Midsommarafton (och alla andra aftnar)

 
 
Här skulle det ha kommit ett annat inlägg. Om helt andra saker. Att vara mamma till ett nästan-skolbarn och om tid och otillräcklighet.
Sedan kom jag på att det är midsommar. En sällsamt dålig dag för att skriva en text om man vill att den ska bli läst.
 
Och i stället mindes jag en tid när jag aldrig tänkte på de där dagarna. På röda dagar, helger, högtider.
För att jag ändå alltid ville göra samma saker. Vilken tid, vilken dag det än var. Drivkraften till att gör sådant större än min förmåga till anpassning.
 
Allt jag gjorde, alla dagar: skriva text. Studera sådant som intresserade mig. Fastna i en konversation med någon, men bara den sortens konversationer som var så intensiva att det kändes som om de aldrig hade en början eller slut, bara ett pågående flöde.
 
Jag minns en julafton när jag var sexton och satt och skrev på ett romanprojekt tills paketöppningen. Jag minns lördagskvällarna när jag brukade slå på förfestspecial på Rix FM för att det var musik jag älskade att plugga matte och ryska till. Jag minns juliförmiddagar, hur jag gick upp om morgnarna trots sommarlovet, luften fortfarande sval ute på altanen, morgonteet starkt och varmt.
Och hur jag skrev.
 
Jag minns att jag njöt av att låta all min tid smälta samman, jag minns att jag led av det.
För jag undrade nog varför jag inte bara kunde bete mig som folk.
Varför jag så obstinat måste konstruera min verklighet utifrån en alldeles egen ordning.
 
Så jag tänker på det, tusen år senare eller åtminstone tio.
När jag har tre barn och ett jobb och en lunk jag aldrig hade vågat drömma om.
Medan jag handlar midsommarmat. Medan jag städar. Medan jag betraktar det yrande iskalla duggregnet som viner i min alldeles egna trädgård, utanför fönstret i mitt alldeles egna hus.
 
Jag tänker på alla de som inte firar den här dagen som man tror att man borde.
På att det kan vara alldeles utmärkt, det också.
Tänker på alla de som inte firar som man borde men drömmer om någonting annat. Som undrar om det kan bli något annat än det här.
 
Jag vill hälsa dem att man aldrig har någon aning om vilka överraskningar som väntar runt hörnet.
Hälsa dem att allting är föränderligt.
Att den enda livskonstanten, det är det dåliga midsommarvädret.
 
 

Föregående

Rödbetor

Nästa

Upptakten

4 kommentarer

  1. Jag tycker det finns något vackert i att midsommaraftnarna kommer, oavsett om man är beredd eller inte. Som julaftnar, som Prideparader. Jag är själv en högtidsentusiast, men alla gånger kan jag inte förbereda mig på det sätt som jag har velat: jobb en julaftonsförmiddag, ångest en Pridelördag – nu senast en midsommarafton med stormregn och elavbrott. Men midsommar blev det ändå – koka nypotatis på gasbrännare i förrådet, middag i stearinljussken. Trevlig midsommar på dig!

  2. Så fint skrivet!

  3. !!!! älskar detta. Svindlande att läsa faktiskt, eftersom jag så ofta känner mig som ’tidigare du’, innan barn och vardagslunk. Och det kan vara så frustrerande att befinna sig där. Man vill ju bara ha ett sammanhang, en tydlig framtid att förhålla sig till. Ugh, vad knäppt det blev, jag vet inte vad jag vill få fram. Men! Skön slutkläm att allt är föränderligt. Det är egentligen det enda visdomsordet man behöver bära med sig i livet. Tack för påminnelsen. <3

  4. Youre so cool! I dont suppose Ive learn anything like this before. So good to find any person with some original thoughts on this subject. realy thank you for starting this up. this web site is one thing that is needed on the web, someone with somewhat originality. helpful job for bringing something new to the web!

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén