”Nej nej!”, skriker storebror till lillasyster. ”Inte inte! Det är STARKT för bebisar!
Rösten fylld av förskräckelse. Storebror är fyra år gammal. ”Bebisen” är två och ett halvt. Han blev en stor pojke innan han ens var två, hon kommer att vara söndergullad ett helt liv. Och nu sitter hon med locket till en tacosåsburk i handen. Habanerosåsen, den där som bränner i munnen så att mina ögon tåras. Och på locket sitter intorkade rester av såsen kvar. Hennes tunga är utsträckt, redo att slicka.
Bebisen ler. Hon fixerar oss med blicken, förvissar sig om att vi båda ser på. Det glimmar i de blå ögonen. Så lutar hon sig fram och slickar på locket. Sakta. Njutningsfullt.
”Gott”, säger hon, med eftertryck men utan att röra en min. ”MM så jättejättegott.”
För hon är en sådan sort, min habanerobebis.
Den sorten som kräver starka smaker, starka åsikter, ett starkt och stadigt travande genom livet.
Hon tuggar på en rå gul lök med samma förtjusning som andra smaskar på ett äpple. (Trots storebrors förundrade anmärkning – ”Vaa? En bebis som äter LÖK?”).
En sådan som svarar på varje fråga hon hör, oavsett om den är ställd till henne eller ej. Om storasyster frågar om hon får gå till en kompis är det habanerobebisen som bestämt säger nej. Om jag frågar min man om han kan ta barnen så jag kan gå iväg och skriva är det habanerobebisen som svarar att det går naturligtvis inte alls.
En sort som rusar framåt genom världen utan fruktan. Som springer ifrån mig i lekparken. Många långa meter innan hon vänder sig om och ger mig en hastig blick. Det ljusa håret som ett yrväder kring huvudet, det glittrar i solnedgången. Hon skrattar mot mig, hon vinkar avmätt, som en kunglighet mot pöbeln.
Och insikten som kommer hugger i bröstet, rycker i hjärtat, pulserar under huden: snart behöver hon mig inte mer.
Mitt minsta lilla barn, min habanerobebis. Som blir mer habanero och mindre och mindre bebis.
Hon behöver mig redan så mycket mindre än förr.
Och här står jag, mitt i vårkvällen, med alla känslor samtidigt. Bland doften av torrt gräs och grillrök, i jackan som börjar bli för tunn när solen viker undan, med dessa Ålandsvindar som drar genom mitt hår.
Jag, som är av en annan sort. Som tycker att till och med vanlig minttandkräm är för stark. Som inte travar bredbent genom livet, jag som mer krumbuktar mig fram. Snurrar och smyger.
Här står jag med min längtan och min kärlek och min nostalgi och mina drömmar och min oro och mina förhoppningar och mina minnen av alla mina barn och hur de bodde i min mage och hur de låg vid mitt bröst och hur de lekte med fingrarna i mitt hår när de skulle somna om kvällarna.
Och ser henne springa ifrån mig.
Tills hon plötsligt vänder.
Upp i min famn, händerna över mitt ansikte, blöta pussar över mina kinder, och den där rösten, så ljus och så bestämd.
”Kom nu mamma. Dags att gå hem. Äta tacos.”
Så då går vi hem. Jag plockar fram habanerosåsen. Jag skär upp en rå lök. Jag har henne i min famn. Jag snusar på hennes hår.
Och ännu är hon min.
*
Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg.
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!
29 Comments
Feeeett fin text!!
Du <3 Så rakt in under huden.
[…] liv innebär att ständigt förhålla sig till varandra. Habanero. Lilla Gubben. Den ena tre och ett halvt, den andra snart fem. Kanske är det så att vara syskon, […]
[…] besökte du? Helsingfors för en kurs och sedan Helsingfors igen på en resa tillsammans med Habanero, och min kompis och hennes barn. Österbotten, två gånger. En massa obskyra finska orter under […]
[…] måsse lita på mig mamma”, säger Habanero. Lägger en arm på min axel, fixererar mig med blicken, den klara blå, den ständigt obstinata. […]
[…] dag, på väg från ett tandläkarbesök, ramlar min Habanero på isen. Det är fortfarande februari och överallt så halt. Om dagarna värmer solen både […]
[…] väg hem från dagis, Habanero i cykelvagnen. ”Mamma”, brusar hennes röst på Radio Barn, ”är det här höger? […]
[…] en vanlig familjer”, säger Habanero, ”så gör man inte såhär. I vanliga familjer ger man mat, till en liten flicka som är […]
[…] Habanero vill ha allt som finns och helst igår, vet Lilla Gubben allt om tålamod, och om rättvisa. Rak i […]
[…] brer mackor, packar ihop oss och cyklar iväg. “Mot gröna hoodien!”, ropar Habanero, döv för indignerade rättelser från Lilla Gubben. Sedan ligger jag på stranden på en filt, […]
[…] som bara ska gå och vila en stund och nästa gång man tittar till honom är han i koma. (Med Habanero finns liksom inga sådan tendenser, det är rapport en gång i minuten om minsta krämpa, det mest […]
[…] Habanero, både du och jag tog oss helskinnade ur den där märkliga dagen för fem år sedan. Alla andra märkliga dagar som följt, de har vi klarat. Alla märkliga dagar som kommer att följa, de ska vi klara. […]
[…] ropar Habanero när hon stormar in till mig klockan sex på morgonen. “Mamma du MÅSTE veta det här! Tanden […]
[…] för coca cola stavas med C och C och jag SÅG det!” “Vi kan stanna där”, säger Habanero, alltid vaken när det gäller att fånga en bra deal, “vi kan stanna där och köpa coca […]
[…] här tacotårtan lagade Storasystern till Habanero på hennes födelsdag, till stor […]
[…] här veckan på sättet som jag hade tänkt, det var visst en sådan vecka. En vecka av tassande Habanerosteg i natten, av känslan av en femåring som kryper in under ens täcke, pressar sig mot ens rygg. […]
[…] händer det att Habanero vrålar DU GÖR MIG SÅ OTROLIGT UPPRÖRD! innan hon slår Lilla Gubben i huvudet med en […]
[…] bli dags att packa med vantar eller inte, lyssnar till deras röster när de leker där i vagnen, Habanero och Lilla Gubben, alla denna långa sommar tillsammans har gett en särskild sorts samkördhet, en […]
[…] med dem. Samlas i mitten när jag säger till. Och” – och hon ger en skarp blick åt Habanero, som tagit denna tråkiga monolog som ett tillfälle att lägga sig på rygg i poolen och se om hon […]
[…] Habanero har en särskild teknik för att visa att hon är missnöjd på vägen till dagis. Resursbesparande och effektiv. Det skulle kunna vara något för många att ta lärdom av i det egna arbetet, att man inte måste lägga maximalt krut 100% av tiden. Man kan spara det till lägena när det verkligen ger effekt. Därför slösar inte Habenero alla fula ord hon är så stolt över att kunna på tomma gator. Hon kastar dem ur sig först när hon ser att vi faktiskt möter någon. […]
[…] Habanero är en sol-och-vårare, daytrader, mångsysslare med stil. I vuxen variant kan den här personlighetstypen vara allt från influencer som försörjer sig på patreonbidrag till finanshaj som behöver slingra sig ur den senaste ekobrottshärvan. Kännetecknande för typen är att ekonomiska resurser är till för att njuta av, men också att ständigt skaffa mer av genom smarta snabba trick snarare än nåt tålmodigt segt väntande på vad ränta-på-ränta kan göra om tjugofem år. I barnvarianten kan det innebära att “råka” slicka på syskons godisar för att man “glömde bort vilken som var min”, och se om det innebär att man får äta upp dem. Det kan vara att äta en halv kaka och sedan komma på att den inte var god och be att få “byta till en ny”. Det kan vara att stirra på sin bror när han fortfarande sitter och slickar njutningsfullt på kanten av sina sura colaflaska, en halvtimme efter att alla andra ätit upp sitt godis, och säga: “Du måste dela med dig. Det är inte rätt att äta godis framför andra barn, när andra barn är utan.” Oppurtunismkommunism, omfördelning när det passar en själv. Och mycket verksamt, för sedan ser han ner på sin stora godis, och på hennes tomma fat, ler så skrattgropen djupnar. Och låter henne smaka. […]
[…] höst, att är man väl ute är det så mycket ljusare än man först tänkte sig. Känna en liten habanerohand krama om ens egen, låta en liten mammahand krama tillbaka. Ingen hand med vante för det var […]
[…] under ständigt grå himmel, under dagar då det knappt blir ljust innan det blir mörkt, vet Habanero givetvis hur man håller humöret uppe: med egenskapade dilemman. Gärna som upprepas gång på […]
[…] vara mamma till Habanero är inte bara fula ord. Det är språkets vändningar i varje givet ögonblick, det är att hantera […]
[…] första gångerna med familjeråd blev jag överraskad av Habanero. Det var innan jag hade förstått hennes strategi. Jag hade förväntat mig att hon – som […]
[…] Habanero har koll på sår. Det är en naturlig konsekvens av att vara en plåsterälskare, som hon varit i många år. En gång när hon var fem såg hon att jag hade p-plåster och krävde att få ett eget. Jag förklarade varför det inte gick. På klassiskt Habanerovis väntade hon med sin hämnd tills vi befann oss i offentligheten, för att maximera min skam. Vi stod på Nabbens badstrand under högsäsong, bland turistande barnfamiljer, och Habanero gastade: “Och du vill inte ens ge mig ett plåster som gör att man inte får bebisar i magen! TYCKER DU ATT JAG ÄR REDO ATT BLI MAMMA? TYCKER DU DET?” […]
[…] lägger kraft på gestaltning, att visa i handlingar snarare än påståenden. Jag skriver inte att Habanero är verbal och envis till tusen, jag berättar om när hon sitter i ett gathörn och skriker KALLA […]
[…] “ÅH HERREGUD URSÄKTA MAMMA MEN EH JAG… ehm… JAG KAN BARA INTE”, utropade Habanero och sköt ifrån sig sin tallrik. Storasystern tog en sked för att smaka och svalde med en grimas. […]