Januariboken

 
2017.
Det börjar med ett litet steg i mitt schema och ett stort steg för min inställning till mina egna drömmar.
 
Jag har bestämt mig för att nu har jag två jobb. Jag är läkare och jag är författare.
Låt vara att böckerna ännu är outgivna, låt vara att det ena jobbet finansierar det andra (fast jag skriver ju faktiskt och får betalt för det. Mina krönikor, det är ingen läkarlön i de arvodena men det är ju ändå pengar, för mina alldeles egna ord. Den 17-åriga Ulrika som syns på bilden ovan blev glad för om någon vem som helst ville publicera hennes text någonstans för inga pengar alls och om någon sa att de tyckte det var bra. Ibland när jag känner att den där drömmen är fånig, när jag liksom hånar mig själv för de där pretentiösa författarambitionerna och tänker att det aldrig kommer bli något, då försöker jag fånga den där tanken: att det har ju redan blivit något.)
 
Rent konkret är det här vad jag gör: jag tar ut en månad av jourkomp och övertid från läkarjobbet som en betald ledighet. Och sedan, istället för att göra sådant som andra gör med sådan tid, typ vara riktigt på ledigt-ledig, skriver jag på heltid. Vid köksbordet, med en trädgård med barnleksaker och grannens vägg och hustak som enda utsikt. 
Det är en utmärkt kreativ miljö, det händer inget som kan distrahera mig när skrivkrampen slår till. Förutom fåglarna, de lever sitt liv på taket och i björkarna i trädgården och i en tall längre bort, och plötsligt har jag blivit väldigt medveten om hur fåglar rör sig, vad de gör om dagarna.
När orden inte flyter. Biter mig i läppen, gör en kopp kaffe till, kollar på skatan med mask imunnen som hoppar på mörka tegelpannor och sedan brer ut sina vingar och drar iväg.
Snart blir romanen en fabel.
 
Men egentligen. 
Det var bara mest det jag ville berätta.
Kanske för att någon skulle heja på.
Kanske för att säga att det är fint att göra något man vill, om man kan. Mitt yrke, det där andra yrket, doktorsjobbet ni vet, det är väl inte alla förunnat att kunna göra något sådant, att tjäna in så mycket extra ledig tid på jobbet. Det förstår jag också. Men å andra sidan – jag lade ned fem och ett halvt år då jag aldrig kunde skriva så mycket som jag ville just för att skapa det här. För att ha tid för mina ord men inte ständigt oroa mig över att de behövde sälja så jag kunde klara maten och hyran. Och jag jobbade väldigt mycket övertid i höstas, fast i något där jag mest av allt önskade mig lite andrum.
 
Så nu. Rullar bak axlarna och andas. Brer ut mina vingar och flyger.
Skriver en jävla bok.
 
34 277 ord and counting.
 
 

Föregående

Klafs

Nästa

Rädsla och konsten att hitta hem

2 kommentarer

  1. Jag vet inte om du behöver något hejarop men här får du ett i alla fall! 🙂 Klart att du ska satsa på din författardröm! Är det någon som kommer lyckas med sitt skrivande så är det väl du.

  2. Man får faktiskt kalla sig författare även fast man inte är publicerad, även om man inte får betalt för att skriva. (Lärde mig det när jag gick litteraturvetenskap. Det känns vettigt på nåt sätt. Som att det inte handlar om prestation eller resultat utan snarare om identitet.) Det muntrar upp mig i mina kriser.

    Jag har också ledigt. Hela detta halvår, för att vara exakt. Bestämde mig för att ta en paus från vuxenlivet och gå en skrivkurs på distans. Bara sådär. Jobbar några timmar i veckan men annars lever jag på sparpengar och inväntar ansökningsperioden för bibliotekarieprogrammet. Ska – förhoppningsvis – färdigställa en bok och slutföra ett filmmanuskript innan året är slut.

    Skönt att du känner fortfarande att det är vad du vill mest, ändå. Skriva. Det tog ganska lång tid för mig att inse att jag inte ens har försökt med skrivandet. Inte egentligen. Så time to give it a good old try. Önskar dig lycka till!

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén