Gräva guld i Mariehamn

 
 
Jag har några talanger som hjälpt mig genom livet. En av de viktigaste är att jag älskar alla låtarna de spelar på radion.
När jag är försenad till dagishämtningen, cyklar tills jag knappt hittar andan i bröstet. När jag är på väg till sjukhuset, behöver pigga upp mig inför ett kvällspass på akuten. När jag känner mig ensam, trots att dagen varit fylld av mänsklig närvaro, sådär omotiverat ensam som man kan känna sig om man är en melankoliker.
På med hörlurar, slår på radion, vrider upp volymen.
Livet kan alltid bli bättre med en redig dos Mix Megapol.
 
De spelar alltid min favoritlåt.
Jag skriker glädjetjut åt min man, om han finns i närheten.
Vilken TUR att jag slog på radion, just nu! De spelar en så bra låt, åh du måste höra, jag ÄLSKAR den här låten.
 
För jag älskar de där låtarna. De gamla och de nya. Jag älskar More than you know och jag älskar Wonderchild, jag älskar The Greatest och jag älskar Rhytm is the dancer, jag älskar Despacito och jag älskar När vi gräver guld i USA.
 
 
En annan av mina viktiga talanger – eller kanske är den orsaken till den första – är att jag tror att alla poplåtar handlar om mig.
Jag bygger en berättelse kring texten, använder den för att öka motivationen i min egen tillvaro.
Det är det bästa med reklamradiosångerna, att oftast handlar de inte så mycket om någonting.
Man kan fylla dem helt med sina egna historier.
 
Jag älskar den här låten, tjuter jag alltså till mannen, den handlar precis om mitt liv.
Och kanske frågar han då, med viss och berättigad skepsis, hur exempelvis  När vi gräver guld i USA handlar om mig.
Där kommer ytterligare en talang in. Jag har en viss förmåga att vrida och vända på orden.
 
Det handlar ju om när vi flyttade till Åland, förklarar jag. Man behöver bara ändra på några rader.
De sjunger till alla flickor vi har försakat och jag tänker på alla vänner jag inte hör av mig till som jag borde. För att jag alltid jobbar eller tänker på barnen eller skriver en krönika. För att jag är så dålig på att minnas människor när jag inte har dem precis intill, att jag alltid varit usel på distans
och till alla er som trott, på allting som vi gjort och jag tänker på alla ni som läst sådant jag skrivit länge, följt vad jag trott länge, på alla ni som hört av er med fina ord. Tänker på föräldrarna och svärföräldrarna. Som aldrig, när vi skaffat barn och studerat på löpande band, sagt det här kommer du aldrig att klara utan bara frågat: hur kan vi hjälpa dig så att du klarar det?
och vill ni följa med oss västerut? och jag tänker: det är ju bara att byta ut det mot österut, så är vi hemma.
 
Och ibland. På denna ö med sina korta arbetstider, minimala pendlingstider. Med dagis och skolor i toppkvalitet. Med soluppgångar i skärgården och trygghetens lugn.
Ibland känns det faktiskt som vi gräver guld.
 
Och när det känns tufft. Med en ny plats, ett nytt liv, ett nytt samhälle att försöka komma in i.
Då slår jag på radion.
 
 
 
 
Liknande inlägg:

Föregående

Blomma ut

Nästa

Köpa tid

  1. Vilket härligt sätt att ta till sig musik och göra sångerna till något personligt och skapa minnen kring.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén