Skuggan över stenbänken (en recension)

 
Jag har saknat det här. Jag märker det redan på första sidan.
Den här våren, när jag hittade tillbaka till mitt läsande igen, började jag med att läsa ikapp sådant jag hört att jag borde tycka om. Nya svenska böcker. Jag läste Isabelle Ståhls Just nu är jag här. Läste Tove Folkessons trilogi: Kalmars Jägarinnor och Sund och Ölandssången.
Jag såg språket göra hänförande krumbukter och tog del av samtidsskildringar som var bra på att göra just det: skildra vår tid.
 
Sedan blev jag mätt. På att läsa något träffande om samtiden, att ta del av sådant där en del av behållningen är att man kan känna igen sig, den där känslan av att det-kunde-nästan-ha-varit-jag-för-jag-rörde-mig-vid-samma-platser-vid-samma-tidpunkt.
 
Och plötsligt, samtidigt som jag började känna mig mätt, började jag höra överallt om Maria Gripe igen.
Jag hade nästan glömt bort henne.
Kanske är det för att Skuggan-böckerna har kommit i en nyutgåva. Kanske är det för att man sällan är särskilt unik och när språket och det tidstypiskt träffande tagit plats en tid svänger väl  pendeln efter det, man vill drömma sig bort igen, inte märkligare än att folk börjar ha höga jeans efter att de varit rumpskårelåga. 
 
Kanske just Gripe, också, för att vi är många som minns hennes böcker från barndomen på samma sätt. Något kittlande i maggropen vid tanken, att man kom åt någonting som på ytan handlade om barn och tonår men på djupet rymde mycket mer än annan litteratur vi kom i kontakt med i den åldern.
 
Jag kunde inte minnas detaljerna i handlingen, men jag mindes känslan. Och vemodet. Och att de där böckerna påverkade mitt skrivande för lång tid framöver.
 
Skuggan över Stenbänken är alltså inledningen på en serie om fyra böcker. De utspelar sig i början av 1900-talet och rymmer både familjedrama och mystiska inslag. Grundhandlingen i boken är enkel (om än inte simpel). Huvudpersonen Berta är fjorton år och lever i en välbärgad familj. En ny jungfru kommer till familjen – Caroline. Hon är karismatisk men med ett mystiskt förflutet. Berta blir allt mer konfunderad över vem hon egentligen är.
 
Under ytan av denna raka handling ryms mycket mer. Psykologiska spänningar inom familjen, bihandlingar som sakta vecklar ut sig, filosofi och mystik (även om det inslaget förstärks ännu mer i senare böcker i serien). 
 
Och här finns också en skildring av en tid.
Samtidhistorien kring bokens gestalter vävs in med sådan självklarhet, i allt från reaktioner på Titanic-katastrofen till diskussioner om kvinnlig rösträtt.
Jag ser fram emot att läsa vidare i serien och se Gripe hantera kommande stora händelser under 1900-talets början (det finns ett första världskrig att vänta, exempelvis).
 
För den skrivande människan rekommenderar jag Skuggan över stenbänken för att studera karaktärsskildring och konsten att bygga skarp intrig med både huvud- och bihandlingar.
 
För den läsande människan rekommenderar jag den till alla som längtar efter det jag saknat.
Att få uppslukas av en annan verklighet. Få besöka en annan tillvaro. 
Och inte kunna sluta vända blad.

Föregående

Vykort från Åland, juli

Nästa

Helsingforshistorier, del 3: Vilsenheten

3 kommentarer

  1. Åh, nu sitter jag ju och har den där igenkänningskänslan i dina ord, att det här hade jag kunnat skriva. Precis så känner jag, att jag minns knappt något av handlingarna men bara jag hör ordet "tordyvel" får jag som en flygande känsla i magen. Jag är 75% in i två böcker nu som jag måste försöka avsluta, men sen ser jag verkligen fram emot att gå på biblioteket och låna Gripe igen. Det känns tryggt att du är lika förtjust nu som då, och det känns spännande att få återuppleva. Tack för att du väckt den längtan i mig!

    • Så fantastiskt att vara en författare som kan skapa en sådan känsla också. Blir så imponerad och inspirerad av Gripes verk, att lämna sådana avtryck!

  2. Åh, nu blev jag med sugen på att läsa Gripe igen! Sommaren ska vara en härlig blandning av gammal och nytt att läsa tycker jag. Förra året läste jag om Sotarpojken, en gammal barndomsfavorit. I år läser jag om En halv gul sol som visserligen inte är så gammal som från ungdomen, men ändå en tidigare favorit som jag nån gång lånat ut och inte fått tillbaka men nu hittade på loppis för en femma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén