Nettelblad

skrivande, läsning och tre små barn.

De hon älskar

 
Det finns en pojke på dagis, de senaste veckorna har min dotter pratat mycket om honom. I berättelserna om dagis hon delger mig när jag kör hem henne i vår gamla barnvagn i den gnistrande septembersolen finns hon och de två bästa tjejkompisarna – tillsammans bildar de något slags supertrio – och så han. Han busar med dem, han försöker ta sig in i deras hemliga hus. Han ger henne fart när hon gungar ibland och häromdagen när jag hämtade henne satt hon och grät för att han efter en lång stund inte orkade gunga henne mer.

”Du pratar ju mycket om honom”, sa jag på hemvägen. ”Och så blir du så ledsen när han inte vill leka med dig. Är du lite kär?”
För hon verkade ju lite kär, en mors intuition kan ibland ana sådant.
”Sär?”, frågade hon och såg på mig med stora ögon. Det är inte lätt att veta allt när man är tre år gammal.
”Ja, när man tycker om någon lite extra. När man blir alldeles glad när man ser den personen, längtar efter den när man inte ses, blir varm och lycklig när man träffas igen.”
Hon nickade, begrundade och började prata om annat. Om lastbilar som for med motorljud som ekade över alla hyreshusens gårdar omkring oss. Om monster som kan gömma sig i lekstugor. Om sandkakor.
 
Senare, när hon skulle lägga sig, slog hon ut armarna och drog mig intill sig, så jag fick ligga tillsammans med henne, borra in huvudet i det guldlockiga håret.
”Mamma”, sa hon, ”sär.”
”Jaha”, sa jag och blundade och njöt av lukten av min lilla flicka och försökte tränga bort insikten om att hon en dag inte kommer vilja att jag ligger och håller om henne länge, länge om kvällarna. ”Jaha, vem är du kär i?”
”Mamma.” Hon tog på sig allvarstonen. ”Mamma. Jag sär: mamma, pappa, beeeeebis!”
Allt smälter i mitt modershjärta då.
 

Föregående

Wind of change

Nästa

fredag jag är kär

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén