eat pray write

 

Hej.

Det här har jag tänkt mycket på den senaste tiden:

 

1. Framgång.

Och hur det är precis som alla säger – att det är inte i nivån av framgång känslan av otillräcklighet bestäms. Kan sitta i fikarum och vilja krypa under bordet för att jag inte vet hur jag ska hantera att människor blir imponerade av mig när de luskar ut hur gammal jag är och att jag har tre ungar. Och bara vilja skrika att men jag snubblar ju jämnt över mina egna skosnören och när jag äter mat äter jag upp allt som finns på tallriken oavsett om jag är mätt eller inte och jag glömmer jämnt att klippa mina tånaglar, hur kan ni ens få för er att jag skulle vara något slags övermänniska?

För att det här är grejen med framgång: man vaknar inte upp en dag och tror att man är bättre än alla andra, bara för att saker börjar gå bra. Även läkarkrönikörernas skit luktar bajs, även multimödrarnas tånaglar ser misskötta ut vid en viss längd.

 

 

2. Mediation.

Som i små meditationspodcasts från amerikanska healers.

Ungefär samtidigt som jag kom på att framgången inte kommer att vara det som grundar min lycka. Jag tar pauser mitt i vardagens stress, låser in mig på toaletten och lyssnar på guidade mediationer där jag badar jacuzzi eller kastar stenar i bergssjöar to acess that place of deeper calm and clarity. Tänker att jag kanske åldras vackrare om jag fyller mig själv med lite mer självhjälpslugn.

 

 

Mer specifikt: hur himla mycket enklare det hade varit om jag kunnat låta bli.

Bara velat ägna mig åt endast det här underbara, mångfacetterande, stimulerande, självutvecklande yrket jag nu utbildat mig till. En passionerad läkare, en passionerad mamma, hade det inte kunnat räcka där?

Men jag vet ju hur det funkar. Jag kan ju inte låta bli. Varje gång jag slutar gror orden under huden på mig, bygger rötter och hela ekosystem som kräver att välla ut.

Det ligger en bok hos ett förlag igen, bollen ligger hos dem. Jag håller tummarna och snälla gör det ni också, men samtidigt vet jag ju vad som händer om de inte vill ge ut. Jag kommer att tänka att det här var sista gången jag försökte, i kanske en halv dag, och sedan gör jag om och gör igen. Att skriva skönlitteratur är som något slags tics; jag försöker vänja mig av med det men det är mitt självklara inprogrammerade mönster.

 

Och ni förresten, när det gäller att skriva.

Senaste krönikan för Läkartidningen är ute nu. En rekryteringssaga, kan man säga. Läs den HÄR och dela den på alla sociala medier och sånt ni ungdomar håller på med om ni gillar.