Vykort från Åland, juli

 

Träden är rodnade av torka.
Jag kastar mig i vattnet vid Lilla Holmen, lyfter huvudet ur tjugogradigt hav och ser upp mot träden och det ser ut som oktober.

Barnen cyklar längs vår gata om kvällen, så fina tillsammans nu, kan leka tillsammans nu, och asfalten är så het att jag inte kan gå barfota.
Jag tänker på berättelser jag hört om platser i Australien där det blir så varmt att asfalten smälter.
Jag tänker på att jag hela tiden blir äldre men för varje år jag åldras blir också barnen ett år rikare på förmågor och berättelser och kanske finns det något ovärderligt i den upplevelsen.

Jag tänker på att i Australien är det vinter nu och jag undrar hur det är att leva på ett annat halvklot än de som skapar de mest synliga berättelserna.
Känner man sig i otakt då?

Friskis&Svettis kommer till Åland.  Jag har längtat nästan ett decennium efter att bo i en stad med ett Friskis, ända sedan jag flyttade från Uppsala.
De har utegympa på en gräsmatta nära vattnet om måndagskvällarna och i takt med musiken vaknar kroppen och leendena till liv.
Och sedan, på rygg, blicken mot skyarna, himlen så blå, björkarnas gulnande löv i kontrast, doften av salt och vågor och torkat gräs.

Efteråt badar jag i havet.
Det finns så mycket vatten här.

Så mycket vatten, Stadsbiblioteket har en balkong, man kan sitta på den och blicka ut över bilar och över hav. En dag köper jag med cappucino från Bagel Bee och sitter där med min skruttiga dator med dallrande hetta och lukt av avgaser, pizzeria och havsdoften som alltid är närvarande här i stan och i det ögonblicket händer det något.
Mitt i något slags semesterparadislugn som just nu faktiskt är mitt liv, är min värld, mitt i det här hittar jag tillbaka till någonting som jag saknat.
Trevande och hals-över-huvud på samma gång, som när man kastar sig in i kärlek igen efter ett uppbrott.

Ett skrivande jag inte visste om jag skulle börja med igen.
En berättelse jag trodde var död.
Mitt i torkan börjar den att gro.

 

Föregående

Helsingforshistorier, del 2: Mormor Nettelblad

Nästa

Skuggan över stenbänken (en recension)

3 kommentarer

  1. Så fint att läsa att du har hittat skrivarinspiration. Och så fint du skildrar semestertillvaron här!

  2. åh, vilken hoppfull text! så glad att höra att du hittat tillbaka till ditt skrivande 🙂 heja!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén