Plötsligt står hon i dörröppningen och gäspar. Sommarnatten är fuktig genom det öppna fönstret. Hennes småsyskon ålar och fnissar i sina sängar. Någon kryper över till någon annans säng och det var alltid den andras fel.
”Jag är trött”, säger hon i dörren. Stora storasyster. Alltings ursprung.
När hon talar lystrar syskonen. Något förhäxande för dem med någon som också är ett barn men ändå så oändligt mycket större.
När hon talar lystrar syskonen. Något förhäxande för dem med någon som också är ett barn men ändå så oändligt mycket större.
”Men gå och lägg dig i ditt rum”, säger jag, ”så kommer jag sen och stoppar om dig.”
”Nej tack”, säger Storasystern, med det där förfinat hövliga hon tycker om att lägga sig till med ibland, ”jag vill stanna här och lägga bebisarna. Även om jag är trött. Det är viktigt. Att jag och bebisarna får lite tid tillsammans.”
Och sedan, med rösten plötsligt i barnpratarfalsett:
”Visst vill ni det, BEBISAR? Ha er STORASYSTER här hos er?”
Och uppståndelse och eufori utbryter.
Jag ville ge henne ett eget namn, här på bloggen. Som de andra fick bli Lilla Gubben och Habanero.
För att låta deras googleträffar vara deras egna att skapa.
För att skapa en tydlighet, kanske främst inför mig själv, om att berättelserna jag skriver är mina, inte deras.
En dag kommer de att kunna berätta sina egna historier om det här livet vi levde och säkert kommer de att låta annorlunda.
Så jag ville ge henne ett namn. Men jag visste inte vad jag skulle kalla henne.
Och där i rummet, om kvällen:
skymningen lägger sig och ”bebisarna” lugnar sig och doften av regnvåt asfalt strömmar in i rummet och storasystern stryker deras kinder när de somnat, säger godnatt till mig och travar stadigt iväg till sitt eget rum.
Och jag blir liggande kvar och lyssnar till ljudet av de andras andetag och tänker att det är klart att hon är Storasystern.
Klok och välordnad men med beredskap för det oväntade. En organisatör och en ledare. Någon som kan samla in de mest spretiga och oförutsägbara element till en helhet – föra samman oroliga och vilda själar till tryggheten i sin stora famn.
Men jag undrar också, där jag ligger.
Hur det blir att vara den som alltid tar om hand, den som förväntas veta bäst, kunna mest, sköta sig.
Jag går in till henne, där hon sitter på sängen i sitt rum. Ordnar sina dockor i rader, munnen lite öppen när hon koncentrerar sig som mest.
”Du vet att man inte måste vara stor”, säger jag. ”Du är störst av alla barnen men du är ändå ett barn. Vår lilla bebis, vår första lilla bebis som -”
Hon rycker på axlarna, allt jag säger är gamla nyheter, hon säger:
”Ja mamma. Jag vet.”
Stryker håret rätt på den sista dockan, vänder sig mot mig, möter min blick med den där självklarheten hon har och gäspar igen.
”Men nu mamma är det dags att vi sover. Annars kanske vi blir trötta imorgon.”
Och då gör vi så, för det blir ju så, med storasystrar:
man lyssnar på vad de har bestämt.
Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg.
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!
+5
32 Comments
Vad fina bilder!
tusen tack!
Så fint du skriver om det. Om dina barn.
tack, vad glad jag blir av din kommentar!
Jag älskar den här texten. Kanske lite extra mycket för att jag är storasyster själv, vilket gör att jag känner igen mig. Så fint fångat!
Men å, vad intressant och fint skrivet. Det är så fascinerande det där med syskon. Jag växte upp som ensambarn (mycket äldre halvbror) och har funderat mycket på hur man hade blivit om man varit storasyster respektive lillasyster. Det låter fint att Storasyster så självklart tar hand om de yngre. Det måste hon växa av.
Otroligt fascinerande! Funderar ofta om Storasyster bland mina barn har formats till att bli omhändertagande pga syskonen, eller om hon är sådär av sig själv. säkert lite både och tror jag, för hon är superfascinerad av familj och familjebildning överlag (pratar ofta om att "tänk när jag får egna barn, då blir du en MORMOR" och vill liksom tänka på hela stora släkten typ). Men ordning i syskonskaran – eller att vara ensambarn – måste ju säkert forma en mycket. På gott och ont, säkerligen (å andra sidan, svårt att ändra på riktigt).
Så mycket kärlek och ömhet när du skriver om dina barn. Jag vet inte om det är för att jag jobbar med barn eller något annat som gör att jag blir väldigt berörd av din inställning att de ska få skapa sina egna googleträffar och framför allt insikten att era minnen kommer skilja sig åt men vara lika sanna. Sen är jag storasyster också och att minnas att även en sån kan krympa ihop ibland tror jag är en viktig bekräftelse att fortsätta ge henne, även om hon "redan vet". Kanske behöver hon inte förstå det förrän hon är tonåring, kanske förr eller ännu senare. Men då är det så viktigt att vara stark i vetskapen om att kunna få vara svag, tror jag. Och den påminnelsen kan behövas mer och mer ju starkare en storasyster blir.
[…] lyssnar på New Year’s eve med MØ och lagar linsstroganoff. Det är barnens favoriträtt. Storasystern kommer hem och frågar vad det är till middag och jag svarar att det är hennes favoriträtt och […]
[…] finns i de små detaljerna. Storasystern, åttaåringen, och hennes bästaste bästaste vän. Hennes BFF. Hej, har jag hört dem presentera […]
[…] mitt i allt detta alltså Lilla Gubben: bakom honom Storasystern, på en solstol, omgiven av barbiedockor, uppfylld av den massiva pondus som endast finns hos en […]
[…] nästan samma värld som igår fast ändå inte alls. “De är väldigt lösa”, meddelar Storasystern när hon ser att jag börjat dricka min första kopp kaffe och kanske är redo för rapport. […]
[…] YEEEEES! STUREPLANEN! JAG HAR STURPELANEN! DET VAR DEN SISTA TOMTE JAG BEHÖVDE! och det är när Storasystern blir så ledsen av att förlora Monopol att hon rusar in i sitt rum och slänger sig på sängen […]
[…] Storasystern är den som vet. Lilla Gubben har en vana att sucka tungt när han funderar, en liten pust. Sätter sig på sin sängkant, tänker på typ magnetism och blåser ut luft som just en liten gubbe. “Har du tungt att andas?”, frågar Storasystern genast, bastant inspekterande, armarna i sidorna, som en en siciliansk mormor som stått och lagat långkok hela dagen i någon matdokumentär på teve. “Ja”, säger Lilla Gubben, för om Storasystern säger något, då är det ju så. “Okej, har du corona?”, säger Storasystern, ett sakligt lugn, ett litet sjukdomsfall i en världspandemi rubbar inte den här donnan. “Nej”, säger jag, innan Lilla Gubben hinner svara ja i bara farten. Det vore jobbigt att åka med dem till stranden om han börjar presentera sig med Jag suckar ibland, det är för att jag har corona. “Han gör sådär när han tänker, typ som en tics. Det är ingen infektion.” “Okej”, säger Storasystern, “då är det allergi eller astma.” “Okej?”, säger Lilla Gubben och ser oroad ut. Storasystern lägger en betryggande hand på hans axel. “Oroa dig inte. Det är det många barn som har. Det finns bra hjälp att få.” Jag har en del att invända mot diagnostiken, men man är visst aldrig profet i sin egen stad. […]
[…] känns det mer naturligt för mig att använda vegetariska recept när jag lär åttaåriga Storasystern att laga mat. (Ganska mycket på hennes eget initiativ, hon tycker det är väldigt kul). Så vi […]
[…] ser jag Storasystern ta hand om sina syskon med sådant självklart ansvarstagande att jag får dåligt samvete. Då […]
[…] picknickkasse över axeln, med vatten och nötter och smörgåsar som Storasystern brett åt oss. I min hand en termosmugg med svartvinbärste. Det doftar sött och tungt, det finns […]
[…] inpå varandra, att de var en klunga och en hög och ett myller, en kull. Det är två år mellan Storasystern och Lilla Gubben. Ett och ett halvt mellan Lilla Gubben och Habanero. Inom tre och ett halvt år […]
[…] det finns väldigt lite saffran i varje krokus, så man måste plocka VÄLDIGT många blommor. När Storasystern kommer hem från skolan, springer in i sin lillebrors rum, och räcker honom en hög med […]
[…] Storasystern är typen som ser ekonomiska resurser som ett medel för ett tryggt och gott liv, inte ett mål i sig. I vuxen variant är det här en typ som vill ha inkomster och sparande för att trygga ett trivsamt boende i ett lugnt område där barnen kan trivas, och en buffert för att inte få panik om torktumlaren går sönder. Pengar som sådana är inte så intressanta, de saknar egenvärde. I barnvarianten är det här typen som lägger lika mycket fokus på myset och relationerna omkring sig som på godisätandet. När Storasystern väljer godis görs det under ett ständigt konverserande med småsyskonen. Jaha gillar du nappar jag gillar också nappar men allra mest tror jag att jag är en klubbtjej, men du har alltid känts lite mer som en bullpojke tror du inte det? […]
[…] Storasystern som får ny färg på judobältet och är så stolt att det liksom pyr i hela kroppen på henne. Lilla Gubben som trotsar sin perfektionism och ber om hjälp av en lärare på simskolan istället för att ge upp när det inte blir rätt direkt. Habanero som stannar upp i sitt ständiga yrvädersfarande genom huset, kommer upp i mitt knä, och sitter och konverserar helt lugnt om alldagliga ämnen utan någon form av förhandling eller debatt. […]
[…] trodde att hon skulle bli avundsjuk när han lärde sig läsa. Storasystern, som älskar ord och berättelser men har haft svårt när de hamnar på papper. Som kan lyssna med […]
[…] föddes in i en värld där en tvåårig Storasystern fanns, redan från start redo att överösa ett småsyskon med all sin översvallande kärlek. Ett […]
[…] på väg till dagis. Jag blir rörd över Lilla Gubben som läser böcker för Habanero, över Storasystern som undervisar sina småsyskon i åländsk lokalkännedom efter att ha ägnat vårterminen åt att […]
[…] OCH ALLA DESSA DUMMA TÄCKEN!!!” Bakom mig hör jag ett ljud från Storasystern, för det är på Storasysterns täcke jag boxar. Ett slags frustande kvidande, jag har aldrig […]
[…] ett litet barn…” “Men det är ju omöjligt att ramla ut där”, sa Storasystern. Habanero stack ut sin hand igen i mellanrummet, lät den glida genom luften med en lutning åt […]
[…] mig flera gånger om jag har kommit ihåg att tacka dem. Sedan spelar han mot mig och vinner. Storasystern ser på honom med en storasysters blick och informerar sakligt: Det kan vara bra för dig att veta […]
[…] säger Storasystern, “visste du att den sista Harry Potter-filmen kom samma år som jag föddes?” Det är […]
[…] “Känner jag den?”, sa Habanero. “Har den barn i vår ålder?”, frågade Storasystern. “Nej”, sa jag. De såg ner igen. Jag gick in i köket och började laga middag. I […]
[…] sedan ringde på tåget. Mina flickor. På videochatt visade de Habaneros nya look som Storasystern ordnat åt henne genom att klippa en ny frisyr. “Jag klippte en lugg alldeles själv […]
[…] ser man barnen bättre om man går med en sån här.” För så är hon såklart, älskade Storasystern, medan jag fumlar med mailet med bokningsbekräftelsen har hon redan snackat runt, kollat läget. […]