(bild från en morgon i augusti, när min yngsta dotter var alldeles ny)
 
I förra veckan födde jag ett barn.
Nej, det är inte riktigt sant förstås. Med en sjumånaders här hemma vore det nästan fysiskt omöjligt att det skulle ha hänt. Men jag var på förlossningen i tretton timmar ända tills ett litet barn var ute. En omständlig liten unge, det där barnet som föddes den dagen. När hennes mamma kom in till förlossningen trodde nog både jag och barnmorskan jag gick med att nu jäklar skulle det bli bebis snart. Hon öppnade sig 6 centimeter på  deen timme och värkarna kom i ett. Men sedan låg bebisen på sniskan, inne i bäckenet. Hur barn ska ut genom ett bäcken är en magisk dans, de roterar för att hela tiden ha den minsta diametern på det minsta avståndet i bäckenet. Förutom vissa då.Som lägger sig lite lagom bekvämt på en position och stannar där.
Fast forward sisådär åtta timmar och busungen var fortarande inte ute och jag stod på op-sidan av ett grönt skynke och såg två kirurger få ut ett barn ur en buk.
 
Och tänkte:
herregud
hur kan någon någonsin vilja operera i en buk
utan att få dra ut ett barn.
 
Så tacksam att det finns kolrektalkirurger och övre-gastro-kirurger och allmänkirurger som skär ut små blindtarmar, fantastiskt att ni pallar, men hur kan ni.
Hur kan ni inte bara ha blivit gynekolog-obstretriker allihopa.
 
Men det jag egentligen tänkte berätta var det här:
hur fint det var. Det här paret och deras bebis och alla de där timmarna. Jag tror det var tufft för dem, jag vet förstås inte hur de känner när det börjar landa, men inte är det ju det man tänker sig. Flera aspekter av den där förlossningen – den började plötsigt, eskalerade snabbt, och så slutade den på ett annat sätt man föreställer sig. Det är klart att man inte räknar med att ha värkar en massa timmar och sedan bli opererad istället.
Men det var något visst, med kontakten mellan oss alla som var med, barnmorskorna och jag och de blivande föräldrarna.
 
Privilegiet att få närvara i en annan kvinnas värkarbete.
Stoltheten i att känna (och hoppas och tro att den känslan stämmer) att jag faktiskt kunde hjälpa och stötta.
Hjälpa henne att ta några värkar. Ge tips om hur man kan hitta avslappningen som gör smärtan lite mindre överväldigande. Förklara CTG-kurvan.
 
I ett rum på sjukhuset, som alla andra rum, en dag som alla andra.
Men inte alls en vanlig dag.
Till kvällen kom ju ett barn. 
Det var förtjusande.
 
Under min sterilrock reste sig håret på mina armar.