Måndagsmelankolin

Min vecka börjar i en sällsam melankoli, kanske nostalgi. Den finns där alltid, måste få finnas där lite mer ibland, bryta ut i pustar som far ur mig lika självklart som min andedräkt blir rök när morgnarna blir kallare.
Jag vandrar i frusna källarlokaler i prickig långklänning som känns som ett nattlinne, lyssnar på föreläsningar om ovanliga hudsjukdomar och vanligare virussjukdomar, dricker pepparmyntste och tänker på den jag en gång var. För bara några år sedan, när jag var fjorton-femton-sexton-sjutton och inte visste vad jag ville annat än att jag vägrade acceptera att det här var allt det kunde bli.
Ni finns en del här som har följt mig ända sedan dess och längre ändå. Det är vackert, på något sätt. Tack för det.
 
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/728_44482765.jpg
https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/805_49959983.jpg
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/371417/images/2009/891_65015957.jpg
 
 
 

Föregående

Skrivskolan, del 2: Att strukturera sin historia

Nästa

”She try to became famous, but all she become is a ghost”

  1. Du skriver så himla fint! Galet att ha läsare som hängt med från en så ung ålder. Måste vara roligt att kunna följa med i alla förändringar som skett under åren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén