå, som det om AI till exempel.


(Bild från Unsplash)

att läsa

– 22-åriga Linnea Brännströms blogg är sedan en tid tillbaka en av mina favoritplatser på internet. Här finns samma typ av bloggskrivande som jag själv vill skapa – berättande, personligt, ett ställe där texten får ta plats. Ämnena är allt från Umeåskildringar (älskar det!) till kärlek, till att söka sina rötter som adopterad och vilka känslor det kan väcka. Oavsett ämne är det så välskrivet att det händer att jag får gåshud.
Just nu är det extra mörkt här inne och det gör så ont att läsa, men jag tror att den som själv gått igenom något tungt kan hitta tröst i de smärtsamt vackra beskrivningarna av hur livet kan kännas när det värker.

– Här önskar jag att jag hade kunnat tipsa om någon sjukt bra bok också. Men har inte fastnat för något jag läst på sistone. Börjar jag bli för gammal och cynisk eller hittar jag bara inte rätt böcker? Vad ska jag läsa om jag vill bli hänförd? Tipsa gärna i kommentarerna.

att laga

(Bävar för den dag då jag börjar se på teveserier istället för att laga mat. Hur ska jag då kunna bibehålla allitterationen i de här inläggen? lyssna läsa ligga-på-soffan?)

– Har lagat jättemycket mat från kokboken Mega vego (som är en samlingsbok med alla recept från de tidigare böckerna Mera vego och Ännu mera vego). Underfundiga, lättlagade, goda recept som passar hela vår familj. Gillar särskilt matvetepytten, rödbetspastan med honungsrostade kikärtor, belugabolognesen. Finns även som app som jag har hört ska vara jättebra.

Japp. Det var det för idag.
kyssar&kärlek till er alla.

 

 

 

 

12 comments

En vecka i januari 2019

131 dagar efter riksdagsvalet får landet jag bodde i en gång en statsminister.
Jag går hemma med sjuka barn på måndagen, onsdagen, torsdagen och fredagen den här veckan. Det finns mycket tid att lyssna på radioinslag och podcasts i ett försök att förstå de praktiska konsekvenserna av de politiska förvecklingarna i ett samhälle jag inte längre lever i.

Jag frågar några vänner som bor i Sverige om de kan förklara tydligare vem som egentligen får makt och vad det kommer att leda till. De flesta rycker på axlarna, säger att det är för krångligt, att ingen riktigt vet. Som folk brukar göra åt samhällsfenomen som kräver för mycket nörderi för att begripa. Bankkriser, mellanösternkrig, den egna regeringsbildningen.

Det är så lugnt här, på den här ön, det är så lugnt här, på den här platsen i livet. Som om jag sprängt mig en ö också i tillvaron, ett hål i tiden för att få utrymme att tänka. Medan de sjuka barnen leker med varandra rör jag mig genom huset och ställer saker i ordning. Rensar ut. Gör plats för nytt. Känner efter.

Utanför faller snön i evighetssjok, det tar aldrig slut. Utanför kryper minusgraderna allt lägre, nåt bitande och vasst i luften, en påminnelse om mina Umeåvintrar. Här inne finns barnrösterna när de förhandlar med varandra, min favorittröjas mjuka tyg mot handlederna, välbehaget i att inte titta på klockan på flera timmar.

Jag lyssnar på Puzzel med Little Jinder och lagar tomatpasta med rostade kikärtor. Jag lyssnar på Sämst i världen med Solen och lagar ugnspannkaka. Jag lyssnar på New Year’s eve med MØ och lagar linsstroganoff.
Det är barnens favoriträtt. Storasystern kommer hem och frågar vad det är till middag och jag svarar att det är hennes favoriträtt och genast, som ett brev på posten, kommer Lilla Gubbens mörka blick, den förnärmade:
”Mamma, varför sa du inte att det är MIN favoriträtt också? Mamma, har du GLÖMT mig?”

Åh Lilla Gubben, vad lika vi är. Lilla Gubben, vad jag vet hur lätt det är att känna sig försakad. Men Lilla Gubben, man är aldrig så bortglömd som man kan få för sig.

Jag läser Fanny Ambjörnssons Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik och delar inte alla slutsatser men uppskattar ämnesvalet. Jag börjar läsa en novellsamling av Tove Jansson men hinner inte längre än till förordet innan en unge gastar att den har blivit slagen i sitt huvud och en annan skräckslaget stammar att det var självförsvar, FAKTISKT. Jag läser S-markets kundtidning Samarbete, vars kulturfrämmande aspekter jag skrivit om tidigare både här och här, och tänker på kulturskillnaderna mellan det svenska och det åländska och det finlandssvenska och det finska.

Jag försöker läsa om det finska riksdagsvalet som är nu i höst. Jag funderar över det exotiska i att bo i ett land där mitt modersmål talas av en minoritet av befolkningen och drivkraften att bevara det egna språkets och den kulturella gruppens rättigheter är så stor att nästan alla svensktalande röstar på samma parti. 

Jag skriver en krönika om Fanny Ambjörnssons bok. Jag skriver anteckningar om blogginlägg jag vill skriva senare. Jag skriver nästan ingen skönlitteratur och är ganska nöjd med det. Jag börjar känna att omvärlden är så fascinerande, att det finns historier utanför mig snarare än inom mig som jag skulle vilja berätta.

Jag sitter i mitt arbetsrum, ser ut över den klara himlen, de snötunga träden, i det här öriket i Östersjön, en isolerad plats och samtidigt en smältdegel för allting.
Tänker: är det här känslan som kommer av att vara någon som flyttat runt? Att aldrig riktigt tillhöra en grupp fullt ut.

Eller är det tvärtom? Att jag alltid varit för nyfiken på precis alla perspektiv samtidigt, att det alltid varit omöjligt för mig att foga mig?
Att det är sådana som jag som sitter löst i sin kulturella förankring?
Att det är sådana som jag som ger sig av.

 

(Bild av Samuel Zeller, via Unsplash. Och ett av mina favoritfotografier).

0 comments

Dimensioner

(Bild från Unsplash)

En dag blir jag med rum.
I en egen del av huset, långt bort från ljuden av barns lek och gråt och diskmaskiner som ska fyllas och tömmas och klädhögar att sortera och leksaker att trampa på.
Väggarna är mörkt gröna, luften torr och sval. Tystnaden oändlig. Jag har önskat mig en arbetsplats, och ändå har jag inte förstått hur betydelsefull den skulle kännas.

Som att jag först skaffade mig tiden, och sedan skaffade mig rum.
Att tänka tankar färdigt. Få tänka dem så långt att jag kan börja utforska vad som finns där de tar slut, bygga nya saker jag annars inte kunnat föreställa mig.
Här, vid mitt skrivbord, vid mitt fönster, med utsikt över trädgården. Björkar och tallar som rör sig för blåsten. Enstaka kråkor och kajor som sätter sig på grenarna och ser ut på samma saker som jag. Tunga vita drivor, snöflingor som singlar ned.
En behaglig utsikt, på sättet jag behöver, men monoton, på sättet jag verkligen behöver.

I det här rummet, tänker jag, kommer det att hända saker.
Kanske kommer drömmarna jag uppfyller på den här platsen visa sig vara annorlunda än vad jag föreställt mig. Jag kan redan ana det, som en kittlande förväntan – att drömmen om mitt skrivande kanske kommer att ta sig annorlunda uttryck än vad jag en gång trodde.
Att jag kanske redan är i det skrivande jag behöver.
Tiden och rummet, att få tänka tankar färdigt och att få formulera dem på det sätt jag vill. Är inte det själva kärnan i vad jag har längtat efter?

Tänker: här kan jag få bygga ifred. Här kan mina idéer få slå rot. Växa i stillhet, få sticklingar. Här jordar jag mig mot golvet, här får jag en bas.

Tänker: här kommer jag att få se årstider komma och gå, här kan jag göra kväll, göra morgon, göra klart.

Och sedan bara gå upp för trappan igen, tillbaka till världen utanför mina tankar, den jag behöver för att inte fastna i dem för länge, för att hålla dem skarpa, för att de inte ska trassla in sig i varandra.

Leva mina två liv, intill varandra, i samma hus, i samma tid.

1 comments

Att skriva krönikor, del 1: Idéer

Jag har tänkt länge att jag skulle skriva något om hur man skriver krönikor, men varje gång jag börjat har jag backat.
Dels har jag inte hittat tonen för det jag vill säga. Dels har jag nog inte tyckt att jag har så mycket att lära ut om det hela. Jag ser inte mitt krönikeskrivande som särskilt framgångsrikt. Tänker att jag skriver lite texter, att de publiceras ibland, att de håller helt okej kvalitet och att det får väl duga så men inte är det direkt något att lära ut.
Men det är förstås en perfektionists sätt att se på saken.

Egentligen skriver jag ju minst två krönikor i månaden, ibland tre. Arvoderade uppdrag, och även om pengar inte är allt här i världen så betyder det ju trots allt att någon annan tycker att de där helt okej-kvalitets-texterna är värda att betala för. Och att ytterligare andra tycker att de är värda att läsa. Och så har det varit i snart sex år nu. Så med det mandatet att uttala mig om saken tänkte jag berätta i några inlägg om hur jag gör när jag skriver mina krönikor.

Det är ingen fullständig guide till hur man skriver krönikor, för någon heltäckande manual för det är jag inte kapabel att skapa. Men det blir en del uppslag om hur just jag gör, och kanske kan det inspirera någon som försöker hitta sitt eget sätt att göra det på.

Det är verkligen en konst att hålla sig lagom kort utan att bli för basic, att vara tillräckligt konkret utan att snurra in sig för mycket i sina egna metoder, att vara uppmuntrande utan att bli klämkäck. Jag får finslipa det där med tiden genom den här serien. Och om ni känner att det här inlägget ger er något – berätta gärna det! Jag glider på lite hal is här.
Nu kör vi.

Vad är en krönika?

En krönika är en kort text med utgångspunkt i det personliga. Behöver inte vara superprivat, det beror ju verkligen på vad man skriver om, men den är till sin natur subjektiv snarare än objektiv. Skribenten bakom en bra krönika ska märkas i texten, genom sitt sätt att tänka eller sitt sätt att skriva eller gärna både och.

Hur kort ska den här korta texten vara då? Det beror förstås på vem man skriver för. Nästa alla mina krönikor är 3000 tecken.

Hur blir man krönikör?

Jag kommer att skriva mer om hur man kan få sina krönikor publicerade längre fram. Men jag tror att första steget om man vill skriva krönikor, åtminstone om man vill skriva regelbundet, är att lära sig att hitta på idéer.

Det finns många människor som kan skriva medryckande texter när de har inspiration, det finns betydligt färre som kan skapa ens helt okej texter om olika ämne varje månad, med deadline. Därför handlar den första delen av de här inläggen om just att hitta idéer och ämnen för krönikor.

Vad ska man skriva om då?

Vad just du som läser vill skriva om vet förstås bara du.
Jag själv har skrivit om allt möjligt. Har dels haft uppdrag där jag får skriva typ vad som helst – och verkligen skrivit om vad som helst, från städning till barn till minimalism till språk till dramaturgi. Har också haft mer nischade uppdrag, där temat för mina texter alltid varit detsamma.

Just nu gör jag både och. För Nya Åland skriver jag om vad som helst, för Läkartidningen skriver jag om reflektioner kring läkaryrket och för Västerbottens Folkblad skriver jag om litteratur och skrivande.

Man skulle kunna tro att det är lättare att komma på ämnen för krönikor om man får skriva om vad som helst, men min erfarenhet är att det är tvärtom. Begränsningarna föder kreativitet. Å andra sidan har jag älskat mina uppdrag där jag har haft full frihet – det har varit en otrolig skola för att lära mig vilken typ av texter och ämnen jag gör allra bäst.

Alltså: fundera gärna om du har en nisch, det kan göra det lättare att komma på ämnen och även lättare att pitcha just dina texter för en uppdragsgivare. Men har du inget sånt är det utmärkt att prova sig fram. När du skriver om allt möjligt kommer du med stor sannolikhet att börja hitta särskilda hjärteämnen, texter just du gör särskilt bra.

Hur kommer man på ämnen för sin krönika?

Oavsett om man har en nisch eller skriver om allt möjligt måste varje enskild krönika handla om något. Det är en av de stora utmaningarna med regelbundet krönikeskrivande – man producerar så många korta texter och varje text måste ha en egen grundidé. Det är också en av tjusningarna med regelbundet krönikeskrivande – man blir duktig på att hitta en vinkel, en berättelse i det mesta.

Jag har skrivit krönikor såpass länge att jag har mina känslospröt ute för ett bra ämne. När jag läser en bok, lyssnar på en podd, talar med en vän, leker med barn, promenerar i skogen, ser på film med min man. En formulering eller ett resonemang eller en anekdot blir ett tankefrö som kan växa till en text. Jag brukar låta det där tankefröet ligga och gro i bakhuvudet i några veckor, och sedan sätter jag mig vid datorn och skriver en krönika. Då är det mesta jobbet redan gjort, i huvudet. Det är förstås ett behagligt sätt att skriva på, men för opålitligt att ha som enda metod. Men för den som vill hjälpa tankefrön att växa rekommenderar jag att utsätta sig för mycket influenser från olika håll. Prata med olika sorters människor, läs böcker inom helt olika genrer, lyssna på helt nya podcasts om ämnen du inte alls trott dig vara intresserad av. Jag upplever att kreativitet kommer lättare när jag utsätts för något oväntat.

Om deadline närmar sig och jag inte har något tankefrö som växt till sig fint av sig själv, brukar jag använda olika brainstormingmetoder för att få fram ämnen istället. Den enklaste, och den jag använder oftast, är helt enkelt att sätta en timer på fem minuter. Under den tiden ska jag komma på så många olika möjliga ämnen för en krönika jag bara kan. Ju knäppare desto bättre, målet är antal och inte kvalitet.
När de fem minuterna gått brukar jag oftast ha hittat åtminstone någonting som går att spinna vidare på, eller flera olika tankespår som tillsammans blir ett intressant ämne.
Då är det dags att gå vidare och vidareutveckla idén till en krönika. Och just mer om hur jag vidareutvecklar en idé, bygger struktur i en krönika, och skapar ett första utkast på texten tänkte jag skriva om i nästa del. Så stay tuned (till exempel genom att följa mig på Bloglovin’) om ni vill läsa mer om det.

EN SKRIVÖVNING till nästa vecka

I väntan på nästa del får ni en skrivövning. Eller kanske mer en hitta-idéer-övning. Det är exakt samma grej som jag beskrev här ovanför. Enkelt men ofta användbart – och ger en idé som ni kan använda för att öva vidareutveckling av idéer när ni läser nästa del.

  1. Sätt en timer på 5 minuter
  2. Skriv upp så många krönikeämnen du bara kan under den tiden
  3. Kika på idéerna. Fundera om någon slår an hos dig. Gå och lura på på den. Låt tankefröet börja gro.

Sådär, det var den första delen i den här lilla serien om krönikeskrivande. Om ni hade nytta av den, dela gärna med er av den. Om ni har synpunkter, kom gärna med dem. Om ni har frågor, ös på.
Och om ni bara vill skriva – skriv. Det är trots allt det enda sättet att göra det på.

 

(Psst! Alla bilder i det här inlägget kommer från Unsplash. Klicka på bilderna för att komma till fotografen.)

3 comments

Ledaren

Du måsse lita på mig mamma”, säger Habanero. Lägger en arm på min axel, fixererar mig med blicken, den klara blå, den ständigt obstinata. ”Du måsse säga allt jag säger du ska säga. Måsse göra allt jag säger du ska göra.”
Tre och ett halvt och redan chef. (Eller kanske sektledare). En dag kommer hon att linda vem som helst kring sitt lillfinger. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.

Du måsse sätta dig i soffan”, säger Habanero, tar min hand i sin ena och puffar mig framåt med den andra. ”Sitta här, titta på mig.”
Jag sitter där, jag tittar på henne. Hon tänder lampan i hörnet, som om den vore en strålkastare. Ställer sig på den öppna golvytan framför soffbordet som om den vore en scen.
NU ska vi ha en liten sow”, säger Habanero.
Jaha”, säger jag.
Hon lägger huvudet på sned, ler medlidsamt åt mitt dåliga förstånd, att jag inte begriper vad hon förväntar sig av mig,
Du måsse säga: ’ÅÅÅ JAA SOOOW JA ÄLSKAR SOOOW.”
Åh ja show. Jag älskar show.”
Habanerochefen nickar nöjt åt att jag uppfyllt hennes krav. En dag kommer hon att få vem som helst att vilja ge det lilla extra bara för att se henne så nöjd. Eller vem försöker jag lura – det gör hon ju redan.
NU ska jag sjunga en liten sång. Den heter: TIPP-TAPP-TOMTARNA.”
Jaha.”
Det förbindliga leendet igen. Den pedagogiska spelade besvikelsen.
Du måsse säga: ’ÅÅÅÅÅ JAAAA TIPP-TAPP-TOMTARNA JA ÄLSKAR TIPP-TAPP-TOMTARNA!!!”
Jag gör henne till lags. Hon uppträder för mig med ett slags miltärmarschversion av Tomtarnas julnatt, där hon travar fram och tillbaka över scenen i taktfast stampande medan hon gastar MIDNATT RÅDER TYST I HUUUUUUUUSEN som om detta vore slutstriden och ingen morgondag fanns. Det är svårt att inte bli hänryckt. Så svårt att jag, medan jag vilt applåderar till sluttonerna och den lika vilt bugande lilla guldlockiga gestalten framför mig, inte kan vänta på nästa instruktion om vad jag ska säga.
Mera!”, ropar jag således, helt spontant, ”mera show! Mera sång!”
Habanero plirar överraskat på mig. Ett eget initiativ, utan instruktioner? En hyllning utan att hon lett mig till den, ord för ord? För något ögonblick kommer hon av sig. Man kan se hur det snurrar i hjärnans kugghjul.
Och sedan kommer hon på svar på tal, medan hela det runda ansiktet spricker upp i det mest infernaliska av leenden:
Ja. Du kan få mera sow. Men du måsse säga: ’snälla, snälla, snälla!’”
Och hur skulle jag kunna göra annat än att be om mer.

1 comments

Vykort från Åland, januari 2019

(klicka på bilden för källa)

 

En dag drabbar stormen Åland. Genom natten viner ljudet av väldiga vindar starkare än någonsin förr. Färjorna blir inställda. Stora delar av befolkningen drabbas av strömavbrott.
Mina barn är hos sin farmor och farfar i Sverige, blir kvar där en extra dag eftersom de inte kan resa hem i ovädret. I jämförelse med många andras situation är det ingenting.
Träd vräks ned av stormen och river ned kablar, telefonnät sviktar liksom viss radio. Vi uppmanas att inte ge sig oss ut på vägarna med tanke på framkomligheten. Sjukhuset intar beredskapsläge ifall bemanningsbehovet skulle öka när personal inte kan ta sig till jobbet samtidigt som risken för skada och olyckor är förhöjd.

Och jag sitter där hemma, utan barn men med ström. Telefonen påslagen ifall jag skulle behövas. Med tacksamhet över både min värme och mitt kaffe och mitt oskadda hus när Facebookflödet fylls av de som är utan allt det där.

Och sedan går det över, utan att vara över. Stormar lugnar sig alltid. De värsta av vindar drar förbi. Efteråt är havet spegelblankt, trädkronorna stilla.
Men kvar finns strömlöshet. Trasiga hus och bilar. Rotvältor som barnen ska hålla sig undan. Ett ständigt röjningsarbete för att återställa samhällsfunktioner. Och påminnelsen om livets och samhällets sårbarhet.

Jag tänker på hur tryggt vi lever i den moderna tiden. Hur lätt det är att uppfatta tillvaron som både förutsägbar och kontrollerbar. På att det ökar utsattheten om något väl händer. På hur värdefullt det kan vara att förbereda sig lite extra för att man kan bli utan det vi tar för givet. Att äga ett spritkök, kunna tappa upp extra vatten, ha en radio med extra batterier. Fundera kring vad man gör om telefon, radio eller internet inte fungerar. Vara förberedd, som privatperson och som samhälle. (För den som vill lära sig mer om sådant rekommenderar jag hemsidan 72timmar som en början).

Men jag tänker också på hjälpsamhet. Omkring mig ser jag hur människor öppnat sina hem, bjuder på vad de har med given självklarhet. Hur Sittkoffska gården höll öppet hela natten och erbjöd människor att komma dit och sova om de inte hade någon varm plats att vara på.

Jag tänker att det är något människor behöver, inte bara nu men också alla andra dagar. Att få vara flockdjur. Att kanske borde vi oftare blotta våra svagheter, be om hjälp när det skaver. Få komma in i andras värme.

För i det där moderna livet som vi tror är så kontrollerbart och förutsägbart lever vi ofta så ensamma. Men livet är ju aldrig förutsägbart. Man kan alltid behöva en klan, och en kram.
Under stormen, och efter den.

 

Fler Vykort från Åland:
Vykort från Åland, september 2018

Vykort från Åland, juli 2018

Vykort från Åland, juni 2018

1 comments

2018

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Var mamma till ett skolbarn, packade gympapåsar och läste läxor och gick på utvecklingssamtal. Höll i en skrivkurs. Reste på en roadtrip genom Finland och sov i bilen. Löneförhandlade. Gick hem längs med havet i gryningsljuset en morgon i maj.

Genomdrev du någon stor förändring?
Blev klar med min AT-tjänstgöring vilket gör att jag kan styra över min tid på ett sätt jag velat länge. Men det hände alldeles nyss, jag tror inte jag har fattat än vad det kommer att innebära, är bara på väg att bygga min nya tillvaro.
Och så förändrades mycket bara av att barnen blivit så mycket större. Men jag tror inte jag kan vara självgod nog att påstå att det är jag som genomdrivit den förändringen.

Blev några av dina vänner föräldrar i år?
Inte i år, väl?
Nu kanske jag måste skämmas för alltid för att jag glömmer någon. Men om 2017 var riktig baby boom så har 2018 varit ett år när vännerna upptäcker livet som småbarnsförälder, antar jag. Och precis som jag skrev om förra året är jag lika mycket i otakt som alltid, jag som trodde att jag skulle känna mig som en i gänget när alla började få barn. På väg in i en annan sorts liv på så många sätt.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?
Mindes inte förra årets datum när jag läste min gamla lista, så förhåller mig försiktig till datum jag ”alltid kommer att minnas”. Huvudet börjar väl bli fullt.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, det var bara samma gamla vanliga död som är mitt jobb att hantera men som ändå kryper under huden och in i själen ibland.

Vilka platser besökte du?
Helsingfors för en kurs och sedan Helsingfors igen på en resa tillsammans med Habanero, och min kompis och hennes barn.
Österbotten, två gånger. En massa obskyra finska orter under vår roadtrip. Falun för att fira jul. Uppsala några gånger för att gå på kurs och träffa familj. Linköping för en stor släktträff.

Bästa köpet?
Min egen domän och webbhotell för den för att kunna bygga den här hemsidan. Kameran.
Annars är det bästa nog allt jag inte köpte. Att kunna gå på utflykt i världen utan att målet är någon form av konsumtion. Uppfattar det som vilsamt.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att ha fått den här hemsidan klar, att den här krönikan om tröst blev så spridd, att Friskis&Svettis kom till Åland, att Lilla Gubben växt till sig så mycket under året och blivit en mycket nöjdare pojke, vissa patientmöten som jag bär med mig, att sitta på en stugtrapp med min man och äta vattenmelon och lyssna på tystnaden, att bada i havet hela familjen, att äta hemlagad saffransglass, att se min Habanerobebis ställa sig bredbent med armarna i sidorna och säga what the HECK???, att läsa läxor med Storasystern, att ligga i hytten på olika färjor och stirra i taket.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?
Ett milt temperament.

Vad önskar du att du gjort mer?
Haft överseende och låtit va.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Skjutit upp. Surat.

Favoritserie från året som gått?
The dawns here are quiet (som är en serieversion av en prisbelönt sovjetisk 70-talsfilm). Grät som ett barn till sista avsnittet.

Bästa boken du läst i år?
Skuggan över stenbänken av Maria Gripe.
Och hjärtat, det var mitt av Sara Ehnholm Hielm. 

Största musikaliska upptäckten?
Børns. Vet inte hur många gånger i år jag lyssnat på Clouds? På American Money? På Fool’s Gold? På God save our young blood? Tillräckligt mycket för att knappt veta om jag tycker musiken är bra längre, den är bara inkapslade minnen. Av en bubblande frihetskänsla och sommarhetta, av att trampa genom novembermörker på väg till träningen, av jobb och av längtan, av insikter och beslut.
Skrev mer om låtar från året (men mest om kärlek) här.

Största framgång på det privata planet?
Slutet på en epok och början på en ny när barnen blev äldre och mitt arbetsliv ett annat.

Största misstaget?
2017 års svar säger allt med sådan precision att jag inte kommer att ändra en bokstav: ”Att jag gör saker så komplicerade när de borde ha varit så enkla.”

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare?
Höga toppar och djupa dalar.
Men överlag var jag nog gladare, faktiskt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Köper så lite. Men lite fix med huset antar jag. Fika på stan om söndagarna ibland. Personalmatsalslunch, precis som förra året.

Något du önskade dig och fick?
Snälla barn.

Något du önskade dig och inte fick?
Miljonvinst på Triss.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018?
Väcktes av sång från mina barn. Tog det lugnt. Filosoferade över livet.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja.

Vad fick dig att må bra?
Träna, läsa, kramas. 

Vem saknade du?
Min man, barnen, när jag var bortrest.

De bästa nya människorna du träffade?
En hel drös, på de mest oväntade ställen.

Mest stolt över?
Att jag rodde allt i hamn.

Högsta önskan just nu?
Att tillvaron förändras på sättet jag strävar efter.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Organisera mera.

 

Tack för alla ni som följt med under det här året, tack för alla nya som strömmat till. Tack för att ni kommenterar och delar eller helt enkelt läser i tysthet. Jag är så glad att ni hänger med. Vi ses på andra sidan nyåret!

(och här är min sammanfattning av 2017)

10 comments

Sida 1 av 196

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén