Vykort från Åland. Juni 2018

 

Här luktar hav och solvarmt trä från båtbryggorna. Här blåser vindarna genom mitt hår, över min hud. De är svala idag, åtminstone i skuggan. Jag värmer händerna kring mitt kaffe. Långt borta, mitt i tystnaden, hörs ett barn som skrattar. Ett par som grälar. Språk jag kan och sådana jag aldrig har behärskat.

 

Den här platsen har sin egen rytm. Vintrarna är ödsliga, ett hav som är väldigt och grått, en vind som kryper in under kläderna. Solen när den knappt når över horisonten. Dagar när himlen är evigt mulen.
Somrarna fylls av människor som bara är här på besök. En lördag på sommaren finns fler glasskiosker längs gatorna i centrum än vad det finns caféer som har öppet om vintern. Havet gnistrar blått som himlen. Nästan alla dagar är det sol.

 

Ålänningarna åker ut till sina stugor. Man är alltid på stugan så fort vädret tillåter. När min sexåring var mindre trodde hon att detta var en enda stor samlingsplats. Jag vill också åka till Påstugan, sa hon, alla andra tjejerna på gatan åker dit!

 

 

Jag är varken ålänning eller någon som är här på besök.
Jag är någon som har den här platsen som min, men på ett annat sätt än om jag fötts här. Jag lär känna den på samma sätt som jag har lärt känna alla andra platser där jag bott: jag hittar små hörn där jag kan sitta och betrakta vad som pågår. Hittar mina hörn där jag kan skriva.

 

Så platsen har sin egen rytm, och jag följer den. Genom att göra nästan samma sak men på olika sätt. Jag promenerar till stan en dag på helgen, det tar tjugo minuter. Jag sätter mig någonstans och dricker en kopp kaffe. Jag läser i en bok. Jag skriver litegrann. Jag promenerar hem.
Jag gör så året runt.
Allt annat i livet, allt som handlar om att göra saker för andra, går så mycket bättre om jag får den där timmen eller två som är för mig.

 

Jag promenerar till stan när vinden blåser duggregn i mitt ansikte. Sitter på ett nästan tomt bibliotek och blickar ut över ett stormande hav. Och jag skriver.
Går till Bagel Bee för att det är ett av de två söndagsöppna caféerna, en dag när snön virvlar utanför fönstret och det drar in isande vindar varje gång dörrarna öppnas. Och jag skriver.
Sitter på Bagarstugans innergård i lummig grönska med en kopp te och lyssnar på en grupp finska män som diskuterar gårdagens alkoholfyllda bravader. Och jag skriver.
Sitter på en bänk en dag när solen aldrig slutar lysa och bryggorna doftar trä men vindarna är svala i skuggan och havet brer ut sig framför mig.
Och skriver.

 

Och den här platsen – den här stunden – blir min.

 

 
 

Föregående

ta det inte som en utmaning

Nästa

Rödbetor

4 kommentarer

  1. Väldigt fint skrivet! Det ser väldigt idylliskt ut 🙂

  2. vilka fina bilder 🙂

  3. Så himla fint skrivet. Fastnade speciellt för meningen "Allt annat i livet, allt som handlar om att göra saker för andra, går så mycket bättre om jag får den där timmen eller två som är för mig." Precis så.

  4. Du skriver väldigt fint!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén