Allt som händer när ingenting händer

Mitt liv känns ibland som en enda stor kontrast.
Jag vet så mycket märkliga saker. För mycket märkliga saker. Som att fettet kring tarmarna inuti en människas kropp kan ha samma nyans som ett spädbarns bajs, och tusen andra associationer.

Det är ett märkligt yrke jag ger mig in i.
Man ser så mycket saker, man hör så många historier, och fiktionsskaperskan i mig vill inget annat än att alla historier ska vara sådana som slutar lyckligt. Men det är det hemska med att bli läkare och inte bara författare – min makt över att bestämma hur historien ska sluta är rätt begränsad.

 
Och därför. De här helgerna, när ingenting särskilt händer. När jag ligger på golvet med två barn som krälar på mig, pussar på mig och drar mig i håret om vartannat, när jag stirrar i taket och räknar sekunderna tills den man jag skickat iväg på äventyr ska komma hem, de är så himla viktiga. Jag behöver tristessen för att älska dramatiken. Jag måste njuta av det vardagliga för jag vet för många sätt man kan dö ung på för att våga förstå att jag kan bli en av de som får leva.

 
Jag är doktor, säger dottern med allvarlig min. Plockar fram ett stetoskop, sätter det på min mage, lyssnar med rynkad panna.
Jättebra, säger hon sedan med en min som om hon lämnar ett dödsbesked.
Det är alltid jättebra.
(och sedan gör jag förstås sånt där man måste göra om man ska bli läkare, också. som att läsa om alla miljoner sorters antibiotika och när man ska använda dem.)
 
 
 
 
… och gör ett litet ”DIY-projekt” som man ska göra som hippbloggare. såhär: man lägger en frusen grisrumpa i vatten för att tina…
 
 

 
 
… sedan plockar man fram nålförare, pincett och hobbykniv/”skalpell” och lite suturer och så sätter man ett gäng crappy stygn i den där grisen. hellre i grisar än i patienter innan man fått upp snitsen, så att säga.
 
 

Föregående

Om det här med att skriva (en liten skrivskola)

Nästa

Infektion

3 kommentarer

  1. Haha åh, det diy-projektet ska jag nog testa! eller inte.. 😛

  2. Väl talat om tristessen, känner väl igen mig. Men ditt lilla projekt, kanske inte min kopp te med uppmuntrar såklart till övning. De säger att det ger färdighet (tittar något förtvivlat ner på mitt fula, stora ärr efter snittet..) så heja dig!

    • haha, jomen det är ju så! är själv inte så förtjust i att sy (varken i tyger eller människokroppar) men desto viktigare att öva – även om jag inte blir kirurg måste jag ju ha baskunskaper. Var det ett akut eller planerat snitt, om man får fråga? (läkarkunskapsnörderiet tar liksom över). Det kan ju påverka lite hur mycket fokus man kan lägga på ett estetiskt tilltalande ärr. (om man nu kan få ärr som blir estetiskt tilltalande…)

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén